Två rättsfall från 1810-talets Lund.
    De här nedan skildrade rättegångarna från det tidiga 1800-talets Lund äro märkliga endast i det avseendet att tvenne av de medagerande — en i vartdera målet — äro bärare av berömda namn.

 

I. Tegnér biträder vedhuggaren Bondesson.

 

    Snickaren Petter Malmberg i Lund var högeligen upprörd denna morgon den 31 maj 1814. Han hade hört ett rykte, att Fru Professorskan Tegnér ämnade låta vedhuggaren Anders Bondesson ta itu med ett arbete, som det förut varit meningen att han, Malmberg, skulle utföra. Det var ett ingrepp i hans rättigheter, ett brott mot skråordningen, som måste förhindras. Han beslöt undersöka, hur det förhöll sig med saken. Han tog gesällen Hellberg med sig, och de vandrade åstad till den tegnérska gården i hörnet av Klostergatan och Gråbrödersgatan. Malmberg gick själv in och lät gesällen vänta utanför. Medan denne stod där, passerade Anders Bondesson förbi honom, försedd med såg och andra verktyg, och gick in i huset. En stund därefter återkom mäster Malmberg och yttrade till Hellberg: »Nu märker jag, att de tagit fuskare att utföra det arbete, som jag hade åtagit mig.» Det ville inte Malmberg stillatigande finna sig i. Bondesson skulle stå

 

FREDRIK GADDE 511till svars för sitt tilltag. När Malmberg kommit hem, satte han sig ned och skrev en så lydande stämningsansökan:
    »För att freda det handtverk jag idkar från intrång af Fuskare är jag föranlåten anhålla, att arbetskarlen Anders Bonasson må varda lagl. kallad och stämd till denna stads vällofl. Magistrat uti påstående att likmätigt Kongl. Maj:ts nådiga Skråordning samt öfrige lämpelige författningar lagligen böta för det han tagit befattning med förändring af en soffa, hvilket arbete jag åtagit mig att förfärdiga. Öppen talan och ärsättning för Rättegångskostnader förbehålles likaledes.»
    Anders Bondesson var s. k. arbetsborgare, d. v. s. han innehade burskap, men ej på något särskilt hantverk eller annat yrke; han försörjde sig med att såga och hugga ved och göra annat arbete för stadens invånare. På så vis hade han arbetat i Tegnérs gård. Och här hade han alltså råkat göra sig skyldig till det »brott», som snickare Malmberg funnit nödigt att beivra.
    Då målet kom före den 11 juni, inställde sig bägge parterna, och Anders Bondesson hade med sig en skrivelse, som han inlämnade till rätten. Låt oss höra vad han hade att andraga till sitt försvar:
    »Snickaren Malmbergs emot mig utverkade stämning, med påstående om ansvar för det jag, som han berättat, skolat tagit befattning med förändring af en soffa, har väckt min största förundran. Såsom arbetskarl har jag gått åtskillige af Stadens innevånare tillhanda med vedsågning och dylikt; dock vet jag mig aldrig hafva blifvit brukad i egenskap af snickare, till hvilken profession jag anser mig lika så litet skicklig som jag anser Mäster Malmberg skicklig att sköta mina göromål. Aldrig har jag åtagit mig hvarken att förfärdiga eller förändra några soffor; men då jag för någon tid tillbaka var på arbete hos Herr Professor Tegnér, blef jag af Fru Professorskan anbefalld att afsåga ett stycke af en soffa, hvilken befallning jag också verkställde, utan att det ens kunde falla mig in, att det var mera ansvar underkastadt att söndersåga några bräder än några vedträn. Att denna min åtgärd af klokt folk skulle kunna anses såsom intrång i Snickare Professionen är alldeles omöjligt, och någon annan anledning kan Mäster Malmberg icke äga till sitt klagomål.»
    Skrivelsen slutar med en anhållan, att Mäster Malmberg »i brist på skäl och bevis till styrko för sin gjorda osannfärdiga beskyllning» måtte dömas skyldig att betala rättegångskostnader och plikta för rättegångs missbruk.
    Man måste säga, att Anders Bondesson lyckats skaffa sig en skicklig försvarare. Själv har han givetvis icke haft någon del i tillkomsten av inlagan, icke ens vad beträffar avskrivandet. Hans färdighet i skrivkonsten inskränkte sig till förmågan att rita ett bomärke.
    En följande rättegångsdag hördes några av Malmberg inkallade vittnen, dels gesällen Hellberg, som inte hade annat att berätta än vad som redan omtalats, dels snickare Ottergren, som på Malmbergs anmodan gått in i Tegnérs hus för att efterse vad Bondesson förehade; han kunde endast intyga, att han sett B. stå vid en soffa, som tycktes vara under arbete, men han hade ej sett honom arbeta på den. Ett tredje vittne, sadelmakare Eckerberg, hade ifrågavarande dag varit i Tegnérs hus och sett B. »afsåga någon del af en i ett af rummen stå

