SVENSK RÄTTSPRAXIS CIVIL- OCH STRAFFPROCESSRÄTT 1948-1952
AV DOCENTEN LARS WELAMSON
Det förhållandet, att föreliggande översikt omfattar den första tiden efter RB:s ikraftträdande, har påverkat dess utformning i flera hänseenden. Sammanställandet av rättsfallen har sålunda ansetts lämpligen böra ske i huvudsaklig anslutning till RB:s systematik.1 Dispositionen av materialet har därigenom kommit att avvika från den i tidigare översikter2 begagnade bl. a. i så måtto att tvistemål och brottmål icke genomgående behandlats i skilda avdelningar. Å andra sidan har det befunnits ändamålsenligt att i en särskild avdelning redovisa rättsfall rörande sådana problem inom rättsmedelsläran, som äro väsentligen gemensamma för HovR och HD.3 Rättsfallen ha delvis behandlats utförligare än som skett i närmast föregående översikter. I viss utsträckning har därvid hänvisats till litteratur4 och tidigare praxis.5 Hänvisningarna göra emellertid icke anspråk på fullständighet. I rättsfallsreferaten upptagna hänvisningar ha exempelvis i allmänhet icke återgivits, och hänvisningarna till litteratur avse företrädesvis endast ställen, där respektive rättsfall behandlats.
I. DOMSTOLSVÄSENDET
HD:s sammansättning. I 3: 6 RB föreskrives, att tre ledamöter skola deltaga i behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under HD:s prövning. Några andra bestämmelser angående HD:s kompetens i sammansättning med tre ledamöter ha — bortsett från nådeärenden — icke givits. I NJA 1950 s. 177 fälldes emellertid ombud för revisionssvarande av HD å avdelning för tillståndsprövning till ansvar jämlikt 9: 5 RB för det han i genmäle å revisionsinlagan uttalat sig otillbörligt om den underrätt, som dömt i målet. — Av revisionssvarande i genmäle framställt yrkande om ansvar å ombud för revisionskärande jämlikt 16 kap. SL på grund av vissa uttalanden i revisionsinlagan upptogs däremot — efter det HD ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i revisionsmålet — av HD i dess vanliga sammansättning. HD förordnade därvid, att bestyrkt avskrift av genmälet skulle delgivas ombudet med föreläggande för honom att inkomma med skrift
ligt svaromål. NJA 1950 s. 99. (Se 19: 5 st. 2, 20: 1, 45: 2 st. 2, 45: 6, 47: 24 och 57: 1 RB.)
Åklagare. Av stadgandet i 7: 4 RB — innehållande bl. a. att RÅ är allmän åklagare vid HD — har ansetts följa, att ansökan om resning i mål om allmänt åtal icke kan göras av åklagare vid underrätt utan endast av RÅ. NJA 1949 s. 17.1 — Sedan skogsvårdsstyrelse med stöd av 26 § 1923 års skogsvårdslag fört ansvarstalan mot X och därvid yrkat ersättning för sina rättegångskostnader, fällde HovR X till ansvar men ogillade i väsentliga delar styrelsens anspråk på kostnadsersättning. Styrelsen ansågs mot stadgandet i 7: 8 st. 2 RB — enligt vilket annan särskild åklagare än JK, JO eller MO ej må besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i HD — icke vara behörig att fullfölja talan i målet till HD. NJA 1950 s. 72. (Jfr 40 § 1948 års skogsvårdslag samt övergångsbestämmelserna till denna.) I detta sammanhang må anmärkas rättsfallet NJA 1951 s. 635. I mål mellan en av MO särskilt förordnad åklagare X samt Y, angående vållande till annans död m. m., hade av RR för Y förordnad offentlig försvarare av RR:n tillerkänts ersättning av allmänna medel med visst belopp. X ansågs i sin egenskap av åklagare i nämnda mål behörig att föra talan mot RR:ns beslut angående ersättningsbeloppet. HovR:n, vars beslut upphävdes av HD, hade däremot avvisat X:s besvärstalan med motivering bl. a., att talan om sänkning av offentlig försvarares arvode rörde kronans enskilda rätt. — Frågan, huruvida en å det allmännas vägnar förd talan gäller kronans enskilda rätt eller icke, har genom 20 § RP tillagts processuell betydelse i skilda hänseenden. Sålunda skola, då talan icke gäller kronans enskilda rätt, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, beträffande rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt RB:s bestämmelser angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a., att i sådant fall det allmänna skall vid fullföljd till HD företrädas av RÅ. Se härom NJA 1950 s. 584, refererat av HÖRSTADIUS i FT 1951 s. 210 f.2 Jfr vidare angående rekvisitet »kronans enskilda rätt» NJA 1950 s. 295 (I) och 1952 s. 131, anmärkta nedan under V, C, Prövningstillstånd. — Rörande innebörden av särskilda föreskrifter om fullföljd, se NJA 1949 s. 286, C 781 och 782 samt 1950 s. 73.
Advokater. Sakförare, som i sin firma använt beteckningen advokatbyrå, ansågs ha obehörigen givit sig ut för advokat och straffades enligt äldre 10: 24 SL, motsvarande nya 10: 14 SL. NJA 1948 s. 650. — Angående besvär över beslut i visst fall av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund om uteslutning ur samfundet, se NJA 1949 s. 238.
