BEHOVSPRÖVNING I UPPSÄGNINGSMÅL
AV BORGMÄSTAREN CARL SVENNEGÅRD
Hyresregleringslagen har icke slutgiltigt löst frågan om hemskydd för hyresgäst. Hyresnämnden har erhållit befogenhet att förklara en verkställd uppsägning ogiltig om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Hemskyddet är betingat av att bostadsbrist råder på orten. Det är också begränsat såtillvida att utredningen i det särskilda målet måste visa att uppsägningen är obillig. Bestämmelserna om tvångsförlängning av hyresavtal (7 och 8 §§ hyresregleringslagen) äro mycket allmänt hållna. De erhålla sitt närmare innehåll genom rättspraxis. Enligt sin instruktion kan hyresrådet meddela föreskrifter angående tillämpningen av hyresregleringslagen. Sådana föreskrifter ha utfärdats även rörande vissa uppsägningsmål. I huvudsak leder emellertid hyresrådet rättstillämpningen genom sina avgöranden av enskilda mål.
I uppsägningsmål äro omständigheterna i de enskilda fallen så varierande att ett mycket stort utrymme måste lämnas åt en skönsmässig bedömning. Det ankommer i första hand på hyresnämnden att pröva om en uppsägning, vid beaktande av samtliga omständigheter, kan anses vara obillig. Vid hyresnämnden är processen muntlig och nämnden har de bästa möjligheterna att bedöma sådana omständigheter som hänföra sig till parternas person, deras trovärdighet och dylikt. Hyresnämnden känner också ortens förhållanden, bostadsbristens omfattning och utsikterna att förhyra annan lägenhet. För hyresrådets överprövning blir det inte sällan avgörande att hyresrådet har förtroende för hyresnämndens bedömning. Ett strikt fasthållande vid fasta bedömningsgrunder kan knappast genomföras, ty obillighetsprövningen skall i princip vara beroende av förhållandena på orten vid den aktuella tidpunkten. Den centrala frågan är i de flesta mål den uppsagde hyresgästens möjlighet att skaffa en annan lägenhet, och möjligheterna härtill variera från ort till ort och från tid till annan.
Emellertid är det å andra sidan självklart att likheten inför lagen gäller även vid hyresnämndernas rättstillämpning. Lika fall skola såvitt möjligt behandlas lika. Då vissa prövningsnormer äro fastställda måste de respekteras, och undantag från dem få göras endast då undantagen äro sakligt motiverade. Vid hyresrådets rättstillämpning ha i ganska stor utsträckning relativt fasta normer utbildats. Detta gäller dock mera på andra områden än i fråga om obillighetsprövningen i uppsägningsmål. Även bland uppsägningsmålen finns det likväl en del typfall som hyresrådet sökt ge en likartad bedömning. Utgången i ett typmål kan emellertid icke utan vidare vara bindande för ett annat mål; det tjänar endast till ledning. Två mål äro sällan eller aldrig helt identiska. Nya omständigheter eller speciella förhållanden kunna inverka.
Hyresrådets praxis i uppsägningsmål är svår att överblicka. Antalet sådana mål är mycket stort, omkring 20 000. Hyresrådets utslag inne
hålla endast sällan någon principiell motivering. Ofta ges ingen egentlig motivering alls. De avgörande omständigheterna få utläsas ur handlingarna. Emellanåt har läget varit det att hyresrådets alla eller flesta ledamöter enats om själva slutet, men sinsemellan lagt olika vikt vid särskilda omständighter. Ledamöterna ha t. ex. var för sig på olika motiveringar funnit uppsägningen vara obillig.
Till en grupp av mål kan man sammanföra sådana uppsägningsmål där utgången helt eller delvis berott därpå att den uppsagde hyresgästen erbjudits annan lägenhet, som icke varit likvärdig med hans tidigare lägenhet men som hyresnämnden dock funnit honom böra godtaga. Verkliga typfall synes man icke kunna tala om härvidlag. Något sådant mål har ej heller redovisats i hyresrådets minnesbok. Genom en kort redogörelse för en serie mål kan dock hyresrådets hittillsvarande praxis belysas. Den här lämnade redogörelsen omfattar huvudsakligen mål där intresseavvägningen varit ömtålig eller där meningarna varit delade. Det ligger i sakens natur att endast de viktigaste omständigheterna kunna nämnas, och dessa endast i korthet.
Hyresrådets utslag ED 316, d. 11 juni 1947.
Varbergs sparbank uppsade en hyresgäst till avflyttning d. 1 okt. 1947 från en lägenhet om 6 rum och kök. Uppsägningen motiverades med trängande behov av ökade lokalutrymmen för bankens egen rörelse. Hyresgästen erbjöds att hyra en modern trerumslägenhet i ett nybyggt hus.
Hyresgästen, en ensam dam (ES), begärde hos hyresnämnden att uppsägningen skulle förklaras ogiltig. Hon åberopade bland annat att hon bebott lägenheten sedan år 1935, att hon ansåg sig inte kunna trivas i den erbjudna lägenheten i vilken hennes möbler inte heller kunde rymmas, samt att hon ville slippa att upplösa sitt gamla förnämliga hem. Arealen uppgavs till 240m2 för hyresgästens lägenhet samt 80 m2 för den erbjudna lägenheten.
Redan i detta mål framfördes argumentet att uppsägningen innebar en bostadsransonering samt att hyresregleringslagen icke var avsedd för ett dylikt ändamål.
Hyresnämnden i Varberg yttrade i beslut d. 14 april 1947: Hyresnämnden har funnit sparbankens anspråk på att för eget behov komma i besittning av den i målet ifrågavarande bostadslägenheten böra ges företräde framför hyresgästens intresse av att få kvarbo i lägenheten, och har därför prövat skäligt avslå ansökningen om uppsägningens ogiltigförklarande.
En ledamot var skiljaktig. Hyresgästen anförde besvär.
