JURISTKONGRESS I BERLIN
AV PROFESSOR PER OLOF EKELÖF
I Berlins västsektor finns det en organisation som kallar sig Untersuchungsausschuss freiheitlicher Juristen der Sowjetzone. Dess medlemmar utgöras av tyska jurister, som haft sin verksamhet i östzonen men lämnat denna och sökt en fristad i Västberlin. Här ha de tagit till sin uppgift att insamla uppgifter om övergrepp som begåtts av tjänstemän och domare i östzonen. I de fall då man fått säkra bevis om ett övergrepp tillställes gärningsmannen en anklagelseskrift i vilken han erinras om att han förbrutit sig mot östzonens egna lagar samt om det straffansvar som åvilar honom enligt dessa. De frihetssinnade juristerna anse sig ha belägg för att sådana hotelser haft effekt i många fall. De utpekade ha återkallat givna order och återlämnat rövad egendom. Framförallt menar man emellertid anklagelseskrifterna ha preventiv effekt. Åtminstone kommunister i mer underordnad ställning hämmas i sin verksamhet genom vetskapen om att man samlar bevis om vad de haft för sig. Liksom räkenskapens dag kom för nazisterna, kan detta en gång bli fallet även för dem.
Den ifrågavarande organisationen har emellertid även en annan verksamhet av stor betydelse. Den har i Västberlin öppnat en rådgivningsbyrå för östtyskar, vilka på ett eller annat sätt råkat i klammeri med sina myndigheter. De få advokater, som finnas kvar i östzonen, ha nämligen icke stora möjligheter att hjälpa sina klienter. Då man fortfarande med Stadtbahn kan resa relativt fritt mellan Öst- och Västberlin, har en östtysk emellertid möjlighet att konsultera den ovannämnda rådgivningsbyrån. Antalet besökare är omkring 200 dagligen. Under min vistelse i Berlin var jag i tillfälle att något ta del av arbetet på byrån. I rummet, där de hjälpsökande väntade på företräde, rådde en tryckt stämning. Man kunde läsa sorg och skräck i deras ögon.
I slutet av juli anordnade De frisinnade juristerna en internationell kongress i Berlin. Ett hundratal jurister från hela världen hade infunnit sig och ej mindre än 44 länder voro representerade. Från Sverige kommo professorerna Henrik Munktell och Folke Schmidt samt undertecknad.
Föremålet för kongressen voro rättsförhållandena i östzonen. Den arbetade på fyra utskott: för offentlig rätt, straffrätt, civilrätt
samt arbetsrätt. Dessa olika rättsområden voro föremål för orienterande föredrag, som höllos av västtyska rättsvetenskapsmän samt av ledamöter i den inbjudande organisationen. Vidare framlades för de olika utskotten östtyska författningstexter samt i östzonen meddelade utslag i förvaltningsärenden och rättegångsmål. Jurister, vilka nyligen flytt från östzonen och som därför kunde ge färska upplysningar om förhållandena därstädes, hördes som vittnen.
På detta sätt torde delegaterna ha fått en ganska god överblick av rättsläget på andra sidan om järnridån. Någon anledning att betvivla den skriftliga bevisningens äkthet fanns ej och de hörda vittnena verkade vara omdömesgilla och väl insatta i vad de yttrade sig om. Bland delegaterna yppades ej heller några tvivelsmål om att de skildringar som gåvos i allt väsentligt voro riktiga. Men om någon bindande bevisning i juridisk mening var det ju icke fråga. Motparten — den östtyska regeringen och dess tjänstemän— kunde av naturliga skäl icke höras. Kongressen fick därför åtnöja sig med att i sin resolution uppta de olika arbetsutskottens rapporter, i vilka dessa sammanfattat vad som framgått av det för dem presterade bevismaterialet. Vidare tillsattes en ständig kommitté som fick i uppdrag att i framtiden hålla kontakt med De frisinnade juristernas verksamhet i Berlin.
