SVENSK RÄTTSPRAXIS STRAFFRÄTT 1948-1952
AV PROFESSOR IVAR STRAHL
Åtal.1 En köpare, som nästan genast åter sålt det köpta i strid mot äganderättsförbehåll, åtalades av distriktsåklagare i NJA 1949 s. 388 för bedrägeri. Målsäganden biträdde åtalet men förklarade sig tilllika yrka ansvar för olovligt förfogande. Åklagaren, som icke inhämtat tillstånd av statsåklagaren enligt 22:10 andra st. att åtala för olovligt förfogande, sade sig icke yrka ansvar för sådant brott. Yrkandet om ansvar för bedrägeri ogillades av RR:n. Fråga uppstod då, om målsägandens yrkande om ansvar för olovligt förfogande kunde prövas. HD fann, att enär bestämmelsen i 22:10 andra st. ej innebär begränsning av allmän åklagares behörighet att besluta att allmänt åtal icke skall äga rum, målsäganden jämlikt 20:8 RB ägde väcka åtal för olovligt förfogande.
Ståndpunkten är högst rimlig. Det vore egendomligt, om målsägande icke skulle ha rätt att åtala när distriktsåklagaren finner att bevisningen om det påstådda brottet är otillräcklig. Det är också välmotiverat, att målsägande har åtalsrätt om distriktsåklagaren av annan anledning vägrar att åtala. Men en fråga är, om distriktsåklagare äger underlåta åtal för olovligt förfogande emedan han finner åtal icke vara påkallat från allmän synpunkt. Enligt 22: 10 må sådant brott icke åtalas med mindre statsåklagaren finner åtal påkallat från sådan synpunkt. Distriktsåklagaren kan således icke åtala för olovligt förfogande utan statsåklagarens tillstånd. Men har han vidsträcktare befogenhet än vid andra brott att underlåta åtal? Justitierådet Beckman uttalade i ett särskilt yttrande, att om en distriktsåklagare skulle finna att åtal för visst olovligt förfogande icke är påkallat från allmän synpunkt, han ej torde behöva underställa statsåklagaren frågan utan själv äga besluta att allmänt åtal icke skall äga rum. Detta är dock icke stadgat i 22: 10, liksom ej heller i de med detta lagrum analoga lagrummen 21:11 och 24:6. Såsom anföres i Påföljder s. 38 finnas särskilda skäl att anse en sådan lämplighetsprövning tillkomma distriktsåklagare beträffande olovligt förfogande med avseende å avbetalningsgods. Huruvida enahanda gäller andra fall av olovligt förfogande och de fall som avses i 21: 11 och 24: 6 är mera ovisst. HD:s dom synes icke innehålla något ställningstagande till frågan. Möjligen kan till stöd för ett jakande svar anföras, att avfattningen av de nämnda lagrummen avviker från lydelsen av 14:26 andra st. vilken anvisar ett nekande svar. Å andra sidan vore det kanske betänkligt att
tillerkänna distriktsåklagare en så vidsträckt befogenhet att underlåta åtal för brott som avses i 8: 13, vilket lagrum dock är konstruerat lika som 21:11, 22: 10 och 24: 6. Jfr 14: 45 första st.
I NJA 1948 s. 706 förelåg fråga, huruvida åklagare, sedan åtal anställts, äger efterge detta. På uppdrag av JO hade nämligen yrkats ansvar på en åklagare för det denne i mål enligt äldre RB under åberopande av den diskretionära prövningsrätt som i viss utsträckning ansågs tillkomma åklagare vid bagatellförseelser nedlagt åtal för brott som var belagt allenast med böter. HD fann med tre röster mot två, att åklagare åtminstone med avseende å sådana förseelser om vilka i målet vore fråga icke kunde frånkännas befogenhet att nedlägga åtal när han först vid domstolsförhandlingen erhållit kännedom om förhållande på grund varav åtal skäligen bort underlåtas. SLB uttalar s. 132 kategoriskt med avseende å åtalseftergift över huvud, att hinder icke möter att efterge åtal även efter det åtal väckts. Denna ståndpunkt är säkerligen att föredraga, låt vara att det, såsom SLB också erinrar, ytterst sällan torde föreligga skäl att efterge åtal när saken avancerat så långt att åtal anställts. Se om målet JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 9 ff.
När åklagare återkallat meddelad åtalseftergift och anställt åtal, tillkommer det icke domstol att pröva om laga förutsättningar funnits för återkallelsen, NJA 1951 s. 316.
Orsakande, culpa. Under reparation av ett pressverk satte en arbetare igång detta genom en åtgärd som han icke beräknade skola ha denna effekt och som tycks ha fått effekten endast genom att en ventil, ehuru arbetaren dragit till den ordentligt, likväl icke slutit tätt, troligen beroende på att en flaga fastnat där. En man som arbetade inne i pressen blev klämd till döds. Den förstnämnde arbetaren dömdes i NJA 1948 s. 104 för vållande till annans död. Det ansågs, dels att under pågående reparationsarbete en sådan åtgärd som den ifrågavarande icke borde vidtagas utan att det tillsetts att arbete ej påginge inne i pressen, dels att det kunde begäras av den ifrågavarande arbetaren att han iaktttagit detta försiktighetsmått. Att han vållat den andres död kan under sådana förhållanden tyckas självklart. Men just den omständighet som orsakade döden, nämligen att ventilen trots tilldragning icke slöt tätt, hade enligt en ledamot av HD uppkommit av orsak som icke rimligen kunnat tagas i beräkning, varför detta justitieråd frikände. I rättsfallets rubrik antydes, att detta skulle kunna grundas på bristande kausalsammanhang mellan arbetarens beteende och den dödliga utgången. Förmodligen avses, att det skulle kunna ifrågasättas att kausaliteten icke var adekvat. Frågan är dock näppeligen berättigad. Anser man beteendet culpöst i förhållande till den dödliga utgången, har man nog därmed avgjort också, att det var en i förhållande till denna adekvat orsak. Vad man möjligen kan ifrågasätta är huruvida arbetaren förfor culpöst. På den frågan åter är det svårt att svara annat än ja, om man väl funnit att arbetaren bort se efter att ingen fanns i pressen. Ty att han bort göra detta beror ju på risken för sådana oförutsedda omständigheter som förekomsten av en flaga. Se AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del, h. 2, 1948, s. 160, och KARLGREN, Skadeståndsrätt, 1952, s. 52.
Rättstridighet. En poliskonstapel, som var åtalad för ovarsam bilföring, NJA 1950 s. 47, invände att han var stadd i tjänsteärende och därvid hade att så snart som möjligt stoppa en omkörd trafikbil. HD fann, att vad han därutinnan anfört icke kunde anses ha under föreliggande förhållanden utgjort giltig ursäkt för honom att utföra omkörningen på sätt som skett. HD tänkte sig alltså, naturligt nog, att det kan föreligga omständigheter under vilka en polisman får strafffritt köra på ett sätt som skulle ådraga andra förare ansvar. Se ett uttalande om domen av en av de deltagande ledamöterna av HD i NJA 1950 s. 435. Jfr om målet också nedan under 25 kap. Jfr vidare NJA 1932 s. 651, 1946 s. 381 och 424 samt SvJT 1937 rf s. 44. Se NJA II 1951 s. 531 och SRK s. 411 ff.
Dolus, culpa. Medan HD i NJA 1941 s. 466 fällde en man för otukt med kvinna under femton år under anförande att det måste ha framstått såsom synnerligen tvivelaktigt hur det förhöll sig med hennes ålder, ha i NJA 1952 s. 476 överrätterna i ett liknande fall tillämpat den av straffrättskommittén förordade bestämningen av dolus eventualis, i det att det avgörande ansetts vara om mannen ansett möjligt att kvinnan var under femton år och med säkerhet måste antagas icke skola ha avhållit sig från gärningen även om han vetat att så var förhållandet. Med tillämpning av denna begreppsbestämning frikändes mannen av HovR:ns pluralitet och en ledamot av HD men fälldes av en minoritet inom HovR:n och pluraliteten i HD. Se i frågan SRK s. 374 ff, varest kommittén, under anförande att uppsåtsbegreppet till sin innebörd ej helt stabiliserats, förklarat sig anse att tiden ännu ej är inne att i lagtext fixera begreppet, samt tidigare STRAHL, ALEXANDERSON och HARALD SUND i SvJT 1945 s. 32 ff och 295 ff samt 1948 s. 65 ff.
I ett mål, SvJT 1952 s. 841, om ansvar för olaga jakt på en årskalv av älg invände den tilltalade, att han misstagit sig om djurets ålder. HR:n och två ledamöter av HovR:n dömde honom ändock under anförande, att han hade skälig anledning misstänka att älgen var en årskalv. Enligt två andra ledamöter av HovR:n, vilka bestämde dennas dom, erfordrades för fällande dom icke ens culpa med avseende å älgens ålder. Jfr SvJT 1953 rf s. 17. Se om det subjektiva rekvisitet vid olaga jakt THORNSTEDT i SvJT 1952 s. 104 ff.
Se även nedan under Rättsvillfarelse.
Rättsvillfarelse. I 8 § prisregleringslagen stadgas bl. a., att ingen må vid överlåtelse av förnödenhet träffa avtal om eller kräva vederlag som i märklig mån överstiger det i allmänhet tillämpade priset. Åtalade för brott mot denna bestämmelse invände, i NJA 1950 s. 591, de tilltalade bl. a., att de icke känt till gängse priser. De fälldes ändock, varvid i HovR:ns av HD utan ändring lämnade dom uttalades att det finge antagas att de, även om de känt till dessa priser, ändock icke skulle ha avhållit sig från att uttaga de högre priserna. Också enligt rättsfallets rubrik besvarades i rättsfallet frågan, om dolus eventualis är tillräcklig för att tilltalad skall kunna dömas för brott enligt ifrågavarande bestämmelse. Det måste emellertid ifrågasättas, huruvida icke de tilltalades påstådda okunnighet om gängse priser rätteligen borde ha betecknats som rättsvillfarelse och deras invändning därför ha avvisats utan avseende på hur de skulle ha förfarit därest de, mot vad de uppgåvo, känt till priserna. Märk nämligen, att de väl visste vad de
gjorde. Vad de sade sig icke veta var det närmare innehållet av förbudet att sälja till vissa priser. Att detta icke framgår utan genom en iakttagelse rörande vissa faktiska omständigheter gör icke villfarelse angående dessa till en s. k. faktisk villfarelse. Också vad som är culpöst framgår åtminstone delvis av faktiska omständigheter, nämligen hur det brukar tillgå; men en oriktig tro, att förfarna och samvetsgranna män bruka bete sig på visst sätt, bör betraktas som rättsvillfarelse. Därtill kommer, att det »i allmänhet tillämpade priset» i verkligheten bestämdes av priskontrollnämnden och på det sättet även till formen framträdde som en rättsregel. Det är också tydligt, att de skäl som föranleda att rättsvillfarelse i allmänhet ej friar från straff stöda åsikten att villfarelse om det allmänt tillämpade priset har betydelse endast för straffmätningen.
Enligt 12 § 1 mom. 1) prisregleringslagen straffas den som förfar på visst sätt med vetskap om att normalpris gäller. I SvJT 1952 s. 835 dömdes en man enligt detta lagrum på grund av försäljning av äpplen. Han visste, att normalprisreglering gällde för äpplen, men invände, att han trodde att de ifrågavarande äpplena vore av viss sort för vilken priskontrollnämnden medgivit det pris han åsatt sina äpplen. Invändningen bemöttes med att det måste för honom ha framstått som åtminstone synnerligen tvivelaktigt om så varit fallet och att han underlåtit att, enligt en för honom känd hänvisning av nämnden, hos vederbörande priskontor taga reda på äpplenas klassificering. Att utgången var riktig inses, om man betänker att prisregleringslagen fordrar vetskap blott om att normalpris gäller; vet köpmannen, att så är förhållandet, ankommer det på honom att skaffa sig kännedom om priset lika väl som om innehållet i andra rättsregler. Att han till äventyrs missuppfattat priskontrollnämndens klassificeringsbestämmelser och trott att hans äpplen föllo i en klass som tillstadde det av honom åsatta priset fritager honom icke från ansvar, ty misstaget avser bestämmelsernas innebörd: han visste huru hans äpplen voro beskaffade. Jfr STRAHL, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948, s. 129 ff.