Hyresnämnden hade meddelat hyresvärden tillstånd att för bankändamål använda den ifrågavarande bostadslägenheten.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 11 juni 1947: Hyresrådet finner väl att, då ES erbjudits den i målet omförmälda lägenheten om 3 rum och kök m. m., sparbankens behov av ökat utrymme i och för sig bör tillerkännas större vikt än ES:s önskan att kvarbo i sin nuvarande lägenhet. Emellertid giver utredningen icke vid handen att sparbankens lokalbehov är så stort eller så trängande att det i nuvarande läge kan anses försvarligt, att bostaddsmarknaden berövas denna lägenhet. För ombyggnad av de nuvarande sparbankslokalerna kräves därjämte tillstånd enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, och det är icke avgjort om och när sådant tillstånd kommer att beviljas. Hyresrådet prövar därför rättvist att i så måtto bifalla besvären
att hyresrådet, med ändring av hyresnämndens beslut, förlänger hyresförhållandet mellan parterna till d. 1 april 1948 med tre månaders uppsägningstid och, därest uppsägning ej sker, sex mån. förlängning varje gång.
Hyresrådets utslag OB 82, d. 27 maj 1949.
Stiftelsen Elisabeths sjukvårdssystrar uppsade en hyresgäst till avflyttning d. 1 okt. 1948 från en lägenhet om 8 rum och kök. Hyresgästen, N, som själv bodde i ett rum av lägenheten, använde resten av lägenheten för uthyrningsrörelse. Rörelsen hade bedrivits i lägenheten sedan 1937. Lägenheten var enligt hyreskontraktet uthyrd att användas till pensionat. Hyresgästen uppgav att hon hade ingen annan inkomst än den rörelsen gav och att hon därför var helt beroende av densamma.
Stiftelsen upplyste att lägenheten skulle användas för att ordna ett hem för gamla sjuksystrar som vore oförmögna till arbete. För närvarande skulle bostad beredas åt nio systrar, den yngsta 62 år och den äldsta 81 år. Härtill komme inom den närmaste tiden ytterligare 2 eller 3 systrar. Dessa gamla systrar hade sedan de voro 20 år arbetat i sjukvård utan någon kontant ersättning. De vore i behov av omvårnad och hjälp och det vore av stor vikt att de placerades så att de kunde få vård av sjukhemmets sjuksköterskor.
N erbjöds i samma fastighet dels en lägenhet om 4 rum och kök belägen 3 trappor upp och dels en motsvarande lägenhet belägen 1 trappa upp.
Hyresnämnden i Stockholms femte distrikt yttrade i beslut d. 27 jan. 1947: Med hänsyn till de skäl hyresvärden anfört finner nämnden uppsägningen ej vara obillig mot hyresgästen och förklarar densamma giltig, dock att nämnden, för att N må erhålla nödigt rådrum för avflyttning, förlänger hyresförhållandet till d. 1 april 1949. Nämndens beslut äger giltighet under förutsättning att N erhåller hyresrätten till de båda fyrarumslägenheterna.
N anförde besvär. Hon åberopade att de erbjudna lägenheterna lågo i gårdshuset och voro sämre för bedrivande av pensionatsrörelse. Vidare anfördes bland annat hon icke kunde erhålla det klientel, den möblering och den ordning i rörelsen som nu möjliggjorde hennes försörjning. Om rörelsen fråntoges henne kunde hon icke tänkas erhålla anställning eller annan försörjning vid 62 års ålder utan måste komma att ligga samhället till last.
Det upplystes i hyresrådet att av de systrar, som skulle beredas bostad, tre bodde i en omodern gårdslägenhet utan någon som helst tillsyn eller vård, samt att fyra bodde i den lägenhet 4 trappor upp som erbjudits fröken N. I denna uppgång funnes ej hiss och för systrarna vore det ytterst påfrestande att gå upp och ner för alla dessa trappor.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 27 maj 1949: Hyresrådet finner stiftelsens önskan att förfoga över lägenheten för att ordna ett hem för äldre sjukvårdssystrar förtjäna företräde framför N:s intresse att fortsätta sin pensionatsrörelse i 8-rumslägenheten. N behöver emellertid ytterligare rådrum för att ordna avflyttningen från denna lägenhet. Hon skall dessutom äga rätt att om hon så önskar förhyra de i målet nämnda båda 4-rumslägenherna. På grund härav prövar hyresrådet rättvist att, med ändring av hyresnämndens beslut, förlänga hyresförhållandet till d. 1 okt. 1949, då det under nedan angivna förutsättning skall utan uppsägning upphöra. Hyresrådet förutsätter att N från och med d. 1 okt. 1949 får förhyra de båda 4-rumslägenheterna för att användas till pensionatsrörelse samt med rätt för henne att i sitt ställe sätta annan, vilken hyresvärden skäligen kan taga för god såsom hyresgäst.
Hyresrådets utslag OB 447, d. 15 sept. 1949.
En lägenhet om 4 rum och kök i en fastighet på Artillerigatan förhyrdes sedan år 1944 av en ensam dam, MK. Denna fastighet ägdes av P, som med sin familj bodde i en lägenhet om 2 rum och kök vid Norr Mälarstrand. Hans familj bestod av fyra personer, varav två barn. Han sade upp MK till d. 1okt. 1949 för att själv få flytta in i hennes lägenhet. Hon erbjöds 1 rum och kök av lägenheten på Norr Mälarstrand.
Det upplystes att MK gift sig och ämnade bosätta sig å annan ort. Hon önskade emellertid behålla lägenheten på Artillerigatan dels som bostad åt en 20-årig dotter och dennas väninna och dels för egen räkning då hon ofta komme att besöka Stockholm.
Hyresnämnden i Stockholms sjätte distrikt yttrade i beslut d. 12 juli 1949: Enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter uppsägningen icke kan anses obillig, lämnar hyresnämnden ansökningen om densammas ogiltigförklarande utan bifall och skall uppsägningen följaktligen stå fast, under förutsättning dock att enrumslägenheten ställes till MK:s förfogande.
Efter besvär av hyresgästen fann hyresrådet i utslag d. 15 sept. 1949 ej skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag OB 429, d. 27 sept. 1949.
I en fastighet, som egentligen är en enfamiljsvilla, förhyrde en ensam dam, DN, sedan april 1946 två rum jämte kokskåp å övre botten. I okt. 1948 förvärvades villan av ny ägare. Denne inflyttade med sin familj i en lägenhet å nedre botten om 1 rum och kök. Familjen bestod av fyra personer, därav två småbarn. DN blev uppsagd till avflyttning d. 1 okt. 1949. Fastighetsägaren önskade själv disponera hela villan. Han förklarade sig emellertid villig att avstå rummet å nedre botten åt DN.
