HANS-HEINRICH JESCHECK. Die Verantwortlichkeit der Staatsorgane nach Völkerstrafrecht. Eine Studie zu den Nürnberger Prozessen. Bonn 1952. Ludwig Röhrscheid. 420 s. DM 35,00.
Från den romerska rätten kommer begreppet lex imperfecta, lagen utan sanktion. En sådan lag kan i allmänhet vinna endast ringa aktning och dess inflytande på rättsliv och laglydnad blir i regel icke stort. Detta sammanhänger med människornas socialpsykologiska reaktionssätt. Folkrättens tragik är att det visat sig så lätt att stifta dess normer, men så svårt att utrusta dem med påföljder och ofta nästan omöjligt att göra sanktionshotet så effektivt att det inverkar preventivt på staternas styresmän.
Främst gäller detta uppgiften att trygga folkrättsliga stadganden genom att ge dem straffrättsligt skydd. Vi vet att denna fråga rör det juridiska kardinalproblemet för folkrättens funktionsduglighet. I rättshistorien torde knappast ha skett något så betydelsefullt framsteg som när den enskildes rätt att straffa avskaffades och samhället förbehöll sig den exklusiva rätten att beivra brott. En motsvarande utveckling inom staternas folkrättsgemenskap skulle kunna förvandla de många mellan
statliga leges imperfectae till lagar med judiciell straffmakt bakom sig och således med preventiv effekt. Ingen kan väl i dag hoppas på att övervinna den nuvarande klyvningen mellan folkrätt och politisk realitet genom den planerade internationella kriminallagen eller liknande åtgärder. Emellertid kunna vi konstatera att vissa fasta utgångspunkter skapats och att även eljest lovande utsikter finnas inom ett begränsat område. Nürnberg-domarna och lärdomarna av dem spela här en viktig roll.
Förf. till föreliggande bok, ett tyskt Oberlandesgerichtsrat, docent i straff- och folkrätt, verksam i Västtysklands justitiedepartement, analyserar med skarpsinne, beläsenhet och enorm flit utvecklingslinjerna bakom Nürnberg-stadgan och dess grundprinciper, Nürnberg-domarnas folk- och straffrättsliga grundval samt den härigenom för framtiden öppnade vägen till generellt straffansvar för folkrättsbrott som förövats av en stats styres-, ämbets- och krigsmän.
Bestraffning för gärningar av statsorgan, vilka företagits av dem i denna egenskap, förutsätter ett ändrat folkrättsligt tänkande. Först måste vi vinna klarhet i hur mycket de här gängse argumenten alltjämt influeras av femtonhundratalets farliga men djärva och lockande idéer. Tre teoretiker påverka oss fortfarande synnerligen starkt. MACCHIAVELLI upplöste medeltidens bild av en sakral världsrättsordning, lärde furstarna de moderna laglösa våldsmetoderna och avslöjade vad makten betyder som fara, frestelse och avgörande faktor. JEAN BODIN löste monarken från de band i vilka kyrkan och adeln snärjt honom och förkunnade den nya statslära som bygger på statens suveränitet och på härskaren som dess representant. THOMAS HOBBES drog härav slutsatsen att monarken är berättigad att handla efter eget skön även i förhållande till andra stater och räknade till hans statsrättsliga befogenheter the right of making war and peace with other nations.
Dessa läror äro alltjämt levande. Moderna statsledare anse att de och deras länder i förhållande till främmande stater fortfarande äro i folkrättsligt erkänd besittning av de absolutistiska konungarnas summa potestas. Särskilt den av Jean Bodin skapade suveränitetsidén behärskar alltjämt den moderna folkrättsliga tankebyggnaden. Sålunda avvisade Sovjetunionen i Lake Success planen att upprätta en internationell kriminaldomstol under åberopande av att suveränitetsteorien härigenom kränkes (se SANDSTRÖM i SvJT 1950 s. 917).
Nutidens vapenarsenal i kampen mot denna femtonhundratalets idéfästning — som spärrar vägen för utkrävande av statsorganens ansvar — är mindre stor än man skulle tro. Folkrättens klassiker och även många moderna folkrättsjurister ställa sig främmande för tanken på en övernationell myndighet och på en domstol som äger döma staternas styresmän och militära befälhavare för folkrättsbrott.
Den nya folkrättsteorin, som delvis vill övervinna Bodins suveränitetsbegrepp inom straffrätten åsyftar främst att kriminalisera två brottskategorier, brott mot »jus ad bellum» och brott mot »jus in bello», med andra ord anfallskrig och förbrytelser mot mänskligheten. Då Versaillesfredens bestämmelser om bestraffning av krigsförbrytare icke i större omfattning ledde till praktiska konsekvenser, gjorde straffrätten sitt intåg på folkrättens domäner först genom Nürnberg-domarna.