Straff och vite. I 9:1 RB stadgas straff för part som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål. Straffbestämmelsen är sålunda tillämplig icke blott — såsom fallet var med motsvarande stadgande i 29: 1 ÄRB — å kärandepart utan även å svarande. Att stad
gandet bör tillämpas på svarande, vilken exempelvis genom underlåtenhet att upplysa om viss bevisning avsiktligen föranlett motparten att väcka en utsiktslös talan, synes klart. I NJA 1950 s. 526 har emellertid lagrummet tillämpats på svarande i ett fall av annan typ. Gäldenär, som utan angivande av grund bestritt ansökan om betalningsföreläggande samt, sedan målet hänskjutits till rättegång, uteblivit vid första inställelsen, ansågs med hänsyn till omständigheterna förfallen till ansvar enligt 9: 1 RB för att ha mot bättre vetande föranlett rättegång.
Man kan nu fråga sig, hur HD mot bakgrunden av detta ställningstagande skulle bedöma det fall, att en person trots förmåga att prestera och trots insikt om prestationsskyldighet underlåtit att frivilligt göra rätt för sig och därigenom tvingat motparten att väcka talan.1 Om man utgårfrån att HD i rättsfallet icke fäst avgörande vikt vid det förhållandet, att bestridandet utgjorde en åtgärd i ett redan anhängigt processuellt förfarande — en utgångspunkt som vid första påseende kan tyckas naturlig nog, eftersom man tillämpade ett stadgande, vilket riktar sig just mot förfaranden med inledande av rättegång som konsekvens — kunnade båda situationerna synas väsentligen analoga. Även en sådan tredska att göra rätt för sig går f. ö. utan vidare in under ordalagen i 9: 1 RB. Till yttermera visso kunna motiven till lagrummet förefalla erbjuda visst stöd för antagandet, att man åsyftat att utsträcka kriminaliseringen därhän, med uttalandet, att det icke förutsättes, att parten handlat av arghet.2
Icke förty kan det svårligen antagas, att man vare sig vid RB:s förarbeten verkligen skulle ha åsyftat eller i praxis skulle vara beredd att acceptera en regel, enligt vilken straffsanktionen i sådan utsträckning utnyttjas till förstärkning av det civilrättsliga uppfyllelsetvånget.3 I själva verket måste rättsfallet säkerligen ses mot bakgrunden av att 9: 3 RB kriminaliserar åtgärder, varigenom part i tvistemål (och målsägande i brottmål) söker förhala en anhängig rättegång. Bestridande i förhalningssyfte av ansökan om betalningsföreläggande utgör ju en åtgärd inom ramen för ett anhängigt processuellt förfarande, vilken synes fullt likvärdig med en åtgärd, varigenom ett anhängigt ordinärt tvistemål förhalas. En tillämpning av 9: 3 RB skulle emellertid knappast stå i bästa överensstämmelse med 26 § lagsökningslagen, som talar om att målet efter bestridande på ansökan av borgenären »hänskjutes till rättegång». Med hänsyn härtill torde avgörandet endast innebära en med formellt stöd av 9: 1 RB företagen tillämpning av den i 9: 3 RB uttryckta principen om straff för försök att förhala ett påbörjat rättegångsförfarande.4 Någon
slutsats med avseende på förfaranden helt utom rätta torde det icke tilllåta.1
Regleringen av sanktionerna mot part i rättegång synes även i andra hänseenden förtjäna diskuteras. Enligt det nyssnämnda stadgandet i 9: 3 RB straffas part i tvistemål (och målsägande i brottmål), som söker förhala rättegången genom uppenbart ogrundade påståenden eller invändningar eller genom innehållande av bevis eller annan otillbörlig åtgärd. Härmed avses enligt motiven icke »det sakliga innehållet i parts processföring, såsom vilseledande eller osanna uppgifter i rättegången.»2 Emellertid omfattar 9: 3 RB otvivelaktigt även osanna uppgifter. Avgörande för kriminaliseringen är tydligen partens syfte. Ljuger han i syfte att vinna rättegången, skall han icke drabbas av ansvar, förutsatt att han icke avgivit sin utsaga under sanningsförsäkran. Det kan enligt NJA 1949 s. 756 icke ens bli fråga om skadestånd. Ljuger parten i syfte att förhala rättegången, kan han däremot straffas. Även i den mån skillnaden till äventyrs skulle kunna förklaras av att också domstolen får vidkännas olägenhet av en förhalning, måste det för motparten — som onekligen är den närmast intresserade — te sig uppseendeväckande att en lögn skall bli straffri, om den skett i det kvalificerade uppsåtet att föranleda ett oriktigt avgörande, men kunna bestraffas om syftet varit det normalt mindre äventyrliga att uppskjuta ett riktigt avgörande. Man kan f. ö. i detta sammanhang fråga sig, huruvida det enligt 9: 3 RB räcker med vanligt uppsåt. Om så är förhållandet (något som dock synes tvivelaktigt) kommer tydligen lagrummet att bli i icke obetydlig utsträckning tillämpligt på vilseledande eller oriktiga uppgifter, som hänföra sig till »det sakliga innehållet i parts talan», nämligen då parten ytterst åsyftar att påverka utgången men i andra hand åstundar en förhalning av avgörandet eller åtminstone uppfattar en sådan såsom nödvändigt förbunden med den önskade effekten. Det förefaller kunna sättas i fråga, huruvida det icke, då den i 43: 6 RB uttalade sanningsplikten icke generellt straffsanktionerats, varit lyckligare att nöja sig med rättegångskostnadsansvar och preklusion av rätt att företaga processhandling såsom sanktioner mot åtgärder i förhalningssyfte.