Hyresnämnden i Stockholms nionde distrikt yttrade i beslut d. 7 juli 1949: Enär uppsägningen icke kan anses vara stridande mot god sed i hyresförhållanden eller eljest obillig, finner hyresnämnden framställningen om ogiltigförklaring av uppsägningen icke kunna bifallas. Beslutet bygger på den förutsättningen, att hyresvärden d. 1 okt. 1949 ställer rummet i lägenheten å nedre botten till DN:s förfogande.
DN anförde besvär. Hon anförde att det rum som anvisats henne ej i något avseende vore likvärdigt med den lägenhet hon innehade. Rummet saknade vatten, avlopp, kokmöjligheter och garderobsutrymmen.
Fastighetsägaren genmälde att det skulle vara uppenbart obilligt om en familj på fyra personer skulle tvingas att dela 1 rum medan en ogift dam ensam disponerade 2 rum.
Hyresrådet fann i utslag d. 27 sept. 1949 ej skäl att göra ändring i överklagade beslutet.
Hyresrådets utslag OB 527, d. 4 okt. 1949.
Ägaren till en fastighet i Stockholm (ett dödsbo) uppsade en hyresgäst till avflyttning d. 1 okt. 1949 från en lägenhet om 2 rum och kök. Uppsägningen skedde för att åstadkomma ett lägenhetsbyte inom fastigheten. Hyresgästen, en polisman HH, bebodde sedan år 1947 ensam den tvårumslägenhet som alltid dessförinnan varit bostad för husets portvakt. Den nuvarande portvakten bebodde en lägenhet i samma förstuga om 1 rum och kök. Portvaktens familj bestod av fyra personer, varav två minderåriga barn. Dödsboet förklarade att det syntes rättvist att portvaktsfamiljen finge den större lägenheten.
HH uppgav att han köpt möbler för två rum. Han räknade med att inom en nära framtid ingå äktenskap. Enär han hade skifttjänstgöring vore han ofta tvungen att sova på dagarna.
Hyresnämnden i Stockholms nionde distrikt yttrade i beslut d. 17 aug. 1949: Enär den verkställda uppsägningen måste anses vara obillig för HH, prövar hyresnämnden rättvist att, jämlikt 7 § hyresregleringslagen, förklara uppsägningen ogiltig.
Efter besvär av dödsboet yttrade hyresrådet i utslag d. 4 okt. 1949: Hyresrådet finner skäligt att, med ändring av hyresnämndens beslut, förlänga hyresförhållandet mellan parterna till d. 1 dec. 1949, då detsamma skall upphöra, om lägenheten upplåtes till fastighetens portvakt och HH beredes tillfälle att hyra den lägenhet portvakten för närvarande innehar.
En ledamot var skiljaktig och fastställde hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag OB 467, d. 7 okt. 1949.
Ägaren (L) till en tomt bebodde en mindre stuga å tomten. Stugan inrymmer 1 rum och kök m. m. och har en areal av 23 m2. I en större byggnad å samma tomt uthyrdes en lägenhet om 2 rum och kök till fru MG. Hon blev uppsagd till avflyttning d. 1 okt. 1949. L (72 år) förklarade att han, som bodde ensam i stugan, på grund av tilltagande invaliditet (ledsjukdom) inte kunde klara sig utan hjälp. Avsikten var att han skulle byta lägenhet med hyresgästen för att kunna ha en vårdare i sitt hem.
MG (64 år) förklarade att hon inte kunde acceptera byte enär hon vore klen och stugans standard var låg. Det uppgavs att MG alltsedan år 1944 haft ett rum uthyrt och stundom även hallen.
Hyresnämnden i Stockholms andra distrikt yttrade i beslut d. 22 juli 1949: Enär den av L erbjudna lägenheten ej kan anses likvärdig med den, MG nu bebor, förklarar hyresnämnden ifrågavarande uppsägning ogiltig.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 7 okt. 1949: Enär L för sitt tilltänkta ianspråktagande av den av MG förhyrda lägenheten åberopat skäl som kräva beaktande oavsett att den MG erbjudna lägenheten ej är likvärdig med förstnämnda lägenhet, finner hyresrådet skäligt att, med upphävande av överklagade beslutet, lämna MG:s ansökning om ogiltigförklaring av uppsägningen utan bifall under förutsättning emellertid att MG beredes tillfälle att i enlighet med L:s erbjudande förhyra en å fastigheten befintlig stuga om ett rum och kök m. m. mot av hyresnämnden bestämd hyra.
En ledamot var skiljaktig och fastställde hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag OB 608, d. 12 dec. 1949.
I fastigheten Dalagatan 27, Stockholm, hyrdes sedan 1942 en lägenhet om 3 rum och kök av makarna S. Kontraktet gällde för mannen. Vid bodelning i samband med hemskillnad tillskiftades fru S (56 år) lägenheten. Sedan fastighetsägaren vägrat fru S att övertaga hyresrätten gjorde hon vid hyresnämnden framställning att hyresrätten måtte jämlikt 8 a § hyresregleringslagen överföras å henne.
Fastighetsägaren erbjöd fru S en lägenhet om 1 rum och kök i fastigheten Abrahamsbergsvägen 31 i förorten Bromma. Denna lägenhet beboddes av en son till fastighetsägaren, B, och dennes familj som bestod av tre personer, därav ett barn. Hr B erbjöd sig att ersätta fru S hennes flyttningskostnader.
Fru S, som bodde ensam i lägenheten, förklarade att hon inte kunde tänka sig att flytta in i den mindre lägenheten, enär hon därvid inte skulle
få plats med alla sina möbler. Hon hade ett rum i sin lägenhet uthyrt. Med hänsyn till sitt arbete behövde hon bo centralt.
Hyresnämnden i Stockholms fjärde distrikt yttrade i beslut d. 27 sept. 1949: Hyresnämnden finner hyresvärdens vägran att låta fru S övertaga lägenheten vara obillig och förklarar förty att hon äger övertaga densamma på oförändrade hyresvillkor, dock att därjämte skall gälla att mannen eller annan av hyresvärden godtagbar borgensman skall teckna borgen för hyran.
Fastighetsägaren anförde besvär. Det åberopades att familjen B väntade tillökning. Det uppgavs nu att fru S hade två rum uthyrda och själv således använde endast ett rum och kök.
