SIR TRAVERS HUMPHREYS. A Book of Trials. London 1953. Heinemann. 243 s. 15 sh.

 

    Böcker om rättegångar kan i de anglosachsiska länderna alltid påräkna en stor och intresserad läsekrets, även om det ofta är de gamla paradmålen som ventileras på nytt.
    Den bland annat som försvarare i Oscar Wilde-processen (1895) och domare i rättegången mot »syramördaren» Haigh (1949) kände engelske juristen TRAVERS HUMPHREYS (jfr SvJT 1952 s. 863) diskuterar i »A Book of Trials» ett 30-tal rättegångsmål, som av en eller annan anledning tilldragit sig allmänt intresse. I flertalet av dessa mål har Humphreys själv spelat en roll som åklagare, försvarare eller domare. Han berättar, förutom om de båda nyss nämnda rättegångarna, om bl. a. målen mot checkbedragaren Bernhard Robert — han som i ärlighetens intresse undertecknade de falska checkarna med namnet »D. S. Windell» — Crippen, makarna Seddon och George Joseph Smith — mannen som dränkte raden av »hustrur» i badkaret. I likhet med väl de flesta engelska jurister är Humphreys helt övertygad om den engelska juryinstitutionens förträfflighet. Ett mål, rättegången 1815 mot Lord Cochrane för förräderi, diskuteras också främst för att visa att det inte var juryns fel att den fällande domen den gången blev oriktig.
    Vad man särskilt uppmärksammar vid läsningen är hur enkelt och klart Humphreys framlägger även ganska komplicerade faktiska förhållanden. Denna förmåga, som ingalunda är sällsynt hos engelska jurister, har måhända sin naturliga förklaring i det engelska rättegångsförfarandet och de krav som detta ställer på domare och advokater. Den som inte kan klart och lättfattligt framlägga sin sak för juryn har ringa utsikt att vinna framgång. Ett roande exempel härpå ger Humphreys själv i sin redogörelse för målet mot miljonären och svindlaren Hooley. Denne hade genom en serie brottsliga förfaranden frånlurat en ung arvtagare större delen av hans arv, omkring 40.000 pund. Som rådgivare till the Director of Public Prosecutions hade Humphreys att taga ställning till frågan om åtal kunde anställas mot Hooley med rimlig utsikt till fällande dom. Det stod snart klart för Humphreys att ett åtal inte skulle löna sig beträffande bedrägeriet i dess helhet; »the average juryman» skulle säkerligen inte kunna fatta de invecklade transaktionerna. Däremot borde åtal kunna väckas beträffande ett belopp om 2.000 pund. Så skedde också och Hooley blev fälld.
    Man kan knappast säga att Humphreys ger några nya eller fördjupade synpunkter på de mål som han behandlar. Beträffande den i målet mot Haigh vitala frågan huruvida Haigh borde betraktas som sinnessjuk säger Humphreys endast, att han för sin del icke någon gång under rättegången hyst det ringaste tvivel om att mannen var »sane». Denna uppfattning kan nog också vara riktig, men endast om »sane» användes i den specifikt juridiska mening som sedan lång tid tillbaka oförändrat tillämpats av engelska domstolar.

S. R.