FN:s domstol i Eritrea.
    I SvJT 1951 s. 700 ff redogjorde jag för tillkomsten av FN:s domstol i Libyen och för dess arbetsuppgifter m. m., och jag hänvisar därtill för att undvika upprepningar.
    Liksom beträffande Libyen kunde segraremakterna icke bliva ense om vad som skulle göras med Eritrea, och frågan därom hänsköts därför till FN:s generalförsamling på sätt stadgats i fredstraktaten i Paris d. 10 febr. 1947. Vid sin session 1950 rekommenderade generalförsamlingen att Eritrea skulle bli »an autonomous unit federated with Ethiopia under the sovereignty of the Ethiopian Crown» samt att vissa bestämmelser, formulerade i sju paragrafer, skulle utgöra »the Federal act» vilken skulle underställas kejsaren av Ethiopien för ratifikation. Vidare utnämnde generalförsamlingen Eduardo Anze Matienzo från Bolivia till FN:s kommissarie i Eritrea med uppgift att utarbeta en konstitution och att bistå »the Eritrean assembly in its consideration of the constitution». Kejsaren har ratifierat »the Federal act» och en konstitution har antagits, varefter de brittiska myndigheterna, som administrerat Eritrea sedan italienarna fördrivits, d. 15 sept. 1952 överlämnade all regeringsmakt till Eritreas regering och till den federala regeringen.
    Genom Eritreas frigörelse från Italien ha uppkommit samma ekonomiska problem som de vilka blevo en följd av Libyens frigörelse. Generalförsamlingen fattade därför d. 30 jan. 1952, genom sin resolution 530 (VI), ungefär samma principbeslut, som den tidigare fattat beträffande lösningen av Libyens ekonomiska frågor. En skillnad är att av den italienska statens och det fascistiska partiets egendom i Eritrea en del skall tillfalla den federala regeringen och en del, den vida större delen, Eritreas regering.
    Genom resolutionen beslöts även upprättande av en domstol, sammansatt av tre personer, som skulle ha samma uppgifter och samma kompetens som domstolen i Libyen, naturligtvis med den skillnad att i Eritrea parterna inför domstolen kunde bliva Storbritanniens, Italiens och Eritreas regeringar samt den federala regeringen. Det stadgades vi

 

dare att domstolen skulle ha sitt säte i Eritrea, att alla saker skulle anhängiggöras senast d. 31 dec. 1953, och att i varje särskilt fall domstolen skulle avgöra saken senast inom två år från dagen för anhängiggörandet. Slutligen bemyndigades FN:s generalsekreterare att utse de tre domarna och att därvid, om så vore möjligt, utse en eller flera av av de personer, som redan voro medlemmar av domstolen i Libyen.
    I juli 1952 utnämndes alla tre medlemmarna av sistnämnda domstol att vara medlemmar även av domstolen i Eritrea. Denna sammanträdde för första gången i Asmara d. 18 aug. 1952, därvid undertecknad utsågs till ordförande för en period av fyra månader. D. 27 i samma månad fastställde domstolen sitt »Règlement», som i huvudsak överensstämmer med den libyska domstolens »Règlement». Skiljaktigheterna äro bl.a. följande: 1) domstolen har sitt säte i Asmara, vilket betyder att domstolen där har lokaler med en sekreterare och annan personal, och att domarna komma att resa dit ett par gånger om året, 2) domstolen kan överlägga och fatta beslut även när dess ledamöter ej äro i Asmara, d. v. s. även när de äro i Tripoli, och 3) förutom arabiska, engelska, franska och italienska få parterna vid domstolen använda tigrinja, som jämte arabiska är Eritreas officiella språk, samt amarinja, som är Ethiopiens officiella språk. Det finnes emellertid anledning antaga att arabiska, amarinja och tigrinja icke, eller blott sällan, komma att användas, enär Eritreas och Ethiopiens regeringsjurister äro engelsktalande.
    Domstolen installerades d. 4 sept. av förutnämnde Anze Matienzo på uppdrag av Trygve Lie, och därvid gick det till på samma sätt som vid installeringen av domstolen i Libyen.
    Som det ej förväntades att några mål skulle anhängiggöras inom den närmaste tiden därefter, stannade domarna i Asmara blott för att övervara ceremonierna vid maktöverlämnandet d. 15 sept., varefter de återvände till Tripoli, som förblir deras huvudkvarter.

 

Hugo Wickström