Fru S åberopade att hennes möbler bestodo av äldre ganska stora pjäser som varken passade in eller finge plats i en modern lägenhet. Hennes lägenhet omfattade över 80 m2 mot den erbjudna lägenhetens 40 m2. Det vore orimligt att påstå att hon genom bytet erbjudits en likvärdig bostad. Fru S påpekade jämväl att det i fastigheten Dalagatan 27 funnes flera frånskilda fruar som ensamma bebodde trerumslägenheter.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 12 dec. 1949: Hyresrådet finner med hänsyn till omständigheterna skäligt att — under förutsättning att fru S får övertaga hyresrätten till den av B förhyrda lägenheten samt att denne gottgör henne för flyttningskostnaden med skäligt belopp — med ändring av överklagade beslutet, lämna fru S:s framställning utan bifall.
En ledamot var skiljaktig och fastställde hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag UB 239, d. 8 juni 1950.
Fru E äger en villa om 5 rum och kök. D. 1 okt. 1949 blevo hyresgästerna, makarna N, uppsagda till avflyttning d. 1 okt. 1950. Någon tid efter uppsägningen avled N. Villan beboddes därefter av fru N, född 1880. Fru E och hennes familj bebodde en lägenhet om 2 rum och kök i fastigheten Galonvägen 28 i stadsdelen Riksby. Familjen bestod av fem personer, därav tre minderåriga barn. Det uppgavs att denna lägenhet icke var tjänlig för småbarn. Fru N erbjöds att förhyra lägenheten på Galonvägen. Denna lägenhet hade en areal av omkring 60 m2.
Fru N motsatte sig ett lägenhetsbyte. Hon åberopade att hon önskade en lägenhet i den centrala delen av staden. För tillfället måste en son och dennes två barn bo hos henne.
Hyresnämnden i Stockholms andra distrikt fann i beslut d. 3 april 1950 uppsägningen obillig och förklarade den ogiltig. En ledamot var skiljaktig.
Besvär anfördes av fru E. Fru N bestred ändring av hyresnämndens beslut.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 8 juni 1950: Hyresrådet finner skäligt att, med ändring av hyresnämndens beslut, förlänga hyresförhållandet mellan parterna till d. 1 okt. 1951 på oförändrade villkor; dock att hyresförhållandet nämnda dag skall upphöra att gälla utan uppsägning, därest fru N då beredes möjlighet att hyra den lägenhet i fastigheten Galonvägen 28 i Bromma, som fru E nu bebor.
Hyresrådets utslag UD 1040, d. 31 okt. 1950.
I fastigheten Södra Storgatan 5 i Eksjö, tillhörig en förening, uthyrdes en lägenhet om 4 rum, kammare och kök till en ensam dam, fru S, 72 år gammal. Hon hade bott i huset under 16 år. Lägenheten hade en areal av omkring 164 m2. Ett rum och kammaren hade tidvis uthyrts möblerade.
Hyresgästen blev uppsagd till d. 1 okt. 1950. Hon erbjöds av föreningen att
få förhyra en lägenhet om 2 rum och kök i en fastighet som skulle uppföras. Arealen av denna lägenhet uppgavs till cirka 50 m2.
Till stöd för uppsägningen anförde föreningen att fru S:s lägenhet skulle moderniseras och uthyras till provinsialläkaren A som hade praktik i en angränsande lägenhet men bostad på annat håll. Det vore även ett allmänt intresse att A kunde få denna våning, eftersom en andre stadsläkarebefattning skulle inrättas och innehavaren av denna skulle kunna övertaga A:s nuvarande bostad. Fru S:s lägenhet vore onödigt stor för en ensamboende.
Fru S erbjöd sig att flytta om hon kunde få en centralt belägen lägenhet om 3 rum och kök. Hon invände att den erbjudna lägenheten var alldeles för liten för hennes möbler.
Hyresnämnden i Eksjö yttrade i beslut d. 19 juli 1950: Hyresnämnden prövar skäligt så skilja mellan parterna att fru S skall vara skyldig att utan ytterligare uppsägning eller anmaning avflytta från den av henne nu bebodda lägenheten d. 1 okt. 1951, under förutsättning av föreningen då tillhandahåller henne den erbjudna lägenheten i föreningens nybyggnad eller annan därmed jämförlig lägenhet.
Fru S anförde besvär. Föreningen uppgav att fru S tillfrågats om hon ville överlåta sin lägenhet. Hon meddelade då att om hon finge betalt så kunde det icke vara omöjligt. Denna uppgift bestred fru S.
I yttrande över besvären anförde hyresnämnden att den i icke ringa grad tagit hänsyn till det allmänna intresset att kunna anskaffa en bostads- och praktiklägenhet för en andre stadsläkare. Fru S:s lägenhet vore otvivelaktigt alldeles för stor för en ensamstående äldre person.
Hyresrådet fann i utslag d. 31 okt. 1950 ej skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag 2 D 1079, d. 17 sept. 1952.
Fastigheten Parkgatan 5 i Mjölby äges av Mjölby missionsförsamling. En lägenhet om tre rum och kök förhyrdes av makarna F. Dessa sades upp till avflyttning d. 1 okt. 1952. Det upplystes att lägenheten disponerades av fru F. Hennes man vistades på annan ort och uppgavs troligen ej komma att återvända till Mjölby. Uppsägningen motiverades med att församlingen behövde lägenheten för en ny pastor.
Fru F upplyste att hon hade två rum uthyrda. På så sätt bodde hon billigare än i en modern lägenhet om 1 rum och kök. Hon hade icke råd att hyra en modern lägenhet.
Församlingen erbjöd fru F en fullt modern lägenhet om ett rum och kök i fastigheten Vintergatan 19.
Hyresnämnden i Mjölby yttrade i beslut d. 27 juni 1952: Hyresnämnden finner skäligt förlänga hyresförhållandet till d. 1 april 1953, då det åligger fru F att utan uppsägning avflytta, därest lägenhet om rum och kök i fastigheten Vintergatan 19 ställes till hennes förfogande.
Församlingen anförde besvär. Det upplystes att d. 25 aug. 1951 dömts till hemskillnad mellan makarna F, varvid fru F berättigats att sitta kvar i boet under hemskillnadstiden.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 17 sept. 1952: Enär uppsägningen icke kan anses obillig, prövar hyresrådet rättvist att, med ändring av överklagade beslutet, bifalla församlingens framställning under förutsättning, att den erbjudna lägenheten d. 1 okt. 1952 står till fru F:s förfogande.
