Några förslag till förenklingar inom inteckningsväsendet.
I 17 § stämpelförordningen stadgas att förnyad stämpelbeläggning icke skall äga rum, därest en inteckning dödats eller av annan anledning upphört att gälla och ny inteckning inom ett år därefter sökes i den förut intecknade egendomen eller del därav på grund av det förut intecknade skuldebrevet. Föreskriften att det gamla skuldebrevet måste användas, då inteckning sökes på nytt, för att man skall få tillgodogöra sig den tidigare erlagda stämpelavgiften medför vissa olägenheter. Ett dylikt tvång leder nämligen till en viss konservering av ett redan befintligt bestånd av intecknade skuldebrev. Dessa äro ofta gamla och trasiga samt fullklottrade med anteckningar om räntebetalningar och bevis av alla de slag. De kunna på grund därav befinna sig i olämpligt skick. En annan olägenhet är att såväl fastighetsbok som gravationsbevis komma att efter det inteckning på nytt fastställts på grund av ett dylikt förut intecknat skuldebrev belastas med uppgift om icke blott dagen för skuldebrevets utfärdande och utfärdaren av detsamma utan även dagen för det nya inteckningsmedgivandet och vem som lämnat detsamma.
Med hänsyn till anmärkta olägenheter skulle det vara önskvärt att skuldebrevet vid fastställelse av den nya inteckningen kunde få ersättas av ett helt nytt skuldebrev utan att ny stämpelavgift fördenskull behövde erläggas. Det torde väl icke kunna anföras något praktiskt skäl mot att tillåta ett sådant förfarande. Den nödiga stämpelkontrollen torde kunna ske genom en enkel anteckning i inskrivningsdomarens dagbok (inteckningsprotokollets marginal) med uppgift om när det skuldebrev, som ersättes, stämpelbelagts och intecknats och när inteckningen dödats eller av annan anledning upphört att gälla. Eftersom det nya skuldebrevet icke blir försett med dubbel beläggningsstämpel, bör kanske upplysning lämnas å det nya skuldebrevet — antingen i fastställelsebeviset eller i ett särskilt bevis — att det ersatt ett tidigare stämpelbelagt. För att förhindra att det gamla skuldebrevet blir ersatt flera gånger torde detta behöva påstämplas ett bevis om att det blivit ersatt av ett nytt.
En reform som den nu föreslagna skulle kunna medföra åtskilliga fördelar. I stället för det gamla skuldebrevet, som därest det använts skulle ha försetts med både ett dödningsbevis och ett nytt fastställelsebevis, får man ett helt nytt skuldebrev, försett med endast beviset om fastställelsen. Är det fråga om en hel rad skuldebrev, som ersättas av nya, kan man få skuldebrev, som alla äro utfärdade samma dag och av samma utgivare, varigenom det kan bli möjligt att på lämpligt sätt transumera införingarna i fastighetsboken och sammanföra inteckningarna i gravationsbeviset genom att »stapla» dem.
Om man tillåter att ett skuldebrev på sätt här angivits får ersätta ett förut intecknat, skulle man måhända kunna bygga vidare på den
na möjlighet i syfte att åstadkomma större smidighet vid handläggning av inteckningsärenden. I det fall en fastighetsägare låter döda flera inteckningar och därefter låter fastställa nya inteckningar på grund av skuldebrev, som ersätta de förut intecknade skuldebreven, skulle man nämligen kunna låta fastighetsägaren disponera över den sammanlagda summan av de dödade inteckningarna på så sätt att han får ersätta de gamla skuldebreven med nya skuldebrev å de valörer han önskar men dock så att han håller sig inom den summa för vilken inteckningsstämpel redan erlagts.
Genom en dylik anordning beredes fastighetsägaren möjlighet att anpassa inteckningssummorna efter sina olika lån. Han kan nämligen uppdela en inteckning i flera eller sammanslå två eller flera inteckningar till en enda. Men därutöver kunna åtskilliga andra önskemål samtidigt bli tillgodosedda, vilket må belysas med ett exempel.