Från regeln att rättsvillfarelse icke föranleder straffrihet ser man sig nödsakad att i någon utsträckning göra undantag. Såsom ett fall där regeln icke kan upprätthållas har nämnts det, att offentlig myndighet ingivit villfarelsen. Ett dithörande fall, som hade sitt upphov i en kompetenskonflikt mellan domstol och administrativ myndighet, förelåg i NJA 1948 s. 384. En köpman tillverkade och sålde julgranskarameller. Kontrollstyrelsen påförde honom varuskatt härför och meddelade jämlikt varuskatteförordningen förbud för honom att till dess skatten gäldats förfoga över varan. Han bröt emellertid mot förbudet. Tilltalad härför vid allmän domstol frikändes han i alla tre instanserna, emedan domstolarna, i HD med tre röster mot två, funno varan icke vara skattepliktig, NJA 1946 s. 106. Sedermera ålade kontrollstyrelsen honom jämlikt varuskatteförordningen emellertid ånyo att betala visst skattebelopp, och detta beslut fastställdes av Regeringsrätten, med tre röster mot en, Regeringsrättens årsbok 1946 s. 109. Efter angivelse av kontrollstyrelsen åtalades han därefter vid allmän domstol för det han, efter det Regeringsrättens utslag meddelats, vägrat att, såsom ålåge skattskyldig enligt varuskatteförordningen, till
handahålla kontrolltjänsteman fakturor rörande försäljningar av skattepliktiga varor, NJA 1948 s. 384. RR:n och HovR:n frikände honom under motivering att han icke tillverkat skattepliktig vara (HovR:ns pluralitet dock under uttalande att det icke ådagalagts att han under den tid som vore i fråga tillverkat skattepliktig vara). HD fann, att han under ifrågavarande tid tillverkat julgranskarameller och att tillverkningen var skattepliktig, något som tre ledamöter grundade på Regeringsrättens utslag men två funno genom egen prövning. HD förklarade därför, att han varit skyldig att tillhandahålla fakturorna, men fann under hänvisning till sitt tidigare utslag, att han icke skäligen kunde fällas till ansvar. Se om kompetenskonflikten NITELIUS i SvJT 1947 s. 296 ff.
Den vidsträckta omfattning, i vilken fel av ämbets- eller tjänstemän är belagt med straff, har föranlett domstolarna att i någon omfattning låta ämbets- eller tjänstemans misstag angående sina skyldigheter medföra straffrihet. Ett sådant fall förekommer i NJA 1950 s. 25. HD förklarade där, att det regelmässigt måste anses åligga en utmätningsman att, när han utmätt ett belopp på en bankbok, utan uppskov självmant återställa boken, men förklarade tillika, att den omständigheten, att den i målet åtalade utmätningsmannen funnit ett undantag från denna regel vara tillåtligt i det förevarande fallet, under föreliggande förhållanden icke kunde anses innebära att han gjort sig skyldig till oförstånd som medförde ansvar för tjänstefel. I NJA 1950 s. 306, där fråga var om innebörden av tillämpliga bestämmelser rörande exekutionsbiträdes andel i indrivningsavgift och stadsfogdes förpliktelser med avseende å tillhandahållande av sådan andel, ansågs att viss tolkning väl förtjänade företräde men att det med hänsyn till oklarheten och knappheten av bestämmelserna icke inneburit tjänstefel från stadsfogdens sida att gentemot exekutionsbiträdena hävda en annan tolkning, för vilken rimliga skäl kunnat andragas. I NJA 1952 s. 1, varest fråga var om ansvar för påstådd oriktighet vid beräkning av strafftid, uttalade HD sig, men föga bestämt, mot den åtalade tjänstemannens lagtolkning men fann, att tjänstemannen genom att förfara enligt denna dock icke gjort sig skyldig till tjänstefel.
Se även THORNSTEDT i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 297 ff och SRK s. 377 f. Jfr NJA 1952 s. 560 nedan under 21 kap.
1 kap. En svensk, som i Danmark lånat ett belopp i danska kronor av en dansk och därav, fortfarande i Danmark, betalat ut ett belopp till en annan dansk, åtalades i NJA 1950 s. 140 (tillståndsprövning) för brott mot svenska valutaförordningen. Åtalet ansågs avse brott mot Sverige, varför förordnande av Konungen enligt 1:1 ansågs obehövligt. Att i Danmark ändra några anteckningar av dansk myndighet i ett svenskt pass ansågs däremot i SvJT 1952 s. 291, under dissens, icke innebära brott mot Sverige eller svensk man.
Utlänning, som förövat brott inom riket, hade lämnat landet men ställt ombud för sig här i riket med behörighet att mottaga stämning angående saken. Ansökan om stämning å honom för brottet avvisades emellertid av HR:n och HovR:n under hänvisning till att bestämmelsen i 1: 2 om utlännings ansvar för brott avser utlänning »som här i riket finnes». HD fann emellertid, i NJA 1952 s. 29, att 1:2 icke utgjorde hinder mot åtals anställande då utlänningen för sig ställt om
bud här i riket med behörighet att mottaga stämning i saken, och som utredningen ej gåve vid handen att personlig inställelse skulle vara erforderlig i målet kunde stämning däri enligt HD:s mening delgivas ombudet. Se SRK s. 447 f.
Enligt 1: 3 må ingen utan Konungens förordnande åtalas för »brott», för vilket han utom riket undergått straff. En norrman åtalades för det han utan tillstånd av svenska valutakontoret låtit i Sverige utbetala två belopp i svenska kronor till ett par norrmän, NJA 1951 s. 113. Han invände, att han redan undergått straff för sitt beteende i Norge och därför enligt 1:3 icke kunde åtalas utan Konungens förordnande.Han hade nämligen i Norge dömts för det han utbetalat beloppen utan samtycke av Norges bank; utbetalningen hade skett mot inbetalning av norska kronor. Domstolarna funno emellertid, att han vore åtalad för förseelser mot svenska valutaförordningen och att dessa icke vore identiska med dem för vilka han fällts till ansvar i Norge, varför de prövade åtalet utan hinder av att Konungen ej förordnat om åtal (och icke förordnade om avräkning enligt 1:3). Bestämmelserna i 1: 3 ansågos alltså icke tillämpliga. För domstolarnas ståndpunkt talar, att ett brott i allmänhet i lagstiftningen betyder vad som faller under en brottsbeskrivning. Just i 1:3 passar emellertid denna betydelse illa; se WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 104. Lagrummet förutsätter ju, att ett och samma »brott» kan vara straffbelagt både enligt svensk och enligt utländsk rätt och alltså falla under skilda brottsbeskrivningar. Har någon i Norge undergått straff för vad där bedömts såsom underslag, kan han säkerligen icke för samma beteende åtalas för förskingring i Sverige utan Konungens förordnande. För att försvara domstolarnas ståndpunkt kan man möjligen vilja anföra, att den i rättsfallet ifrågavarande norska straffbestämmelsen avsåg att sanktionera den norska valutalagstiftningen, medan det svenska straffbudet hade avseende på den svenska motsvarande lagstiftningen. Men icke heller straffbestämmelsen angående underslag och den svenska förskingringsbestämmelsen ha fullt samma skyddsobjekt. Man invecklar sig i mindre svårigheter och kommer också till ett sakligt mera tilltalande resultat, om man låter ordet brott i 1: 3 betyda det faktiska beteende för vilket dömts till straff. Såsom Welamson påpekat, användes denna terminologi i 25: 8 samt i RB 58: 2 och 3. SRK s. 461 föreslår, att ordet brott utbytes mot gärning.
2 kap. En kvinnlig befattningshavare vid barnavårdsnämnden i en stad avgick vid uppnådd pensionsålder med pension. Därefter åtalades hon för förskingring i och utom tjänsten och blev dömd till ett långvarigt frihetsstraff med tillämpning av 2: 17 i dess lydelse före 1948 års strafflagsändringar, enligt vilket lagrum stadgades, att om den som förskyllt avsättning ej vore i besittning av befattningen, han istället skulle dömas till böter eller fängelse. Fråga uppstod nu, i NJA 1950 s. 597, om staden vore skyldig att det oaktat utge pensionen. Frågan besvarades jakande av domstolarna, vilka icke funno stadensstadga om pensionen innehålla något om ersättningsstraffs inverkan på pensionsrätten, men väl däremot om sådan verkan av avsättning.
Även om fråga angående förvandling av böter förfallit genom förordnande om intagning i allmän alkoholistanstalt, består likväl skyldigheten att betala böterna, NJA 1949 s. 748. Ett undantag från denna
regel har dock gjorts genom lagen d. 23 maj 1952 om ändrad lydelse av 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen. Om bötfälld enligt meddelat beslut har intagits i allmän alkoholistanstalt eller har frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna i anstalten ett år, må enligt denna lag böter icke uttagas, som avse före intagandet begånget brott utgörande fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott.
I NJA 1949 s. 524 förklarades, att av hänsyn till den allmänna laglydnaden villkorlig dom ej kunde komma i fråga. De omständigheter som föranledde detta omdöme synas icke kunna ha varit andra än följande av HD anförda, nämligen att den tilltalades brottslighet var riktad mot den av postverket till allmänhetens tjänst bedrivna postgirorörelsen, att den tilltalade genom sin brottslighet åtkommit betydande belopp samt att han använt en stor del därav till ett synnerligen dyrbart uteliv. Var och en av dessa omständigheter i och för sig borde väl icke utgöra något absolut hinder mot villkorlig dom och man får vara på sin vakt mot frestelsen att låta hänvisning till allmänpreventionens krav bli en etikett för vad i själva verket är en eftergift för en, låt vara berättigad, indignation, men det måste å andra sidan framhållas både att en av allmänhetens laglydighet så beroende rörelse som postgirot kan behöva skyddas med kännbara reaktioner och att det är till skada för laglydnaden om den uppfattningen vinner insteg att man kan ostraffat göra av med stora belopp av andras medel i sus och dus. — En yrkeschaufför, sextio år gammal och med goda vitsord, ansågs av HD i NJA 1951 s. 294 böra av hänsyn till den allmänna laglydnaden få ovillkorligt straff för ett tämligen allvarligt rattfylleri.
I det mycket uppmärksammade målet NJA 1951 s. 555 fastställde HovR:n och HD enhälligt en dom, vari Stockholms RR dömt tre pojkar i 16—17-årsåldern till fängelse i ett år och ett år två månader för en mängd brott, huvudsakligen tillgrepp av motorfordon, i stället för att, såsom yrkades från åklagarsidan, giva dem villkorlig dom med överlämnande till skyddsuppfostran. Kritik kan nog med större skäl riktas mot RR:ns av överrätterna ej ändrade domsmotivering, vari ordades om allmänpreventiva synpunkters företräde och allmänhetens reaktioner, än mot utgången. Det måste medges, att fall kunna förekomma då villkorlig dom i förening med överlämnande för skyddsuppfostran icke tillfredsställer behovet av ett kraftigt ingripande. Rättsfallet har emellertid efter initiativ av RÅ (se SvJT 1951 s. 788 ff) föranlett lagstiftning av d. 30 dec. 1952, varigenom uttryckligen förklarats att fängelse eller straffarbete ej må utan särskilda skäl ådömas den som är under 18 år och att överlämnande till skyddsuppfostran kan ske utan att villkorlig dom meddelas. Lagstiftningen är icke avsedd att träda i kraft förrän barnavårdens resurser för omhändertagande av unga kriminella förstärkts. Se SvJT 1952 s. 154 f och 1953 s. 51 f. I NJA 1952 s. 528 meddelade HD, med tre röster mot två,villkorlig dom med överlämnande för skyddsuppfostran i ett snarlikt fall, liksom den hade gjort det tidigare i NJA 1949 s. 377.
