LITTERATURNOTISER 651H. MONTGOMERY HYDE. Carson. The Life of Sir Edward Carson, Lord Carson of Duncairn. London 1953. Heinemann. 515 s. 25 sh.

 

Retrospect. The Memoirs of The Rt. Hon. Viscount Simon. London 1952. Hutchinson. 327 s. 25 sh.

 

    Det är i England inte ovanligt att jurister som vunnit stor framgång som advokater också gjort betydande insatser inom det politiska livet. Och ofta redovisas deras livsverk, vanligen krönt med någon högre domarbefattning, i läsvärda memoarer eller biografier. Här skall uppmärksamheten fästas på två sådana böcker.
    Advokaten och parlamentsledamoten MONTGOMERY HYDES biografi över Carson är inte den första som skrivits om den berömde irländske juristen och medlemmen av Asquiths och Lloyd Georges regeringar under det första världskriget. En utförligare levnadsteckning i tre volymer, som delvis utkom före Carsons död 1935, har lämnats av MARJORIBANKS och COLVIN (SvJT 1935 s. 163), men Hyde har för sitt arbete kunnat utnyttja en hel del icke tidigare tillgängligt material, främst Balfours och Bonar Laws efterlämnade papper. Tyngdpunkten i arbetet ligger närmast på Carsons politiska verksamhet, särskilt hans insatser som ledare av Ulsters kamp för fortsatt union med England. En tämligen ingående redogörelse lämnas också för flera rättegångar där Carson uppträdde, ej sällan mot så drivna motståndare som Rufus Isaacs (senare Lord Reading) och F. E. Smith (senare Lord Birkenhead). Bland de mål som behandlas kan nämnas Oscar Wildes ödesdigra ärekränkningsåtal mot markisen av Queensberry1 samt de uppmärksammade rättegångarna rörande Marconiaffären, Archer-Schee — mera känd som the Winslow Boy — och ärkediakonen Wakeford. Det sistnämnda målet avsåg åtal för hor — straffbart om det förövades av en kyrkans man — och rättegången väckte på sin tid (1921) ett enormt uppseende i England. Wakeford bestred åtalet och gjorde gällande att han utsatts för en komplott men han blev trots Carsons ansträngningar fälld. Rättegången mot Wakeford var det sista stora mål där Carson företrädde som advokat. Kort därefter blev han »Law Lord» och tog som sådan säte i rikets högsta domstol, House of Lords.
    Även om Carson inte blev någon dominerande domaregestalt är han obestridligten av Englands stora advokater. Hans framgångar som åklagare och försvarare grundade sig kanske främst på hans skickliga, ofta mycket skarpa motförhör. Hans förmåga som hårdför cross-examiner kommer till synes inte minst i Wilderättegången. Ehuru Carsons motförhör av skolkamraten Wilde ledde till att denne återkallade sin talan mot Quensberry och själv ställdes under åtal för homosexuell otukt, vore det dock att göra Carson orätt om man med Wilde påstode att Carsons inställning till Wilde skulle präglas av »all the added bitterness of an old friend». Tvärtom sökte Carson, sedan juryn i det första målet mot Wilde inte kunnat bli enig, förmå åklagaren att avstå från nytt åtal.
    Lord SIMONS karriär erbjuder vissa yttre likheter med Carsons. Han slog snabbt igenom som advokat, anlitad bl. a. av Carson i Alaskatvisten 1903, och han blev 1908 vid 35 års ålder King's Counsel. Redan 1906 invaldes han som liberal i Underhuset, där hans intresse för en allmänt politisk verksamhet snart tog överhanden. Hans politiska uppdrag lät inte heller länge vänta på sig. Vid 37 års ålder blev han Solicitor General och 1915 inrikesminister i Asquiths regering. Han var utrikesminister i Mac Donalds samlingsregering 1931—35 och därefter i Baldwins regering ånyo inrikesminister, Chamberlains finansminister 1937—40 och slutligen Lord Chancellor i Churchills regering under kriget.

 

1 En fullständig redogörelse för rättegångarna mot Oscar Wilde har tidigare (1948) publicerats av MONTGOMERY HYDE i en särskild volym i serien Notable British Trials. 

652 LITTERATURNOTISER    Simons memoarer innehåller inte mycket om hans verksamhet som advokat men de erbjuder desto större intresse för den politiskt intresserade. Frånsett Churchill torde det väl för övrigt icke nu finnas någon som har större personlig kännedom om det politiska spelet i Europa under det senaste halvseklet. I bokens avslutande kapitel sammanfattar förf. sina intryck av de fem premiärministrar under vilka han tjänat som minister.
    I sina memoarer har Simon tecknat, säkerligen oavsiktligt, ett fängslande porträtt av sig själv som den något kylige, engelske gentlemannen, som gärna tar läsaren med på besök till den gamla skolan eller till All Souls i Oxford, på en cricketmatch eller ett parti golf men inte låter honom dela några privatlivets hemligheter. Stilen är, som sig bör, lättflytande och juridiskt klar.

S. R.