En fastighetsägare har två fastigheter, som äro intecknade med dels gemensamma inteckningar dels ock särinteckningar i den ena fastigheten. Han låter i försäljningssyfte verkställa några avstyckningar från båda fastigheterna. I samband med försäljningen önskar han placera om sina inteckningslån. Med hänsyn till att han vill ha avstyckningarna gravationsfria och att inteckningarnas inbördes läge är olämpligt för de nya lånesummorna måste han med de medel, som nu stå till buds, kanske vidtaga följande åtgärder för att få lämpliga inteckningar, nämligen 1) relaxera inteckningarna i de försålda områdena, 2) inteckna till ytterligare säkerhet särinteckningarna i den fastighet de ej förut besvärat, 3) postponera en eller flera inteckningar samt 4) uppdela en eller flera inteckningshandlingar. Därest något intecknat skuldebrev är gammalt och trasigt, önskar han kanske dessutom 5) utbyta dylikt skuldebrev mot ett nytt. Redogörelse för var och en av de uppräknade åtgärderna skall lämnas dels i särskilda bevis å de inteckningshandlingar, som äro föremål för åtgärden ifråga, dels i fastighetsboken dels ock i gravationsbeviset angående de intecknade fastighetera. Det är uppenbart att inteckningsförhållandena efter åtgärdernas vidtagande kunna bli ganska svårbedömbara.
Genom de möjligheter som öppnas genom det här föreslagna systemet kan fastighetsägaren i det tagna exemplet uppnå önskat resultat genom att i stället låta döda samtliga inteckningar och därefter fastställa nya inteckningar på grund av nya skuldebrev, som ersätta de förut intecknade och som äro utfärdade å lämpliga belopp. Att genom ett dylikt förfarande avsevärda förenklingar i olika hänseenden kunna åstadkommas ligger i öppen dag. Inteckningsuppläggen bli utrensade från äldre, kanske ofta besvärliga inteckningar och i deras ställe får man rena inteckningar, som äro fastställda i fastigheter med angivande av deras gällande registerbeteckningar. Inteckningsförhållandena bli härigenom av mera entydig beskaffenhet och gravationsbevisen kunna bli av enklaste slag. Genom sammanslagning av inteckningar å mindre belopp till större enheter kunna inteckningarna bli färre till antalet. Allmänheten får att handskas med nya skuldebrev, som äro försedda med endast bevis om fastställelsen.
Det här beskrivna förfarandet torde ofta med fördel kunna ersätta framför allt relaxationsinstitutet. För att det skall komma till allmän
användning torde det dock behöva göras en sådan avvägning av taxorna i lösen- och stämpelförordningarna att det ställer sig ekonomiskt fördelaktigare att döda en inteckning och därpå fastställa den på nytt än att relaxera den. Det kan icke vara rim eller reson att avgifterna för dödning nu äro i stort sett desamma som för relaxering. En dödningsåtgärd är nämligen i allmänhet den enklaste och minst tidskrävande av alla inskrivningsåtgärder medan handläggningen av ett relaxationsärende ofta kräver betydligt mera tid, arbete och omtanke. En dödning medför förenklad fastighetsbokföring och kortare gravationsbevis och innebär sålunda en vinning för inskrivningsmyndigheten. En relaxation däremot kommer att för framtiden tynga både fastighetsbok och gravationsbevis och ökar därigenom arbetet hos inskrivningsmyndigheten. Med hänsyn till dessa omständigheter skulle det icke vara omotiverat att låta dödning av inteckning vara helt utan avgift. Om därjämte vidtages en sådan höjning av avgifterna för relaxering att det ställer sig avgjort billigare med det här beskrivna förfarandet än med relaxering, har man anledning förmoda att relaxering kommer att tillgripas endast undantagsvis. Även för andra åtgärder än relaxering såsom postponering, utbyte och uppdelning bör en sådan avvägning av avgifterna vidtagas att jämväl dylika åtgärder ställa sig kostsammare att tillgripa än det föreslagna förfarandet.
O. Knöös