Om någon som dömts villkorligt till frihetsstraff under prövotiden begår brott som förskyller enahanda straff, föreligger en situation av det slag som behandlas i 4:3. Att 4:3 skall tillämpas, om det vill
korliga anståndet förklaras förverkat, står utom tvivel. Säkert är också, att domstolen äger, om särskilda skäl föranleda därtill, döma ovillkorligt till fängelse eller straffarbete för det nya brottet utan att förklara anståndet förverkat. Det kan emellertid finnas skäl för att lagöverträdaren må åtnjuta villkorligt anstånd beträffande både det äldre och det nya brottet. Att detta under vissa förutsättningar låter sig göra är också otvivelaktigt. Om tillvägagångssättet ha emellertid skilda meningar yppats. I NJA 1948 s. 114 tillämpade HD i ett sådant fall 4: 3 och gav villkorligt anstånd med det gemensamma straffet. Mot detta förfaringssätt har jag opponerat i Påföljder s. 110 ff och hävdat, att det riktiga vore att meddela villkorlig dom beträffande det nya brottet ensamt för sig. I NJA 1949 s. 377 har HD emellertid ånyo tilllämpat sitt i det förra målet använda förfaringssätt. Ytterligare opposition är måhända lönlös. Här må dock framhållas, att ett enligt 4: 3 ådömt gemensamt straff icke kan ådömas villkorligt om det överskrider de gränser som anges i 2 § lagen om villkorlig dom. Detta innebär, att om det villkorligt ådömda straffet för det första brottet når intill eller nära straffarbete ett år eller fängelse i två år, ett senare tämligen litet brott som förskyller frihetsstraff tvingar domstolen att antingen förklara det villkorliga anståndet förverkat och ådöma ovillkorligt frihetsstraff för båda brotten eller döma till ovillkorligt frihetsstraff för allenast det nya brottet. Vilketdera alternativet än väljes blir den behandling i frihet som må pågå avbruten. Enligt min mening föranleda varken lagens ord eller dess förarbeten till en sådan ståndpunkt. Denna är enligt min åsikt icke heller tillräckligt försvarad med en hänvisning till att möjligheten till villkorlig dom skulle ha varit utesluten om det nya brottet begåtts icke under prövotiden utan tidigare. En sådan rättvisesynpunkt borde icke få betaga domstolarna möjlighet att fullfölja en påbörjad behandling; användningen av villkorlig dom bör ej dikteras av rättvisesynpunkter utan av hänsyn till ändamålsenligheten. De skadliga följderna av HD:s praxis skulle emellertid elimineras, om man vågade antaga att tillämpningen av 4: 3, när brott begås under prövotiden, är fakultativ, så att domstolen hade möjlighet att meddela villkorlig dom särskilt för det nya brottet. Häremot tala emellertid ordalagen i 4: 3 och väl även stadgandets mening.
Beträffande omröstning till dom och förbudet mot reformatio in pejus ha i RB givits bestämmelser som avlägsna svårigheten att jämföra villkorlig dom med ovillkorligt straff. Vid tillämpning av bestämmelserna i RB 31: 10 angående skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt kan man emellertid tvingas att inlåta sig på en sådan jämförelse, eftersom där stadgas att högre rätts dom skall anses som fällande, förutom i vissa andra fall, allenast då den tilltalade dömes till straff som är svårare än det vartill lägre rätt dömt. I SvJT 1950 s. 126 dömdes en tilltalad av RR till fem månaders straffarbete villkorligt men HovR:n ändrade domen till tre månaders ovillkorligt fängelsestraff. Med två röster mot två fann HovR:n, att den tilltalade av HovR:n dömts till svårare straff än av RR:n, varför han förpliktades att återgälda statsverket av allmänna medel utgående advokatarvode. Huruvida i sådana fall det ena eller andra straffet är svårare kan nog icke anges genom en allmän regel utan får ankomma på dom
stolens fria bedömande. Se också NJA 1949 s. 612. Jfr STRAHL i SvJT 1940 s. 273 f och TIRKKONEN i SvJT 1948 s. 299.
I NJA 1948 s. 500 dömdes i de lägre instanserna en pojke, som en månad efter HR:ns dom fyllde aderton år, jämlikt bland andra lagrum 15:15 a och 18:8 till straffarbete ett år två månader. I HovR:n hade åklagaren yrkat ungdomsfängelse. På RÅ:s klagan ändrade HD till denna påföljd. Det i HovR:ns dom bland andra anförda skälet att straffarbetet skulle vara mera ändamålsenligt med avseende å den allmänna laglydnaden underkändes av HD, säkerligen med rätta; jfr ock NJA 1949 s. 524. I fråga om behandlingen anförde HovR:n med visst fog, att den dömde, som redan börjat undergå straffet, icke behövde befaras på den anstalt där han vistades röna dåligt inflytande från medfångars sida i högre grad än i en anstalt för ungdomsfängelse och att han fick syssla med jordbruksarbete. I den mån det är riktigt — vilket icke skall helt bestridas — att vistelse i anstalt för straffarbete kan med avseende å behandlingen vara likvärdig med ungdomsfängelse, innebär detta en stark kritik mot den nuvarande verkställigheten av ungdomsfängelse. Det måste emellertid hävdas, att det är olämpligt att beröva unga människor friheten på lång tid som bestämmes i domen efter brottets beskaffenhet. Skola de berövas friheten långvarigt, bör tidslängden åtminstone till väsentlig del, såsom sker i socialvårdens ungdomsanstalter, avpassas efter behandlingsbehovet. Ungdomsfängelse erbjuder i princip möjligheter härtill, om än dessa beklagligtvis föga utnyttjas. Att HD i NJA 1949 s. 552 icke ville till ungdomsfängelse ändra ett fängelsestraff på ett år sex månader, varav redan fem månader avtjänats, är å andra sidan begripligt.
Om föremål som skall förklaras förverkat ej finnes i behåll och därför dess värde skall förklaras förverkat, kan förverkande förklaringen i regel men ej alltid riktas mot den brottslige. Så skedde i NJA 1950 s. 171 (tillståndsprövning) där förverkande ägde rum på grund av en specialstraffrättslig bestämmelse enligt vars avfattning skyldigheten att utge värdet skulle åläggas den tilltalade. Att föremålet aldrig tillgodokommit den brottslige, disponenten hos ett bolag, utan bolaget, för vars räkning han handlat, och av bolaget sålts i dess handelsrörelse ansågs icke fritaga disponenten från skyldigheten att utge värdet. — Enligt 1 § 9 mom. lagen d. 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall vid förverkande av olovligen infört gods förverkandet även omfatta »emballage eller kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel, i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel». I NJA 1952 s. 302 I ansågs en resesäck, i vilken smugglade cigarretter påträffats, icke böra förklaras förverkad. Ej heller ansågs, i NJA 1952 s. 302 II, en läderportfölj, vari smugglade spritbuteljer påträffats, kunna förklaras förverkad enligt lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, i vilken stadgas förverkande av kärl, emballage och forslingsredskap. — De om preskription av förverkande handlande rättsfallen NJA 1950 s. 477, 1951 s. 573 och 1952 s. 240 ha upptagits under 5 kap. NJA 1951 s. 573 handlar även om dödsfalls betydelse för förverkande, likaså det jämväl under 5 kap. upptagna rättsfallet NJA 1950 s. 246.
Frågor huruvida arreststraff borde utbytas mot böter förelågo i NJA 1950 s. 18 och 1951 s. 437. Det ifrågakommande lagrummet, 2 § andra st. lagen om disciplinstraff för krigsmän, har fått ny lydelse genom lag d. 4 april 1952.
3 kap. En norrman, som i Sverige köpt varor i avsevärd myckenhet och fört dem intill gränsen för att, såsom det antogs, där snart hämta dem och forsla dem över denna, har i NJA 1950 s. 378 (tillståndsprövning) ansetts ha gjort sig skyldig till försök till olovlig varuutförsel, ej endast förberedelse därtill. Likaså ansågs i SvJT 1948 s. 190 en norrman ha gjort sig skyldig till försök till olovlig utförsel av betalningsmedel, då han nära gränsen ertappades under färd mot Norge med pengar som han hade för avsikt att utföra ur riket. — Tillbakaträdande från försök medför ej straffrihet, när det föranletts av att gärningsmannen blivit rädd för upptäckt. Fall, där detta ansetts ha varit anledningen till tillbakaträdandet, ha refererats i SvJT 1948 s. 351 och 1949 s. 590.
Tillämpning av medverkansbestämmelserna kommer icke i fråga, när brottsbeskrivningen är sådan att den ifrågavarande handlingen direkt faller under denna. Att jaga har i NJA 1952 s. 145 tolkats så vidsträckt, att för olovlig jakt dömts även den som ej deltagit i en bedriven jakt på annat sätt än att han begivit sig in på annans jaktområde med uppsåt att därifrån driva älg i riktning mot skyttarna men utan att förverkliga sitt uppsåt. Att älg fälldes vid jakten föranledde tillämpning på honom av en bestämmelse i jaktlagen om strängare straff för olovlig jakt varvid älg fälles. Se ock NJA 1948 s. 166 samt THORNSTEDT i SvJT 1952 s. 115 och SRK s. 370.
Tre män begåvo sig efter överenskommelse hem till en gammal man med uppsåt att berusa och bestjäla honom, NJA 1949 s. 529. Han blev emellertid icke så berusad, att de med lätthet kunde taga hans pengar. Två av männen rånade då den gamle med våld som orsakade hans död. Den ene slog omkull honom. Den andre tog hans portmonnä och räckte den till den tredje, som redan före överfallet stått i begrepp att lämna rummet men nu mottog portmonnän och därefter genast avlägsnade sig medförande denna. Utredningen gav vid handen, att denne tredje iakttagit våldet, men det är möjligt, att detta kom helt överraskande för honom. I domstolarna rådde stor meningsskiljaktighet i frågan, huruvida han skulle anses ha medverkat till rån. Frågan besvarades jakande av pluraliteten inom HD, säkerligen med rätta. Det måste räcka, att han medverkade i ett moment av brottet med vetskap (= sådan kännedom som förutsättes för uppsåt) om att övriga moment av brottet förverkligats av andra. En av HovR:n och en minoritet inom HD omfattad mening, att det skulle fordras uppsåt att medverka till våldet, synes icke grundad. Visst bör väl den som kommer tillstädes efter det inbrottstjuvar brutit upp en dörr och som hjälper dem att bära ut tjuvgodset anses ha medverkat till inbrottsstöld. Se också de av justitierådet G. Lind i målet anförda exemplen. En annan sak är, att det med hänsyn till vad den ifrågavarande tredje mannen uppfattade av händelseförloppet möjligen fanns skäl att, såsom också skedde i HD:s dom, döma honom allenast för medverkan till icke grovt rån. Att rånet medförde döden och även i
övrigt var brutalt var visserligen en omständighet av objektiv betydelse, men en sådan omständighet måste vara subjektivt täckt hos en medverkande för att inverka på rubriceringen av hans brottslighet. Om tredje mannen emellertid uppfattade att rånet begicks med våld av beskaffenhet att göra rånet grovt, borde han ha dömts för medverkan till grovt rån. Genom tillämpning av 3:5 hade man vid straffmätningen kunnat taga hänsyn till att han medverkade allenast i mindre mån. Att, såsom skedde i HD:s dom, både förklara hans medverkan gälla icke grovt rån och åberopa 3: 5 förefaller något egendomligt.
En man anstiftade en kvinna att såsom vittne förneka, att hon haft samlag med honom. Sedan kvinnan åtalats för mened och mannen för anstiftan av meneden, fann i NJA 1952 s. 262 HovR:n och ett justitieråd, Beckman, att kvinnan borde gå straffri enligt 13:4 emedan hon ägt vägra yttra sig och haft skälig ursäkt. Under anförande att kvinnans gärning sålunde ej innefattade brottslig handling, frikände HovR:n också mannen. Justitierådet Beckman däremot ansåg, att den omständigheten att ursäkt förelegat för kvinnan icke kunde fritaga mannen från ansvar för hans anstiftan. Meningsskiljaktigheten gäller frågan huruvida sådan straffrihetsgrund som omtalas i 13:4 andra st. skall anses vara av objektiv eller subjektiv betydelse. Det förra var säkerligen det rätta enligt straffrättskommitténs förslag. Enligt detta var nämligen förevarande fall av straffrihet sammanfört med det nu i ett särskilt, första, stycke behandlade fallet att utsagan är utan betydelse (eller av liten betydelse) för saken, en omständighet som otvivelaktigt är av objektiv betydelse, och det krävdes icke, att uppgiftslämnaren förutom att han ägde rätt att vägra yttra sig tillika hade skälig ursäkt. Det förefaller naturligt att läsa det i k. prop. tillagda kravet på skälig ursäkt så, att ursäkten ej kan åberopas av annan än den för vilken den föreligger. Om man omfattar denna tolkning, vilken icke är utan betänkligheter, bör man dock iakttaga, att den som icke gör mera än att han upplyser ett vittne om att omständigheterna innebära skälig ursäkt för en oriktig uppgift icke bör dömas som anstiftare. Se om rättsfallet även nedan under 13 kap.
