Ur Svensk författningssamling 1953
186. Lag 30 april 1953 ang. ändring i lagen d. 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.
206. Lag 22 maj 1953 ang. ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen d. 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.
210. Lag 22 maj 1953 om ändrad lydelse av 9 kap. lagen d. 28 maj 1886 (nr 46) ang. stenkolsfyndigheter m. m.
231—235. Kungörelser 30 april 1953 ang. ändrad ersättning åt tekniskt sakkunniga ledamöter i patentmål, expropriationstekniker, särskild ledamot i underrätt vid upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör, allmän tolk och tolk för döva och stumma.
236. KK 30 april 1953 ang. dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente till nämndemän.
B. L.
Engelsk kriminalitetsdebatt
Det även utanför Englands gränser uppmärksammade mordmålet mot pojkarna Craig och Bentley fick en beklämmande epilog. D. 28 jan. i år fördes den 19-årige Derek Bentley till galgen i Wandsworthfängelset och det honom ådömda dödsstraffet verkställdes. Dessförinnan hade inrikesministern Sir Maxwell Fyfe avslagit en nådeansökan.
I den livliga debatt, som följt i anslutning till avrättningen, har bl. a. domens riktighet ifrågasatts. Så har exempelvis anförts, att Bentley dömdes för delaktighet i mordet på poliskonstapeln Sidney Miles på ej fullt övertygande bevisning. Därvidlag har framför allt domstolens bedömning av Bentleys påstådda rop »let him (them) have it, Cris» kritiserats. Vad som i detta hänseende framkom under polisutredningen och vid rättegången i Old Bailey är följande.
Tre polismän förklarade samstämmigt, att Bentley ropat de anförda orden. Bentley förnekade, att han över huvud taget ropat någonting. Den dubbelmening som onekligen ligger i frasen påtalades inte under rättegången! Intet hade varit naturligare, tycker man, än att Bentley medgivit att han ropat till Craig, men att han sagt att han med ropet avsett att uppmana denne att ge ifrån sig pistolen till poli
sen. Bentley teg emellertid och möjligheten av en dylik tolkning upptogs aldrig till behandling.
Den engelska rättsuppfattningen i fråga om delaktighet i mord åskådliggöres bäst genom följande exempel. Två personer har beslutat sig för att göra ett inbrott. Den ene vet, att den andre bär vapen, och det föreligger en överenskommelse, att vid eventuell upptäckt bruka sådant våld som kan anses nödigt för att undvika ett gripande. Om de nu upptäckes under inbrottets förövande och någon av dem, för att undgå gripande, brukar sådant avsiktligt våld mot exempelvis en polisman, att han därigenom orsakar dennes död, så är detta mord, och den andre är delaktig i detsamma.
Beträffande Craig förelåg fullt övertygande bevisning att denne gjort sig skyldig till mord. Var Bentley delaktig i detta?
Åklagarens bevisning ådagalade klart, att Bentley visste att Craig hade med sig en pistol. Under själva skottlossningen på taket uppgav Bentley för polisen, att Craig hade en pistol och en mängd ammunition. Under färden i polisbilen från brottsplatsen medgav han, att han vetat om att Craig fört med sig en pistol, men att han inte hade trott att denne skulle använda denna. Under det sedermera hållna polisförhöret förnekade han dock dessa uppgifter. Han medgav ej, att han ropat till Craig, och han uppgav alltså ej, att han uppmanat denne att lämna ifrån sig pistolen. Man kan ej förtänka domstolen, att den däri såg en bekräftelse av polismännens vittnesmål.
Vidare är att anteckna, att Bentley vid avvisiteringen hade på sig ett metalliskt knogjärn med en centimeterlång stålnabb på ena sidan samt två slidknivar, den ena utan balja. Hans lärare uppgav, att han i skolan varit ett »problembarn». Han ställde alltid till förtret, tog aldrig varning av en tillrättavisning. Efter skolgången hade han vid ett tillfälle intagits på en s. k. Approved School, sedan han begått några stölder. Att Bentley skulle ha haft en undfallen och eftergiven natur rimmar illa med lärarens omdöme om honom, »he was a bully and he was yellow».
Men även om man medger, att domen mot Bentley står i överensstämmelse med engelsk rätt, så frågar man sig: varför benådades han inte?