Sedan i brottmål den tilltalade vid visst vite förelagts att inställa sig personligen vid huvudförhandling i målet samt han icke kommit tillstädes den utsatta dagen, utdömdes med hänsyn till omständigheterna ett till beloppet nedsatt vite. SvJT 1952 s. 439.3 Jämväl av förvaltningsmyndighet genom lagakraftvunnet beslut förelagt vite har ansetts kunna av domstol till beloppet nedsättas. SvJT 1949 s. 351 och NJA 1951 s. 116. I det senare fallet prövades även frågan, huruvida förvaltningsmyndighet, vars lagakraftvunna vitesföreläggande icke efterkommits och som i
anledning härav gjort anmälan till åklagare för vitets utdömande, äger, ehuru dom ännu ej fallit, meddela nytt föreläggande vid högre vite. Frågan besvarades jakande. Rättsfallet gäller även fråga om samtidigt utdömande av sålunda förelagda viten. (En ledamot av HD, JustR WALIN, har i ett särskilt yttrande utförligt utvecklat sin ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål.) — Då av hälsovårdsnämnd förelagt vite i viss del icke var lagligen grundat, ansågs utdömande av vitet icke kunna ifrågakomma. SvJT 1952 s. 282. — Domstol ansågs icke äga befogenhet att förordna om ändring av olovligen utförd byggnadsåtgärd och därvid utsätta vite. SvJT 1949 s. 115. Se angående domstols befogenhet att meddela vitesföreläggande även NJA 1950 s. 203. — Se ock SvJT 1951 s. 275 och NJA 1950 s. 161, anmärkta under II, B, Åtalsrätt.
II. RÄTTEGÅNGEN I ALLMÄNHET
A. Rättegången i tvistemål
Svensk jurisdiktionskompetens. En man, f. d. estnisk medborgare, som år 1944 efter Estlands införlivande med Sovjetunionen flytt från Estland till Sverige och sedan dess haft hemvist här, yrkade vid svensk domstol skillnad i äktenskapet med sin hustru, vilken före mannens flykt försvunnit. Denna talan ansågs kunna upptagas till prövning. NJA 1948 s. 805.1 — I mål om hemskillnad mellan i Sverige bosatta makar (tysk man och svensk kvinna) ansågs svensk domstol behörig att pröva (och svensk lag tillämplig beträffande) frågan angående vårdnaden om makarnas barn (tysk medborgare). NJA 1952 s. 471. — Enligt 10: 3 RB må i tvist rörande betalningsskyldighet den som icke äger känt hemvist inom riket sökas där honom tillhörig egendom finnes. Med stöd av nämnda lagrum ansågs svensk domstol, inom vars domkrets svaranden tillhörig egendom fanns, kunna upptaga talan om underhållsbidrag, anhängiggjord efter det parterna, som voro utländska medborgare, vunnit äktenskapsskillnad vid utländsk domstol. Då talan icke avsåg annat än underhållsbidrag förelåg sålunda enligt HD icke med hänsyn till bestämmelserna i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption hinder mot att saken prövades av svensk domstol, och ej heller ansågos de i GB givna reglerna om behörig domstol i äktenskapsmål tillämpliga å tvisten. NJA 1950 s. 464.
I NJA 1949 s. 724 förelåg det intressanta och praktiskt betydelsefulla spörsmålet, huruvida avtal om prorogation till utländsk domstol, avseende framtida tvist härflytande ur angivet dispositivt rättsförhållande, utgör hinder att få tvisten prövad här i riket vid eljest behörig domstol. Frågan besvarades enhälligt i princip jakande. En ledamot av HD, JustR KARLGREN, utvecklade sin mening i ett utförligt yttrande. Såsom i HD:s motivering — återgiven av WIKANDER i SvJT 1952 s. 203 f. — framhållits, kan spörsmålet icke anses reglerat i svensk lagstiftning. Givna bestäm
melser om prorogation torde blott ha intern forumrättslig räckvidd.1 Vid sådant förhållande torde väsentlig betydelse få tillmätas frågan, huruvida ett prorogationsavtal kan anses innebära, att part avhänder sig rättsskydd i betänklig utsträckning. Man torde kunna utgå från att i varje fall ett avtal, varigenom part avhänder sig allt processuellt rättsskydd, enligt svensk rätt icke anses giltigt.2 Förmodligen får åtminstone i princip detsamma anses gälla avtal, varigenom part avhänder sig möjligheten att få sitt anspråk realiserat i Sverige. Med denna utgångspunkt blir det av vital betydelse, vilken verkan en dom i det land, till vilket prorogation skett får här i riket.
Det torde vara klart, att en utländsk dom icke kan omedelbart verkställas här i riket utan uttryckligt lagstöd.3 Enligt en inom doktrinen flerstädes uttalad åsikt skulle emellertid frånvaro av lagstöd för verkställighet likväl icke utesluta, att en utländsk dom kan i praxis tillerkännas rättskraft här med konsekvens att den utländska domen skulle — förutsatt att behörigt forum finnes — kunna läggas till grund för en i vanlig ordning verkställbar svensk dom.4 Det kan nu möjligen påstås, att denna åsikt inrymmer en befogenhet för domstolarna att via rättskraften de facto sätta lagstiftningens ställningstagande till verkställbarheten ur spel och därför svårligen kan accepteras.5 Med visst fog kan dock måhända göras gällande, att en sådan indirekt verkställighet icke behöver uppfattas såsom en korrigering av lagstiftarens negativa inställning. Eftersom lagregler i ämnet måste bli mer eller mindre schematiska, kan det föreligga ett legitimt behov av att de kompletteras med i praxis utformade mera nyanserade regler. Accepterar man denna utgångspunkt, kan man tydligen med Karlgren anse det »alldeles icke uteslutet, att avgörande skäl skulle kunna anses tala för uppfattningen, att frågan om berörda prorogationsavtals giltighet och frågan om utländsk doms rättskraft här i riket måste sammankopplas med varandra.»