En ledamot var skiljaktig och fastställde hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag 2 B 665, d. 28 okt. 1952.
I juni 1945 förhyrde fru AL en lägenhet om 5 rum och kök i fastigheten Artillerigatan 25, Stockholm. Förvaltningen av denna övergick sedan å kyrkorådet i Hedvig Eleonora församling. AL (63 år) uppgav att hon, som vore änka, förhyrt en så stor lägenhet för att bereda sig uppehälle genom rumsuthyrning. Hon hade ingen yrkesutbildning och hade inga andra utkomstmöjligheter. Kyrkorådet sade upp AL till d. 1 okt. 1952. Anledningen till uppsägningen angavs vara att församlingen behövde lägenheten som bostad åt någon av sina funktionärer. Det upplystes att 4 av lägenhetens rum voro uthyrda i andra hand.
AL erbjöds tre lägenheter att välja mellan, en modern lägenhet om 2 rum och kök på Tegnérgatan 19, en modern lägenhet om 3 rum och kök på Tegnérgatan 4 samt en fullt modern lägenhet om 2 rum och kök på Karlbergsvägen 65. Hon avvisade erbjudandet, varvid hon bland annat åberopade att hennes nuvarande lägenhet gav henne större avkastning än hon kunde räkna med i någon av de erbjudna lägenheterna.
Hyresnämnden i Stockholms sjätte distrikt yttrade i beslut d. 18 sept. 1952: På grund av vad i ärendet upplysts finner hyresnämnden uppsägningen icke vara obillig under förutsättning att den i målet omnämnda lägenheten i huset Tegnérgatan 4, vilken måste anses vara godtagbar för AL, ställes till hennes förfogande; och skall uppsägningen följaktligen under nu nämnd förutsättning stå fast, AL dock obetaget att jämlikt kyrkorådets medgivande kvarbo i lägenheten Artillerigatan 25 till d. 1 nov. 1952.
En ledamot var skiljaktig.
Hyresgästen anförde besvär. Hon uppgav i hyresrådet att hennes lägenhet icke skulle disponeras av någon funktionär i församlingens tjänst utan av en direktör som nu disponerade den erbjudna tvårumslägenheten på Tegnérgatan 19.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 28 okt. 1952: Hyresrådet — som anser att AL icke skäligen kan anses skyldig att godtaga någon av de henne till förhyrning erbjudna lägenheterna — finner uppsägningen vara obillig och prövar därför skäligt att, med upphävande därutinnan av överklagade beslutet, förklara uppsägningen ogiltig.
I en del av de mål, som ingå i den här lämnade redogörelsen, har fastighetsägaren genom uppsägningen icke fullföljt något direkt fastighetsägareintresse utan snarare ett allmänt intresse att lägenheterna skola komma till en ur social synpunkt tillfredsställande användning. Det rena samhällsintresset kommer klarare fram i en närstående grupp av uppsägningsmål. I dessa mål har skälet till uppsägningens verkställande och godkännande varit att hyresgästen ansetts inte böra upptaga en lägenhet som han inte hade något verkligt behov av. Hur lägenheten efter hyresgästens avflyttning skulle disponeras har icke alltid varit avgörande för målets utgång; hyresnämnden har i en del fall underförstått att lägenheten i vanlig ordning, skulle föras ut på hyresmarknaden. Fastighetsägaren har i dessa mål företrätt de rent sociala och humanitära synpunkter som tala för att misshushållning med bostadsutrymmen inte bör tolereras. Hyresrådet har godkänt uppsägningar som skett enbart i syfte att lindra bostadsnöden.
Hyresrådets utslag AB 263, d. 4 sept. 1946.
I fastigheten Strandvägen 13, Stockholm, förhyrde dir. H sedan 1933 en
lägenhet om 5 rum och kök med en areal av omkring 145 m2. År 1946 blevo andelarna i den förening, som ägde fastigheten, överlåtna på nya intressenter. H uppsades till avflyttning d. 1 okt. 1946. Såsom motivering för uppsägningen anfördes att en av de nya intressenterna, W, ville övertaga H:s lägenhet. W innehade i fastigheten Körsbärsvägen 8 en lägenhet om 4 rum och kök med en areal av omkring 75 m2. W:s familj bestod av tre personer, varav ett barn. Lägenheten på Körsbärsvägen 8 erbjöds H.
För uppsägningen anfördes jämväl ett annat motiv. W framhöll att H:s lägenhet under längre perioder stod obegagnad enär H, som vore bosatt i Köpmanholmen och som icke vore mantalsskriven i Stockholm, företrädesvis begagnade lägenheten som ett slags pied-à-terre vid sina Stockholmsbesök. På liknande sätt torde lägenheten stundom användas av fru H. Gällande lagstiftning kunde icke anses söka främja ett dylikt ändamål under rådande bostadsbrist. Förhållandet syntes fastmera vara det motsatta. För en affärsman, som hade sin egentliga verksamhet förlagd till annan ort, kunde det visserligen vara komfortabelt att ha en lägenhet i Stockholm till sitt förfogande, men det vore under nuvarande förhållanden icke nödvändigt eller ens önskvärt, att den omfattade 5 rum. Syftet med den nu gällande hyreslagstiftningen vore givetvis i första hand att reglera bostadsförhållandena och att, i den mån så vore möjligt, förbättra dem, men däremot icke att låsa fast de gällande hyresavtalen.
Utredning förebragtes rörande H:s och hans familjemedlemmars vistelse i Stockholm. Enligt företett intyg var det en ofrånkomlig nödvändighet för H att under sin Stockholmsvistelse disponera en centralt belägen och representativ bostad. H förklarade att lägenheten på Körsbärsvägen 8 icke kunde användas för representationsändamål.
Hyresnämnden i Stockholms sjätte distrikt yttrade i beslut d. 5 juni 1946: Enär med hänsyn till omständigheterna i målet uppsägningen icke kan anses obillig, lämnas ansökningen om dess ogiltigförklarande utan bifall, och skall uppsägningen följaktligen stå fast.
