DOMSTOLSHANDRÄCKNING OCH DELGIVNING I UTLANDET
AV FÖRSTE SEKRETERAREN I UTRIKESDEPARTEMENTET
FOLKE PERSSON
Under rubriken »Nordens fransmän» har i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1952 s. 146 — utan kommentarer — sammanställts två formulär till kallelse å käranden i tvistemål, härrörande det ena från en fransk och det andra från en svensk domstol. Kontrasten är slående. I stället för de hos oss gängse, något bryska fraserna innesluter den franska myndigheten anmaningen om inställelse i de mera personliga ordalagen ». . . je vous prie de vouloir bien vous présenter ou vous faire représenter le dit jour à l'audience. Agréez mes civilités empressées.» I många fall föreligger det i själva verket också direkt anledning för våra egna domstolar att bruka den mjukare franska versionen såsom ett riktigare uttryck för det rättsliga läget, nämligen i fall då den som skall höras av den svenska domstolen är bosatt utomlands. Det är som bekant en allmänt erkänd grundsats att ett rättegångsförfarandes form bestämmes av lex fori.1 En svensk domstol kan således icke lita till de vanligen tillgängliga tvångsmedlen gentemot part, tilltalad, målsägande eller vittne, som befinner sig utom räckhåll för de svenska myndigheterna och icke behagar hörsamma en utfärdad kallelse. Är det under sådana förhållanden för ett måls avgörande erforderligt med vederbörandes hörande, bör det principiellt riktiga förfarandet vara att göra framställning hos utländsk domstol om handräckning eller — då så låter sig göra beträffande grövre brottmål — att söka få den tilltalade utlämnad till Sverige. De svenska bestämmelserna om domstolshandräckning — lagen d. 20 dec. 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol, införd vid RB 35: 12, med därtill hörande kungörelse d. 31 okt. 1947 — gå ursprungligen tillbaka på den internationella konventionen d. 17 juli 1905 ang. vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (SFS 1909: 30).2 I denna konvention förplikta sig de fördragsslutande staterna till bl. a. ömsesidig handräckning i rättegång i civilmål. Handräckning i rätte
gång kan emellertid påräknas i vidare omfattning än konventionen angiver. Sålunda lämna dessa stater handräckning även i brottmål — så t. ex. Sverige enligt lagen d. 20 dec. 1946 om bevisupptagning åt utländsk domstol — varförutom åtskilliga icke-konventionsstater medgiva handräckning i såväl civil- som brottmål. Det tillkommer i dessa handräckningsfall uteslutande den främmande domstolen att tillse att ett äskat förhör kommer till stånd — vid behov med hjälp av de tvångsmedel denna domstol har till sitt förfogande.1
Bestämmer sig den svenska domstolen likväl av ett eller annat skäl för att söka låta bevisupptagningen äga rum inför densamma, synes en följd av det nyss sagda vara, att den svenska domstolen bör underlåta att förelägga utomlands hemmahörande part, tilltalad, målsägande eller vittne vite för utebliven inställelse eller åtminstone avstå från att utdöma sådant, trots att blott och bar vistelse utomlands icke i och för sig må kunna betecknas som laga förfall. Beslut om ett vites utgivande blir därtill alltid innehållslöst, då någon verkställighet därav i utlandet icke är möjlig. Det enda äventyr som synes böra utsättas i tvistemål blir i enlighet härmed tredskodom, då sådan kan ifrågakomma. Det i de allmänt brukade formulären till vittneskallelse förekommande hotet om böter eller hämtning torde av samma skäl böra utgå, då vittnet är bosatt i utlandet, liksom påpekandet att vittnet kan ådraga sig förpliktelse att i viss utsträckning utgiva rättegångskostnad. I samma formulär intagna upplysningar om möjligheterna för vittne eller målsägande att erhålla reseförskott av allmänna medel förefalla sakna praktisk betydelse i detta sammanhang, då inställelsen alltid blir frivillig och frågan om reseersättningen i praktiken är en av de väsentliga punkterna i en överenskommelse om villkoren för resan och inställelsen. Skyldighet är f. ö. icke heller stadgad för de svenska beskickningarna och konsulaten att i likhet med landsfiskal eller magistrat lämna sådant förskott. För vittne, som är hemmahörande i Danmark eller Norge och vars hörande i ett inför svensk domstol anhängigt brottmål är av nöden, är ersättningsfrågan reglerad i Sveriges utlämningskonventioner med dessa stater som därom stadga, att sådant vittne skall av myndigheterna i det rike där vittnet är bosatt uppmanas »att efterkomma den kallelse, som varder detsamma meddelad; och skall vittnet, i händelse av samtycke, erhålla reseersättning och traktamente i överensstämmelse med de taxor och bestämmelser, som gälla i det rike, varest förhöret skall äga rum, såvida icke vederbörande myndighet därstädes skulle anse sig böra tillerkänna vittnet ett större ersättningsbelopp».2
En viss osäkerhet i frågan om avsändandet av vissa underrättelser