16-åringen Craig var för ung för att dömas till döden. Han omhändertogs på obestämd tid och kommer så småningom med all sannolikhet att bli föremål för åtgärder ägnade att resocialisera honom. Det hade varit rätt och billigt enligt mitt förmenande, om båda ungdomarna åtminstone erhållit »jämförbara» straff.
Förvisso finns det i England en stark opposition mot dödsstraffet som princip, både inom juristkretsar och bland folk i allmänhet. Det stora flertalet synes dock alltjämt vilja bibehålla denna föga humanitära reaktionsform. Under 1948 då labour fortfarande var kvar i regeringsställning var frågan om dödsstraffet uppe i parlamentet. Alla försök att avskaffa det strandade emellertid. Sedan dess har brottsligheten stigit. Brotten har fått allt större våldskaraktär och man ropar på spöstraffets återinförande. Attityden är tydlig: hårt sättes mot hårt.
Enligt brottsstatistiken för England och Wales dömdes under 1938 för brott avseende våld mot person 1 583 och under 1949, 1950 och
1951 resp. 3 303, 3 839 och 3 929 pers. Av alla tecken att döma kommer siffran för 1952 innebära en ytterligare höjning, dock ej avsevärt större än närmast föregående års.
Våldsbrotten har under de senaste åren kännetecknats av en allt större hänsynslöshet och av en mentalitet, som inte skyr råa medel. Man har präglat det betecknande uttrycket »the cosh thug» (= våldsbanditen) för brottslingen, som inte tvekar att använda skjutvapen, knivar, cykelkedjor, metallrör, sandfyllda strumpor eller andra tillhyggen.
Under en överhusdebatt i slutet av oktober 1952 angående den kontinuerliga ökningen av dessa våldsbrott yttrade Lord Goddard, Lord Chief Justice of England, att brott, framför allt allvarliga sådana, ökat i en sådan oroväckande utsträckning, att hela rättsmaskineriet hotade gå sönder, samt tillade: »Inte endast på landet, utan också på platser så nära som i South Kensington (sydvästra London) är många äldre människor rädda för att öppna, när det på kvällen eller nattetid knackar på dörren.» Lord Goddards beskrivning av de rådande förhållandena må ha varit riktig eller inte. Londons kvällspress, några av dess morgontidningar, framför allt Daily Mail, och veckotidningarna gjorde genast »the cosh thug» till ett livligt debattämne och Picture Post:s artikel (6/12) »Fear in the Suburbs» var typisk för den rådande stämningen. En utomstående iakttagare kunde inte göra sig fri från tanken, att saken nog överdimensionerades och att en opsykologisk behandling av problemet låg hotande nära. Ett är visst — de som inte förut hade hört talas om »the cosh thug», de fick honom sig till livs på ett både målande och uppskrämmande sätt.
Att den engelska brottsligheten i sin helhet ökat är oomtvistligt. Man skulle varit förvånad om den inte hade gjort det — efter två förödande världskrig. Under tidsperioden 1938—1951 visar statistiken över »indictable offences» (= »grövre brottslighet») en ökning av för polisen kända brott med hela 85 % (1951 — 524 506 fall). 1951 dömdes 132 817 personer mot 78 463 under 1938.
Inför den stora ökningen av brott med våld mot person får man dock ej bortse ifrån att tjuvnadsbrotten utgjorde 86 % av samtliga brott begångna under 1951. Relativt sett visar våldsbrotten en ökning av 139 % från 1938 års brottssiffra, vilket dock är mindre än för sexualbrotten (192 %) och häleri (183 %).
Under den livliga kriminalitetsdebatten under hösten 1952 ventilerades i olika sammanhang de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att tillgodose brottspreventionen och det engelska straffrättssystemets resurser. Därvid påpekades bl. a., att polisens numerär är otillräcklig för att möta tidens krav. En nyrekrytering av ungefär 10 000 poliser anses absolut nödvändig. Vissa kretsar framförde också krav på spöstraffets återinförande. Särskilt High Court's domare (framförallt de av the Queen's Bench, som tjänstgör vid Old Baily) med Lord Goddard i spetsen har gjort sig till förespråkare för detta krav. Däremot har the Magistrates (vissa underrättsdomare) förklarat sig ogilla ett eventuellt förslag. Genom the Criminal Justice Act 1948 avskaffades domarens dåvarande möjlighet att vid vissa brott ådöma »flogg
ing». Efter 1948 kvarstår dock möjligheten för de fall, då en intagen å fångvårdsanstalt överfaller någon av personalen.