H anförde besvär och anförde därvid bland annat: Det torde vara ganska enastående att en uppsägning godtages då en person i likhet med mig för personligt bruk innehaft en lägenhet i Stockholm i 13 år. Överklagade beslutet synes mig icke stå i överensstämmelse med den nuvarande hyresregleringslagens mening. Konsekvensen av ett fastställande av beslutet måste bliva högst avsevärt utvidgad uppsägningsrätt. Undertecknad har styrkt, att jag dels på grund av min verksamhet i produktionens och samhällets tjänst, dels för egen och flera familjemedlemmars räkning har verkligt behov av våningen. Om icke ens dylika skäl hjälpa är väl att förmoda, att många hyresgäster i Stockholm komma att sitta löst, t. ex. alla ensamma personer med större lägenheter.
I förklaring över besvären framhöll W att uppsägningen icke alls grundade sig på att det för honom såsom fastighetsägare skulle finnas någon prioritetsrätt till en lägenhet inom fastigheten; den svenska lagstiftningen erkände icke någon dylik rätt. En uppsägning, som icke drabbade ett berättigat intresse, kunde icke sägas stå i strid mot hyresregleringslagens mening.
I en komplettering till besvären uppgav H att två hyresgäster i fastigheten Strandvägen 13, som innehade stora våningar, inte alls använde dem utan i stället hela året bodde i villa invid Stockholm. — W bestred riktigheten av denna uppgift.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 4 sept. 1946: Med hänsyn till det erbjudande, som i målet lämnats H om övertagande av en lägenhet i fastigheten Körsbärsvägen 8 i Stockholm, finner hyresrådet lika med hyresnämnden, att uppsägningen icke kan anses obillig och prövar förty rättvist lämna besvären utan bifall; åliggande det H, därest han önskar övertaga lägenheten ifråga, att senast d. 25 sept. 1946 giva föreningen besked därom, vid äventyr att erbjudandet eljest skall anses förfallet.
Hyresrådets utslag YB 265, d. 28 maj 1951.
Dir. L förhyrde sedan 1942 en lägenhet om 1 rum med kokvrå och badrum i fastigheten Skeppargatan 11, Stockholm. Sin bostad hade L i en lägenhet om 7 rum och kök i den honom tillhöriga fastigheten Grevturegatan 10. Lägenheten på Skeppargatan användes inte som bostad i egentlig mening utan utnyttjades av L för förvaring av frimärkssamlingar.
Ägaren till fastigheten Skeppargatan 11 uppsade L till avflyttning d. 1 okt. 1951. Han ansåg att L utan större olägenheter kunde ägna sig åt sin frimärkssamling i lägenheten vid Grevturegatan. Rörande den framtida användningen av lägenheten på Skeppargatan lämnade fastighetsägaren endast den uppgiften att lägenheten med hänsyn till den rådande bostadsbristen borde upplåtas såsom bostad till någon ensamstående person.
Hyresnämnden i Stockholms sjätte distrikt yttrade i beslut d. 13 april 1951: Enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter uppsägningen icke kan anses obillig, lämnar hyresnämnden ansökningen om densammas ogiltigförklarande utan bifall och skall uppsägningen följaktligen stå fast.
Efter besvär av hyresgästen fann hyresrådet genom utslag d. 28 maj 1951 ej skäl att ändra hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag YB 585, d. 1 okt. 1951.
En lägenhet om 2 rum och kök i fastigheten Jutas backe 1, Stockholm, var sedan år 1940 uthyrd till H. Våren 1950 flyttade H med sin familj till Växjö där han tillträdde en befattning. Han köpte en villa i Växjö och inflyttade i den. Fastighetsägaren uppsade H till avflyttning d. 1 okt. 1951. H. förklarade att han, som tidigare varit anställd i filmbranschen i Stockholm, fortfarande ville behålla kontakten med filmföretagen i Stockholm och behövde lägenheten under besök i Stockholm. Han hade ej för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Stockholm inom de närmaste åren. Ett rum i lägenheten var uthyrt i andra hand. — Rörande lägenhetens användning, om den blev disponibel, förklarade fastighetsägaren endast att portvakten skulle beredas en bättre lägenhet än den han bebodde.
Hyresnämnden i Stockholms femte distrikt fann i beslut d. 9 aug. 1951 att uppsägningen icke kunde anses obillig och förklarade den därför giltig.
H anförde besvär. I besvärsskriften lämnades en uppgift att H erfarit att tre eller fyra lägenheter i huset vore uthyrda till personer, som vore bosatta utanför Stockholm och som disponerade lägenheterna endast under kortvariga och sporadiska besök i Stockholm.
Genom utslag d. 1 okt. 1951 fann hyresrådet ej skäl att ändra hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag 2 B 369, d. 27 aug. 1952.
En lägenhet om 7 rum och kök i fastigheten Strandvägen 25, Stockholm, förhyrdes sedan 1936 av dir. W. Sedan 1941 bodde denne icke i lägenheten.
Åren 1941—1948 disponerades den av hans förra fru. År 1948 uthyrdes lägenheten i möblerat skick mot en avtalad årshyra av 14,400 kronor. Grundhyran utgjorde 5,300 kronor om året. Fastighetsägaren sade upp W till avflyttning d. 1 okt. 1952. Fastighetsägaren uppgav att W vistades större delen av året utomlands (vid Rivieran) och kunde knappast anses vara bosatt i Sverige, ehuru han vore mantalsskriven i Särö där han hade en villa. Enligt fastighetsägarens uppfattning hade W:s förra fru gjort sig ansenliga förtjänster på uthyrning av lägenheten och han vore principellt motståndare till sådana anordningar. Rörande den framtida användningen av lägenheten uppgav fastighetsägaren att han vore överlupen med förfrågningar från personer som hade ett mycket starkt behov att få hyra en sådan till bostad.
W förklarade att han behövde lägenheten såsom sin bostad i Stockholm samt kontor. Han uppgav vidare att han under vår- och höstsäsongerna deltog i försäljningsarbetet för ett bolag i Stockholm.
Hyresnämnden i Stockholms sjätte distrikt fann i beslut d. 19 maj 1952 att uppsägningen icke kunde anses obillig, och förklarade att uppsägningen skulle stå fast. En ledamot var skiljaktig.
Hyresgästen anförde besvär. I förklaring över besvären framhöll fastighetsägaren att i nuvarande knapphet på bostäder syntes W:s önskan att ha en representativ bostad i Stockholm icke behöva tillgodoses på bekostnad av andra verkligt bostadsbehövande sökande. I målet angavs icke till vem lägenheten skulle uthyras därest den blev disponibel.