Vad angår rättskraften menar nu Karlgren, att det till en början helt allmänt kan betvivlas, att regeln, att utländsk dom merendels saknar
rättskraft här i riket, alltjämt bör upprätthållas i samma omfattning eller tilläggas samma innebörd som tidigare varit fallet. Det ligger enligt Karlgren vidare nära till hands att, även om man eljest avvisar den utländska domens rättskraft i Sverige, låta just prorogationsavtal medföra dylik rättskraft. I detta sammanhang hänvisar Karlgren till KALLENBERG, enligt vilken från nyssnämnda grundsats borde göras undantag för de fall, då svensk domstol icke är behörig att till prövning upptaga ifrågavarande tvist. Karlgren framhåller även, att rättstillämpningen med NJA 1935 s. 611 »i sak om än icke i form» tagit ett stort steg mot uppmjukande av regeln om utländska domars avsaknad av rättskraft. Tydligen måste man emellertid, såvitt gäller utländsk dom i den med prorogationsavtalet avsedda tvisten, taga steget fullt ut, om icke vinnande part skall sakna all möjlighet att göra sitt anspråk gällande här i riket. Oaktat skillnaden mellan bevisverkan och rättskraft praktiskt sett ofta framträder såsom tämligen subtil, torde den här bli av avgörande betydelse. Tillerkännes domen endast bevisverkan, om ock en mycket stark sådan, härflyter ju tvisten alltjämt ur avtalsförhållandet, och talan kan fortfarande mötas med prorogationsavtalet. Det står däremot i god överensstämmelse med såväl prorogationens avsedda funktion som modern uppfattning om rättskraftens innebörd1 att avtalet icke kan hindra ett yrkande om förpliktande i enlighet med ett utländskt rättskraftigt avgörande.
Beträffande under alla förhållanden nödvändiga modifikationer i en regel om utländska domars rättskraft och om giltighet av prorogationsavtal må hänvisas främst till Karlgrens yttrande. Av HD:s motivering framgår en förutsättning för giltig prorogation, nämligen att behörig domstol icke får saknas i den stat, till vilken prorogation skett.
Om sålunda NJA 1949 s. 724 kan sägas belysa behovet av mera tidsenliga regler om erkännande av utländska domar, åskådliggör SvJT 1950 s. 202 i icke mindre grad att reglerna om immunitet för utländsk stat numera lämna åtskilligt övrigt att önska. Ett avtal om arbetsbeting hade slutits mellan bulgariska legationen i Stockholm och en svensk firma. Talan mot bulgariska folkrepubliken, avseende betalning enligt avtalet, upptogs av HovR:ns majoritet icke till prövning. RR:n hade däremot, under åberopande av att tvisten icke hänförde sig till statsåtgärd av offentlig natur, funnit republiken skyldig att ingå i svaromål. En reservant i HovR:n, som kom till samma slut som RR:n, uttalade bl. a., att den ekonomiska och kommersiella samfärdseln numera — i den mån överenskommelse om immuniteten icke träffas genom konventioner — synes fordra den inskränkningen i immunitetsprincipen, att den avtalsslutande staten likställes med en privatperson och sålunda beträffande rättsförhållanden av ifrågavarande slag är skyldig att svara inför svensk domstol. Majoritetens ståndpunkt aktualiserar tydligen i hög grad behovet av överenskommelser i immunitetsfrågan särskilt med de östeuropeiska staterna, i vilka den ekonomiska och kommersiella verksamheten i stor utsträckning bedrives i statlig regi. Till dess frågan erhållit en tillfredsställande lösning, är uppenbarligen största försiktighet påkallad ifråga om affärsförbindelser med utländska statliga företag. — I ett fall,
där i enlighet med 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar nedsättning skett på grund av ovisshet om vem av flera — däribland X — som vore rätt borgenär, förorsakade reglerna om immunitet komplikation i så måtto, att de — jämte andra omständigheter — förhindrade X att erhålla sådant avgörande som omförmäles i 6 § nämnda lag. Sedan X gjort anspråk på beloppet med stöd av utredning, på grund varav det finge antagas att X vore rätt borgenär, fann HD:s majoritet — med beaktande jämväl av att allenast X hos ÖÄ gjort anspråk på beloppet — den omständigheten, att genom dom i rättegång mellan vederbörande rättsägare eller annorledes ej slutgiltigt avgjorts vem som vore rätt borgenär, visserligen icke i och för sig utgöra hinder för beloppets utbetalning till X men föranleda att tillfälle bereddes den som ansåge sig äga bättre rätt till beloppet att inom angiven tid vid svensk domstol väcka den talan, vartill han kunde finna fog. NJA 1948 s. 828.
Allmän domstol och administrativ myndighet. Spörsmål om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och administrativ myndighet ha under ifrågavarande period aktualiserats i ett flertal uppmärksammade fall. Här må först antecknas rättsfallen NJA 1949 s. 330, s. 468 och s. 537 samt 1950 s. 333. Dessa rättsfall ha närmare redovisats av HÖRSTADIUS i FT 1951 s. 143 ff., PETRÉN i FT 1951 s. 41 ff. och SUNDSTRÖM i SvJT 1952 s. 349 ff.1 — I NJA 1952 s. 248 ansågs domstol icke behörig att pröva importörs anspråk på ersättning av kronan för att till importören skulle från en för reglering av marknadspriser inom landet inrättad särskild clearingkassa ha utbetalats efter oriktiga grunder bestämt belopp. — Jämlikt lagen 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. hade restitutionsnämnden förordnat om kvarstad å vissa för tyskt aktiebolag med stöd av 16 § varumärkeslagen registrerade varumärken. I en av sysslomannen för den kvarstadsbelagda egendomen anhängiggjord rättegång, i vilken yrkades förbud för svenskt aktiebolag, registrerat under firma vilken företedde förväxlingsbar likhet med varumärkena, att använda sin firma samt förpliktelse för bolaget att utgiva skadestånd, ansågs domstol behörig att pröva kontrollagens tillämplighet å de ifrågavarande varumärkena. NJA 1951 s. 789. Se ock NJA 1949 s. 271, anmärkt nedan under rubriken Res judicata.