 

512 FREDRIK GÅDDEende soffa, som han derefter åter sammansatte, så att den blef kortare än den förut var».
    Efter detta var snickare Malmberg snart färdig med sitt »slutpåstående». Anders Bondesson var, framhöll han i detta, överbevisad om »att hafva tagit beställning med förändring af en soffa», och han hänvisade till ett par kungl. resolutioner, som han ansåg tillämpliga förfallet: den ena (av 1734) förbjuder att någon »Bönhas eller fuskare må tillfoga städernas Embeten något förfång» vid straff av 40 Marks böter och konfiskation av verktygen; den andra (av 1739) stadgar att »den arbetare som befinnes kladda eller Bönhasa med Handel och Handtverk, skall utom det varan bör vara förbruten till de Fattige, första gången med Tio daler silfvermynts pligt beläggas». Malmberg yrkade dryga böter för Bondesson jämte de medhavda verktygens konfiskation.
    Bondesson blev honom icke svaret skyldig. Ett par dagar senare inlämnade han en ny skrivelse till magistraten. Och denna gång är det intet tvivel om vilken förnämlig hjälp han kunnat påräkna till sitt försvar. Redan skrivelsens form och uppläggning leder gissningarna om författaren åt ett bestämt håll. Men det avgörande beviset ger oss handstilen, som ofelbart avslöjar Bondessons hjälpare. Denne är ingen annan än Esaias Tegnér. Godhjärtad som Tegnér var, har han tagit sig an den stackars vedhuggaren, som hade råkat illa ut för sitt arbete med soffan, och lämnat honom kraftig hjälp. Säkerligen har han även avfattat Bondessons första inlaga. Här följer aktstycket, som det föreligger skrivet av Tegnér:
    »Allerödmjukaste svar på Snickaren Malmbergs Slutpåstående. Hvarken Sadelmakarn Eckerberg, Snickare Mästarn Ottergren eller gesällen Hallberg (= Hellberg) hafva kunnat intyga att jag, såsom Snickaren Malmberg påstått, fuskat i Snickare Professionen. Jag har endast såsom arbetskarl, på befallning, söndersågat och borttagit ett stycke af en Herr Professor Tegnér tillhörig soffa, hvartill jag blott begagnat en såg, en knif och en hammare. Utan att begagna snickareverktyg kan man väl icke sägas förrätta snickarearbete eller göra intrång i snickareprofessionen, och jag vet icke någon Lag som tillåter Snickare förbjuda arbetskarlar att bruka såg, knif och hammare. Men hade jag också gjort mig skyldig till något ansvar för det jag söndersågat den nu ifrågavarande soffa, hvilket Högädle Herr Borgmästaren och Välloflige Magistraten säkerligen finner, att jag icke har gjort, så vore det väl icke någon Snickare som derå haft rättighet göra åtal, emedan förfärdigandet af stolar och soffor egentligen tillhör Stolmakare- och ej Snickare-professionen. Snickaren Malmberg har således ej haft minsta skäl besvära Högädle Herr Borgmästarn samt Vällofl. Magistraten med denna rättegång utan har han endast af arghet och bitterhet, emot bättre vett, velat draga mig för rätta, hvadan alltså jag med stöd af 29 Cap. 1 § Rättegångs Balken allerödmjukast anhåller, att Malmberg måtte dömmas skyldig plikta för Rättegångs missbruk samt dessutom gälda min Rättegångskostnad och det mig gjorda hinder och försummelse med minst 6 rdr 32 sk. Banco.
    Lund d. 8 Julii 1814
 

Anders A. B. S. Bonasson.»