Genom utslag d. 27 aug. 1952 fann hyresrådet ej skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut.
Hyresrådets utslag 2 B 430, d. 13 sept. 1952.
En lägenhet om 3 rum och kök i fastigheten Kungsholmsstrand 159, Stockholm, var sedan 1940 uthyrd till dir. R. År 1948 bosatte sig denne i Sala där han startat egen rörelse. I Sala förhyrde han en lägenhet om 4 rum och kök. Fastighetsägaren sade upp honom till avflyttning d. 1 okt. 1952.
Det upplystes att av lägenheten på Kungsholmsstrand 159 voro två rum uthyrda i andra hand i möblerat skick. Det tredje rummet hölls stängt och disponerades av R vid dennes besök i Stockholm. R uppgav att han besökte Stockholm synnerligen ofta. Fastighetsägaren däremot påstod att R mycket sällan syntes i huset, ibland icke på flera månader.
Rörande den framtida användningen av lägenheten på Kungsholmsstrand 159 lämnade fastighetsägaren följande uppgifter: Lägenheten skall disponeras i ett kedjebyte, som bland annat skulle tillföra fyra personer, som nu bo i ett rum och kök, en lägenhet på fyra rum samt ett ungt par, som nu bo hos mannens föräldrar i ett rum och kök, en lägenhet på ett rum. Någon annan lägenhet finns icke att erbjuda R.
Hyresnämnden i Stockholms första distrikt fann i beslut d. 11 juni 1952 uppsägningen obillig och förklarade den ogiltig. En ledamot var skiljaktig.
Efter besvär av fastighetsägaren yttrade hyresrådet i utslag d. 13 sept. 1952: Enär uppsägningen icke kan anses obillig, prövar hyresrådet, med ändring av hyresnämndens beslut, lagligt lämna R:s ansökan om ogiltigförklaring av uppsägningen utan bifall.
Hyresrådets utslag YD 1733 d. 19 febr. 1952.
I fastigheten Jungfrugatan 9 i Eksjö förhyrde W sedan 1946 en lägenhet om 2 rum och kök. Enligt kontraktet var lägenheten uthyrd att användas till
bostad och kontor. W blev uppsagd till avflyttning d. 1 april 1952. W, som bedrev konditorirörelse i en annan lägenhet i fastigheten, uppgav att föreståndarinnan för konditoriet bodde i tvårumslägenheten och använde det ena rummet som kontor.
W förhyrde ytterligare en bostadslägenhet, om 1 rum och kök, i fastigheten. Fastighetsägaren, J, uppgav att enligt muntlig överenskommelse då hyresavtalen gjordes upp skulle båda lägenheterna användas såsom familjebostäder; han hade uppställt detta villkor med hänsyn till bostadsbristen. Emellertid hade lägenheterna bebotts av ogifta biträden vid konditoriet och dessa behövde ej använda köken. Köken användes för olika ändamål såsom lagerrum, målareverkstad och stundom såsom sovrum. Långa tider hade rummen stått tomma i den ena eller andra lägenheten. — W medgav att lägenheterna icke kontinuerligt utnyttjats till fullo.
Rörande användningen av tvårumslägenheten, därest den blev ledig, uppgav J att den skulle hyras ut till en hyresgäst, H, som bebodde en lägenhet om 1 rum och kök i huset. Dennes familj bestod av tre personer. Denna sistnämnda lägenhet (yta cirka 30 m2) eller ett enkelrum erbjöds åt W.
Genom beslut d. 2 nov. 1951 fann hyresnämnden i Eksjö uppsägningen strida mot god sed i hyresförhållanden och förklarade densamma ogiltig.
J anförde besvär. I besvärsskriften anförde han bland annat: Det är skandal i dessa bostadsbristens tider att W i fem år använt tvårumslägenhetens förstklassiga kök till målareverkstad och lagerrum och låtit enrumslägenhetens kök stå helt tomt. Saken är allmänt känd i Eksjö och har väckt berättigat uppseende. Frågan om godkännande av ifrågavarande uppsägning är intet fastighetsägareintresse. Det är ett socialt-humanitärt intresse. H :s bostadsproblem böra mera beaktas än W:s merkantila intressen.
I förklaring över besvären framhöll W att hyresregleringslagen var tillkommen för att reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Det vore naturligtvis inget legitimt intresse, och hyresregleringsmyndigheterna vore icke till för att hjälpa en fastighetsägare att omflytta sina hyresgäster.
Hyresrådet yttrade i utslag d. 9 febr. 1952: Hyresrådet finner — under förutsättning att J:s erbjudande till W att i stället för ifrågavarande lägenhet hyra antingen en lägenhet om ett rum coh kök i fastigheten Jungfrugatan 9 eller ett omöblerat rum i samma fastighet fortfarande står fast — skäligt att, med upphävande av hyresnämndens beslut, avslå W:s ansökan om ogiltigförklaring av uppsägningen.
Hyresrådets utslag 2 D 388, d. 9 april 1952.
I en d. 12 mars 1952 till hyresrådet inkommen framställning begärde W omprövning av hyresrådets nyssnämnda utslag enligt 22 § hyresregleringslagen. Åtskillig utredning förebragtes i det nya målet.
Genom utslag d. 9 april 1952 lämnades framställningen utan bifall.
Omständigheter såsom lång hyrestid, uthyrning av möblerade rum, behov av representativ våning samt förnämliga möbler ha i och för sig icke hindrat att en uppsägning ansetts böra stå fast. För uppsägningens godkännande har det icke fordrats att en likvärdig lägenhet stått till hyresgästens förfogande. Det karakteristiska för denna grupp av mål är tvärtom att den erbjudna lägenheten icke varit likvärdig med den lägenhet hyresgästen haft att frånträda. Skillnaden mellan lägenheterna kan ha bestått däri att den erbjudna lägenheten varit mind
re — ibland mycket mindre — av annan standard eller belägen i annan stadsdel eller annan kommun. Avgörande för målet har varit huruvida hyresgästen erbjudits lägenhet som han med hänsyn till sina behov och läget på hyresmarknaden skäligen bort godkänna. Hur stora avvikelser hyresnämnden kan godkänna i fråga om storlek, standard och läge kan icke anges genom en enkel regel. De olägenheter hyresgästen bör vara skyldig att underkasta sig måste ju ses i förhållande till de skäl hyresvärden åberopar för uppsägningen. Dessa skäl kunna hänföra sig till hyresvärdens eget behov av lägenheten, men de kunna också vara hyresvärdens önskan att hyra ut lägenheten till någon som bättre behöver den, i synnerhet om denne är någon närstående eller en barnfamilj.