Regeringen i östzonen — eller Den tyska demokratiska republiken, som denna officiellt kallas — föreföll däremot mindre nöjd med kongressen. Åtminstone var det en händelse som såg ut som en tanke, att en doktor Linse, som tillhörde arrangörerna av kongressen, omkring två veckor före denna kidnappades på öppen gata i en av Västberlins förstäder och bortfördes till okända öden i Östtyskland. Vidare avdömdes därstädes under kongressen åtminstone två s. k. »Schauprozesse» mot personer, som påstods ha varit i kontakt med De frisinnade juristerna i Västberlin. I östzonen äro huvudförhandlingar i brottmål i stor utsträckning hemliga. Ett undantag härifrån utgöra dylika »Schauprozesse», ehuru det ej heller här är fråga om offentlighet i vår mening. Endast särskildt utvalda och pålitliga kommunister få närvara under förhandlingarna. En »Schauprozess» refereras utförligt i pressen och tjänar överhuvudtaget ett propagandistiskt syfte. De åtalade brotten bruka ha politisk anstrykning och de utdömda straffen vara drakoniska. I de ovannämnda fallen gällde åtalen spionage för västmakternas räkning och de anklagade dömdes till långvarigt straffarbete, i ett par fall på livstid.
Den följande redogörelsen bygger helt på upplysningar inhämta
de under kongressen. Då jag deltog i utskottet för civilrätt, har jag emellertid endast genom mötesprotokollen kännedom om vad som försiggick i de andra utskotten. Trots detta skall jag här försöka återge det väsentligaste som framkom i utskotten för offentlig rätt och straffrätt. Däremot berör jag ej alls de arbetsrättsliga förhållandena i östzonen. Prof. Schmidt, som var ledamot av utskottet för dessa, redogör nämligen nedan (s. 130) för sina intryck.
Den tyska demokratiska republikens författning är av 1949 och präglas av samma allmänna principer som västeuropeiska grundlagar. Men här möter oss något som förefaller vara för hela den sovjettyska rättsordningen utmärkande: lagens innehåll och dess tillämpning skilja sig från varandra på ett anmärkningsvärt sätt. I alla samhällen förekommer det att enskilda medborgare medvetet sätta sig över lagar och förordningar. Däremot bruka det allmännas representanter göra vad de kunna för att hävda lagens bestämmelser. I östzonen är det i stor utsträckning tvärtom. Regering, ämbetsmän och domare handla tvärt emot lagen. Förgäves åberopar den enskilde denna till sitt skydd.
I Östtyskland respekteras icke valhemligheten och det är notoriskt att valresultaten förfalskas. Partilivet har klavbundits genom att man tvungit socialdemokraterna att tillsammans med kommunisterna bilda det s. k. socialistiska enhetspartiet samt genom att endast en för alla partier gemensam »enhetslista» är tillåten vid valen till parlamentariska församlingar. Med de allmänna medborgerliga rättigheterna är det lika illa. Den yttrande-, förenings- och pressfrihet, som finns på papperet, vågar ingen utnyttja. På kongressen framlades en dom enligt vilken den tilltalade hade offentligen kritiserat de här antydda politiska förhållandena i östzonen. Han dömdes till 10 års straffarbete för »Boykott-Hetze gegen demokratische Einrichtungen».
Med rätten till högre undervisning i gymnasier och högskolor är det en sak för sig. Gällde det under nazitiden att ha en arisk härstamning, så måste man nu ha en proletär sådan. Och företräde ges åt dem som varit politiskt verksamma i den rätta andan. Avsikten är tydligen att skapa en kommunistisk intelligentsia.
På ledande poster i den statliga och kommunala förvaltningenträffar man överallt på kommunister, ehuru den kommunistiska åskådningen omfattas endast av en ringa del av befolkningen. De gamla ämbets- och tjänstemännen ha till största delen försvunnit ur förvaltningen, som överhuvudtaget är regeringens och det
socialistiska enhetspartiets lydiga redskap i samhällets omgestaltning i socialistisk riktning. Gentemot en myndighets beslut kan man ej vända sig till allmän domstol. Några förvaltningsdomstolar finnas på det hela taget icke och besvär till högre myndighet ge nästan aldrig något positivt resultat. Utomordentliga maktbefogenheter över såväl förvaltnings- som domstolsväsendet tillkomma åklagarmakten och säkerhetspolisen. För dem darra alla.