Andra spörsmål angående domstols behörighet. Spörsmål om rätt att vinna inträde i ideell förening (fackförening) och i ekonomisk förening (bostadsförening) ha prövats av domstol i NJA 1948 s. 513 resp. NJA 1950 s. 471. Dessa rättsfall ha i litteraturen behandlats, det förra av SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, 1950, s. 81 och SvJT 1949 s. 663 f., SVENNEGÅRD i SvJT 1950 s. 31 ff. och LINDEN, Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening, 1952, s. 57 f., 68, 156 f., och det senare av Linden, a. a. främst s. 52 ff.2 — Inskrivningsdomare ansågs icke äga i lagfartsärende pröva riktigheten av innehållet i försäkran och intyg, som avses i tillämpningskungörelsen till 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. SvJT 1951 s. 271.
— Författningars grundlagsenlighet har prövats av domstol i rättsfallen NJA 1948 s. 188 och s. 458 samt NJA 1951 s. 39 (I och II). Jfr angående de två förstnämnda fallen Hörstadius i FT 1951 s. 142 f.
Domstolarnas inbördes kompetens.
Allmän domstol och specialdomstol. Till följd av bestämmelse i kollektivavtal mellan arbetsgivareförening och fackförbund — innefattande skyldighet för arbetsgivare att, på begäran av fackförbundsavdelning, utav ackordsöverskott innehålla och till avdelningen överlämna arvode till arbetarnas mätningsmän för mätning och uträkning av sådant överskott — avdrogs dylikt arvode från ackordsöverskott som tillkommit en arbetare ej tillhörande den avtalsslutande arbetarorganisationen. Talan av denne arbetare om utbekommande av det avdragna beloppet ogillades, enär hans anställningsvillkor vore att anse såsom reglerade i överensstämmelse med kollektivavtalet. Frågan härom — utom såvitt angick av arbetaren framställt påstående att arbetsgivarens förfarande strede mot lagen om förenings- och förhandlingsrätt — prövades av allmän domstol. NJA 1948 s. 1. Jfr Schmidt, Kollektiv arbetsrätt, s. 45 och SvJT 1949 s. 658 f. — Sedan expropriationstillstånd meddelats kommun beträffande område, avsett till avstjälpningsplats, framställdes i expropriationsmålet anspråk på skadestånd av angränsande fastighets ägare, som påstod, att hans fastighets värde minskades genom expropriationsområdets användning för det avsedda ändamålet. Enär nämnda fastighet ej omfattades av expropriationen och dess ägare följaktligen ej vore sakägare i expropriationsmålet, ansågs hans ersättningsanspråk icke böra prövas i detta mål, honom obetaget att i vanligt rättegångsmål göra ersättningsanspråket gällande. SvJT 1948 s. 347. — Sedan enskild person tillhörig mark tagits i anspråk för omläggning av allmän väg, träffades mellan fastighetens ägare och vederbörande vägförvaltning överenskommelse om ersättning för marken samt för visst intrång, bestående däri att bergskärningen kom så nära boningshuset å fastigheten, att trädgården blev förstörd. Under väganläggningen ledo emellertid fastigheten och dess byggnadsbestånd även skada genom sprängningsarbeten. Då enighet rörande ersättning härför ej kunde vinnas, instämde fastighetsägaren kronan till ÄgodR. 19 § 1943 års lag om allmänna vägar innehåller bl. a. följande: »För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall lämnas.» I 23 § samma lag föreskrives bl. a., att talan om ersättning skall väckas vid ÄgodR. Mot bestridande av Kronan under påstående att 19 § lagen om allmänna vägar avsåge allenast olägenheter som vore en normal följd av vägområdets begagnande för sitt ändamål ansågs ÄgodR:n behörig att pröva ersättningsanspråket. NJA 1950 s. 136. — Angående prövning av fråga om äganderätt i mål om fastställelse av gränsbestämning, se NJA 1951 s. 359, anmärkt nedan under rubriken Saklegitimation.
Lokal kompetens. Sedan A köpt vissa fastigheter och transporterat köpet på B, vilken i sin tur sålde dem vidare till C och D, försattes A i konkurs. I ansökan om stämning å B till dennes forum domicilii sade sig A:s konkursbo göra gällande i första hand, att avtalet mellan A och B rörande en av fastigheterna vore ett skenavtal och förty ogiltigt, samt
att, enär C och D vid sitt förvärv varit i god tro, skada tillskyndats A:s borgenärer med 125 000 kr., motsvarande det pris C och D erhållit vid av dem verkställd försäljning av fastigheten, och i andra hand, att avtalet skulle återgå jämlikt 34 § KL. Konkursboet formulerade sina yrkanden på följande sätt: »Yrkande: 1) a) Att RR:n fastställer, att det mellan A och B ingångna avtalet ... är ogiltigt; eller b) att RR:n förordnar, att det mellan A och B ingångna avtalet . . . skall återgå. 2) Att RR:n förpliktar B att till konkursboet utgiva 125 000 kr. . . .». Efter det stämning utfärdats å B, invände denne vid första inställelsen, att målet borde jämlikt 10: 10 RB upptagas vid fastighetsforum. (Enligt nämnda lagrum skall bl. a. tvist angående äganderätt till fast egendom upptagas vid forum rei sitae.) Underrätten avvisade målet, i vad det avsåge överlåtelsens giltighet eller återgång men upptog konkursboets talan om skadestånd. Konkursboet besvärade sig och framhöll därvid, att det i första hand åsyftade, att betalningsskyldighet skulle åläggas B, samt att avtalets ogiltighet eller återgång snarast vore att betrakta såsom grund för huvudyrkandet. HovR:n fann konkursboets talan avse allenast skadestånd och icke äganderätt till fast egendom samt förty böra upptagas till prövning. Efter fullföljd av B fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd. NJA 1952 s. 77.
