LITTERATURNOTISER 653Das tschechoslowakische Strafgesetzbuch vom 12. Juli 1950 Tysk översättning samt inledning av ERICH SCHMIED. de Gruyter. Berlin 1952. 137 s. DM 12,00.
I Östeuropa äro strafflagstiftarna flitigt verksamma. Under de senaste tre åren ha nya strafflagar utfärdats i Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Grekland och Bulgarien, och i Ungern har en ny allmän del av strafflagen trätt i kraft. I Östtyskland föreligger en ny straffprocesslag och man håller på med att sammanställa även en ny strafflag. Där liksom i Polen1 har för övrigt domstolspraxis redan nu fört till mycket radikala förändringar även med avseende å den materiella straffrätten.
I den av FRANZ VON LISZT stiftade och sedan av den framlidne prof. ADOLF SCHÖNKE utgivna »Sammlung ausserdeutscher Strafgesetzbücher» föreligger en av Stuttgart-docenten ERICH SCHMIED verkställd tysk översättning av 1950 års nya tjeckoslovakiska strafflag. En annan tysk översättning av samma lag är publicerad i den officiösa Prag-tidskriften Bulletin de Droit Tchécoslovaque (1952 s. 235).
Den nya strafflagen utgör endast en del av den omfattande nydaningen av tjeckoslovakisk kriminalrätt som trätt i kraft d. 1 aug. 1950. Den betecknas såsom straffrättskodex och omfattar även straffprocesslag, förvaltningsstrafflag och förvaltningsstraffprocesslag samt viktiga följdförfattningar. (Jfr SvJT 1951 s. 711.)
Den nya strafflagen är en kompromiss mellan 1926 och 1937 års utkast samt sovjetrysk straffrätt. Den sistnämnda dominerar i alla frågor som röra principproblem. Detta visar redan lagens syfte som angives i 1 § med följande ord: »Das Strafgesetz schützt die volksdemokratische Republik, ihren sozialistischen Aufbau, die Interessen des arbeitenden Volkes und den Einzelnen und erzieht zur Einhaltung der Regeln des sozialistischen Zusammenlebens.»
Anmärkningsvärt är att lagen innehåller en intressant materiell brottsdefinition: »Nur eine für die Gesellschaft gefährliche Handlung, deren Erfolg, wie er im Gesetz angeführt ist, vom Täter verschuldet wurde, ist eine Straftat (2 §). Därav följer att en gärning som uppfyller alla objektiva och subjektiva rekvisit icke kan straffas, om socialfarlighet saknas.2 Sådan gärning kan på sin höjd beivras såsom polisförseelse enligt förvaltningsstrafflagen.
Grundsatsen »nulla poena sine lege» upprätthålles i enlighet med konstitutionen men försvagas genom vida brottsbeskrivningar och generalklausuler. Skuldprincipen (dolus och culpa) som förutsättning för straffbarhet har bibehållits.
Lagen fastställer tre huvudstraff: dödsstraff, som i regel skall verkställas genom hängning, en enhetlig form av frihetsförlust och s. k. förbättrande åtgärder. De sistnämnda (termen vilseleder då det gäller ett straff) skola i lämpliga fall ersätta både korta frihetsstraff till tre månader och böter som allenast få ådömas såsom bistraff. »Förbättrande åtgärder» (37—41 §§) verkställas i frihet. Den dömde förpliktas att under 1—6 månader utföra sina vanliga eller honom särskilt ålagda arbeten, får mindre lön än normalt och förlorar för denna tid även andra arbetsförmåner. I regel tillfaller en fjärdedel av avlöningen staten.
Skyddsåtgärder äro »Schutzheilung» för psykiskt sjuka och alkoholister, skyddsuppfostran för ungdomar samt beslag av egendom som inte tillhör den dömde.
Straffen för alla brott mot staten äro ytterst stränga, detta gäller även för de mycket talrika förbrytelserna mot det socialistiska ekonomiska systemet (130 ff §§).
Abort är strafflös endast om medicinsk eller eugenisk indikation föreligger (218 §). I motsats till 1926 års utkast (286 §) nämnes icke mera social indikation.