Inom straffrätten är det brott med politisk anstrykning samt förseelser mot den nya ekonomiska lagstiftningen som tilldra sig den största uppmärksamheten. Från ledande håll har sålunda i olika sammanhang understrukits att » die Hauptaufgabe der Strafjustiz der Sowjetzone sei die antifaschistisch-demokratische Ordnung zu sichern, die Wirtschaftspläne vor Angriffen von Agenten und Saboteuren zu schützen und damit das Vertrauen der fortschrittlichen Kräfte der Welt zum deutschen Volke zu stärken ». Brott av dessa slag bli också beivrade i utomordentlig omfattning.
Den nya strafflagstiftningen utmärkes av vaga brottsbeskrivningar och drakoniska straffsatser. Utdömandet av straff på 10—20 års straffarbete är ej sällan förekommande. Ofta föreligger bristande ekvivalens mellan brottets grovhet och straffets intensitet. Som exempel må nämnas att en 23-årig kvinna, som smugglat 140 kg mässingskrot över till Västberlin, dömdes till 13 års straffarbete. Och en husägare, som smugglat över en gammal trasig takränna av zinkplåt, ådömdes 5 års straffarbete, vilket utgör minimistraffet för brott av detta slag. Nu kan man invända att bristen på vissa metaller i östzonen medför att sådana brott äro mer samhällsfarliga än t. ex. här i landet. Uppenbart är emellertid att de östtyska myndigheterna och domstolarna ej fästa något avseende vid vad gemene man finner vara en rättvis vedergällning av brottet. Ej heller låter man brottslingens ungdom inverka på straffmätningen eller sanktionens art. Även unga pojkar dömas till långvariga frihetsstraff.
Särskilt anmärkningsvärda äro förhållandena i vad angår förundersökningen i brottmål. Har brottet politisk anstrykning är det vanligt att den misstänkte ej får någon försvarare. Häktningstiden förefaller vara nära nog obegränsad och förhörsmetoderna äro inhumana. Det förekommer att den förhörde belyses med bländande elektriskt ljus samt att förhöret varar flera dagar i sträck inför växlande förhörsledare. Vidare förekommer tortyr av
olika slag. Som exempel kan nämnas att den misstänkte får stå några timmar i iskallt vatten, som räcker honom upp till midjan, samt att man bränner fotsulorna på honom med glödande järn.
Vad därefter angår domstolarnas handläggning av brottmål må först uppmärksammas att de flesta domarämbetena numera innehas av partitrogna s. k. »Volksrichter». Dessa ha erhållit en tvåårig juridisk snabbutbildning, varav halva tiden ägnas åt studier i marxism. Någon strikt juridisk observans kan man naturligtvis ej vänta sig av dylika dilettanter. Särskilt påfallande är att domstolarna anse sig kunna fälla den tilltalade även om det saknas bevisning för åtalet. Det har till och med hänt att rätten i sin motivering för straffdomen öppet vidgått detta förhållande. »Wir konnten nicht beweisen, dass dieser Vorwurf (åtalet) richtig ist; es soll aber so gewesen sein», heter det sålunda i en år 1950 meddelad straffdom.
Anmärkningsvärd är vidare den roll de allmänna åklagarna spela i processen. Domstolen har att rådgöra med åklagaren, innan han meddelar dom i målet, och skall inhämta dennes samtycke i fråga om straffets storlek. Rätt att överklaga till den högsta instansen — en kassationsdomstol — tillkommer endast åklagarmakten.
Från det straffrättsliga arbetsutskottets verksamhet skulle jag slutligen vilja relatera följande episod. Ett vittne, som varit protokollförare i brottmål, berättade om ett särskilt upprörande fall, där en jurist dömts till döden därför att han å sin sida under kriget som krigsdomare i Holland dömt en förrymd tysk soldat till döden. En av de holländska delegaterna erinrade sig denna dödsdom, som hade väckt stor uppmärksamhet i Holland. Den ifrågavarande soldaten hade nämligen varit ute på plundring och därvid mördat tvenne holländare. Att han dömdes till döden hade väckt tillfredsställelse bland holländarna, som ej väntat sig en sådan akt av rättvisa från den tyska ockupationsmaktens sida. För detta hade krigsdomaren nu dömts att undergå samma straff trots att domstolen kände till omständigheterna i det tidigare målet. Man tillämpade härvid den enkla regeln att var och en som dömt någon till döden under den föregående regimen skulle sona detta med sitt eget liv.