I NJA 1948 s. 33 tillämpades strafflagens delaktighetsregler vid obehörigt utövande av tandläkarkonsten, i NJA 1949 s. 689 likaledes strafflagens medverkansregler vid brott som avsågs i 1 § 2 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (bilkörning med 0,8—1,5 promille alkohol i blodet) och i SvJT 1951 s. 342 samma regler vid brott enligt 1 § 1 mom. nämnda lag (bilkörning med 1,5 promille eller mera i blodet). I SvJT 1948 s. 572 ansågos strafflagens delaktighetsregler däremot icke tillämpliga beträffande brott som avses i 8 § lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete. Se angående tillämpligheten av strafflagens medverkansregler på specialstraffrätten THORNSTEDT, Om företagaransvar, 1948, s. 66 ff, och SRK s. 363 ff.
Om medhjälp se också under 25 kap. NJA 1951 s. 111.
4 kap. Sedan en person, i NJA 1949 s. 345, åtalats för flera brott och av underrätt dömts, till dagsböter, för ett av dem men frikänts för de övriga, fullföljde åklagaren, ensam, talan med yrkande om bifall till åtalet beträffande de sistnämnda brotten. Den tilltalade dömdes av HovR:n med tillämpning av 4:1 och 2 till ett gemensamt bötesstraff
för samtliga brotten och HD, där den tilltalade sökte revision, fann ej skäl att göra ändring i domen. Att 4:1 och 2 användes i ett sådant fall stämmer ej helt med ordalagen i 4:1, eftersom överrätterna ej hade att döma för det förstnämnda brottet, men säkerligen med lagrummets andemening.
I NJA 1952 s. 158 bekräftades, att större antal dagsböter än 120 ej må ådömas såsom gemensamt straff för flera brott om frihetsstraff ingår i straffskalan för något av brotten. Se Påföljder s. 175 f. SLB föreslår, s. 138 f, att denna begränsning upphäves.
Sedan en man fällts till ansvar för olaga gårdfarihandel under viss tid inom viss socken, åtalades han vid annan domstol ånyo för olaga gårdfarihandel begången under annan tid och självfallet i annan socken, SvJT 1951 s. 273. Som det beteende för vilket han åtalades till tiden föll före delgivningen av stämningen i förra målet, avvisade HovR:n emellertid åtalet: han hade redan blivit dömd för förfarandet. En ledamot var skiljaktig: den åtalade borde visserligen icke dömas till ytterligare straff men åtalet borde dock ej avvisas, ty de förfaranden som åtalats i de båda målen utgjorde skilda gärningar och 30: 9 RB lade därför ej hinder i vägen för prövning av åtalet. Meningsskiljaktigheten synes avse frågan om åtalet borde avvisas eller ogillas, kanske genom att »lämnas utan bifall». Den förra meningen har emot sig, att 30: 9 RB språkligt icke passar rätt väl, den andra att den saknar lagstöd. Praxis torde vara oenhetlig. Se WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 257 ff.
En man dömdes till frihetsstraff genom dom som vann laga kraft. Sedan han börjat avtjäna straffet, begick han ytterligare brott för vilka han genom likaledes lagakraftvunna domar dömdes till frihetsstraff. Därefter kommo i NJA 1949 s. 600 under prövning ytterligare brott, också förskyllande frihetsstraff, vilka han emellertid begått innan första straffet började verkställas. Med frångående av den ståndpunkt som intagits i NJA 1941 s. 476 dömde HD i plenum till gemensamt straff enligt 4: 3 allenast för de nyupptäckta brotten och de brott som avsågos med den första domen. Bestämmelsen i 4:3 ansågs sålunda omfatta endast den första av de lagakraftvunna domar som må ligga i tiden efter det eller de brott ett åtal avser. Se härom rättsfallsöversikten i SvJT 1945 s. 38 f och Påföljder s. 179 f.
Om emellertid någon förövat brott och dömts till frihetsstraff för detta samt vidare befunnits ha förövat ett annat brott innan straffet började verkställas varför han för båda brotten dömts till gemensamt straff enligt 4: 3, skall 4: 3 ånyo tillämpas om han åtalas för ännu ett brott begånget innan någon del av det nämnda gemensamma straffetbörjade verkställas. Därvid bör verkställigheten av det gemensamma straffet anses ha börjat i och med att det först ådömda straffet började verkställas. Så ansåg HovR:ns pluralitet i SvJT 1951 s. 754. Situationen var där den, att den tilltalade hade begått sitt brott innan en 4: 3-dom befordrats till verkställighet men efter det att ett straff som upptagits i 4:3-domen blivit verkställt. Det genom 4: 3-domen ådömda straffet ansågs då ha börjat verkställas redan genom verkställigheten av det tidigare straffet, och 4: 3 ansågs därför icke böra tillämpas. Däremot tillämpades 4: 14. Av samma orsak brusto i NJA 1951 s. 541 förutsättningarna för tillämpning av 4: 3. Läget var där detta. En man
hade för visst brott dömts till frihetsstraff och avtjänat detta. Därefter blev han med anledning av annat brott, begånget före verkställighetens början, jämlikt 4:3 dömd till gemensamt straff för båda brotten. Detta straff ådömdes emellertid villkorligt beträffande ej verkställd del avstraffet. (Sådan villkorlig dom är möjlig enligt SvJT 1945 rf s. 52 och NJA 1947 s. 326, jfr NJA 1947 s. 446.) Senare åtalades han för brott som han begått under prövotiden. Detta brott var alltså begånget efter det han börjat undergå en del av den strafftid som omfattades av den gemensamma domen. HovR:n ådömde emellertid ånyo gemensamt straff åberopande grunderna för 4:3 första st. andra p. Detta lagrum tilllåter, att domstol, om den har att döma enligt 4: 3, under det gemensamma straffet inbegriper ett brott som begåtts efter det att verkställighet av ett under 4: 3 fallande straff påbörjats. Sådan var emellertid icke situationen i rättsfallet: frågan var just om 4: 3 skulle tillämpas. HD fann, att då den tilltalade förövat det sista brottet först efter det han avtjänat straffet för det första brottet samt sådant fall varom stadgas i »undantagsbestämmelsen» i 4: 3 första st. andra p. icke förelåg beträffande det sista brottet, särskilt straff skulle ådömas för detta.
Om tillämpningen av 4: 3 efter villkorlig dom se NJA 1948 s. 114 och 1949 s. 377 som upptagits ovan under 2 kap.
5 kap. En man, som av undersökningsläkaren utan tvekan bedömts som sinnesslö, ansågs i SvJT 1952 s. 849 falla utanför 5: 5 med hänsyn särskilt till hans förmåga att reda sig i samhället och till det allmänna intryck HovR:n erhållit av honom. Hans intelligenskvot var 67; gränsen mellan imbecillitet och debilitet brukar dragas vid 65 à 70. Jfr NJA 1945 s. 525. Om till utgången skulle ha bidragit att straffet blev böter och att brottsligheten utgjordes av fylleri, olovligt innehav av hembränt brännvin samt olovligt tagande och brukande av en cykel, vore nog däremot i sak icke mycket att invända. Det är mycket möjligt, att ett bötesstraff för dessa brott under föreliggande förhållanden varden lämpligaste påföljden. Någon vikt kan man kanske ock våga tillmäta den omständigheten, att lagstiftningen genom bestämmelsen i 41 § andra st. sinnessjuklagen accepterat att 5: 5 faktiskt kommer till användning i mindre utsträckning vid bötesbrott än vid andra brott.
Enligt den alltjämt gällande 3 § i 1841 års K. F. emot fylleri och dryckenskap skall, om någon begår brott i fylleri, hans tillstånd ej lända honom till ursäkt. I enlighet härmed anses utan meningsskiljaktighet, att självförvållat rus icke är någon straffrihetsgrund. Om ruset utesluter uppsåt torde, åtminstone därest gärningen icke framstår såsom en atypisk följd av berusningen, i allmänhet ändock dömas för uppsåtligt brott. Det torde därför överensstämma med gängse praxis, att i SvJT 1952 s. 833 en värnpliktig blev dömd för undanhållande då han inställt sig för sent till följd av att han på grund av sitt berusade tillstånd blivit avvisad från tåget och insatt i förvarsarrest. Det kan ifrågasättas, om det var behövligt att, såsom HovR:n gjorde, i domskälen införa att han genom att berusa sig försatt sig i en situation som, enligt vad han måste ha insett, inneburit risk för att han icke skulle bliva i tillfälle att rätteligen inställa sig. — En man som olovligen tagit och utan körkort i spritpåverkat tillstånd fört en bil förklarades i SvJT 1948 s. 193 straffri jämlikt 5: 5 andra st., emedan han sedan tid före gärningarna lidit av en på hans psykiska funktioner starkt in
verkande hjärnsjukdom, ägnad att vid förtäring av alkohol även i jämförelsevis små doser framkalla höggradiga akuta omtöckningstillstånd, och han icke ägt kännedom om sjukdomen. Vanligen bruka sådana fall hänföras under första stycket och straffriheten ej göras beroende av om det kan läggas den tilltalade till last att han berusat sig. Se om betydelsen av rus SRK s. 380 ff.
När domstol beträffande förvarad bestämmer ny minsta tid med anledning av nytt brott, skall tiden bestämmas inom de i lagen angivna gränserna och räknas framåt från början av den nya verkställigheten utan avseende på den tid den förvarade redan varit intagen, se NJA
1950 s. 289. Domstolen bör icke utsätta ny minsta tid, om den finner att för förvaringen i dess helhet därigenom skulle bestämmas alltför lång minimitid.
En åklagare åtalade, i NJA 1950 s. 647, en person för grov stöld men yrkade vid huvudförhandlingen alternativt ansvar för grovt olovligt förfogande. Domstolarna funno, att förfarandet icke var stöld. Huruvida den tilltalade skulle kunna dömas för olovligt förfogande berodde på om preskriptionstiden för detta brott avbrutits redan genom stämningens delgivning; vid huvudförhandlingen några månader senare hade nämligen preskriptionstiden för detta brott gått till ända. HD:s pluralitet fann, att preskriptionstiden avbrutits genom stämningens delgivning, emedan stämningsansökningens gärningsbeskrivning upptog förutom uppgift att den tilltalade olovligen tillgripit de ifrågavarande obligationerna även att han sedermera försålt dem; att han betecknat brottet som grov stöld ansågs vid sådant förhållande icke utgöra hinder för honom att sedermera påstå att gärningen måtte bedömas som grovt olovligt förfogande. Åsikten grundades alltså på stämningsansökningens avfattning. Vid tiden för stämningen hade åklagaren emellertid väl order av RÅ att åtala, men i RÅ:s åtalsinstruktion nämndes icke, att han alternativt borde yrka ansvar för olovligt förfogande och något formligt tillstånd att åtala för sådant brott förelåg icke heller eljest. HR:n, HovR:n och en ledamot av HD ansågo i olikhet mot HD:s pluralitet, att stämningen blott avsett tillgreppet och funno därför det olovliga förfogandet preskriberat. Jfr ett snarlikt fall i JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 64 ff och 1950 s. 8 f. Utredningar om gärnings- och brottsidentitet finnas hos GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken, 1949, vid 30 kap:s rubrik och vid 30: 9, i OLIVECRONAS stencilerade kompendium Straffprocessen (Juridiska föreningen i Lund), paragraferna om förfarandet i underrätt och om domen, samt hos WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949.
I 76 § byggnadsstadgan d. 30 juni 1947 är stadgat förbud mot »inrättande av virkes- eller annat varuupplag» utan byggnadsnämndens lov. En byggmästare, som inrättat ett sådant upplag, åtalades, i SvJT 1951 s. 344, för överträdelse av denna bestämmelse. RR:n dömde honom för det han under de två senaste åren före stämningens delgivning utan att ha byggnadslov använt området »såsom upplag av material». HovR:n åter fann förseelsen preskriberad, emedan upplaget anordnats tidigare än två år före det byggmästaren erhållit del av åtalet. Preskriptionsfrågan är tydligen beroende på just huruvida man anser att bestämmelsen riktar sig mot anordnandet av upplag eller användandet av marken för upplag.
Den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid har i NJA 1948 s. 550 ansetts icke äga tillämpning i fråga om preskriptionstid enligt 5: 14.