 

TVÅ RÄTTSFALL FRÅN 1810-TALETS LUND 513    Bokstäverna mellan undertecknarens för- och efternamn föreställa Bondessons bomärke. Som synes är det utskrivna namnet stavat Bonasson. Så skriver också snickare Malmberg namnet. I rättegångsprotokollen heter det däremot genomgående Bondesson, ända till utslaget som upptar den mera ljudenliga stavningen Bonasson.
    Snickare Malmberg ger icke tappt. Den 16 juli avgav han en »allerödmjukaste påminnelse» med anledning av motpartens inlägg. Han fann sitt käromål till fullo styrkt. Bondessons erkännande jämte vittnens berättelser »ådagalägger nog tydligen (skriver han) sakens rätta förhållande, hvarföre och då Anders Bonassons invändning att soffors förändring endast tillhör stolmakare Professionen icke förtjenar ringaste afseende, hälst jag ännu icke sett stolmakare förfärdiga soffor, och om än så skett, det samma äfven blifver ett intrång i Snickare Embetets rättigheter här å orten, jag ödmjukast förnyar mine afgifne slutpåståenden.»
    Den 1 augusti var magistraten färdig med sitt utslag. Det blev helt frikännande för Bondesson: hans arbete med soffan kunde icke hänföras till sådan utövning av snickarehantverket, att han därigenom gjort sig skyldig till ansvar. Käranden, som saknat lagligt fog till rättegångs anställande, dömdes att ersätta svarandens kostnader med 1 rdr 32 sk. Banco. Men snickare Malmberg slapp böta för rättegångsmissbruk.

 

II. Carl Johan Schlyter som rättegångsombud.

 

    Det var i Lund på aftonen den 8 januari 1816. Gator och torg lågo täckta av snö, och det var gott slädföre, åtminstone att döma efter den med två hästar förspända släde, som höll utanför ett hus vid Lilla Torg. I förbigående kan nämnas, att det var här akademiadjunkterna Heurlin och Bolméer hade den lilla lägenhet som var samlingsplatsen för den kända tegnérska umgängeskretsen, kallad Härbärget; nedre botten inrymde den akademiska boklådan. Ett sällskap studenter, Lothigius, Auselius, Ehrenpohl, alla av Smålands nation och blekingen af Puke (son till sjöhjälten) kom vandrande över torget på väg till traktör Norinder borta i Adelgatan för att äta kvällsvard. Då ungdomarna blevo varse släden och hästarna, ropade Ehrenpohl: »Här ska vi laga att vi får åka.» Han och en annan ställde sig på medarna bak på släden, då i detsamma ägaren, bryggaren Möller, kom utför trapporna — fortare än han ville, ty han halkade och gav till ett utrop: »Det är besatt halt i kväll.» Oavsett halkan var han kanske något ostadig på benen. Studenterna brusto i skratt, därvid blevo hästarna oroliga och började röra på sig. Möller grep hastigt i tömmarna, men drog för häftigt i den ena, så att hästarna gjorde en liten sväng utåt torget. När han passerade studenterna, slog han med piskskaftet till den närmast stående; det råkade vara Lothigius, som fick ett otäckt hugg över näsroten och ett sår som började blöda ymnigt. Det blev ett våldsamt gräl, studenter och andra skyndade till, och under det tumult som nu uppstod fick Möller några käppslag över armen. Följden blev att när Lothigius dagen efter anmält övervåldet till stadsfiskalen Sandahl och denne instämde bryggare Möller att stå till ansvar

 

