LIONEL W. FOX. The english prison and Borstal systems. An account of the prison and Borstal systems in England and Wales after the Criminal Justice Act 1948, with a historical introduction and an examination of the principles of imprisonment as a legal punishment. London 1952. Routledge & Kegan Paul Ltd. 479 s. 30 sh.

 

    De anglosachsiska länderna har länge varit viktiga inspirationskällor för vår kriminalpolitik. Därmed är icke sagt att allt är väl beställt i dessa länder; mörka punkter, främst dödsstraffet, finns i bilden. Men i många hänseenden går man i spetsen när det gäller behandling av lagbrytare. England har främst varit förebild på den villkorliga domens område. Ihågkommas bör emellertid också att vårt ungdomsfängelse är en mer eller mindre lyckad efterbildning av engelsk Borstal.
    Det straffrättsliga reaktionssystemet i England fick en genomgående förnyelse genom Criminal Justice Act 1948 (SvJT 1949 s. 326 f). Redogörelser för den nya lagstiftningen har studerats av kriminalister i många länder, och man har varit spänd på hur de nya reglerna skulle utfalla i praktiken. Den engelske fångvårdschefen Fox — tillika en framträdande personlighet inom det internationella kriminalrättsliga samarbetet — har genom sin stora redogörelse för det engelska fångvårdsväsendet av i dag skapat ett verk som finner talrika läsare även utanför England.
    Boken inledes med en exkurs över straffets och särskilt fängelsestraffets ändamål. Förf. återger uttalanden icke blott av ledande kriminalister utan även av framträdande politiker och kyrkliga dignitärer. Själv synes han främst hylla individualpreventiva åsikter. Men han behandlar med aktning den stora brittiska opinion som närmast utifrån idén om det rättvisa straffet kräver en hård straffrättskipning (jfr SvJT 1953 s. 438 f). Allmänpreventionen tar han däremot avstånd ifrån. I likhet med de flesta övriga anglosachsiska författare tycks han icke känna till läran om straffets moralbildande verkan. Han ser i talet om allmänpreventionen endast en fortsättning av den simpla avskräckningsteori som icke minst i England ledde till meningslösa excesser i grymhet under nya tidens tre första århundraden. Dock erkänner han betydelsen av en talrik och välorganiserad polis — en faktor som, om än dess allmänpreventiva värde ifrågasatts någon gång (SvJT 1953 s. 22), såsom brottsförebyggande sättes i främsta ledet av en nära nog enhällig opinion bland praktiskt verksamma kriminalister, de må vara poliser, åklagare, domare, läkare eller fångvårdsmän.

 