har försports vid tillämpningen av 10 och 11 §§ kung. d. 26 sept. 1947 med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om fri rättegång och av 13 § kung. d. 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol. Enligt den förra författningen skall under vissa förutsättningar underrättelse avsändas till utmätningsmannen i den ort där den som åtnjutit fri rättegång har sitt hemvist, i det väl lovliga syftet att sätta kronans ombudsman i orten i tillfälle att när möjlighet därtill yppas yrka förpliktande för beneficienten att ersätta statsverket av allmänna medel gäldad rättegångskostnad på sätt föreskrives i 13 § lagen d. 19 juni 1919 om fri rättegång. Avskrift av beslut om förpliktande att till statsverket återgälda ersättning skall enligt den senare här åberopade författningen för verkställighet översändas till länsstyrelsen i den ort där den förpliktade är bosatt, likaså i ändamål av indrivning. Är nu kronans skuldenär boende i främmande land kan lagsökning icke komma i fråga för utläggets återkrävande. I brist på behörig utmätningsman eller länsstyrelse och i saknad av särskilda föreskrifter har praxis hos ett antal domstolar varit att i stället sända den föreskrivna underrättelsen till utrikesdepartementet. Med hänsyn till syftet med dessa underrättelser är emellertid denna form av notifikation en överloppsgärning utom i de tämligen sällsynta fall, då domen i denna del kan verkställas i främmande stat.
Frågar man sig nu vilka de fall äro, då man med hjälp av en svensk dom kan för statsverkets räkning indriva utdömda kostnader hos utomlands bosatta personer, synes svaret bli det att så kan ske allenast inom ramen för konventionen d. 8 mars 1948 mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål (SÖ 1948:29). Denna konvention innebär att bl. a. i Sverige avkunnade brottmålsdomar, varigenom dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning för rättegångskostnader, kunna verkställas i Danmark och Norge, dock skall verkställigheten av bötesstraff icke omfatta förvandling av böter. Med lagakraftägande dom jämställes beslut eller föreläggande som äger samma verkan som sådan dom. En jämförelse med vad som ovan sagts utvisar då, att dom eller beslut, som avses i 13 § kungörelsen d. 10 juli 1947 och varigenom någon i brottmål förpliktats att till statsverket återgälda ersättning, är gällande och exigibel i Danmark och Norge. — I fråga om straffprocessuella tvångsmedel föreligger även en utvidgning av giltighetsområdet i det att beslut om kvarstad, skingringsförbud och beslag till tryggande av anspråk på böter, förverkande, ersättning för rättegångskostnader och skadestånd kunna på grundval av denna konvention verkställas i Danmark och Norge. Från dess tillämpning uteslutas dels viten — vilka såsom ovan antytts aldrig kunna uttagas i ett främmande land — dels ock sådana påföljder som straffskatt och andra allmänna avgifter, som domstol ålägger med anledning av brott, t. ex. brännvinstillverkningsavgift eller jaktvårdsavgift.1,2
Vad angår bötesdomar må i detta sammanhang även göras den anmärkningen, att, ehuru de utan undantag omfattas av den här just berörda nordiska konventionen, verkställighet icke bör begäras av en dom eller ett beslut i fall då svensk domstol utdömt böter för underlåten inställelse av utomlands hemmahörande part, tilltalad, målsägande eller vittne.
Kung. d. 4 november 1933 angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet stadgar bl. a., att den handling, som skall delgivas, skall till departementet ingivas i två exemplar.1 Anledningen till att delgivningsförsändelse i slutet kuvert icke bör begagnas är den att den utländska mydighet, som anlitas för delgivningen, är i sin fulla rätt att begära få kännedom om delgivningshandlingens innehåll.2 Postdelgivning med någon av de fastställda fyra typerna av blanketter till utlämningsbevis är av naturliga skäl icke gångbar i utlandet. Stämningsmannadelgivning i egentlig mening enligt 7 § delgivningskungörelsen är en visserligen tänkbar men föga praktisk form för utlandsdelgivning; det måste då vara på förhand givet att delgivningen kan verkställas med anlitande av svensk diplomatisk eller konsulär ämbets- eller tjänsteman såsom stämningsman (även för detta fall är en justering erforderlig av lydelsen av nu brukade delgivningsbevis och därå avtryckta anvisningar för förfarandet). Då man långt ifrån alltid kan förlita sig på att den svenske utlandstjänstemannen är i tillfälle personligen överlämna delgivningshandlingen, är det tillrådligt att vara beredd på att en delgivning utomlands skall komma att försiggå på det sätt, som var det allmänt brukliga före nya RB:s tid, d. v. s. genom att ett exemplar av delgivningshandlingen överlämnas till adressaten och ett annat likalydande exemplar åsättes delgivningsbeviset.