33—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

514 FREDRIK GADDEinför »vällofliga Kämnärs Rätten», svarade Möller med en genstämning å Lothigius för att denne överfallit och slagit honom!
    Den 12 januari upptogs målet till behandling av Kämnärsrätten. Ordförande var rådman Segerström, bisittare skräddaremästare Österman och bagarmästare Agrell. Bryggare Möller inställde sig personligen, men stud. Lothigius, som av läkare blivit tillrådd att hålla sig på sitt rum, företräddes av en mycket ung jurist som ombud, nämligen filosofie magistern Carl Johan Schlyter, den sedermera namnkunnige professorn och utgivaren av Sveriges gamla lagar. Han var vid tillfället icke fyllda 21 år. Bryggare Möller torde således i viss mån kunna ursäktas för att han ville ifrågasätta Schlyters behörighet som ombud. Detta gjorde han i följande kuriösa skrivelse, som säkerligen någon spektakelmakare varit honom behjälplig att uppsätta och som nu föredrogs inför rätten:
    »Till Vällofl. Kämnärs Rätten i Lund.
    Som Herr Studeranden Sten Lothigius, utom Actor, särskilt till sitt biträde i den mot mig väckta Rättegången antagit Studeranden Schlyter, så får jag härmedelst till Vällofl. Rättens mogna bepröfvande och lagliga afgörande ödmjukeligen hemställa, huru vida Herr Schlyter, som icke upfylt hvad Kongl. Brefvet af 1749 och andra Kongl. Stadgar bjuda, i anseende till dem som skola äga rätt att biträda Parter vid Svenska Rättegångsverken.1
    Väl har jag hört omtalas, att Herr Schlyter i Rostock vunnit Magister Graden, och icke heller är jag som Bryggare derom okunnog, att Rostocker Bier i fordna dar täflat med Brunswiger Mumma, men icke känner jag om några absoluta1 Juridiska kundskaper kunna från Tyska orterna inpracticeras och här för gällande anses, utan att genom behörigt afläggande af Hof Rätts Auscultant Examen stämplas och vinna Burskap, hvadan jag altså häröfver afvagtar Vällofl. Rättens utslag.
 

Hans Möller»

 

    Magister Schlyter hade ingen svårighet att gendriva Möller antydningar om bristande kompetens. Han uppvisade sitt år 1812 av Juridiska fakulteten »erhållna betyg att han med beröm undergått Examen Juridicum». Så skreds till vittnesförhör. Möller hade begärt en mängd personers hörande. Bland dessa återfinna vi en rad kända namn ur Härbärgeskretsen och andra akademici, jämte borgare och tjänstflickor, de flesta boende vid torget. Den mest bekante av inkallade vittnen var Esaias Tegnér, som i en egenhändig skrivelse till domstolen berättar följande:
    »Då jag i måndags den 8 sistlidne Januari kl. emellan 6 och 7 på eftermiddagen gick ner från Adjuncten Heurlins rum på Akademiska Boklådan, träffade jag på lilla Torget flere, förmodligen Studerande,

 

1 Meningen är ej avslutad i originalet.'

2 Jfr följande rader i Tegnérs versar »På Biskop Faxes Födelsedag» 1814: 

»Schlyter håller på det absoluta, ty han vill icke skämma ut sig, han.»

Schlyter studerade i unga år flitigt Schellings filosofl och i Lund kallade man gycklande den lilla gruppen Schellingianer »de absolute». — Schlyter hade år 1814 tagit graden i Rostock med en avhandling över ett matematiskt ämne. I ett brev till J. F. Lundblad (dec. 1815) talar Tegnér om »RostocksMagistern». 

TVÅ RÄTTSFALL FRÅN 1810-TALETS LUND 515som tycktes vara i någon tvist med en Man som jag då ej kände, men som man sedermera sagt mig vara Bryggaren Möller här i staden. Jag hörde att man å ömse sidor beklagade sig öfver att ha blifvit öfverfallen; men om och när detta skett känner jag icke. Jag påminner mig endast att jag anmodade Studeranden Puke såsom närvarande att stilla oväsendet, hvarom han äfven bemödade sig. Jag gick då tillbaka från Torget till ofvan nämnde ställe, och var sedermera nere på gatan en eller två gånger, då bullret1 ännu fortfor, men slutligen upphörde. Af de Studerande känner jag ingen, utom nämnde Hr Puke, men påminner mig blott att en av de närvarande sade sig heta Auselius. Detta är allt hvad jag till upplysning i denna sak kan anföra.
    Lund d. 12. Januarii 1816
 

Esaias Tegnér»

 

