KJELD RORDAM. Afhandlinger vedrørende Baltconcertepartiet III. Kbhvn 1953. Udg. af Danske Kulimportorers Association. 139 s.
Højesteretssagfører KJELD RØRDAM har nyligen publicerat ett nytt bidrag till studiet av Baltconcertepartiet (jfr SvJT 1952 s. 46 ff), denna gång berörande force-majeurebestämmelserna och de egenartat utformade strejkklausulerna.
Förf. erinrar till en början om det för varje praktiker välkända förhållandet att ehuru force-majeurereglerna såvitt avser inlastningen faktiskt hänföra sig till omständigheter som närmast beröra avlastaren, de juridiskt ha betydelse enbart i förhållandet mellan befraktaren och bortfraktaren. Han understryker därefter det egendomliga i att strejkreglerna utbrutits från övriga force-majeureregler och erhållit en sär
skild utformning, ehuru samtidigt i de generella force-majeurereglerna hänvisning göres även till strejk, ett förhållande som sammanhänger med att de allmänna force-majeurereglerna avse såväl inlastning som lossning, medan de särskilda strejkklausulerna hänföra sig endast till inlastningen.
Vid tolkningen av förstnämnda bestämmelser framhåller förf. fullt riktigt att uppräkningen av force-majeurefall i klausul 9 B väl icke är uttömmande, men innehåller karakteristiska exempel på vad som menas med force-majeure. Som force-majeure kan i övrigt enligt förf. i princip anses endast en händelse som inträffat efter certepartiets ingående och som icke kunnat förutses. I detta sammanhang kommer förf. med ett påstående, vars riktighet torde kunna diskuteras, nämligen då han gör gällande att en händelse, vars inträffande i förväg kunnat med viss sannolikhet beräknas, ändock i regel bör anses som force-majeure om den först efter avtalsslutet blivit effektiv.
Ett annat fall, där anm. hyser en från förf. delvis avvikande mening, är då denne hävdar att befraktaren, om hinder uppstår, endast behöver vidtaga sedvanliga och rimliga åtgärder för att avvärja hindret och att han alltså, om han, ehuru utan att lyckas, gjort detta, kan åberopa force-majeure. Jag är fullt ense med förf. att befraktaren icke behöver t. ex. lägga upp ett lager kol i förväg i avlastningshamnen, då detta skulle innebära något som ligger helt utanför certepartiet. Frånsett dylika fall kan man nog, om det är fråga om sådana hinder som i certepartiet betecknas som »unavoidable accidents», fordra av befraktaren att om dessa hinder kunna avlägsnas genom en t. o. m. rätt betydande ekonomisk uppoffring, han är skyldig att tillse att så sker. Att man i rättspraxis varit benägen att ålägga befraktaren att vidtaga särskilda åtgärder för fullgörandet av sina åtaganden om detta nödvändiggöres av inträffade exceptionella förhållanden, visar bl. a. det av förf. åberopade rättsfallet i ND 1941 s. 425.
Anm. delar förf:s uppfattning att bevisbördan om förefintligheten av force-majeure vid inlastningen i princip åvilar befraktaren. Detta beror dock icke enbart eller kanske ens huvudsakligen på att befraktaren genom sina intimare förbindelser med avlastaren har lättare att skaffa bevisning, utan i minst lika hög grad på att det i föreliggande fall är befraktaren som åberopar force-majeure i syfte att fritagas från ett fullgörande av sina kontraktsförpliktelser.
Förf. behandlar även den omdiskuterade frågan om liggetiden skall anses löpa under den tid force-majeure föreligger och ansluter sig här till den ståndpunkt som intagits bl. a. av Sveriges högsta domstol (NJA 1945 s. 35), nämligen att force-majeure medför rätt för befraktaren till rimlig förlängning av liggetiden eller m. a. o. att sådant hinder får suspensiv verkan. Denna uppfattning har som bekant kritiserats av JANTZEN, Baltconcertpartiet s. 77, och DYBWAD ND 1946 s.VII—X.
Av stort intresse äro de synpunkter förf. anlägger på problemet vilka konsekvenser centraldirigeringen i vissa länder, närmast Polen, kan tänkas få för tolkningen av Baltconcertepartiet. Vad som i detta avseende är av särskild betydelse är att stem icke längre gives för en viss gruva utan för ett helt koldistrikt samt att de förhållningsorder
som givas för produktionen, transporten till inlastningshamnarna och inlastningen enligt polsk uppfattning torde anses som rent statliga maktutövanden. Med hänsyn till de erfarenhetsmässigt täta och snabba omkastningar i denna dirigering som förekomma är det kanske icke givet att ett plötsligt statsingripande, som hindrar inlastningen, alltid — såsom förf. tycks anse — kan godtagas som en oförutsedd händelse av högre makt. Man måste nog taga den största hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.
Baltconcertepartiets klausul 9 C och strejkreglerna behandlas av förf. klart och översiktligt, men giva honom på grund av deras avfattning icke anledning till några analyser av större allmänt intresse.
G. Bomgren