Det må här framhållas, att det icke är nödvändigt att utrikesdepartementet anlitas som kanal för all delgivning utomlands. Det förelig
ger icke hinder för att översända delgivningshandlingar i civila mål och ärenden direkt till vederbörande svenska beskickning eller konsulat.1 Denna väg lämpar sig väl för våra grannländer men kan även anbefallas beträffande länder, med vilka finnes tillförlitlig postförbindelse. Vidare äga enligt Kungl. Br. d. 31 juli 1818 ämbetsverk och ämbetsmän i Sverige och Norge rätt »att i alla ämbetsärenden omedelbarligen med varandra skriftväxla» — en rättighet som redan utnyttjas i stor utsträckning och som det är högst tillrådligt att utnyttja i synnerhet i delgivningsärenden genom den förenklade handläggningen och den tidsbesparing, som därigenom vinnes. Slutligen förtjänar påpekas förefintligheten av kung. d. 20 juni 1913 ang. omedelbar skriftväxling mellan myndigheter i Sverige och Danmark rörande handräckning i brottmål (införd vid 1 kap. SL), varigenom medgives omedelbar skriftväxling mellan de båda ländernas domare och åklagare. Den goda grannsämjan och den livliga samfärdseln över Öresund har — enligt vad som uppgivits — utvidgat denna direkt-kontakt till att avse direkt skriftväxling i delgivningsärenden också i civila mål och ärenden.
För att vinna klarhet i vad mån översättning av delgivningshandlingar är erforderlig, har utrikesdepartementet för någon tid sedan i en rundskrivelse gjort förfrågan hos de svenska beskickningarna och konsulaten. Resultatet redovisas i omstående uppställning, som också utvisar, i vilka fall svensk tjänsteman enligt lagstiftningen på den utländska orten är berättigad själv verkställa delgivningen; det förutsättes självfallet att adressaten är bosatt å sådan ort, att han bekvämt kan nås av tjänsteman från svensk beskickning eller konsulat. Vid delgivning av detta slag är vidare översättning nödvändig endast i de fall, då anmärkning därom gjorts i tablåns sista kolumn.
(Anm. Då det i uppställningen antydes, att delgivning blott medgives genom anlitande av utländsk myndighet, utesluter detta icke att delgivning emellanåt ändå kan ske genom svensk tjänsteman, om nämligen adressaten lämnar sin frivilliga medverkan därtill.)
Nya RB föreskriver som bekant att delgivning i princip skall ske genom rättens försorg samt att part icke skall vara skyldig att utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg (33:4 och 6). Stadgandet avser varje slag av delgivningskostnad2 (utom avgift för nödiga avskrifter, RB 33: 2) och en följd härav torde vara att även kostnadför nödig översättning av delgivningshandling i rättegång skall åvila statsverket. En annan konsekvens av den nya ordningen är, att de svenska olönade konsulerna icke synas vara berättigade till någon expeditionsavgift3 (men väl till reseersättning) för utfärdande av bevis om sådan delgivning, som verkställts av dem själva, eller för bevis om legalisering av delgivningsintyg, som åsatts delgivningshandling
STAT Översättning Delgivningerfordras erfordras icke blott genom utländsk myndighet genom svensk tjänstemanutan inskränkning med vissa inskränkningarArgentina X1 XAustralien X XBelgien X XBrasilien X XCanada2 XCeylon X3 XChile X XCosta Rica X XDanmark X XEgypten X4 XEtiopien X5 XFinland X XFrankrike X6 XGrekland X XGuatemala X XHonduras X XIndien X3 XIndonesien X7 X8Irak X4 X8Iran X9 X8Irland X XIsrael X10 X11Italien X X12Japan X XJugoslavien X XLibanon X XLuxemburg X XMexico X1 X12Norge X XPakistan X3 XParaguay X XPeru X XPolen X XPortugal X XRumänien X1 XSalvador X1 XSchweiz X X8
STAT Översättning Delgivningerfordras erfordras icke blott genom utländsk myndighet genom svensk tjänstemanutan inskränkning med vissa inskränkningarSovjetunionen (Delgivning ochhandräckning medgives icke).Spanien X X XStorbritannien och Nord-Irland X XSydafrika X XSyrien X1 XTjeckoslovakien X X2Turkiet X X3Förbundsrepubliken Tyskland X X4Ungern X X3Uruguay X XU. S. A X XVenezuela X XÖsterrike X X5
av utländsk stämningsgivare. Denna för berörda konsuler ogynnsamma påföljd, mot vilken en viss reaktion redan har försports, kan i längden befaras leda till att de i framtida delgivningsärenden bliva mera benägna att begära bistånd av de lokala utländska myndigheterna, något som i sin tur kommer att medföra en fördyring av delgivningarna med beloppen för avgifter för ett (ofta dyrare) utländskt delgivningsbevis och — i förekommande fall — för översättning.