    Som synes nöjde sig Tegnér icke med ett enstaka ingripande för att därefter avlägsna sig, utan stannade kvar på Härbärget och gick ner på torget ett par gånger för att tala reson med de upphetsade studenterna, tydligen med den påföljd, att »bullret slutligen upphörde». Tegnér var inte ensam om att åstadkomma detta goda resultat. En av hans vänner, professor J. A. Engeström, som även hade besökt Härbärget på eftermiddagen, berättar, att han av oväsendet lockats ner på torget, men då han där träffade på studeranden af Puke i färd med att lugna kamraterna, gick han upp igen. Senare var han åter nere, manande till besinning, och träffade därvid bryggare Möller, som beklagade sig över ömhet i ena armen, där han sade sig ha erhållit några slag. Av andra vittnen kan omnämnas professor Lidbeck, som redogjorde för sina mer eller mindre framgångsrika försök att åvägabringa försoning mellan de tvistande parterna. Flera vittnen hade hört och sett slag växlas, men ingen kunde säga, vem som utdelat dem.
    Rannsakningen fortsattes den 16 januari, då nya vittnesförhör höllos, denna gång med de förut omnämnda studenterna, utan att något avvikt framkom. Lothigius' ombud, magister Schlyter, sökte förgäves få utrönt, huruvida bryggare Möller var berusad vid tillfället. Till nästa sammanträde den 2 februari ingav Möller en skrift av följande lydelse: »Då jag inför Domstolen icke haft biträde i Rättegången med Studeranden Herr Lothigius, som däremot njutit den förmonen biträdas af en både juridisk och philosophisk mästare, värdes Lofl. Domstolen tillåta mig att å någon annan dag få aflämna mitt sluteliga yttrande, sedan de erhållne protokollerna hunnit granskas af den Man jag därom anmodat men som därtill ännu icke haft tid och tillfälle». Rätten biföll Möllers anhållan med villkor att han »den 6te nästkommande» avgav sitt yttrande.
    Magister Schlyter å sin sida var färdig med sina slutpåståenden, en omfattande inlaga, utarbetad med en för sin upphovsman karakteristisk grundlighet och omsorg. Den återgives här i sin helhet:
    »Såsom Herr Lothigii fullmäktig uti det mot Bryggare Möller instämde mål angående det den 8de innevarande månad föröfvade slagsmål, får jag äran göra följande slutpåstående:

 

1 = träta, slagsmål.

 

    
    Då af den i målet hållna ransakningen tillräckligen är bevist, att Bryggaren Möller om aftonen den 8de innevarande månad å Stadens allmänna torg med hugg och slag öfverfallit Studeranden Herr Sten Lothigius, och dervid gifvit honom ett svårt hugg i ansigtet, hvaraf han troligen i hela sin lifstid kommer att bära märke, så får jag ödmjukast yrka, att nämde Möller måtte blifva dömd att böta, eller, i brist af botum, att plikta med kroppen,
    1:o För hugg i ansigtet, enligt 34 Cap. 1 § Misgernings Balken, jemförd med Kongl. Förordningen den 27 November 1776 § 10, i lytesbot 16 Rdr 32 s. B:co och för såramålet 10 Rdr B:co. Summa 26 Rdr 32 s. B:co.
    2:o För gatufredsbrott, de uti 21 Cap. 7 § Misgernings Balken stadgade 40 Daler, med 13 Rdr 16 s. B:co.
    3:o Enligt 24 Cap. 3 § af Academiska Constitutionerna, som stadgar, att den som förgriper sig emot en Student, utom det i lagen utsatta straff, skall böta 20 mark — 1 Rdr 32 s. B:co.
    4:o För Läkarelön, hinder och skada, samt sveda och värk, enligt 39 Cap. 4 § Misgernings Balken, minst 15 Rdr Banco.
    5:o Så vida det genom de afhörde vittnen kan anses bevist, att Möller vid ifrågavarande tillfälle varit drucken, lär han derföre ihågkommas, enligt Kongl. Förordningen d. 24 Augusti 1803 § 2 med 3 Rdr 16 s. B:co böter, eller mera, så vida han förr med slik odygd blifvit befunnen.
    6:o Då Bryggare Möller genstämt Studerande Lothigius och anklagat honom för att hafva öfverfallit och slagit Möller, men så mycket mindre gittat bevisa detta, som tvertom det genom de afhörde vittnen är upplyst, att hvarken Lothigius eller någon af dem som voro i hans sällskap ens tilltalat Möller förr än denne slagit Lothigius och att Herr Lothigius då genast begifvit sig bort för att hämma blodet, som strömmade ur hans erhållna sår, så lär han ej kunna undgå att enl. 60 Cap. 1 § Misgernings Balken näpsas för denna falskeliga och af argt uppsåt gjorda beskyllning.
    7:o Hvad rättegångskostnad beträffar vill jag icke derföre fordra annan ersättning än protocolls- och utslags-lösen samt executions kostnad m. m. hvars belopp, såsom mig obekant, jag ödmjukligen hemställer till Vällofl. Kämners Rättens pröfning, med det tillägg, att derest de i målet afhörde vittnen skola åtnjuta någon ersättning för tidsspillan, de i detta fall äga att vända sig till Möller.
    8:o Likaledes yrkar jag ansvar å Bryggaren Möller för den lögnfulla och smädeliga skrift han emot mig å första rättegångsdagen ingifvit, äfvensom för hans samma dag emot mig gjorde ohemula beskyllning, att äfven jag vid ifrågavarande tillfälle öfverfallit och slagit honom, hvilket han lär hafva så mycket svårare att bevisa, som det vore för mig en ringa konst att, om det lönte mödan, bevisa, att det varit för mig rent af omöjligt att på nämde tid uti detta slagsmål deltaga.
    9:o Ehuru jag med rätta bort fordra ersättning för mitt besvär och tidspillan såsom fullmäktig i denna rättegång, likväl, och då jag endast af vänskap för Hr Lothigius åtagit mig densamma, utan att för öfrigt äga något hat hvarken till Möller eller hans hemliga secundanter, helst jag icke äger den lyckan att personligen känna någon af dessa herrar;