I detta sammanhang må även framhållas, att det finns ett stort antal fall i hyresrådets praxis, då en uppsägning förklarats giltig trots att hyresgästen haft behov av lägenheten såsom bostad och någon annan lägenhet icke anvisats eller eljest stått till hyresgästens förfogande. I dylika fall ha emellertid i regel särskilt starka skäl kunnat åberopas av hyresvärden, och ofta har hyresgästen lämnats visst rådrum för att kunna ordna sin bostadsfråga. Det är naturligt att icke ställa lika starka krav på de skäl, som åberopas från hyresvärdens sida, då annan godtagbar lägenhet anvisas, låt vara att denna icke är helt likvärdig med den innehavda.
När hyresgästen till stöd för sitt anspråk att få behålla lägenheten åberopat underuthyrning av möblerade rum, har hyresrådet tagit den största hänsyn därtill i fall då lägenheten förhyrts just för detta ändamål. Bedömningen bör då ske i nära anslutning till de regler som gälla för lägenhet som hyresgästen använder för sin rörelse. Har däremot lägenheten förhyrts såsom egen bostad kan samma hänsyn icke tagas till hyresgästens önskemål att förbättra sin ekonomi genom rumsuthyrning. Hyresgästen kan icke anses ha något verkligt anspråk på att få disponera överskottsutrymmen för underuthyrning. Hyresregleringen avser att skydda hyresgästens egna bostadsbehov och icke att ge honom tillfälle att utnyttja de bostadssökande, tillfällen som kanske skapats just genom hyresregleringen och den rådande bostadsbristen.
Då rumsuthyrningen pågått länge och med hyresvärdens vetskap har skälig hänsyn tagits till densamma vid obillighetsprövningen. Likaså ha de svårigheter som genom uppsägningen vållats underhyresgästerna blivit beaktade.
Vid intresseavvägningen skola alla relevanta omständigheter beaktas. Av hyresregleringslagens natur följer att i hyresnämndernas prövning av målen måste finnas ett starkt inslag av officialprövning. Redan vid lagens tillkomst framhölls det att hänsyn borde tagas till sådana omständigheter som att hyresvärden ämnar använda lägenheten för ändamål som är angeläget ur allmän synpunkt. Ur social synpunkt är det viktigt att det förefintliga beståndet av hyreslägenheter blir utnyttjat på bästa sätt (jfr 2 lagutsk. utl. 1947 nr 44 s. 5—7). För närvarande är det otvivelaktigt ett viktigt samhällsintresse att barnfamiljernas svårigheter på bostadsmarknaden lindras. Såsom justitieministern framhållit har hyresregleringslagen icke till syfte att efter behovsprövning åstadkomma en omfördelning av lägenheter mellan olika hyresgäster. Resultatet
av ogiltighetsprövningen kan likväl under speciella omständigheter medföra en sådan omfördelning. Därest så sker bör omfördelningen såvitt möjligt vara ur samhällets synpunkt fördelaktig. Omflyttningen bör ligga i linje med de av statsmakterna uppställda målen för det allmännas bostadspolitik.
Ehuru obillighetsprövningen väsentligen måste vara en skälighetsbedömning för vilken fasta normer icke kunna anges, kan man ur hyresrådets avgöranden utläsa den grundsatsen, att hyresnämnderna äro behöriga att i uppsägningsmål verkställa behovsprövning. Då fråga om ett lägenhetsbyte uppkommer kan hyresgästen icke anses garanterad att under alla förhållanden bibehållas vid en lägenhet av samma storlek och standard som den han innehar.
Då en fastighetsägare begär, att en större lägenhet skall frigöras för en barnfamiljs räkning, fullföljer han icke något fastighetsekenomiskt intresse. Vid sin prövning av uppsägningsmål kunna hyresnämnderna inte rimligen intaga den ståndpunkten, att en fastighetsägare vid förvaltningen av sin fastighet skulle vara förhindrad att söka bispringa dem som drabbats hårdast av bostadsbristen, nämligen barnhushållen och unga kontrahenter som ämna bilda familj. Det kan inte heller vara rimligt att ett lägenhetsbyte från en större till en mindre lägenhet skulle godkännas allenast då den större lägenheten skall frigöras för fastighetsägarens egen räkning eller för någon närstående. Det är naturligt att de hyresreglerande myndigheterna vid prövning av uppsägningsmål tagit särskild hänsyn till huruvida i första hand fastighetsägaren själv och i andra hand någon honom närstående haft starkt behov av att då disponera lägenheten. Men även då hyresvärden haft för avsikt att upplåta lägenheten åt någon annan, som han haft rimliga skäl att vilja tillgodose, har hänsyn härtill tagits vid obillighetsprövningen.
Fastighetsägarens rätt att beakta andra intressen än de rent fastighetsekonomiska kommer tydligast fram i de fall då uppsägning skett enbart på den grund, att lägenheten icke utnyttjats på det sätt bostadsbristen påkallar. Hyresgästen låter exempelvis lägenheten stå tom eller använder den endast vid tillfälliga besök på orten. I sådana fall bör en uppsägning kunna godkännas även om fastighetsägaren icke lider ekonomisk skada — kanske tvärtom har nytta — av den misshushållning med bostadsutrymmen som föreligger. Hyresrådet har låtit den fastighetsägare, som så önskar, även få företräda rent sociala och humanitära intressen.
Vid bedömningen av dessa exempel från hyresregleringsmyndigheternas rättstillämpning måste det beaktas att fallen markera den yttersta gräns till vilken man gått vid godkännande av uppsägningar från bostadslägenheter. Under den nu rådande svåra bostadsbristen har en hyresgäst genom den gällande lagstiftningen icke ansetts vara garanterad att under alla förhållanden få sin hyresrätt tvångsförlängd. De hyresgäster som äro väl tillgodosedda med bostadsutrymmen böra visa skälig hänsyn till dem som äro väsentligt svårare ställda.