Jag kommer nu över till civilrätten. Tyvärr hann icke utskottet för detta rättsområde behandla förhållandena inom familjerätten, vilka tycktes erbjuda åtskilligt av intresse. Och inom förmögenhetsrätten voro egentligen endast socialiseringsåtgärderna före
mål för granskning och dokumentation. Å andra sidan voro dessa åtminstone för en utlänning av ett alldeles särskilt intresse. Vad kommunisterna framför allt eftersträvar är ju att förstatliga landets kapitaltillgångar.
Redan år 1945, innan överhuvudtaget några inhemska politiska instanser upprättats i östzonen, företogos på order av den ryska ockupationsmakten vittgående socialiseringsåtgärder. Sålunda förstatligades alla jordbruksfastigheter på mer än 100 har. Denna åtgärd drabbade i stort sett även på fastigheterna befintlig lösegendom, varjämte desamma gjordes gravationsfria. Inteckningshavarna fingo nöja sig med den personliga fordringsrätten mot de ruinerade godsägarna.
På rysk order socialiserades vidare 40 % av industrien samt alla banker och försäkringsbolag. I stor utsträckning övertog det allmänna härvid icke företagens skulder utan endast deras tillgångar. Sedan parlamentariska församlingar upprättats i östzonen, fortsattes denna socialisering i viss utsträckning genom tysk lagstiftning.
Denna omfattande expropriation av enskild egendom skedde utan att ägarna erhöllo någon ersättning. Rättsgrunden härför skulle vara att dessa voro »Nazi- und Kriegsverbrecher». Men detta kunde ju inte gälla alla ägare av större jordbruksfastigheter! Och vad angår industriföretagen ansågs det tillräckligt att dessa producerat för den tyska krigsmakten, vilket naturligtvis ingen kunnat undandra sig under kriget. Samtliga biografer förstatligades med motivering att de bedrivit nazistisk propaganda.
Ägarna bereddes icke tillfälle att komma med några invändningar mot att deras egendom togs ifrån dem och ej heller kunde de överklaga besluten härom. Överhuvudtaget förefaller det som om socialiseringen omfattade all egendom och alla företag som den nya regimen önskade komma i besittning av. Det gick så långt att även judar och personer, som tillhört motståndsrörelsen mot Hitler, berövades sin egendom. Som ett drastiskt exempel kan nämnas att änkan till en judisk fabrikör, vilken av nazisterna satts i koncentrationsläger och ihjälgasats, förgäves försökt återfå sin mans företag. Allt hon kunde uppnå var att få en underordnad befattning i den förstatligade fabriken.
Förstatligandet enligt generella bestämmelser upphörde efter några år. Och 1949 års författning innehåller den principen att expropriation skall ske mot ersättning. Socialiseringen fortsatte emellertid på andra vägar. I östzonen råder naturligtvis en mycket omfattande planhushållning. Investeringar, priser, löner —
allt bestäms av staten. Denna planhushållning erbjöd utomordentliga möjligheter för överförande av egendomen i allmän ägo. Man fastställde så låga löner för privata företag, att dessa ej erhöllo någon fullgod arbetskraft, eller stadgade så låga priser för deras produkter, att företagen gingo med förlust. Ägarna tvungos härigenom att avstå sin egendom till det allmänna.
En annan metod är att skatten för ett företag fastställes till så högt belopp att ägaren ej kan betala densamma. Företaget sätts då i konkurs och denna resulterar i att detsamma överföres i allmän ägo. På den av De frisinnade juristerna organiserade rådgivningsbyrån var jag i tillfälle att ta del av ett liknande fall. Den hjälpsökande var en ålderstigen lantbrukare, som ägde en gård på 50 har. Han hade fått sig ålagd en så omfattande leveransplikt till staten, att det var honom omöjligt att fullgöra densamma, särskilt som han ej kunnat få någon manlig hjälp till gårdens skötsel. Nu var han åtalad för vanvård av sin gård och riskerade såväl frihetsstraff som konfiskation av gården. Man tillrådde honom att fly till västzonen för att åtminstone undgå straffet.