Förf:s förtjänst ligger främst däri att han metodiskt undersöker de grundsatser på vilka Nürnberg-domarna äro uppbyggda. Varför kunde dessa domar endast delvis tillfredsställa våra juridiska och moraliska krav? Varför uppenbarade sig efteråt så mycken kritik även från allierade och neutrala juristers sida? Förf. granskar dessa svårlösta problem.
Många förknippa — om än ibland med orätt — med domsrätt för folkrättsbrott föreställningen att sådan domsrätt alltid måste ligga hos en internationell domstol. I Nürnberg, Tokyo och annorstädes voro ockupationsmakterna samtidigt åklagare och domare, neutrala jurister medverkade icke, och det förefaller begripligt att icke endast de tilltalade utan även många utomstående i processerna sågo allenast en bekräftelse på satsen »Vae victis». Försvagande verkade därjämte att några amerikanska domare reserverade sig i avgörande principfrågor (t. ex. i de båda s. k. Juristen- och Wilhelmstrasseprocesserna). Dessutom har man svårt att förstå varför så många hårt dömda brottslingar snabbt benådades.
Andra moment kommer till som äro ägnade att framkalla juridisk kritik. Man var tvungen att ignorera grundsatsen »nulla poena sine lege»; enligt Kellog-pakten var t. ex. angreppskrig otillåtet men icke kriminaliserat. Vilken funktion skulle straffen ha? Individualpreventionen måste träda i bakgrunden, och den allmänpreventiva effekten är svag då i allmänhet endast den besegrade kan lagföras. Får man tro på straffets moralbildande verkan i politiken? Eller skall man här återvända till vedergällningstanken? Förhållandet mellan folkrättsnorm och nationell rätt leder till allvarliga problem. Visserligen skola icke endast folkrättsliga avtal utan även folkrättsliga grundsatser bryta den enskilda statens lag, men i fråga om de subjektiva brottsförutsättningarna uppkomma ömtåliga frågor, rättsvillfarelse får en säregen aspekt och gärningsmannen handlar ofta i en oförskylld konfliktsituation. Folkrätt är jus inter gentes, frågan huruvida individen utan att dess regler överföras genom en lagstiftningsakt till den nationella rätten kan bli bunden är hittills obesvarad. Det anglosachsiska conspiracy-begrepp som användes i Nürnbergstadgan är främmande för kontinental rätt. I frågan om rekvisiten för underlåtenhetsdelikt dölja sig svåra tolkningsproblem. Handlande på befallning och den i samband därmed stående frågan hur långt stadganden om nödsituation få tillämpas på den underlydande ha hittills ej fått någon tillfredsställande lösning. Och slutligen kan invändningen »tu quoque», d. v. s. påståendet att fienden handlat på samma sätt, nödvändiggöra besvärliga gränsdragningar. I ett undantagsfall (obegränsat ubåtskrig) erkände Nürnberg-domstolen denna invändnings juridiska relevans.
Förf. illustrerar sina omfattande utredningar och analyser genom ingående redogörelser för anglosachsisk och romansk doktrin och rättspraxis. Hans grundliga materialöversikter och hans egna alltid pregnanta framställning äro mycket givande, även om man stundom kommer till avvikande slutsatser. Boken visar den västtyska ståndpunkten och är därför icke helt fri från viss ensidighet. Den är emellertid sammanställd utan märkbar fördom och kan med anledning av sin höga nivå varmt rekommenderas. Ämnet diskuteras f. n. mycket i utlandet och kommer bl. a. att behandlas på de instundande internationella juristkongresserna i Rom och Paris.
Efter Niirnberg-processerna som hade otaliga paralleller i alla av tyskarna förut ockuperade länder kan man konstatera nya utvecklingsetapper som förf. tyvärr endast flyktigt berör. 1948 års genocide-konvention (art. 4) kriminaliserar uttryckligen vissa grova humanitetsbrott som även kunna förövas utan att det är krig (se SIMSON i Jus Gentium 1951 s. 200). Genom 1949 års fyra Genéve-konventioner (särskilt den fjärde s. k. civilkonventionen) förpliktade sig signatärmakterna att kriminalisera andra svåra brott mot mänskligheten; repressalier, tagande av gisslan och andra kollektivstraff skola förbjudas. Framför allt måste man — om än utan allt för stor optimism — avvakta vilket slutgiltigt öde de i Lake Success 1951 framlagda Draft code of offences against the peace and security of mankind och Draft statute for International Criminal Court komma att få. Utarbetandet av materiell straffrätt och upprättandet av en kriminaldomstol betyda på detta område i och för sig icke mycket, ty bakom internationell strafflag och kriminaldomstol måste stå exekutionsmakt. Pascal sade: »Il faut mettre ensemble la justice et la force et pour cela faire ce qui est juste soit fort ou que ce qui est fort soit juste.» Kommer den blivande internationella kriminalkodexen någon gång att i sig förena rätt och makt? Eller kommer även denna lag att få lika liten effekt som romarnas lex imperfecta?
Gerhard Simson