Lagstiftningsfrågor vid 1952 års riksdags höstsession.

 

    Såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med 1952 års riksdag1 hade till höstsessionen uppskjutits två betydelsefulla ärenden, nämligen förslagen till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig m. m. och till naturskyddslag m. m.

 

    Frågan om den lämpligaste reaktionsformen för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort sig skyldig till allvarligare brott, har tidigare behandlats i denna tidskrift. Senast har redogjorts för en skrivelse från riksåklagarämbetet till K. M:t d. 24 sept. 1951 angående denna fråga.2 Skrivelsen remitterades till strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen, vilka i början av år 1952 avgåvo gemensamt yttrande3 med förslag till lagstiftning. På grundval av kommittéernas förslag utarbetades inom justitiedepartementet de förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig m. m., vilka förelagts riksdagen.
    I propositionen begärdes till en början, att riksdagen till ledning för framtida åtgärder på hithörande område måtte uttala sig om en i propositionen redovisad principståndpunkt rörande behandlingen av unga brottslingar. Enligt denna skulle man, såväl vid planering av anstalter och andra resurser som vid förberedelser för lagstiftning, utgå från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och därför behövde intagas på anstalt, skulle omhändertagas inom socialvården och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnades öppet, om det vid den slutliga utformningen och tillämpningen av denna princip kunde visa sig ändamålsenligt att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen borde dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av allvarligare beskaffenhet. Riksdagen anslöt sig till denna principståndpunkt under framhävande av att förverkligande av densamma krävde att ökade resurser ställdes till socialvårdens förfogande. Vidare antog riksdagen — med undantag för ikraftträdande bestämmelserna — den föreslagna lagstiftningen. Huvudregeln i den nya lagstiftningen, som är av provisorisk natur, återfinnes i en särskild lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Där stadgas, att den som ej fyllt 18 år icke må dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller vidare bestämmelse om att domstol, för det fall att tilltalad är i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma, i stället för att döma till straff för brott som

 

1 SvJT 1952 s. 457.

2 SvJT 1951 s. 788.

3 Yttrandet har fogats som bilaga till prop. 223/1952.

 

52 BENGT WIESLANDERkan medföra fängelse eller straffarbete, efter hörande av barnavårdsnämnd, må överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande för skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla skolans styrelse. Härigenom frigöres sådant överlämnande från de förutsättningar som gälla för villkorlig dom samt utbrytes ur den vilkorliga domen till en självständig skyddsåtgärd. Till följd härav stadgas slutligen i nämnda lag att därigenom upphäves 8 § 2 st. lagen om villkorlig dom. I lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga har vidtagits den ändringen i 2 § att eftergift av åtal under i övrigt angivna förutsättningar må äga rum, om det med skäl kan antagas, att vad som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande vidtages genom hans omhändertagande för skyddsuppfostran etc. Vidare har i samma lag tillagts bestämmelser om att fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet och att, därest åtalet ej eftergives, det skall väckas utan dröjsmål samt att barnavårdsnämnd skall avgiva yttrande med största skyndsamhet. 3 § lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig har givits sådant innehåll att de särskilda bestämmelserna om domstols sammansättning i mål mot underårig bli tillämpliga även då anledning förekommer att överlämna åt barnavårdsnämnd eller skolstyrelse att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande för skyddsuppfostran. Till samma lag har fogats en ny paragraf som stadgar, att mål mot underårig alltid skall behandlas skyndsamt och att, då allmänt åtal väckes mot den som ej fyllt 18 år för brott varå straffarbete kan följa, de tidsfrister som gälla för mål angående häktad skola iakttagas, ändå att den underårige ej är häktad. Dock har den normala tiden för hållande av huvudförhandling i underrätt utsträckts till två veckor från den dag då åtalet väcktes.
    Enligt propositionen skulle den nya lagstiftningen träda i kraft d. 1 juli 1953. Med hänsyn till att socialvården icke före nämnda dag torde ha tillförts erforderliga resurser i form av specialanstalter för omhändertagande av det tillskott av svårbehandlat klientel som komme att tillföras socialvården genom den nya lagstiftningen ansåg riksdagen, att denna icke borde träda i kraft förrän sådana resurser förelåge. Enär riksdagen icke för närvarande kunde bedöma tidpunkten härför, fann riksdagen lämpligt att för sin del föreskriva, att lagstiftningen skulle träda i kraft den dag Konungen förordnade.