Ett mål om ansvar, NJA 1949 s. 191, förklarades på åklagarens begäran vilande och dess återupptagande beroende på anmälan av åklagaren eller enskild part. Anledningen till åklagarens begäran var, att det syntes honom praktiskt att avvakta utgången av ett annat, liknande mål. När så målet av åklagaren anmäldes till återupptagande, hade emellertid från vilandeförklaringen förflutit mer än två år, vilken tidrymd var preskriptionstiden för brottet. HD fann därför, med tre röster mot två, att brotten voro preskriberade. Den mera praktiska ståndpunkten, att vilandeförklaring i avbidan på utgången av ett annat mål, ej anses som avbrott enligt 5: 17 intogs i NJA 1945 s. 104, där ett mål om falskdeklaration förklarades vilande i avbidan på avgörande av det därmed sammanhängande skatteärendet. Utgången i 1949 års rättsfall torde ha berott på att den dom, för vars avvaktande vilandeförklaringen skedde, icke rörde en i förhållande till det vilandeförklarade målet prejudiciell fråga. SLB föreslår, s. 150 f, att bestämmelsen i 5: 17 om ny preskriptionstid vid avbrott upphäves.
I mål om förvandling av böter skall domstolen hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten, om domstolen finner ytterligare prövning vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande åtgärd för indrivning. I praktiken uppkommer ej sällan fråga, om därmed preskriptionstiden fortsätter att löpa som förut, alltså utan att ha blivit avbruten genom den talan åklagaren väckt om böternas förvandling. Detta var HovR:ns mening i SvJT 1948 s. 571. Ståndpunkten är olämplig, emedan den är ägnad att, i de många fall där preskriptionstidens utgång är nära, avhålla domstolen från ett eljest motiverat och även för den bötfällde fördelaktigt återförvisande för ny behandling. Ehuru talan om böternas förvandling efter en sådan åtgärd icke kan fullföljas på den förut gjorda ansökningen, förefaller det befogat att anse, att åtgärden såsom varande ett av lagen och domstolen anvisat sätt att fullständiga utredningen icke betager det föregående anhängiggörandet dess förmåga att avbryta preskriptionstiden. Se Påföljder s. 67. En olägenhet med den här förordade tolkningen är emellertid, att någon ny preskriptionstid icke börjar löpa, varför indrivningsmyndigheten är oförhindrad att, om den bötfällde icke betalar, dröja hur länge som helst med att föranstalta om förvandlingstalans återupptagande. SLB föreslår, s. 156, att preskriptionstiden skall vara avbruten genom att ansökan delgivits den bötfällde men att, om ärendet därefter återförvisas, ny tid av tre år skall börja löpa.
Före nya RB:s införande ansågs gälla, att åtal blev väckt genom häktning eller delgivning av stämning. Enligt 45: 1 RB skall emellertid åtal anses väckt, då stämningsansökan inkommit till rätten eller, om åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade. I samband med införande av denna bestämmelse inrycktes i 5: 14 och 15 bestämmelser som beträffande åtalspreskription vidmakthöllo den tidigare regeln att preskriptionstiden avbrytes genom häktning eller delgivning av åtal. Någon motsvarande lagändring för att bibehålla den förut gällande ordningen gjordes emellertid icke i 5: 20, varför där alltjämt stadgas att ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötes
beslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd. Efter orden stadgas sålunda i 5:20, jämförd med 16 § bötesverkställighetslagen och 6 § K. K. d. 18 nov. 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag, att preskriptionstiden för böter avbrytes redan genom att åklagaren inger ansökan till rätten om böternas förvandling. Såvitt man kan se av förarbetena till rättegångsreformen, har sådan ändring i förhållande till vad tidigare gällde icke varit förutsedd eller önskad. I ett nådeärende, NJA 1950 s. 332, fann nu HD, att preskriptionstiden trots stadgandenas ordalydelse skulle såsom förut löpa ända till dess kallelse med anledning av åklagarens ansökan om förvandling av böterna delgivits den bötfällde. SLB föreslår, s. 155 f, att bestämmelsen i 5: 20 avfattas i enlighet därmed. Se WELAMSON i SvJT 1950 s. 143 ff.
Lika litet som i 5: 20 gjordes i samband med rättegångsreformen någon ändring i 13 § lagen om villkorlig frigivning, varest i sista stycket stadgas att villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad enligt paragrafen med mindre fråga därvid uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång, och icke heller beträffande denna paragraf kan man av förarbetena till rättegångsreformen utläsa någon önskan att bibehållandet av lagrummet i oförändrad lydelse skulle medföra någon ändring i sak. I NJA 1951 s. 95 hade en villkorligt frigiven häktats före prövotidens utgång och friheten kunde därför enligt äldre rätt förklaras förverkad. Enligt ordalydelsen i 13 §, jämförd med 45: 1 RB, skall det avgörande emellertid vara stämningsansökans ingivande till rätten (därest icke stämningen utfärdats av åklagare) och emedan stämningsansökan ingivits först efter prövotidens utgång, fann HovR:n att förverkande icke kunde ske. HD, som i NJA 1950 s. 332 för fall av bötespreskription intagit den ståndpunkten att tidpunkten för delgivning alltjämt skulle vara den avgörande, intog emellertid denna ståndpunkt även i detta fall. Det skulle enligt HD:s åsikt icke ha räckt, att stämningsansökan hade ingivits inom prövotiden. Den måste också ha delgivits inom denna tid och så hade icke skett. Men väl hade häktning ägt rum inom prövotiden, och såväl enligt äldre rätt som enligt de i samband med processreformen reviderade preskriptionsbestämmelserna likställes detta med delgivning av stämning. Att mot avfattningen av 13 § jämförd med 45: 1 RB och till den tilltalades nackdel låta häktning inom prövotiden tillvarataga möjligheten till förverkande ansåg HD emellertid ogörligt, varför HD liksom HovR:n fann att förverkande icke kunde ske.
Sammanställda leda dessa båda rättsfall till den slutsatsen, att trots bestämmelsernas ordalag först delgivning avbryter preskriptionstid ifråga om ådömda böter och tillvaratager möjligheten att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad på grund av brott. Samma regel torde få anses gälla förverkande på grund av brott enligt lagen om villkorlig dom, 16 § andra st. Resultatet är så till vida egendomligt som det icke stämmer vare sig med ordalagen i gällande bestämmelser om bötespreskription, villkorlig frigivning och villkorlig dom eller med förut gällande rätt angående dessa rättsinstitut eller med de regler i 5: 14 och 15 som man velat efterlikna. Förvirringen ökas av att den i rättsfallen antagna regleringen svårligen kan genomföras beträffande 5: 19 a (vilket lagrum därför alltjämt torde böra tolkas enligt sin orda
lydelse: preskriptionstiden avbrytes genom talans väckande), eftersom någon delgivning här enligt 17 § lagen om införande av nya RB icke alltid fordras. Se SLB s. 196. Det måste ifrågasättas, om preskriptionsbestämmelser utgöra ett lämpligt föremål för fri tolkning.
Enligt 12 § 3 mom. prisregleringslagen d. 30 juni 1947 skall den som för viss prisöverträdelse fälles till straff tillika förpliktas att utge värdet av uppburet eller avtalat vederlag. I plenimålet NJA 1952 s. 240 yrkade åklagare efter medgivande av statsåklagaren ådömande av sådan förverkandepåföljd, ehuru svaranden på grund av preskription icke kunde fällas till straff. Svea HovR och fyra justitieråd ogillade åklagarens talan, emedan svaranden icke blivit fälld till straff för prisöverträdelsen. Åtta andra justitieråd, vilka dikterade HD:s dom ogillade likaledes åklagarens talan. De ansågo att, frånsett vilken betydelse borde tillmätas det förhållandet att lagbestämmelsen efter orden förutsatte fällande straffdom, förverkandepåföljden hade förfallit med straffet. Av 5: 19 a framginge visserligen, att där avsedda förverkandepåföljder kunna ådömas utan hinder av att straff för gärningen är förfallet på grund av åtalspreskription, men den förverkandepåföljd varom stadgades i prisregleringslagen vore av annan, väsentligt mera straffbetonad natur än förverkandepåföljderna enligt strafflagen, och det finge med hänsyn därtill anses uteslutet att, till men för gärningsmannen, analogiskt tillämpa strafflagsbestämmelsen på den ifrågavarande påföljden. De övriga tolv justitieråden, alltså halva antalet av ledamöterna i HD, dömde däremot till förverkande, under anförande att avfattningen av prisregleringslagens förverkandebestämmelse icke kunde i och för sig anses utgöra hinder däremot och att vad 5: 19 a innehåller om att förverkande må, där straffet är förfallet, ådömas om talan därom väckes inom tio år från det brottet begicks jämte vad i 2: 18 stadgas om förutsättningen för väckande av talan borde tillämpas på påföljder av nu ifrågavarande natur inom specialstraffrätten, om ej särskilt skäl till avvikelse förelåge. Även ett justitieråd bland dem som dikterade domen anförde, att prisregleringslagens avfattning icke i och för sig utgjorde hinder mot förverkande.
En knapp majoritet frånkände alltså avfattningen betydelsen i förevarande hänseende. Det förefaller emellertid betänkligt att till den tilltalades nackdel frångå lagens klara ord, låt vara att det är sannolikt att några sakliga skäl i allmänhet ej funnits eller finnas varför vissa förverkandebestämmelser anknutits till ett straffällande, andra till begående av ett brott. Det är vidare att märka, att om än det är lovvärt att domstolarna i sin rättsskipning söka bota lagarnas ofullkomligheter, det å andra sidan är en viktig uppgift för dem och i synnerhet för HD att vaka över att de statliga myndigheterna skaffa sig stöd av tydlig lag för de ingripanden mot medborgare som må vara motiverade. Sätter man sig över ordalagen råkar man dessutom i svårigheter. Ingen av de meningar som yppades i plenimålet uteslöt möjligheten, att det finns förverkandebestämmelser enligt vilka förverkandet preskriberas samtidigt med straffet. Men vilka äro dessa? De som bestämde HD:s dom funno den i målet ifrågakomna förverkandebestämmelsen så straffbetonad att de hänförde den dit. I ett tidigare rättsfall, NJA 1950 s. 477, ansåg pluraliteten inom HD, att förverkande enligt samma bestämmelse icke preskriberas samtidigt med straffet utan, vilket är alternativet,
enligt 5: 19 a med dess långa preskriptionstid. Såsom skäl för att jämställa bestämmelsen med strafflagens förverkandebestämmelser anfördes, att såväl den ifrågavarande bestämmelsen som 2: 16 andra st. inrymmer en skälighetsprövning. Från tiden före 1948 års lagstiftning finnas flera rättsfall i vilka förverkande ådömts fastän straffet preskriberats: NJA 1933 s. 551 (forslingsredskap vid olovlig spritinförsel), 1938 s. 222 (värdet av olovligen införd sprit) och 1948 s. 200 (olovligen infört gods; i detta fall men ej i de två föregående var förverkande enligt bestämmelsens avfattning knutet till straffällande, något som dock ändrades före målet). Se TORE STRÖMBERG, Om konfiskation som brottspåföljd, 1949, s. 250 ff och 270 ff, WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 78 ff, samt KARLGREN, Skadeståndsrätt, 1952, s. 16 not 5.
Både i plenimålet NJA 1952 s. 240 och NJA 1950 s. 477 var brottet begånget före ikraftträdandet av 1948 års lagstiftning. Straffet var dock icke preskriberat före denna tidpunkt och alltså icke heller förverkandet. Om tillkomsten av 5:19 a uppfattas som en ändring av preskriptionstid för de ifrågavarande förverkandefallen, synas avgörandena i rättsfallen därför icke stå i strid mot grundsatserna om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning såsom de hittills uppfattats, SRK föreslår emellertid, s. 431, en ändring på denna punkt.
Fråga om analog tillämpning av strafflagens bestämmelser på förverkande enligt prisregleringslagen var före också i NJA 1950 s. 246, den gången med avseende å 5: 13. En person, som fällts av RR till böter för prisöverträdelser, hade nämligen avlidit medan målet låg i HovR:n. Ett justitieråd fann även i denna situation avfattningen av prisregleringslagen medföra att förverkandepåföljden förfallit. De övriga, liksom ock HovR:n, tillämpade 5: 13 andra st. analogiskt, något som säkert är riktigt om, de här svagare, betänkligheterna med hänsyn till avfattningen övervinnas. Se STRÖMBERG a. a. s. 279 ff.