I den allmänna debatten om spöstraff eller inte spänner de olika uppfattningarna över vida fält. Så exempelvis såg man allt som oftast känslomättade och kategoriska insändare av typen »Ung moder fordrar spöstraffets återinförande». Lord Goddard yttrade i den ovannämnda överhusdebatten bl. a.: »Jag tror att det är mycket sällsynt, ehuru jag medger ej okänt, att den som en gång undergått spöstraffför exempelvis rån upprepar detta brott» samt »Jag tror inte att spöstraffet skulle kunna undanröja brottsligheten, men jag tror, att det skulle väsentligen kunna reducera den». Lord Templewood (Sir Samuel Hoare, förre inrikesministern, som förberedde spöstraffets avskaffande 1948) påpekar däremot, att de brott, för vilka spöstraff kunde ifrågakomma före 1948, efter straffets avskaffande minskat i antal(1947 var siffran 842 — för att falla till 633 under 1951); att i Skottland, där spöstraffet varit avskaffat sedan lång tid tillbaka, antalet våldsbrott var 684 under 1938 och 459 år 1951; att de personer, vilka i England undergick spöstraff i stor utsträckning återföll i brott och över huvud visade en markantare benägenhet för fortsatt brottslighet än de, som endast erhöll fängelsestraff; samt att det vore föga ändamålsenligt, att endast fem år efter the Criminal Justice Act företa en ändring av däri fastslagna påföljder utan att först ha grundligt prövat dessas praktiska användbarhet.
Frågan om spöstraff eller inte blev d. 13 febr. i år föremål för underhusets behandling. I en motion krävde ett femtiotal konservativa ledamöter straffets återinförande. Regeringen hade emellertid i ett tidigt skede betecknat motionen som »förhastad», och den avvisades också med 159 röster mot 63.
Under hösten 1952 riktades allmänhetens uppmärksamhet också på den engelska fångvården, vilken för närvarande synes genomgå en kris. The Prison Commissioners' rapport från 1951 visar, att fängelserna är överbefolkade. Många av dem är synnerligen föråldrade och det finns knappast några som helst utsikter att inom de närmaste fem åren förverkliga de nybyggnadsplaner och de behandlingsformer, som finns på papperet. Det uppges bl. a., att det inte hör till ovanligheterna, att man i vissa fängelser nödgas hysa upp till tre fångar i samma cell. I 24 lokala fängelser uppgick under 1951 det genomsnittliga fångklientelet till 11 904 per dag. Mot detta svarade endast 6 872 tillgängliga celler. Det har dock från fackhåll betonats, att detta förhållande inte förefaller ha påverkat fångarna i alltför ogynnsam riktning.
Fångvården lider även brist på personal. För att de intagna skall kunna hållas i arbete fordras noggrann övervakning. Då sådan inte kunnat ordnas i önskvärd utsträckning, har fångarna alltmer fått stanna kvar i cellerna; i många fängelser upp till 18 timmar eller mer per dygn.
Kritik har också framförts mot de alltför korta fängelsestraffen å en eller annan vecka för mindre förseelser. Därigenom belastas fängelserna onödigt hårt, och då man inte har någon verklig kännedom om de korta fängelsestraffens allmän- eller individualpreventiva verkan,
anser man att de i största möjliga utsträckning borde kunna ersättas av böter (om vars prevenerande effekt man dock vet lika litet).
Böter ådömes i allt fler fall. Så exempelvis bötfälldes av Magistrates' Courts i gruppen »21 år och däröver» under 1938 — 10 467 personer och inte mindre än 31 180 under 1951. Motsvarande siffror för »probation» (motsvarigheten till vår villkorliga dom med övervakning; ej att förblanda med »conditional discharge», närmast motsvarande »villkorlig dom») är: 1938 5 047 personer, 1951 4 704 personer.