Funktionell kompetens. I samband med klagan över beslut, varigenom ansökan om betalningsföreläggande avvisats, ansökte klaganden, att han måtte berättigas återbekomma av honom erlagda stämpelavgifter, varmed ansökningen belagts. Vid det förhållandet, att ifrågavarande stämpelavgifter icke erlagts för sådan handling, att stämpelbeläggningen skulle enligt 35 § stämpelförordningen granskas i HovR, blev HovR:ns beslut, varigenom ansökningen upptagits till prövning, undanröjt av HD. NJA 1949 s. 687. Sammanställt med det ovan under rubriken Allmän domstol och administrativ myndighet anmärkta rättsfallet NJA 1949 s. 537 innebär avgörandet förmodligen icke att anspråket ansetts icke ha kunnat prövas av domstol men däremot att talan i sådant fall bort anhängiggöras vid underrätt.1
Processhabilitet. I mål om underhåll till barn utom äktenskap m. m. uppkom spörsmålet, huruvida en 20-årig man själv äger föra sin talan i fråga om ett mot honom riktat underhållsanspråk. Frågan besvarades — med beaktande av att underhållsbidrag av ifrågavarande slag icke kunde anses såsom sådan gäld som avsågs i 5: 1 förmynderskapslagen (jfr numera 9: 1 FB) — i princip jakande. SvJT 1949 s. 355.
Saklegitimation. Sedan inskrivningsdomare, under åberopande av 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, funnit ansökningar om lagfart å vissa andelar av en fastighet icke kunna bifallas utan förklarat ansökningarna vilande, ansåg HovR:n hinder i anmärkta avseende mot ansökningarnas beviljande icke föreligga och återförvisade förty ärendena till inskrivningsdomaren. Ägare av andra andelar i fastigheten ansågos icke behöriga att fullfölja talan mot HovR:ns utslag. NJA 1948 s. 25. — Testamentstagare ansågs berättigad att, oberoende av överlåtelse å honom av arvinges rätt i boet, föra talan om att testamentariskt förordnande till förmån för annan skulle för
klaras ogiltigt. NJA 1948 s. 132. — En delägare i dödsbo, vari delägarna voro flera än två, ansågs icke behörig att mot annan delägare föra talan om ogiltigförklaring av avtal, varigenom den sistnämnde av den avlidne köpt en fastighet. NJA 1948 s. 689.1 — På ansökan av A i egenskap av uppgiven ägare till en vid laga delning utlagd ägolott hade förrättning ägt rum för bestämmande av gränserna kring ägolotten. Förrättningen överklagades av B med yrkande att, enär B vore ägare till lotten, förrättningen måtte undanröjas. HD fann B vara att anse som ägare samt förklarade, att A vid sådant förhållande icke varit behörig sökande till förrättningen och att hinder därför mötte mot fastställelse å denna. NJA 1951 s. 359. (3: 12 st. 2 och 20: 6 jorddelningslagen.) — Se vidare NJA 1950 s. 570, anmärkt nedan under rubriken Partssuccession, 1950 s. 254, anmärkt nedan under rubriken Tredje mans deltagande i rättegång, 1950 s. 174, anmärkt under III, Ersättning till vittne, ävensom SvJT 1951 s. 763, anmärkt under V, A, Behörighet att fullfölja talan.
Rättegångsombud. Enligt 12: 2 RB må såsom ombud ej brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Enligt 12: 5 RB skall ombud, som visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisas som ombud i målet. Jämlikt sistnämnda lagrum äger rätten ock, om skäl äro därtill, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Förklaring av sistnämnda innebörd kan enligt HD grundas endast på förhållande, som förekommit under den ifrågavarande rättegången. Att ombud tidigare dömts för brott och stod under tillsyn efter villkorlig frigivning har sålunda i visst fall ansetts kunna föranleda hans avvisning som ombud i målet med stöd av 12: 2 RB men däremot icke förklaring att han tills vidare vore obehörig att brukas som ombud vid domstolen. (Två ledamöter av HD voro i sistnämnda hänseende skiljaktiga.) NJA 1950 s. 359. Majoritetens ståndpunkt har visst stöd i förarbetena till RB.2 Det synes emellertid svårligen kunna förnekas, att den är opraktisk. Därest sådant förhållande föreligger, som enligt domstolens mening gör vederbörande olämplig att för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid domstolen, synes det mera ändamålsenligt att domstolen kan besluta angående behörigheten för viss tid eller tills vidare än att det skall kunna gång efter annan inträffa, att vederbörande — till förfång för dem som må ha anlitat honom — avvisas för den aktuella rättegången. Även om lagtextens sammanställning »visar— — — oförstånd» »eller finnes — — — eljest olämplig» närmast må föra tanken till förhållanden som inträffat under rättegången, synes lagtextens utformning heller icke utesluta den av minoriteten i HD förordade ståndpunkten. — Efter det H, vilken ensam utgjort styrelse för ett aktiebolag, lämnat sin nämnda befattning, uppkom fråga om verkan av en utav honom å bolagets vägnar dessförinnan underskriven handling, betecknad rättegångsfullmakt för honom eller den han i sitt ställe förordnade. Handlingen ansågs icke äga verkan såsom fullmakt för H. NJA 1950 s. 570. Rättsfallet gäller även tillämpning av 12: 9 st. 2 RB. Ytterligare ett däri aktuellt spörsmål redovisas nedan under rubriken Partssucces
sion. — Visst intresse för frågan om rättegångsombuds åligganden har rättsfallet NJA 1952 C 488, som redovisas under V, A, Avvisning av fullföljd talan på grund av underlåtenhet att framställa bestämt yrkande och uppgiva grunderna därför.