Frågan om dödsfalls inverkan på ådömt förverkande var föremål för prövning i NJA 1951 s. 573. Dödsfallet ansågs icke ha medfört, att förverkandepåföljden, en betalningsskyldighet, förfallit. I målet var också fråga om preskription av påföljden. Enligt ett justitieråd var påföljden underkastad vanlig tioårspreskription; preskriptionstiden hade emellertid avbrutits. De övriga ledamöterna i domstolarna yttrade sig icke om preskriptionen. Spörsmålet är tvivelaktigt. Just det, att enligt den allmänna regeln om tioårspreskription preskriptionstiden avbrytes genom krav, visar hur illa regeln passar för ådömt förverkande: preskription kommer att inträda nästan endast som en följd av försumlighet från myndigheternas sida. SLB föreslår, s. 156 f, en särskild regel om tioårig preskriptionstid för ådömt förverkande.
10 kap. Misshandel å tulltjänsteman har i NJA 1952 s. 512 ansetts vara misshandel å tjänsteman i tjänsteutövning, ehuru misshandeln skedde under måltidsrast; även under denna hade tulltjänstemannen emellertid viss bevakningsskyldighet. — Förskingring från en stiftelse doldes av annan än förskingraren genom att medel som insamlades för att täcka det förskingrade bokfördes, innan det tillgodokommit stiftelsen, och genom att det därefter återstående av förskingrade beloppet bokfördes såsom en utbetalning av arvode åt förskingraren. I NJA 1948 s. 754 ansågos dessa åtgärder, ehuru de skett med godkännande av stif
telsens styrelse och revisorer, falla under äldre 10:18a (motsvarande nya 10:10) då åtgärderna såsom sådana framstode såsom till sin art obehöriga. Om målet ytterligare under 25 kap. — Sakförare har i NJA 1948 s. 650 (tillståndsprövning) genom att i sin firma använda beteckning vari ordet advokat ingick, ansetts ha obehörigen givit sig ut för advokat och därför dömts enligt äldre 10:24, motsvarande nya 10:14.
11 kap. I NJA 1948 s. 94 dömdes för djurplågeri genom vanvård av kreatur, vilken näppeligen fyllde det före 1944 uppställda kravet på uppenbar grymhet.
12 kap. Radering på redovisningskort till inköpskort för ransonerad vara har i NJA 1948 s. 558 (tillståndsprövning) bestraffats enligt äldre 12:5. Straff för förfalskning synes kunna ifrågakomma i ett sådant fall likaväl enligt nya lydelsen av 12 kap.
Förhållandet mellan urkundsförfalskning och osant intygande är långtifrån klart. I princip är skillnaden mellan dessa brott, att i förra fallet framställes en oäkta urkund (med sant eller osant innehåll), i senare fallet en äkta urkund med osant innehåll. En oäkta urkund kan framställas genom att någon skriver annan, verklig eller diktad, persons namn under en text. Det fordras emellertid också, att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Därigenom understrykes, att urkunden skall ha fått sken av att härröra från någon annan än undertecknaren. Meningen med straffbestämmelserna angående urkundsförfalskning är just att avhålla från framställande av urkunder som (helt eller delvis) icke härröra från den de se ut att härröra från. Det förhåller sig också så, att den som skriver annan persons namn under en text i regel åsyftar att det skall se ut som om annan än han själv undertecknat denna; att straffa honom för förfalskning står då i god överensstämmelse med den tanke som ligger till grund för förfalskningsbestämmelserna. Understundom avser han emellertid alls icke att dölja, att det är han som verkställt underskriften: att han undertecknar med annat namn än sitt eget beror i stället på att han vill inbilla omgivningen att han bär detta namn. Vad han vill är alltså att lämna en osann uppgift om sitt namn, något som hör under 13: 11. Men denna uppgift lämnar han medelst framställande av en oäkta urkund. Det kan därför tyckas riktigt, att han dömes för förfalskning. I vissa fall inställa sig dock betänkligheter mot ett sådant resultat. Man bör i synnerhet uppmärksamma, att det kan inträffa att han tidigare muntligen, och sålunda straffritt, uppgivit oriktigt namn och att det därför kan för honom te sig oskyldigt, eller i allt fall icke såsom förfalskning, att han, när han sedermera skall underteckna en handling, begagnar detta namn.
I NJA 1944 s. 328 frikände pluraliteten inom HD en man som undertecknat ett avtal med ett (efter vad det ansågs) oriktigt namn. I domen anfördes bl. a., att han under en följd av år använt detta namn och i orten gjort sig känd under detta och att han ej kunde anses ha handlat i uppsåt att giva avtalet sken av att vara undertecknat av annan än honom själv. Detta avgörande är säkerligen välgrundat; icke ens 13: 11 bör komma i fråga. Mera ovisst är, huru vissa fall skola bedömas där en person väl icke i hela sin livsföring men i viss angelägenhet uppträtt under oriktigt namn och sedermera undertecknar urkund med detta, såsom då någon öppnar bankräkning i diktat namn och
gör uttag med begagnande av samma namn. Sådana fall ha bedömts enligt äldre 22: 16, d. v. s. närmast som en motsvarighet till vad nu bedömes som förfalskning, i NJA 1935 s. 76 och SvJT 1941 rf s. 25. Enligt 22: 16 bedömdes också ett fall där en anhållen fyllerist vid lössläppandet kvitterat ut sina tillhörigheter med det diktade namn som han uppgivit vid anhållandet, NJA 1942 s. 271. Sedan 22: 16 upphävts, dömdes i NJA 1948 s. 487 i ett likartat fall enligt dåvarande 12: 4, dock under meningsskiljaktighet mellan domstolarna och i HD. I NJA 1946 s. 473, varest emellertid målet i denna del stannade i HovR:n, och NJA 1948 s. 509 (tillståndsprövning) uppgav en man, som anhållits för brott, i förra fallet ett diktat namn, i det senare namnet på en annan, verklig, person och undertecknade sedermera, i förra fallet ett delgivningsbevis på stämning för brottet, i det senare ett intyg på polisrapporten om dennas riktighet med det namn han förut muntligen uppgivit. I båda fallen dömdes för förfalskning. Se också NJA 1944 s. 245. Alla dessa domar ha emellertid fällts före 1948 års strafflagsändringar. Från tiden efter 1948 föreligger SvJT 1951 s. 494. En fyllerist, som vid polisförhöret uppgivit diktat namn och därefter undertecknat en dagsbotsblankett med samma namn, dömdes där för förfalskning.
Denna rättstillämpning förefaller stötande; åtminstone gäller detta de bland polisfallen där den misstänkte skrev ett diktat namn. För ett naturligt betraktelsesätt var vad som skedde, att den misstänkte först muntligen ljög om sitt namn, vilket är straffritt, och därefter vidhöll sin uppgift när en namnteckning avfordrades honom. För att begränsa förfalskningsbestämmelsernas räckvidd upptog straffrättskommittén i 13: 11 en bestämmelse om straff för den som i urkund lämnar osann uppgift om vem han är. Sedan denna bestämmelse influtit i strafflagen, måste denna tolkas så, att bestämmelsen får tillräckligt tillämpningsområde för att vara motiverad. Bestämmelsen kan ej gärna antagas vara avsedd allenast för fall där den skriftliga uppgiften är strängt begränsad till en upplysning om vem uppgiftslämnaren är, såsom resandes uppgift enligt hotellstadgan. Att för dessa fall ha en särskild bestämmelse i strafflagen förefaller omotiverat. Men i vilken utsträckning skall 13: 11 anses undandraga fall från 12 kap.? Någon klar gränsdragning anvisar varken 13: 11 eller 12: 1.
Möjligen kan man resonera på följande sätt. I 13:11 utpekas såsom osant intygande att skriftligen giva oriktig uppgift om sin identitet. Att underteckna en text med oriktigt namn bör därför falla under 13: 11, om ågärden med hänsyn till omständigheterna icke framstår, i allt fall icke för undertecknaren, såsom något väsentligt annat och mera, nämligen såsom framställande av en urkund med sken av att härröra från någon annan och innebärande fara för vilseledande i detta hänseende. Det torde sålunda icke föreligga förfalskning utan (på sin höjd) osant intygande, om en kvinna under sitt hyreskontrakt tecknar oriktigt namn för att dölja att hon ogift lever tillsammans med en man. Att någon utkvitterar vad som fråntagits honom eller undertecknar delgivningsbevis eller dagsbotsblankett med det namn han uppgivit synes, åtminstone om namnet är diktat, naturligt uppfattas allenast som ett skriftligt vidhållande av den muntliga uppgiften, icke såsom att han därutöver också framställer en urkund som har sken av att härröra från annan. Är namnet verkligt, ligger det närmare till hands att
anse, att han givit urkunden sken av att härröra från annan än från honom själv. Bankräkningsfallet torde också böra bedömas såsom osant intygande; det med insättarens uppgivna namn undertecknade kvittot visar, att insättaren mottagit pengarna ehuru det anger hans namn oriktigt. (Föredragande departementschefen uttalade emellertid, NJA II 1948 s. 480, att sådana manipulationer med en bankräkning böra hänföras under 12 kap.). Att misstänkt, såsom fallet var i NJA 1946 s. 473 vilket nyss nämnts med anledning av en annan däri uppkommen fråga, efter att ha uppgivit diktat namn undertecknar en rättegångsfullmakt med det namnet bör nog däremot, såsom antagligen skedde i det målet, bedömas som förfalskning. Utfärdande av oäkta fullmakt synes vara något väsentligt mer än att skriftligen uppge oriktigt namn. Likaså torde det, såsom föredragande departementschefen anförde (NJA II 1948 s. 388 f), föreligga förfalskning, om någon insänder en artikel till en tidning med missivskrivelse undertecknad med oriktigt namn; hans mening är väl då att det skall se ut som vore skrivelsen undertecknad av någon annan än han själv. — Se om förhållandet mellan förfalskning och osant intygande vidare översikterna i SvJT 1945 s. 46 f och 1949 s. 170 ff samt nedan under 13 kap. om NJA 1951 s. 620.
13 kap. SvJT 1951 s. 262 belyser, att varsamhet är att iakttaga vid bedömandet om en osann uppgift under sanningsförsäkran lämnats av grov oaktsamhet, liksom ock att förhörsledaren är skyldig att tillse att den förhörde ej missförstår en fråga. Det gällde att hålla isär, huruvida den förhörde själv iakttagit en viss handling eller blott slöt sig till att denna ägt rum.
I ett hemskillnadsmål hade mannen under sanningsförsäkran och en kvinna under vittnesed sanningslöst förnekat, att de haft samlag med varandra under mannens äktenskap. De åtalades i NJA 1952 s. 262, mannen för osann partsutsaga jämte anstiftan av mened, kvinnan för mened. I olikhet mot HR:n funno HovR:n och de flesta ledamöterna av HD, att deras förbindelse, vilken, såsom pluraliteten inom HD nämnde, försiggått medan mannen sammanlevde med sin hustru, vore att betrakta som vanärande för dem och att de därför enligt RB 36: 6 och 37: 5 ägde vägra yttra sig om förbindelsen. En ledamot av HD ansåg detta gälla endast mannen såsom varande gift. I frågan huruvida tillika, såsom enligt 13: 4 kräves för straffrihet, omständigheterna inneburit skälig ursäkt för deras oriktiga uppgifter fann HovR:n med hänsyn bl. a. till kvinnans personliga förhållanden, att sådan förelåg för henne. Enahanda åsikt uttalades av ett justitieråd, som särskilt framhöll att rätten bort enligt RB 36: 14 före vittnesmålet ha erinrat om hennes rätt att vägra yttra sig. Pluraliteten inom HD fann däremot efter prövning av hennes personliga förhållanden och med hänsyn till att målet handlagts inom lyckta dörrar att hon icke haft skälig ursäkt. Mannen ansågs icke av någon ha haft skälig ursäkt. I fråga om honom framhölls av HD särskilt, att han själv begärt att bli hörd under sanningsförsäkran. Se angående vittnesmål om äktenskapsbrott BECKMAN i SvJT 1940 s. 369 f. Beträffande frågan om mannens ansvar för anstiftan se vad om rättsfallet sagts ovan under 3 kap.
