Kaarlo Juho Ståhlberg †. D. 22 sept. 1952 gick en av Finlands stormän ur tiden, en man vars levnadslopp på ett märkligt sätt är förknippat med hans fosterlands öden under ett halvsekel. Ståhlberg var född d. 28 jan. 1865, son av en kapellan. Födelseorten bar ett namn som nu är känt över hela Norden: Suomussalmi. Han blev 1893 universitetsadjunkt i förvaltningsrätt och nationalekonomi, inträdde sedan i senatens civilexpedition, men blev 1903 — såsom offer för förryskningspolitiken — avskedad. Vid systemskiftet 1905 blev han ledamot av Mechelins regering och företrädde där en radikal reformpolitik, men avgick, trogen sin parlamentariska övertygelse, då lantdagen ej ville följa hans försiktiga nykterhetspolitik (1907). Såsom professor i förvaltningsrätt (1908) utvecklade han nu ett omfattande författarskap, men spelade tillika en framträdande roll i politiken. Såsom ordf. i 1917 års grundlagskommitté lade han grunden till 1919 års regeringsform. Den nyinrättade högsta förvaltningsdomstolen fick i honom 1918 sin första president. Han var också den förste som beklädde den unga republikens presidentämbete (1920—25). Såsom expresident ägnade han sina bästa krafter åt lagberedningen; ett 70-tal av dess betänkanden (1926—45), berörande de mest skilda delar av lagstiftningen, äro undertecknade av honom. I politiken deltog han efter 1925 föga, men två gånger (1931, 1937) var han ytterligt nära att återväljas till president; han framstod, särskilt efter det våldsdåd lapporörelsen utsatt honom för (1930), inför allt folket som den främste målsmannen för laglighetens, rättskulturens linje.
    Den linjen hade varit hans sedan ungdomen, och han fullföljde den livet igenom, som vetenskapsman, lagstiftare och statsman. Han fullföljde den på olika fronter som här icke kunna överblickas. Här blir det endast plats för ett kort omnämnande av hans vetenskapliga gärning; jfr härom utförligare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1940 s. 205 ff, 1942 s. 213 ff. Hans största insats — och nästan den enda som kan bedömas utan insikt i finska — är den stora systematiska framställning av Finlands förvaltningsrätt, som han publicerade 1913—15, och av vilken första delen blev tillgänglig i svensk översättning 1940. Det var

 

en banbrytande insats; icke blott i sitt eget land utan i hela Norden förtjänar Ståhlberg nämnas som den moderna förvaltningsrättens grundläggare — fastän man utanför Finlands gränser först under det sista årtiondet kunnat bygga vidare på den grund han lagt. Säker är denna grund först och främst så till vida, att den uppbyggts genom en noggrann redovisning och analys av ett oerhört omfattande material— som till icke ringa del är gemensamt för Finland och Sverige. Häri röjer sig den sega arbetskraft, som hela hans långa liv igenom var ett förhärskande drag i hans väsen, men också den sinnets vakenhet och mottaglighet, som man förmärkte oförminskad även långt in på det nionde decenniet. Bärande är den grundval som Ståhlberg lagt också tack vara den lyckliga syntesen av praktiskt sinnelag och vetenskaplig syn, det säkra och mogna omdömet. Vad han betytt för sitt lands vetenskap belyses kanske bäst av den rika och mångsidiga forskning som vuxit fram i hans spår. Numera räkna sig också den svenska förvaltningsrättens män till hans tacksamma lärjungar.

Nils Herlitz