STEN WALBERG 645    Sedan förf. ställt frågan om frihetsstraffets ändamål redogör han i den historiska delen för hur olika tider besvarat densamma. Mot den mörka bakgrunden av 1700-talets fängelsehålor, där människor förvarades i väntan på galgen, deportation eller döden av svält eller smittosamma sjukdomar — JOHN HOWARDS och ELIZABETH FRYS verksamhetsområden — tecknas 1800-talets reformförsök: statens övertagande av fångvården och byggandet av solida och för kroppen hygieniska fängelser efter Philadelphia- resp. Auburnsystemen. Utvecklingen visar slående paralleller med vårt eget land. Åsiktsförskjutningarna skildras åskådligt. Medan man ännu i mitten av 1800-talet ansåg fängelsets huvudändamål vara avskräckning — på den punkten hade författarna till 1864 års svenska strafflag hunnit längre — fastslogs vid sekelskiftet att avskräckning och resocialisering båda skulle vara huvudsyften i konkurrens med varandra. Denna tes är ännu i dag bindande för de engelska fångvårdsmyndigheterna, ehuru man gör den viktiga modifikationen att strafflidandet uteslutande skall bestå i själva frihetsberövandet. I de Prison Rules som utfärdades 1949 fastslås också: »The purposes of training and treatment of convicted prisoners shall be to establish in them the will to lead a good and useful life on discharge, and to fit them to do so.»
    Drygt hälften av verket upptas av en redogörelse för den engelska fångvårdens organisation och behandlingen av vuxna i de vanliga fängelserna. För en svensk är här icke mycket att lära. Trots den bästa vilja hos ledningen är man starkt handikapad av de båda världskrigen och den senaste efterkrigskrisen. I flertalet hänseenden får det nog sägas att vi har kommit längre. Intressant är att läsa om förre engelske inrikesministern Morrisons fromma önskan att alla de gamla alltför solida 1800-talsfängelserna måtte förstöras för att framtvinga byggandet av tidsenliga anstalter. Många har nog önskat detsamma om våra lika solida fängelser. Men Fox anmärker att de gamla fängelserna ändå varit bra att ha tills vidare. Liksom här hemma har man nämligen en skriande utrymmesbrist. Därvidlag kan noteras, att om fångar skall dela cell, sätter man tre i samma cell, aldrig två såsom sker här hemma. Anordningen är utan tvivel välbetänkt. Anm. har sett sorgliga exempel på följderna av att två fångar placerats i samma cell. — I betraktande av de bristfälliga resurserna redovisas anmärkningsvärt små återfallssiffror, knappt 26 % av dem som första gången intogs i fängelse (de flesta icke förstagångsförbrytare).
    I ett följande avsnitt lämnas uppgifter om påföljderna corrective training och preventive detention, den förra nyskapad och den senare omskapad 1948 och båda avsedda för återfallsförbrytare. Corrective training skall användas på ett någorlunda förbättringsbart klientel och ådömes av domstolarna på tid mellan 2 och 4 år med möjlighet till villkorlig frigivning efter 2/3 av tiden. Preventive detention — internering — ådömes de oförbätterliga recidivisterna på tid mellan 5 och 14 år; villkorlig frigivning kan ske sedan 2/3 avtjänats. Förf. ger en bild av de anordningar som vidtagits för att föra lagstiftarens intentioner ut i livet. Här som eljest är det svårt att få utrymme och personal. Det är ännu för tidigt att redovisa några resultat.
    Bokens sista och intressantaste avsnitt är ägnat de unga lagöver

 

646 ANM. AV W. FOX: THE ENGLISH PRISON AND BORSTAL SYSTEMSträdarna. Tyvärr lämnas rätt knapphändiga upplysningar om den nya korttidsbehandlingen detention centre (jfr SvJT 1953 s. 253 f) samt fritidsarresten, attendance centre (högst 12 timmar fördelade på minst 4 dagar). Dylika institutioner hade ännu ej igångsatts då boken skrevs.
    Däremot ges en ingående beskrivning av Borstal-institutionen. Huvuddragen av denna påföljdsform är kända för de flesta svenska jurister, åtminstone indirekt genom vårt ungdomsfängelse. Borstal-institutionen — uppkallad efter byn Borstal där den första anläggningen fick sin plats — härrör från sekelskiftet. Den bärande idén var att göra en kraftansträngning med svårare lagöverträdare i åldern 16—21 år och därigenom försöka hindra rekryteringen av yrkesbrottslingarnas armé. Man har fått starka traditioner. Hela organisationen slogs emellertid praktiskt taget sönder under det senaste kriget, då på en gång en stor del av klientelet frigavs i förtid och personalen uttunnades. Man har gjort stora ansträngningar att bygga upp traditionerna på nytt. Behandlingen präglas av humanitet, som dock icke utesluter fasthet, ja hårdhet mot sådana elever som inte vill samarbeta. Grundprincipen att variera anstaltstiderna efter elevernas utveckling upprätthålles utan större svårighet. Anm. har varit i tillfälle att se en sluten Borstal. Vad som mest frapperade var den goda anda som syntes råda trots lokalernas ålderdomliga, fängelselika beskaffenhet.
    Om eftervården för dem som vistats i fängelser och Borstals skall endast nämnas att den formellt skötes av privata statsunderstödda organisationer men i verkligheten åtminstone huvudsakligen lagts på övervakarna för de villkorligt dömda, probation officers.
    Här har endast kunnat ges några korta antydningar om innehållet i Fox' stora arbete. Det är att beklaga att det inte finns en liknande auktoritativ skildring av organisationen för villkorlig dom, the probation system. Arbetet är mycket användbart som uppslagsverk; ett rikhaltigt sakregister underlättar begagnandet.

Sten Walberg