En svårighet vid användningen av probation lär, framför allt i London, vara att de tillgängliga övervakarna (de i England fast anställda »probation officers» och andra »social workers») inte riktigt räcka till, vilket förhållande säges ha gjort domstolarna mera benägna att låta vissa brott sonas med böter.
Ungdomsbrottsligheten är ett lika brännande problem i England som annorstädes i världen. De barn, vilka föddes under åren närmast före andra världskriget eller under dess första år och som växte upp i en osäker tid — nu 12—14-åringar — företer den högsta ungdomskriminaliteten. Under 1938 fann ungdomsdomstolarna 15 559 barn i åldersgruppen 8—13 år skyldiga till »indictable offences». Antalet nära nog fördubblades fram till 1951. Talen för denna åldersgrupp och de något äldre var 1938 och 1951:
8—13 år 15 559 resp. 28 5787
14—16 » 12 557 » 18 895
17—21 » 11 451 » 14 225
I det kriminologiska studiet av ungdomsbrottslighetens orsaker och dess ändamålsenliga behandling intager England jämte USA en förgrundsplats. Till uppmärksammade undersökningar, sådana som CARR SAUNDERS' »Young offenders: an inquiry into juvenile delinquency», 1942, och HERMANN MANNHEIMS »Juvenile delinquency in Cambridge», 1945, har helt nyligen fogats THOMAS FERGUSONS »The young delinquent in his social setting» (utg. av the Nuffield Foundation, Oxford University Press, 1952; 10 sh. 6 d.).1 Denna bok är en statistisk studie av ungdomsbrottsligheten i Glasgow. Prof. Ferguson har i detalj undersökt dels en grupp normala pojkar, dels två grupper av psykiskt och mentalt handikappade. De rön han gjort är på intet sätt uppseendeväckande utan ligger på det hela taget i linje med vad vi redan har oss bekant. Regionsundersökningar av detta slag är dock av oskattbart värde för verifierande av mera generella konstateranden. Fattigdom i och för sig, betonar Ferguson, konstituerar inte ungdomsbrottslingen. Brott frodas visserligen i slumkvarteren, men det har visat sig, att brottsligheten endast obetydligt minskar bland dem, vilka överflyttas eller själva flyttar till bättre bostäder. (Härvidlag är givetvis av betydelse om en influerande »dålig» miljö i fråga om kamrater, hemmets anda o. s. v. överföres oförändrad eller inte.) Pojkar, som
visar sig ha svårt klara skolarbetet uppvisar en större kriminalitet än andra. De, som tillhör föreningar (scouter etc.) är mera laglydiga än övriga. Ungdomarna misslyckas ofta om någon av de övriga familjemedlemmarna har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. »Broken homes» (enligt Fergusons definition = hem med endast den ena av föräldrarna — den andra död eller av andra orsaker borta från hemmet) uppvisar endast obetydligt högre ungdomskriminalitet än övriga hem. Däremot är »dåliga» hemförhållanden, i betydelsen av »dålig anda», föräldrarnas slappa hållning gentemot barnen etc., en av de mera markanta faktorerna i ungdomsbrottslingens uppväxtmiljö. I de fall där föräldrarna bötfällts för försummelse av barnens uppfostran eller tillsynen av dem, visar statistiken en betydlig nedgång av dessa barns efterföljande brottsliga tendenser. Det vill synas som om de bötfällda föräldrarna verkligen lägger sig vinn om att se till och uppfostra barnen bättre. Ungdomsbrotten ökar, då inkomsterna ökar. En bekant företeelse inför ungdomsdomstolarna i dagens England är pojken med för mycket fickpengar. Vanor grundlägges. Om den unge inte längre kan finansiera dem, av den ena eller andra anledningen, frestas han oftast till desperata brottsliga handlingar.
I fråga om den behandling och de åtgärder ungdomsbrottslingen blir föremål för redovisas bl. a., att mentalt handikappade ungdomar visar sig betydligt mindre mottagliga för åtgärder och behandling, av vilket slag det än må vara, än »ordinära»; att de fall, i vilka probation förekommit, visar bättre resultat än de, i vilka endast varning eller tillsägelse givits; samt att aga för begången förseelse ej visat någon verkligt avhållande eller avskräckande effekt.
Ola Nyquist