I detta fall utnyttjade man sålunda straffprocessen för att uppnå det eftersträvade målet. Detta är ett mycket använt tillvägagångsätt. I östzonen finns ett otal författningar, som reglera förhållandena inom näringslivet. Då därtill kommer att dessa äro bristfälligt publicerade, är det ofrånkomligt att företagarna göra sig skyldiga till förseelser mot den ena eller andra författningsbestämmelsen. Sanktionen är härvidlag straff samt konfiskation av den tilltalades hela förmögenhet. Detta gäller även förseelser som efter östtyska förhållanden bestraffas relativ milt. I många fall är det uppenbart att själva syftemålet med ett åtal för en dylik förseelse är att den tilltalades egendom skall överföras i allmän ägo.
Har staten en gång lagt beslag på en medborgares tillhörighet, har denne mycket små möjligheter att återfå densamma. 1946 var en åkare i Dresden nog djärv att väcka talan mot staten om utlämnande av en häst, som frånstulits honom och som han återfunnit i det allmännas besittning. Denna talan väckte stor förbittring hos de maktägande. Man organiserade ett folkupplopp utanför domstolslokalen, då målet skulle före, och framtvang på så sätt att rättegången måste inställas. Advokaten, som uttagit stämning, berövades sin rätt att företräda inför rätta, och domstolspresidenten avsattes. För att något lika oerhört icke skulle hända igen, förbjödos domstolarna i lag att ta upp talan av enskild mot det allmänna.
Genom alla dessa åtgärder av olika slag har den privata sektorn krymt samman till en bråkdel av näringslivet i dess helhet. De enskilda företagare, som finnas kvar äro mindre bönder och fabrikanter, hantverkare, affärsinnehavare o. dyl. Och även dessas existens är hotad. Att trycket på den enskilde på sistone tilltagit kunde man märka av att flyktingströmmen ökat under sommaren. Under den tid jag var i Berlin sökte dagligen omkring 1 000 personer sig över till stadens västsektor. Och samma dag som jag avreste, läste jag en tidningsnotis om att man inom det socialistiska enhetspartiet fastställt en plan för den slutliga likvideringen av vad som fanns kvar av fri företagsamhet.
Jag hoppas det föregående starkt koncentrerade referatet ger någon föreställning om vad som framkom under kongressen.1 De grova dragen härav kände väl de flesta deltagarna redan tidigare till. Men åtminstone på mig gjorde kongressen ändock ett utomordentligt starkt intryck. För den som lever i ett så ombonat land som Sverige, kan det lätt hända att terrorn och nöden även i närbelägna länder förlorar något av sin verklighetskaraktär.
På kongressen fick man detta tillstånd levandegjort för sig. Genom vittnesmål och skriftlig dokumentation trängde sig förhållandena i östzonen liksom på en. För mig — som kom direkt från en lättjefull semestervistelse på en svensk badort — innebar kongressen något av en chock.
Härtill bidrog väl också förhållandena på kongressorten. Berlin är fruktansvärt förstört och återuppbyggnaden har knappast alls kommit igång. En kväll promenerade jag från Kurfürstendamm i riktning mot Brandenburger Tor. Då och då dök det upp en människa i den sparsamma gatubelysningen, här och var stod ett bebott hus. Men det förhärskande intrycket var en förödd och utdöd stad. Fönsteröppningarna gapade tomma ur husfasaderna och av många kvarter återstod ej mer än jättelika högar av tegelstenar och murbruksrester.
