Betänkande angående enhetligt frihetsstraff m. m. Strafflagberedningen har d. 4 juni 1953 avlämnat ett betänkande angående ett enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953:17). Betänkandet har begränsats till att i huvudsak avse sådana frågor som bör komma under bedömning samtidigt med det det av straffrättskommittén framlagda förslaget till brottsbalk (SOU 1953: 14).1 SLB:s arbete med översynen av bestämmelserna om reaktionssystemet i övrigt fortsätter.
SLB föreslår att fängelse och straffarbete sammanslås till en enhetlig straffart, kallad fängelse. För en sådan reform uttalade sig SLB i princip redan när den avgav betänkandet ang. verkställigheten av frihetsstraff (SOU 1944:50). Det ansågs emellertid icke möjligt att då genomföra en sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt måste överses. En översyn har nu verkställts av straffrättskommittén såvitt avser brott enligt SL. I sitt förslag till brottsbalk har kommittén utgått från att det av SLB föreslagna enhetliga frihetsstraffet införes. SLB har icke funnit skäl att föreslå ett särskilt mildare eller privilegierat frihetsstraff, en custodia honesta, för vissa typer av brottslingar eller vissa brottstyper.
Det enhetliga frihetsstraffet skall, inom straffskalorna, kunna ådömas inom samma tidsgränser som för närvarande gäller för ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträffande av brott högst tolv år, samt på livstid.
Vid utarbetandet av förslag till bestämmelser för verkställigheten av det enhetliga frihetsstraffet har SLB utgått från de principer som ligger till grund för den nuvarande verkställighetslagen. Den differentiering som nu i någon mån göres av domstolen, när den väljer mellan straffarbete och fängelse, ersättes av en differentiering som helt ankommer på verkställighetsorganen. Verkställigheten skall kunna utformas inom de gränser som nu markeras av den strängaste för straffarbete och den mildaste för fängelse möjliga verkställighetsformen. Bl. a. skall placeringen i öppen eller sluten vård ske med iakttagande av allmänna grunder för intagnas fördelning och behandling, d. v. s. hänsyn skall tagas till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning, och menlig inverkan de intagna emellan skall så långt möjligt förhindras. Beträffande dem som är under 25 år och dem som har dömts till omedelbart fängelse på kortare tid än tre månader utsäges dock att de skall undergå straffet i öppen anstalt om ej särskilda skäl är däremot.
En ändring av straffskalorna i lagar och författningar utom strafflagens område är påkallad i många fall. En sådan ändring kan emellertid icke gärna göras i varje särskilt lagrum. SLB föreslår, att i en promulgationslag till den lag om ändring i strafflagen som beredningen framlägger intages ett stadgande att i stället för straffarbete skall dömas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För de fall där straffskalan innehåller fängelse utan att maximum för fängelsestraffet angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett år.
Beredningen har också föreslagit lagstiftning om rätt för domstol att nedsätta eller efterge påföljd för brott och en utvidgning av bestämmelserna om åtalseftergift. I denna del bygger förslaget på en av beredningen 1948 utarbetad promemoria (SOU 1948:40; jfr SvJT 1948 s. 609) och på yttranden som remissmyndigheter avgivit däröver.
Förslaget om nedsättning och eftergift av påföljd innebär att straff får nedsättas under det lägsta straff som för en gärning är stadgat, om synnerliga skäl föreligger för antagande att den som förövat gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter av hänsyn till allmän laglydnad; ådömande av påföljd må helt eftergivas om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig.
I samband härmed föreslår SLB att den i SL 5:6 intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än sådan som enligt 5:5 leder till straffrihet upphäves.
Eftergift av åtal skall enligt förslaget, utöver vad som nu gäller, kunna meddelas oberoende av brottets grovhet och brottslingens ålder, om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig vare sig för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av frågan om eftergift skall i detta fall ankomma på riksåklagaren.
SLB föreslår vidare en ändring av SL 4:2, innebärande att böter som gemensamt straff må sättas till 180 dagsböter eller 500 kr., icke bara när endast bötesbrott sammanträffar utan också i de fall då fängelse ingår i straffskalan för något eller alla sammanträffande brott.
Återfallbestämmelsen blir enligt förslaget tillämplig inom brottsbalkens hela område. Bestämmelsen har utformats så, att om någon som genom lagakraftvunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum eljest är sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans maximum eljest är ett eller två år. Till grund för förhöjning får icke läggas dom å böter. En nyhet är upphävandet av bestämmelsen, att straffskärpning vid återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt SLB:s förslag skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skäl är därtill. Hänsyn till återfallet skall naturligtvis kunna tagas genom straffmätning inom straffskalan.
De straffrättsliga preskriptionsbestämmelserna i 5 kap. SL föreslås ändrade i några avseenden utöver vad som erfordras som en följd av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Bl. a. skall, enligt ett nytt andra stycke i 5:14, om en handling innefattar flera brott, den preskriptionstid som är stadgad för det svåraste brottet gälla för samtliga brotten. Den i 5:17 intagna bestämmelsen om ny preskriptionstid vid avbrott i förfarandet upphäves. I fråga om preskription av ådömd påföljd föreslår beredningen en helt ny ordning när det gäller frihetsberövande påföljder. Har verkställighet icke påbörjats sedan från domen förflutit tre år, får, enligt förslaget, någon verkställighet icke ske förrän domstol prövat verkställighetsfrågan. Domstolen kan därvid bestämma att verkställighet ej skall ske. Absoluta preskriptionstider bibehålles för frihetsstraffet, men den nuvarande långtgående uppdelningen i olika grupper ersättes med två tider, tio år och för de svåraste straffen tjugu år. Den i nuvarande 5:23 intagna bestämmelsen om förlängd tid för verkställighetspreskription om den dömte begått nytt brott föreslås upphävd. I 5: 23 införes ett nytt stadgande om preskription av ådömd förverkandepåföljd.
Beredningen föreslår ändring i lagen om straffregister. Bl. a. skall dom å böter ej antecknas i registret och anteckningar om straff i vissa fall icke medtagas i fullständigt straffregisterutdrag sedan en viss tid förflutit. De
anteckningar som icke skall medtagas avser villkorlig dom, när åtta år förflutit från domen, ungdomsfängelse, fängelse i högst ett år och tvångsarbete, när åtta år förflutit från verkställighetens slut, annat fängelsestraff å viss tid, när femton år förflutit från verkställighetens slut, samt förvaring eller internering, när femton år förflutit från utskrivningen. Förekommer två eller flera anteckningar i registret skall samtliga medtagas i utdrag om icke på grund av nyss angivna regler var och en av dem skall uteslutas. De anteckningar som enligt förslaget icke skall medtagas i straffregisterutdrag avskiljes icke från registret; de behålles där bl. a. för statistiska ändamål.
Det förutsättes att de av SLB föreslagna lagändringarna skall träda i kraft samtidigt med den av straffrättskommittén föreslagna brottsbalken.
Carl Holmberg