Ändring av talan, se NJA 1951 s. 6 (I) och 1952 s. 535.
Talans väckande. Enligt 13: 4 RB skall talan väckas genom stämning, om ej annat är stadgat. Jämlikt 15 § lagen om handelsbolag och enkla bolag skall klander av räkenskapsavslutning anställas inom ett år från det den blev för bolagsmännen tillgänglig. I mål som bolagsman i enkelt bolag anhängiggjort mot övriga bolagsmän med yrkande om utfående av saldobelopp enligt redovisning ansågos sistnämnda bolagsmän genom framställande — vid rättegångstillfälle inom ett år efter det de fått del av redovisningen — utan stämning av yrkande, som innefattade anmärkning mot redovisningen, ha behörigen klandrat denna. NJA 1951 s. 165. — Medan enligt äldre rätt talan i mål, där stämning erfordras, ansågs väckt då stämningen delgavs svaranden, skall enligt 13: 4 RB talan anses väckt då ansökan om stämning inkom till rätten. Huruvida nämnda stadgande föranleder, att s. k. processuell ränta enligt 9: 10 HB skall räknas från tidpunkten för ingivande av ansökan om stämning eller alltjämt först från tidpunkten för stämningens delgivning har varit föremål för delade meningar. I åtminstone ett rättsfall, NJA 1949 s. 704, har HD tillämpat det förra alternativet.1 I NJA 1950 s. 506 har däremot det senare alternativet accepterats av HD.2 — (Angående spörsmål när fråga om upplåtelse av rätt för viss fastighetsägare att begagna enskild väg å annan fastighet skulle anses ha blivit väckt, se NJA 1950 s. 33.— Fråga i visst fall om utgångspunkten för beräkning av klanderfrist enligt 90 § 1910 års aktiebolagslag förelåg i NJA 1951 s. 6 (I).)
Återkallelse av talan. I ett enligt ÄRB handlagt mål ansågs sökande i revisionsmål, vilkens talan ogillats av underrätt och HovR, icke äga utan motpartens samtycke i HD återkalla sin instämda talan. NJA 1948 s. 118. Avgörandet överensstämmer med vad som enligt 13: 5 RB gäller med avseende på såväl dispositiva som indispositiva mål. (I dispositiva mål fordras enligt nämnda lagrum samtycke till återkallelse redan innan dom fallit, under förutsättning att svaranden ingått i svaromål.)
Partssuccession. Sedan för part skriftligen anmälts vad och detta fullföljts genom vadeinlaga, blev det för HovR:n känt, att tvistens föremål överlåtits till annan person, i samband varmed denne övertagit talan. Den omständigheten att överlåtelsen skett innan talan fullföljdes till HovR:n ansågs icke kunna föranleda avvisande av vadetalan. NJA 1950 s. 570.
Tredje mans deltagande i rättegång. Angående spörsmål om rätt i visst fall för enskild borgenär att intervenera i rättegång, som anhängiggjorts av konkursbo, se NJA 1951 s. 6 (II). — I rättspraxis har sedan länge bestämmelsen i 11: 1 JB tolkats så, att underlåtenhet av svarande i klandertvist att instämma hemulsman medför förlust av regressrätt mot denne. Denna praxis har bekräftats i rättsfallet
NJA 1951 s. 688, ehuru med knapp majoritet (3 ledamöter mot 2) i HD. Samtliga tre ledamöter av majoriteten ha var för sig utvecklat skälen för sin ståndpunkt. De ha alla ansett, att en ändring av den hittills intagna ståndpunkten, i den mån denna må anses otidsenlig eller eljest otillfredsställande, ej bör ske annorledes än genom lagstiftning. — I mål mellan hemskilda makar om klander av en mellan dem förrättad bodelning ansågs kunna, med verkan mellan parterna, prövas av mannen framställt yrkande att viss egendom, som ej upptagits i bouppteckningen och som av hustrun påståtts tillhöra hennes fader, måtte förklaras utgöra hustruns giftorättsgods och förty skola upptagas såsom tillgång i makarnas bo. NJA 1950 s. 254. — Sedan vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar bestämts, att visst belopp i ersättning för intrång skulle gäldas av de väghållningsskyldiga i förhållande till andelstalen i väghållningen samt ÄgodR:n höjt beloppet, besvärade sig endast en av de väghållningsskyldiga med yrkande om nedsättning av intrångsersättningen. HovR:ns majoritet, som fann, att intrångsersättningen bort sättas lägre än som skett, ändrade ÄgodR:ns utslag endast i så måtto, att den å klaganden belöpande delen av ersättningen skulle beräknas å ett lägre belopp, medan övriga väghållningsskyldigas andelar skulle beräknas oförändrat å det av ÄgodR:n fastställda beloppet. En ledamot nedsatte däremot, med verkan för samtliga väghållningsskyldiga, det belopp som skulle utgå i intrångsersättning. Förmodligen har denne ledamot ansett den i 14: 8 st. 2 RB uttryckta principen — enligt vilken, där saken är sådan att endast en dom kan givas för alla som ha del i saken, rättegångshandling som en medpart företager skall gälla till förmån för de övriga, även om den strider mot deras handlingar — äga tillämpning i förevarande fall. SvJT 1949 s. 357.