Västberlin är emellertid icke blott en förödd utan även en belägrad stad. Vid stadsgränsen börjar östzonen. Berlinaren är instängd i sin stad. Alla livsmedel måste importeras på de få trafikvägar ryssarna lämnat öppna. Och fronten i det kalla kriget mellan öst och väst går tvärsigenom staden. Vid Brandenburger
Tor och på Leipziger Platz står folkpolisen på vakt. Det är intressant att se hur gatubilden förändras då man överskrider gränsen mellan stadens väst- och östsektor. Människorna äro sämre klädda, se mer betryckta ur, personbilarna ha försvunnit, varusortimenten i skyltfönstren äro torftigare och i stället för affärsreklam ser man jättelika plakat med kommunistisk propaganda. Man har kommit över icke blott i ett främmande land utan även i en helt annan kulturkrets.
Min redogörelse för rättsförhållandena i Östtyskland kräver väl inga detaljkommentarer. Fakta tala i detta fall sitt tydliga språk. Vad som försiggår i Östtyskland är helt enkelt en revolution. Understödda av den ryska ockupationsmakten omdana de fåtaliga kommunisterna samhället i strid mot den övriga befolkningens önskningar. Härvid har man emellertid gått fram steg för steg och sökt ge sken av att varje förändring genomföres med befolkningens goda minne och på den bestående rättsordningens grund. Detta har säkert varit välbetänkt. De godtrogna och optimistiska ha ingivits den uppfattningen att kommunisterna ej äro så farliga och att nog allt slutligen kommer att ordna sig till det bästa. En viss hänsyn ha ryssarna också måst ta till sina allierade samt till den tyska befolkningen, som givetvis ansett ockupationsmakterna böra avhålla sig från radikala ingrepp i den tyska samhällsordningen. För övrigt stämmer denna taktik med den kommunistiska doktrinen. »De revolutionärer, som ej förstår att förena de illegala kampformerna med alla legala former, är ytterst dåliga revolutionärer», säger Lenin i sitt arbete om »Kommunismens barnsjukdomar». Och Hitler gjorde på precis samma sätt. Det syntes mig som en ödets ironi då de tyska föredragshållarna på åtskilliga punkter underströko överensstämmelsen mellan de nuvarande förhållandena i östzonen och de tidigare under nazistregimen. Flera av mötets arrangörer hade också gjort bekantskap med Hitlers fängelser och koncentrationsläger.
På kongressen anlade man emellertid icke detta rent politiska betraktelsesätt på det östtyska problemet utan skärskådade detsamma ur en mer juridisk synvinkel. Detta gällde ej blott de församlade delegaterna utan även de tyska värdarna. Västberlins främste styresman, borgmästare Reuter, förklarade i ett gripande tal inför kongressen: »Berlin kämpft darum mit der ganzen Leidenschaft seines Herzens und mit der ganzen Hartnäckigkeit seines Willens, dass Recht als Recht über uns herrschen möge und nicht eine Gewalt, die wir verachten und die uns alle in den
Abgrund hineinziehen würde.» Vidare kan nämnas att representanten för den västtyska regeringen i Bonn i sitt hälsningsanförande sade sig vilja ge kongressen följande devis: »Mit den Waffen des Geistes wollen wir das Recht erzwingen und das Unrecht besiegen.» Och av de frisinnade juristerna betecknades förhållandena i östzonen som ett »System des Unrechts».
Vad menade man då härvid med rätt och orätt? Ja, en tanke som framkom i ett flertal anföranden var att man ej bekämpade kommunisterna i gemen eller kommunismen såsom sådan utan de kommunistiska brottslingarna. Så vitt jag kunde förstå var meningen härvid den, att en övertygad kommunist borde man respektera och att såvida kommunisterna med demokratiska medel kunde övertyga majoriteten av befolkningen om deras ideals förträfflighet, så borde dessa realiseras. Däremot kunde man inte acceptera de metoder som begagnats vid socialiseringen i östzonen.
Vad man framför allt vände sig mot var att regering och ämbetsmän i östzonen bröto mot landets egna, i kraft varande lagar. Helt säkert har denna kritik varit mycket effektiv ur propagandasynpunkt. Men man må å andra sidan uppmärksamma att densamma helt baserar sig på det förhållandet att kommunisterna icke litat enbart till det nakna våldet utan velat ge sina åtgärder ett sken av legalitet. Någon längre tid torde man icke heller kunna bekämpa kommunisterna på detta sätt. Snart ha dessa ersatt de gamla lagarna med nya och då förlorar den ifrågavarande kritiken sin udd. Visserligen kan man då göra gällande att de nya lagarna ej tillkommit i demokratisk ordning. Men vem vill anklaga de ryska domarna och tjänstemännen för att de tillämpa lagar, vilkas rättsenlighet ytterst baserar sig på de maktförhållanden som uppstod genom den ryska revolutionen för 35 år sedan? Går man bara tillräckligt långt tillbaka i tiden, finner man att i varje land grunden för den bestående rättsordningen en gång skapats genom våld.