 

TVÅ RÄTTSFALL FRÅN 1810-TALETS LUND 517så vill jag skänka Möller allt hvad han i detta afseende kunde blifvit dömd att erlägga, med vänlig begäran, det täcktes Bryggaren Möller i stället å mina vägnar meddela någon lämplig summa till den värde författaren till den af honom inlemnade, mot mig riktade enfaldiga skriften, såsom en billig ersättning för den möda och ansträngning denna skrift tyckes hafva kostat sin författares hufvud, och såsom en uppmuntran för denne att instundande vårtermin skaffa sig en privat lection i juridiken, hvilken han synes innerligen väl behöfva. Af tacksamhet för denna uppoffring å min sida lär Möller ej underlåta, i synnerhet om Vällofl. Kämners Rätten dertill behagade tillhålla honom att uppgifva namnet på nämde genialiske författare, ty det vore skada, om en skriftställare med så utmärkta naturgåfvor ej skulle blifva allmänt känd, och få skörda den ära han för snillefoster af dylik art förtjänar. Tilläfventyrs skall man ock på honom kunna lämpa Kongl. Brefvet 27 Maj 1801.
    Slutligen förbehåller jag mig att muntligen få genmäla hvad Bryggaren Möller emot min hufvudman eller mig uti sitt slutpåstående kan hafva att påminna.
    Lund d. 2 Februari 1816.
 

Carl Joh. Schlyter

Phil. Mag.efter fullmakt»

 

    Bryggare Möller hade ingen nytta av det honom beviljade uppskovet. Den 6 februari kom, men han var inte färdig med något yttrande. I stället anhöll han, att Lothigius skulle bli hörd och vidare att ett stort antal vittnen skulle inkallas och höras. Detta bestreds av »actor», som framhöll, att Möller redan den 16 januari varit ense med honom och Lothigius' ombud, att saken skulle anses slutbehandlad, sedan parterna inkommit med slutpåståenden. Rätten var av samma uppfattning och beslöt »företaga sig målets hufvudsakliga afgörande».
    Den 16 februari avkunnades kämnärsrättens utslag. Bryggare Möller dömdes »att böta för ett sår 3 rdr 16 sk. och för gatufredsbrottet 13 rdr 16 sk.». Rätten ansåg sig således kunna bortse från övriga anklagelser och ersättningsanspråk, som framställts av magister Schlyter, och bötesumman stannade långt under de 60 rdr som denne räknat med som minimum. Däremot delade rätten Schlyters mening, att Möller i sin till rätten ingivna skrift »anfört hvad till saken icke hörde»; han dömdes härför böta en riksdaler och trettiotvå skilling.
    Kämnärsrätten var medveten om att Möller blivit förfördelad och slagen under uppträdet, men som intet vittne kunnat namngiva eller utmärka den person som slagit honom, var rätten »ur stånd att å honom lämpa den lagnäpst som på detta brott bordt ofelbart följa».
    Därmed fick saken bero.
 

Fredrik Gadde