Såsom förfalskning bestraffas enligt 12: 1 att skriva annans namn under en urkund, däremot icke att sätta sitt eget namn under en hand
ling som annan skrivit. Den andres författarära skyddas icke i detta sammanhang. Skulle namnunderskriften innebära en osann utsaga att undertecknaren författat skriften, kommer emellertid 13: 11 i fråga. Icke heller straffbestämmelsen mot signaturförfalskning i 12:5 är riktad mot den som sätter sin signatur på verk som annan förfärdigat. En juvelerare, som borttagit tillverkarens namnstämpel på ett kontrollmärkt silverarbete, i stället satt dit sin egen och därefter hållit arbetet till salu i sin butik, ifrågasattes därför icke, i NJA 1951 s. 620, ha gjort sig skyldig till signaturförfalskning eller saluhållande av verk med falsk signatur. Däremot åtalades han för brukande av osann urkund enligt 13: 11 andra st. Han frikändes emellertid. Namnstämpeln ansågs icke hänförlig till bevismärke eller annan urkund som avses i 13: 11. Formellt är detta fullt i sin ordning. Förfalskning av urkund, straffbelagd i 12: 1, har fått sin motsvarighet i ett straffstadgande i 13: 11 för lämnande av osann uppgift i urkund. Förfalskning av signatur har icke ansetts kunna rymmas under 12: 1 utan fått en särskild straffbestämmelse i 12: 5. Någon motsvarighet finnes icke i 13 kap. I sak kan strafflagens ståndpunkt försvaras med att det är vanskligt att generellt straffbelägga åtgärden att sätta sin egen signatur på verk som annan förfärdigat; man må tänka på de fall där en mästare signerar verk som förfärdigats i hans ateljé. För en fällande dom kunde emellertid åberopas ett uttalande av föredragande departementschefen vid tillkomsten av 12: 5; se NJA II 1948 s. 402 och härom BECKMAN, BERGENDAL & STRAHLS kommentar s. 467 f. HD tillade, att namnstämpeln icke kunde på sådant sätt anses ingå i den offentliga märkningen av silversaken att namnmärket vore att anse som märke varom 12: 7 handlar.
14 kap. I SvJT 1951 s. 749 blev en bilförare dömd för vållande till annans död. Han hade underlåtit att signalera, med påföljd att en liten flicka som stod vid vägkanten med ryggen mot körbanan begav sig ut på denna och blev påkörd och dödad. I NJA 1950 s. 423 blevo en löjtnant och en värnpliktig korpral dömda för vållande till annans död på grund av bristande försiktighet vid en simövning (jfr nedan under 25 kap.). I NJA 1952 s. 152 förelåg en fråga om ansvar för vållande till kroppsskada och ansvar enligt K. F. om explosiva varor för oförsiktighet vid oskadliggörande av ett gevär.
15 kap. Försök till våldtäkt enligt 15:12 ansågs i NJA 1948 s. 221 (tillståndsprövning) föreligga, när en man överfallit en kvinna med slag, ehuru han på grund av att annan person kommit tillstädes avbrutit sitt tilltag innan kvinnan fått mer än lättare skador. Se SRK s. 232.
16 kap. Den som förevitat annan brott, för vilket denne är dömd, kan icke fällas enligt 16:7 för förtal, eftersom han bevisligen talade sanning. Huruvida han kan fällas för förolämpning enligt 16:9 eller 11 har varit osäkert. I NJA 1950 s. 94 dömdes emellertid en mäklare, som i cirkulärbrev upplyst åtskilliga personer om att en annan mäklare vore straffad, i alla instanserna enhälligt enligt 16: 9, då brevets innehåll vore för den senare smädligt och dess utsändande icke kunde anses ha varit ursäktat av omständigheterna. Ett rättegångsombud, som i tvistemål upplyst att motparten hade dömts till straff, blev däremot i NJA 1950 s. 99 frikänd men under motivering, att det med hänsyn till omständigheterna i tvistemålet icke kunde läggas ombudet till last att
han, för att styrka befogenheten av sina huvudmäns talan, lämnat de ifrågavarande faktiska uppgifterna och att ombudet icke med avseende å det sätt på vilket han uttalat sig kunde anses ha så förgått sig att han vore förfallen till ansvar. Se om denna fråga NELSON, Rätt och ära, 1950, s. 206 ff, STRAHL i SvJT 1951 s. 38 och SRK s. 190.
Smädliga yttrande om ett aktiebolag ansågos i NJA 1950 s. 250 innefatta straffbar ärekränkning av dettas verkställande direktör, vilken tillika var innehavare av aktiemajoriteten och vars namn ingick i aktiebolagets firma. Ärekränkningsbestämmelserna straffbelägga däremot icke kränkning av juridisk person. SRK föreslår emellertid, s. 213 ff, en sådan straffbestämmelse. Se vidare NELSON a. a. s. 234 ff och WETTER i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950, s. 555 ff.
18 kap. Ordet otukt är till sin innebörd tämligen obestämt och får nog tolkas olika i skilda lagrum. Det är anledning att i fråga om våldtäkt och blodskam tolka ordet restriktivt. I de bestämmelser i 18 kap., som avse att skydda ungdom, torde det böra fattas mera vidsträckt, för att bestämmelserna skola kunna tillgodose sitt syfte. En man, som förmått småflickor att fingra på hans manslem så att säden avgått, dömdes sålunda i NJA 1949 s. 612 jämlikt 18: 7. Ett sådant förfarande bedömdes också i NJA 1942 s. 420 som otukt. En man, som på samma sätt betjänade sig av en pojke, dömdes i NJA 1940 s. 593 likaledes för otukt. Såsom otukt bedömdes också i NJA 1952 s. 413 en mans beteende att föra in ett finger i en liten flickas slida så att mödomshinnan brast. Däremot blev i NJA 1950 s. 263 en man dömd allenast enligt 18: 13, för det han legat över en liten flicka med den blottade manslemmen tryckt mot hennes könsorgan; hon hade emellertid byxor på sig och mannen hade ej sädesuttömning. Se om begreppet otukt SRK s. 235 ff.
I NJA 1948 s. 333 dömde HD, under dissens, en man, som exhiberat i porten till ett hus vid en gata i Stockholm, jämlikt 18: 13 under anförande att gärningen förövats under sådana omständigheter att den lätteligen kunnat iakttagas även av andra än den kvinna som anmälde saken. Därmed har HD, i sak välmotiverat, uttunnat begreppet allmän förargelse i 18: 13 till nära likhet med vad i 11: 11 kallas »ägnat att väcka förargelse hos allmänheten». Sedlighetssårande handlingar, som ägt rum vid en serie tillfällen men i varje särskilt fall inför allenast en person, ha redan tidgare hänförts under 18: 13; se NJA 1926 s. 203 och BERGENDAL i Landsfiskalsläroboken s. 368 f. I överensstämmelse därmed har i NJA 1949 s. 527 (tillståndsprövning) en man dömts enligt 18: 13, för det han ringt upp en telefonstation och till de där tjänstgörande kvinnliga telefonisterna fällt sedlighetssårande yttranden. En restriktiv tolkning företrädes av STJERNBERG, Kommentar till strafflagen kap. 17—18, 1922, s. 73 ff.
19 kap. En man, som anlagt brand i ett drivhus tillhörigt hans hustru efter bodelning och en gåva överlämnad genom äktenskapsförord, har i NJA 1951 s. 401 dömts för mordbrand, oavsett att han i viss utsträckning bidragit till drivhusanläggningen med penningar, material och eget arbete samt utan invändning från hustruns sida förvaltat makarnas egendom. En ledamot av HovR:n frikände från mordbrandsansvar, emedan såvitt avsåge förhållandet makarna emellan den genom bodelningen och äktenskapsförordet genomförda anordningen beträffande
deras egendom väsentligen måste anses ha varit av formell natur. — En sommarstuga, som ägdes av två personer med hälften var, förstördes genom brand anstiftad av den ene, SvJT 1950 s. 423. Utom stugan, som var värd 5 700 kr., förstördes den andre delägaren tillhörigt lösöre till ett värde av 400 kr. Då någon vidare spridning av elden ej var att befara, dömdes icke för mordbrand utan för grov skadegörelse.
20 kap. I NJA 1948 s. 307 har HD uttalat, att äganderätt till äldre omärkta renar inom en lappby tillkommer lappbyn såsom juridisk person, och därför dömt en renägare tillhörande lappbyn för stöld, då han skjutit och tillgodogjort sig sådana renar. Ett justitieråd, Beckman, dömde för bodräkt, under anförande att renägarna finge anses äga och besitta renarna gemensamt. Om rättsfallet och närliggande frågor se Beckman i SvJT 1948 s. 343 ff. Att pluraliteten betraktade lappbyn såsom juridisk person medförde icke, att den dömde för grov stöld under tillämpning av den urgamla kvalifikationen för stöld av kreatur på bete. Så skedde däremot i NJA 1948 s. 761, men tjuven tillhörde där icke lappbefolkningen, och det var dessutom fråga om flera stölder begångna systematiskt av flera i förening.
NJA 1949 s. 529, om medverkan till rån, har upptagits under 3 kap.
En man, som en natt utan lov gått in i en olåst bil tillhörig annan och satt sig att sova där, dömdes i NJA 1952 s. 50 för egenmäktigt förfarande. En portvakt fälldes i NJA 1951 s. 666 till ansvar, för det han uttagit en motorcykel, som en hyresgäst hade stående i ett låst cykelstall i fastigheten, och ställt cykeln olåst utomhus, där den sedermera blev stulen. HD:s pluralitet tillämpade 20:7, en ledamot 20:6. Gränsdragningen mellan dessa båda paragrafer är ytterst dunkel. Att pluraliteten tillämpade 20:7 torde ha berott på att den tilltalade såsom varande portvakt hade viss befogenhet att övervaka ordningen i fastigheten och följaktligen den rätta användningen av cykelstallet. I NJA 1948 s. 230 frikände HD en entreprenör, som i de lägre instanserna dömts enligt 20: 7 för det han borttagit ett antal radiatorer som han i enlighet med entreprenadkontraktet anbragt i den ifrågavarande byggnaden: radiatorerna hade icke blivt slutligt anbragta, varför entreprenören icke kunde anses ha avhänt sig besittningen till dem.
Sedan en elektrisk andelsförening avbrutit ledningarna till en fastighet på grund av utebliven betalning för ström lät fastighetsägaren, som förmenade sig ha rätt till fri ström, åter hopkoppla dem och förbrukade därefter strömmen. Han ansågs i NJA 1949 s. 35 ha gjort sig skyldig till olovlig kraftavledning enligt 20: 9, oavsett om han trodde sig äga rätt till fri ström. Ordet olovligen i 20:9 ansågs alltså, liksom i 20:6 och 7, syfta på åtgärden icke på rätten. Riktigheten härav bestyrkes av att bestämmelsen i 20: 7 i kommittéförslaget var upptagen såsom en del av 20: 6.
21 kap. För att bedrägeri skall föreligga fordras, att den ifrågavarande oriktiga uppgiften på något sätt varit kausal i förhållande till dispositionen. I NJA 1948 s. 537 hyste ett par ledamöter av HD tvivel, huruvida en oriktig uppgift av ägaren till en sak som såldes på auktion verkligen påverkat köparen, varför de frikände ägaren. — Ansvar för bedrägeri förutsätter icke, att den vilseledde lider skada i just det hänseende i vilket han blivit vilseledd. Det fordras endast, att
han genom vilseledandet förmås till en disposition som innebär skada för honom. Om någon lurar annan att köpa en tavla för alltför högt pris genom oriktig uppgift att den föreställer en hans förfader, är han att döma för bedrägeri, även om tavlan skulle ha haft samma värde vare sig den föreställer förfadern eller icke. När, i SvJT 1950 s. 971, en köpman hade lurat ett hembiträde att ge honom en försträckning genom en oriktig uppgift att hon fick ett försäkringsbrev i pant, dömdes han därför för bedrägeri, ehuru försäkringsbrevet icke skulle ha haft något värde som pant. Se utom den vid referatet åberopade litteraturen även STRAHL i SvJT 1952 s. 753 f.