Emellertid kritiserades rättsförhållandena i östzonen även från en annan utgångspunkt. Man menade dessa strida mot naturrätten. Detta gjordes uttryckligen gällande av några talare. Hos andra kunde man spåra naturrättsliga tankegångar utan att dessa voro klart utformade såsom sådana.
Här i landet gör man sig ingen föreställning om den renässans som det naturrättsliga betraktelsesättet för närvarande upplever på kontinenten. Detta har ju aldrig övergivits av den katolska rättsläran. Och i England och Frankrike ha de naturrättsliga idé
erna visat en segare livskraft än i Tyskland, där desamma frenetiskt bekämpats alltsedan den historiska skolans dagar. Det är emellertid just i Tyskland som naturrätten för närvarande ärmest i ropet. »Der Traum des Naturrechts ist ausgeträumt», förklarade Windscheid emfatiskt i mitten av förra seklet. Han har icke blivit sannspådd.
Som demonstration härav skall jag referera ett samtal, som jag hade under kongressen med en ledamot av Bundesgerichtshof, Västtysklands nyupprättade högsta domstol. Denne sade sig anse det vara hans plikt som domare att döma i strid mot gällande lagar och författningar i den mån dessa stredo mot naturrätten. Och han höll strängt på att detta innebar rättstillämpning — den enda möjliga i en dylik situation. Jag svarade honom att ej heller jag var någon renodlad legalist. Jag kunde mycket väl tänka mig den situationen att de svenska statsmakterna beslutat en lag, vilken enligt min mening vore så orättfärdig eller så ödesdiger för mitt land, att jag som domare skulle döma stick i stäv däremot. Men att kalla detta för rättstillämpning, skulle inte falla mig in. Det vore ett alltför missvisande uttryckssätt, vilket dessutom kunde öppna vägen för kaos och godtycke inom rättsskipningen. Hellre ville jag då beteckna det som en akt av »passivt motstånd» eller rent av som en revolutionär handling.
Som motivering för sin uppfattning anförde den tyske domaren, att det under nazisttiden utfärdats lagar och författningar, som tillkommit i laga ordning och vilka ur juridisk-teknisk synpunkt varit oklanderliga, men vilka haft det mest upprörande innehåll. De tyska domarna hade ansett sig förpliktade att tillämpa dessa lagar. De hade vid universiteten uppfostrats i positivistisk anda och fått lära sig att det ej är domarmaktens uppgift att kritisera statens lagar utan att tillämpa dessa. Något sådant finge ej upprepas. Därför måste domstolarna anses förpliktade att tilllämpa naturrätten som högsta juridiska norm.
Det har sagts mig att även Nürnbergprocesserna och annan allierad lagföring av det tredje rikets funktionärer haft betydelse i förevarande hänseende. Omänskligt handlingssätt har bestraffats även då den tilltalade handlat enligt lag eller förmans order. Tyskarna ha härför präglat uttrycket »gesetzliches Unrecht».
Den naturrättsliga renässansen sammanhänger naturligtvis med våra dagars våldsamma politiska omvälvningar. En av de norska kongressdelegaterna, med vilken jag debatterade den berörda frågan, delgav mig följande synpunkt härpå: »Ser du vi äro nog alla mer eller mindre naturrättare — vi som varit med.» Den kulan visste var den tog.