 

    Naturskyddslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet, upptager i delvis förändrat skick reglerna i lagen d. 25 juni 1909 angående nationalparker och i lagen samma dag angående naturminnesmärkens fredande. Den nya lagen innehåller dessutom åtskilliga naturskyddsbestämmelser, som icke ha någon motsvarighet i 1909 årslagstiftning. Den kanske viktigaste nyheten är att område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är särskilt ägnat att bereda befolkningen rekreation och avkoppling genom umgänge med naturen, skall kunna fridlysas såsom s. k. naturpark. Denna möjlighet ger uttryck för att den nya lagen i viss mån vill tillgodose också de naturskyddsintressen, som äro socialt betingade. Andra reg

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1952 ÅRS RIKSDAGS HÖSTSESSION 53ler utan motsvarighet i den äldre lagstiftningen äro de, som uppställa skydd mot att landskapsbilden förfulas genom större arbetsföretag eller genom anslagstavlor o. dyl. Ytterligare en nyhet i förhållande till förutvarande rätt möter i bestämmelserna mot nedskräpning i naturen.
    Liksom hittills är det bara kronomark, som skall kunna avsättas till nationalpark. Möjligheterna att låta nationalparker komma till stånd ha dock väsentligt underlättats genom att en samtidig ändring i lagen om expropriation medger, att mark genom expropriation överföres till Kronan, där syftet är att avsätta marken till nationalpark
    Fridlysning av naturminnen, vilket är den nya termen för vad som tidigare benämndes naturminnesmärken, kan numera i motsats till vad som gällde förut ske även i sådana fall, där rättsägare vägrar att lämna sitt samtycke till åtgärden. Detta har emellertid nödvändiggjort att ersättning under vissa förutsättningar utgår till rättsägaren. Sålunda gäller att, om fridlysningen medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark att rättsägaren kan använda marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, han är berättigad till ersättning av Kronan för den lidna skadan. Detsamma gäller om rättsägaren eljest tillskyndas avsevärt men genom fridlysningen. Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens utnyttjande, kan ägaren fordra att fastigheten löses.
    Ett speciellt villkor är i visst fall uppställt för fridlysning av område såsom naturpark. Föreligger ej markägarens samtycke till åtgärden får nämligen fridlysningsbeslutet ej meddelas med mindre området i fastställd plan enligt byggnadslagen blivit avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet. I fråga om ersättning och inlösen hänvisar naturskyddslagens avsnitt om naturparker till de regler, som i angivna hänseenden meddelats beträffande naturminnena.
    Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden ha tilldragit sig stor uppmärksamhet. De vända sig som nämnts dels mot landskapets förändrande genom större arbetsföretag, dels mot de förfulande verkningarna av anslagstavlor och vissa därmed jämförliga anordningar. Vad angår arbetsföretagen stadgas först och främst att, om dylikt företag, avseende annat än bebyggelse, kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, samråd bör före arbetenas igångsättande ske med länsarkitekten eller den han anvisar. Att byggnadsföretagen undantagits i stadgandet har motiverats bl. a. med att sådana företag av större betydelse för landskapsbilden redan genom byggnadslagstiftningen äro underkastade viss kontroll i jämförligt syfte. Under riksdagsbehandlingen av lagförslaget framfördes ett motionsyrkande, att undantaget för byggnadsföretagen skulle slopas. Yrkandet föranledde emellertid icke att riksdagen frångick propositionen på denna punkt (jfr tredje lagutskottets av riksdagen godkända utl. nr 28).
    Huvudstadgandet bland de särskilda bestämmelserna till skydd mot nedskräpning fastslår skyldigheten för envar att tillse, att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Stadgandet är förenat med en ansvarsbestämmelse: åsidosättes detsamma och har nedskräpningen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon be

 

54 LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1952 ÅRS RIKSDAGS HÖSTSESSIONtydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, straffas den felande med penningböter.
    Fördelningen av arbetsuppgifterna inom naturskyddsverksamheten har hittills varit den att avsättande av område till nationalpark skett genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, medan befogenheten att fridlysa naturminnen tillkommit länsstyrelserna samt utrednings- och rådgivningsverksamheten i huvudsak ombesörjts av vetenskapsakademien och olika frivilliga sammanslutningar, främst svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård. Denna ordning har den nya lagstiftningen låtit i huvudsak bestå. Naturskyddsutredningen, vars betänkande låg till grund för propositionen, hade ansett, att det borde finnas ett centralt statligt organ för övervakningen av naturskyddsarbetet. I detta syfte hade utredningen förordat inrättandet av en ny myndighet, kallad statens naturvårdsnämnd. Propositionen frångick naturskyddsutredningens förslag i nämnda avseende. Enligt propositionen vore tiden ännu icke mogen för ett dylikt centralorgan. Till denna uppfattning har riksdagen anslutit sig.
    Riksdagen har antagit en lag om ändrad lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken varigenom samtliga ordinarie assessorsbefattningar i hovrätterna ersatts med samma antal hovrättsrådsämbeten. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 jan. 1953.
 

Bengt Wieslander1

 

1 Vid denna redogörelses utarbetande har hovrättsassessorn PETER WESTERLIND medverkat beträffande frågor från tredje lagutskottet.