Enligt 21:2 andra st. föreligger bedrägligt beteende, om någon begagnar sig av husrum etc. eller annat dylikt som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning och ej gör rätt för sig. Men hur om han får begagna sig av en nyttighet ett flertal gånger under förutsättning att han sista gången betalar för alla gångerna? Även ett sådant fall torde drabbas av bestämmelsen, om det är klart att han då får begagna nyttigheten endast under förutsättning av kontant betalning. Det är emellertid icke i och för sig tillräckligt, att han lovat att betala då. Bestämmelsens syfte är nämligen icke att sanktionera ett löfte att betala utan att borttaga det beroende av tillfälligheter som i vissa fall skulle följa av bedrägeribegreppet om bestämmelsen icke funnes. Det torde därför böra fordras, att det framstår såsom en förutsättning för tillhandahållandet sista gången att han då medför pengar eller annan valuta och är beredd att genast betala. Möjligen var det med rätta som i SvJT 1949 s. 117 en resande dömdes för bedrägligt beteende, emedan han icke erlagt betalning vid slutförandet av en tandbehandling utan i stället avvikit utan att lämna tandläkaren uppgift om sin vistelseort. Men det måste betvivlas, att det var riktigt att döma för bedrägligt beteende i SvJT 1950 s. 425. Situationen var där den, att en diversearbetare träffat avtal med en matservering att han skulle få »äta på vecka» och erlägga betalning för måltiderna varje fredag i stället för, såsom eljest var vanligt vid matserveringen, i förskott. Han hade så ätit t. o. m. fredagen och borde betala för hela veckan vid sista måltiden på fredagen men gjorde det icke utan avvek från matserveringen. — En droskbilspassagerare, som vägrat att betala körlegan, frikändes av HD från ansvar, emedan han på grund av omständigheterna ej insåg att han var betalningsskyldig, NJA 1952 s. 560.
En person sålde till annan en kamera och ett armbandsur för ett pris som kanske icke var högre än ordinärt. De sedlar han mottog hade köparen emellertid fått av en person, som åtkommit dem genom förskingring, och detta visste säljaren. Han dömdes därför i NJA 1951 s. 711 för häleri enligt 21: 6 första st. första p., alltså oavsett om han gjort sig otillbörlig vinning. Det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att på detta sätt betrakta genom brott frånhända penningar såsom tabu, liksom man gör med andra genom brott frånhända saker. Det är ett hårt krav, att den till vilken en brottsling vänt sig för ett välmotiverat inköp, t. ex. innehavaren av en livsmedelsbutik, eller för läkarbehandling skall vägra att taga emot sedel som han förstår är åtkommen genom brott, och kravet är formalistiskt, ty penningar, som brottslingen växlat till sig i stället för sedeln, kan envar straffritt mottaga såvida
han icke därmed bereder sig otillbörlig vinning. Ståndpunkten är emellertid otvivelaktigt lagtextens. Den tyska straffrättskommissionen, från vars förslag straffrättskommittén hämtat uppslag vid avfattningen av 21: 6, beaktade pengars fungibilitet men ansåg denna böra föranleda, att även substitut för de frånhända pengarna gjordes till tabu. Jfr Beckman i NTfK 1952 s. 416.
En person, som tagit befattning med tjuvgods och därvid haft eventuellt uppsåt beträffande den omständigheten att godset var stulet, har i NJA 1951 s. 227 (tillståndsprövning) dömts till ansvar jämlikt 21:6 första st. för häleri. Där det är tydligt, att den tilltalade misstänkt att godset är stulet och icke skulle ha avhållit sig från sin gärning av vetskap härom, räcker det nämligen ej att tillämpa andra stycket.
22 kap. En försäljningsagent dömdes i NJA 1952 s. 188, under dissens i HD, för trolöshet mot huvudman. Han hade kort innan han uppsagt sitt kontrakt förmått många av huvudmannens kunder att övergå till honom. Såsom prejudikat bör rättsfallet nog läsas med försiktighet. Det bör beaktas, att bland domskälen ingick att i ett flertal fall lämnats otillräckliga eller vilseledande uppgifter så att ett flertal av kunderna fått den uppfattningen att agenten handlade i samförstånd med huvudmannen. Att en agent inför agenturens upphörande tillfrågar sina och huvudmannens gemensamma kunder om de vilja följa honom, innebär näppeligen i och för sig trolöshet mot huvudman.
24 kap. Se SvJT 1950 s. 423 ovan under 19 kap.
25 kap. Chefen för en flygflottilj blev i NJA 1951 s. 111 dömd för tjänstefel bestående i att han för verkställighet godkände en plan som ledde till att en man blev dömd för snatteri. Denne hade planerat ett tillgrepp av tomfat från ett kronans förråd. Underrättad härom godkände chefen en plan, vilken innebar att en värnpliktig skulle meddela mannen anvisningar om tid och plats för ett tillgrepp samt att mannen skulle försättas i sådant läge att han kunde taga ett tomfat och därvid gripas på bar gärning. Fallet liknar ett fall av typen agent provocateur. Brottet anstiftades, såvitt man kan se, dock ej av militärerna (en typisk agent provocateur anstiftar men utan uppsåt att brottet skall fullbordas), och militärerna samtyckte ej till brottet. Att deras medhjälp gick fri från straff torde få motiveras med att den riktade sig mot ett intresse som de själva i sitt handlande företrädde.
I NJA 1949 s. 75 bifölls ett åtal för tjänstefel mot chefen för ett ämbetsverk och en t. f. byråchef där för bristfälligt fullgörande av verket åliggande skyldighet att tillse, att dess värdehandlingar förvarades på betryggande sätt. I NJA 1952 s. 617 prövades, huruvida en landsfogde begått tjänstefel, vilket skulle ha bestått i att han utan anledning inlett förundersökning mot en person för menedsbrott; se om målet också JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 73 ff. Domare, som erhållit kännedom om att han skulle deltaga i behandlingen av visst anhängiggjort mål om ansvar, ansågs i NJA 1949 s. 310 ha gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att ställa sig i ekonomiskt beroende av den tilltalade.
I åtskilliga hänseenden inställa sig tvivelsmål med anledning av bestämmelsen i 25: 5: »Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är
annorstädes än i 1—4 §§ belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad vid bestämmande av straffet. . .»
Bestämmelsen är för det första ägnad att inveckla rättsskipningen i nästan samma svårigheter som det i den äldre lydelsen av 25 kap. begagnade uttrycket »i sitt ämbete». Hur detta uttryck borde förstås var föremål för prövning i NJA 1948 s. 687 (tillståndsprövning), varest en poststationsföreståndares sedlighetssårande gärningar å poststationen mot ynglingar som där uträttade postärenden ansågos vara begångna i tjänsten, samt i NJA 1948 s. 754 (omnämnt under 10 kap.), varest en stadskamrers åtgärder beträffande en stiftelse i vars verksamhet staden var på visst sätt intresserad likaledes bedömdes så. Se om tolkningen av uttrycket AGGE i Förvaltningsrättslig tidskrift 1940 s. 76 ff och om innebörden av 25: 5 REGNER & HENKOW, Den militära strafflagstiftningen, 1951, s. 169.
Svårigheten att avgöra, huruvida ämbetsman genom ett allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt, skulle vara mindre besvärande, om domstolen ej behövde åberopa 25: 5 i andra fall än sådana där den finner att ett sådant åsidosättande ägt rum och att detta bör inverka på straffet. I BECKMAN, BERGENDAL & STRAHLS kommentar, s. 570, 609 och 611, göres gällande, att 25:5 bör förstås på detta sätt. Denna tolkning stämmer dock ej rätt väl med ordalagen. Föredragande departementschefens uttalande, NJA II 1949 s. 75, att 25:5 behöver citeras endast om den vanliga skalans maximum överskrides, utgick från en avfattning av 25:5, enligt vilken där allenast stadgades att maximum fick överskridas intill två års fängelse. Det är svårt att komma ifrån att i 25:5 står att åsidosättande av tjänsteplikt, om sådant ägt rum, skall beaktas vid bestämmandet av straffet, och om det skall beaktas, bör väl också det lagrum vari detta föreskrives, 25: 5, åberopas i domen. I 25: 12 upptagas också »brott, som avses i 5 §» såsom en klart avgränsad kategori.
I det redan under 14 kap. nämnda rättsfallet NJA 1950 s. 423 åberopades icke 25: 5, ehuru så borde ha skett (beträffande löjtnanten) om lagrummet obligatoriskt skall citeras. Däremot åberopades det i NJA 1950 s. 432, varest en poliskonstapel fälldes för ovarsamt förande av bil. Man kan emellertid fråga sig, om det är sakligt motiverat att vid ovarsam körning tillämpa en bestämmelse om straffskärpning på den grund att bilen fördes av en poliskonstapel i tjänsteutövning.
Ehuru 25: 5 enligt sin lydelse är tillämplig genom vilket brott det än må vara som ämbetsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt, blott det icke är något av brotten i 25:1—4, har hos REGNER & HENKOW, a. st., gjorts gällande, att av sakens natur följer att tillämpning av straffhöjningsregeln i princip måste vara utesluten även eljest när den straffbestämmelse som användes avser ett speciellt tjänstebrott.
Det är också anledning att ställa sig frågande till användningen av 25: 5 i sådana fall, där man just emedan brottet begåtts av ämbetsman i tjänsteutövning bedömer brottet som grovt, kanske med tillämpning av en bestämmelse som utpekar ämbetsmans brott som ägnade att anses grova, såsom 13: 11. Förmodligen har meningen varit, att 25: 5 skall åberopas i ett sådant fall. Men har man då icke åberopat kvalifikationen ämbetsman dubbelt?
Lagrummet utgår ifrån att åsidosättandet av tjänsteplikt är ägnat att leda till ett strängare bedömande. Det kan emellertid förekomma, att den omständigheten att brottet skett i tjänsteutövning måste anses mildrande. Ett sådant fall förelåg i NJA 1950 s. 47 (nämnt ovan under Rättsstridighet), varest såsom i NJA 1950 s. 432 var fråga om en poliskonstapel som åtalades för ovarsamt förande av bil. Han invände emellertid, att han var stadd i tjänsteärende och därvid hade att så snart som möjligt stoppa en omkörd trafikbil. HD fann, att detta under föreliggande förhållanden icke utgjort giltig ursäkt för honom men att omständigheterna finge betraktas som synnerligen mildrande och att den omständigheten att omkörningen ägt rum i tjänsten, med hänsyn till de mildrande omständigheterna, ej borde föranleda att 25: 5 komme i betraktande vid bestämmande av straffet, varför lagrummet icke citerades.
Den kan ifrågasättas, om icke den bästa utvägen ur alla de svårigheter, till vilka den ifrågavarande bestämmelsen i 25:5 för, vore att upphäva bestämmelsen. Någon nytta torde den icke göra, ty domstolarna behöva helt visst icke denna anvisning för att vid straffmätningen beakta brottets förhållande till tjänsteplikten på det sätt och i den utsträckning som motiveras av omständigheterna.
En fanjunkare, som gjort sig skyldig till grov förskingring m. m. i sin tjänst och därför dömdes till ett villkorligt straff av nio månaders straffarbete, dömdes i NJA 1951 s. 575 med tillämpning av 25: 7 också till avsättning. HovR:n hade låtit det stanna vid suspension med hänsyn till att gärningarna ägde samband med sjukligt alkoholmissbruk och att den tilltalade var föremål för alkoholistvård på anstalt. HD förklarade emellertid, att han genom brotten så grovt förbrutit sig i tjänsten att möjligheten att han efter undergången alkoholistvård skulle för framtiden visa sig bättre skickad att handha tjänsten ej kunde utgöra skäl för att han skulle bibehållas i sin befattning.
Den omständigheten att tjänstefel varit föremål för disciplinärt förfarande — och därvid funnits på grund av preskription ej föranleda påföljd — har i NJA 1949 s. 242 (tillståndsprövning) ansetts icke utgöra hinder för domstol att pröva gärningens brottslighet enligt allmänna strafflagen.
Av kommunalfullmäktige utsedd justeringsman för fullmäktiges protokoll ansågs i SvJT 1949 s. 261 underkastad ämbetsansvar.
26 kap. Värnpliktig, som inställde sig för sent på grund av självförvållad berusning, dömdes i SvJT 1952 s. 833 för undanhållande; se ovan under 5 kap. I NJA 1950 s. 608 och 607 avslogos ansökningar om resning, resp. prövningstillstånd, gjorda av vapenfria värnpliktiga, som dömts för tjänstefel för det de efter inställelse å civil förläggning för skogsarbete avhållit sig från att arbeta, vartill de dock icke uttryckligen beordrats.