Men hur menade man sig då kunna få kännedom om de naturrättsliga normernas innehåll? Ja, på kongressen tillämpade man helt enkelt Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna. I kongressresolutionen utsades vilka förhållanden i östzonen man menade strida häremot. Detta tillvägagångssätt tycks mig vara av särskilt intresse. Forna tiders rättsfilosofer ha ofta identifierat »jus naturae» med »jus gentium». I våra dagar finnes det emellertid en överstatlig organisation som genom lagstiftningsliknande åtgärder sanktionerar allmänna rättsprinciper, vilka man anser böra prägla de olika nationella rättsordningarna. Och Nürnbergprocessen kan väl sägas vara ett första trevande försök att skapa garanti för att så också kommer att ske i praktiken. Man kan säga att på detta sätt ha i våra dagar de naturrättsliga idéerna fått åtminstone en viss förankring i verklighetens värld.
Trots detta tror jag man gör oklokt i att betrakta motsättningen mellan öst och väst ur en väsentligen juridisk synvinkel. Naturrätten har alltid tjänat som en ideologisk projektion av vissa politiska ideal. Detta kan ha sitt propagandavärde. Men ettdylikt betraktelsesätt kan också skymma blicken för varuti den politiska målsättningen egentligen består.
Låt oss anta att de väsentligaste olikheterna mellan den västerländska och den kommunistiska samhällsåskådningen kunna sammanfattas i motsättningen mellan individualism och kollektivism. Enligt västerländsk uppfattning böra åsiktsmotsättningarna mellan människorna och konkurrensen dem emellan ges ett betydande spelrum i samhällslivet. Den rekordsnabba utvecklingen på olika områden har i vår tid visserligen medfört stora svårigheter vid realiserandet härav. I skilda avseenden har hänsynen till medborgarnas trygghet fått motivera inskränkningar i deras frihet. Men fortfarande råder väl dock i stort sett enighet om att friheten i andligt och ekonomiskt hänseende är ett värde av utomordentlig betydelse. Man menar icke blott att framåtskridandet bäst befordras härav utan även att frihetsinskränkningar utöver en viss gräns kränker människans värdighet. Häremot står kommunismens krav på enighet bland människorna och samarbete dem emellan. Gemene man bör ej fostras till att skapa sig sin egen mening och ta självständiga initiativ, ty härigenom äventyras samarbetet och minskas effektiviteten inom den enhetligt ledda produktionen. Åtminstone gäller detta tills den socialistiska staten spelat ut sin roll och kommunismen i egentlig mening kan införas — en eventualitet som jag bortser från i detta sammanhang.
Det finns väl ingen anledning att anta att människorna ej skulle kunna leva lyckliga i ett socialiserat samhälle av det slag som kommunisterna eftersträva. Människosläktet förefaller vara högst anpassningsbart. Men uppenbarligen måste de nuvarande människorna omdanas för att så skall bli fallet. Är det ytterst om denna omdaning som striden står, syns det mig ej vara rimligt att förklara kampen gälla icke kommunismen utan endast de kommunistiska brottslingarna. Ja, ju mindre »brottslighet» kommunisterna låter komma sig till last, ju farligare förefalla de mig vara för den västerländska odlingen. Att de icke behöva tillgripa brutala åtgärder tyder på att motståndet mot deras politik är svagt. Vilka medel kommunisterna än må begagna sig av, är det för övrigt icke dessa utan deras mål, som är det ur västerländsk synvinkel mest betänkliga.
Det är framför allt från denna utgångspunkt som jag skulle vilja bedöma de nuvarande förhållandena i Berlin och i östzonen. För Västerlandet måste det vara ett livsintresse att det bjuds motstånd mot kommunismen var helst denna tränger fram och vilka medel den än använder. Att Västberlin fortfarande tillhör den fria världen, beror naturligtvis främst på västmakternas militära och materiella resurser. Men staden hade näppeligen kunnat hållas, om berlinarna själva velat ge upp. Deras mod och motståndsvilja äro värda vår respekt och tacksamhet. Än mera gäller detta alla dem som med fara för sin frihet och sina liv bjuda motstånd mot kommunisterna i östzonen — så gott sig detta nu göra låter. Och härvid ha De frisinnade juristerna helt visst spelat en betydelsefull roll. De ha verksamt bidragit till att avslöja kommunisternas verkliga avsikter samt givit de förtryckta östtyskarna den hjälp som överhuvudtaget kan beredas dem under nuvarande förhållanden.