Kvarstad. Sedan ett svenskt bolag, som vid RR yrkat åläggande för ett utländskt bolag att på grund av underlåtenhet att fullgöra avtalad leverans av lös egendom utgiva skadestånd med 4 567 000 kr., begärt kvarstad å så mycket av det utländska bolagets egendom här i landet som svarade mot det yrkade skadeståndsbeloppet samt därvid såsom pant för den skada som kunde tillskyndas det utländska bolaget genom kvarstaden ingivit ett av bank utfärdat depositionsbevis å 30 000 kr., beviljade RR:n den sökta kvarstaden. Efter det HovR:n ej funnit skäl att bifalla av det utländska bolaget framställt yrkande om kvarstadens hävande, blev kvarstaden på besvär av det utländska bolaget av HD hävd, enär den ställda säkerheten vore otillräcklig. NJA 1949 s. 595.
Dom eller beslut. Angående spörsmål huruvida visst avgörande i vattenmål borde givas genom dom eller beslut, se NJA 1951 s. 714, anmärkt under V, A, Rätt att särskilt överklaga beslut under rättegången.
Yrkande. I mål om arvsskatt har på besvär av skattskyldig ansetts kunna vidtagas rättelse till förmån för klaganden i hänseende som icke avsetts i besvären. NJA 1952 s. 72 och 1948 s. 788.1
Res judicata. I mål mellan ägarna av ett år 1858 skatteköpt ålfiske samt ägarna av annat ålfiske angående rätten att å viss plats
fiska ål, ansågs en år 1832 i tvist om sagda rätt mellan dåvarande innehavarna av fiskena sakna rättskraft mot ägarna av förstnämnda fiske, enär kronan icke varit hörd i den genom domen avgjorda rättegången. NJA 1952 s. 459. Beträffande rättskraftens utsträckning i subjektivt hänseende må hänvisas jämväl till det ovan under rubriken Tredje mans deltagande i rättegång anmärkta fallet NJA 1950 s. 254, ävensom till NJA 1949 s. 221, anmärkt nedan under VI, Besvär över domvilla. — Angående fråga om res judicata i sak rörande rätt till s. k. myrslogar å viss vid avvittring inom Älvdalens socken av Kopparbergs län för kronan utlagd skogsmark, se NJA 1952 s. 543 (jfr 1944 s. 279). — Vid tolkning av testamente i mål om arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt har lagakraftvunnen dom i denna fråga lagts till grund, oaktat domen meddelats efter det stämpelbeläggning av bouppteckningen ägt rum. NJA 1951 s.452. — Domstols fastställelse å avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad träffat rörande mannens underhållsskyldighet mot hustrun under hemskillnadstiden, innebär icke, att underhållsskyldigheten skall anses bestämd annorledes än genom avtal. SvJT 1952 s. 205.1 — I NJA 1949 s. 271 förelåg spörsmålet, i vad mån riktigheten av lagakraftvunnet avgörande av prövningsnämnd kan prövas i mål angående skadeståndsskyldighet för parts ställföreträdare på grund av försummelse vid fullföljd av talan mot avgörandet. Boutredningsman (advokat) hade rätteligen fullföljt talan mot beslut av prövningsnämnd avseende 1942 års taxeringar och vunnit ändring av beslutet. Genom försummelse hade däremot besvär över prövningsnämndens beslut avseende 1943 års taxeringar anförts först efter besvärstidens utgång. HD fann boutredningsmannen ha ådragit sig skyldighet att ersätta dödsboet den skada, som kunde ha uppkommit genom försummelsen men yttrade vidare: »Med hänsyn till innehållet av de författningsbestämmelser vilka ägde tillämpning i förevarande fall kan emellertid icke med erforderlig grad av sannolikhet antagas, att dödsboet, därest talan om befrielse från utskylder även i anledning av 1943 års taxeringar rätteligen fullföljts, skolat erhålla skattebefrielse till sammanlagt högre belopp än som erhölls genom befrielsen såvitt angick 1942 års taxeringar». Käromålet blev förty ogillat.2 Angående spörsmål om utländsk doms rättskraft, se NJA 1949 s. 724, ovan under rubriken Svensk jurisdiktionskompetens.
Verkställbarhet. Stadgandet i 17: 14 st. 1 RB — enligt vilket rätten äger, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft — har ansetts tillämpligt i mål om rätt för frånskild make till umgänge med barn, om vilka andra maken har vårdnaden. NJA 1949 s. 466.
Rättelse av misskrivning. Genom stadgande i 17: 15 RB har givits möjlighet för domstol, som meddelat dom eller beslut, att själv rätta uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende. Såvitt gäller inskrivningsärenden har redan tidigare en viss motsvarighet härtill funnits. Upptäckes misskrivning i fastighetsbok, skall nämligen, enligt 20 § KK 14 sept. 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, i den för anmärkningar avsedda kolumn anteckning om misskrivningen göras och av domaren till riktig
heten vitsordas. I SvJT 1951 s. 753 hade å inteckning, som vid exekutiv auktion fallit inom lägsta budet, enligt anteckning å det intecknade skuldebrevet vid köpeskillingslikviden viss del av kapitalbeloppet utgått kontant. Med anledning härav hade i fastighetsboken antecknats, att inteckningen vore gällande allenast för återstoden av kapitalbeloppet. Ifrågavarande åtgärd ansågs utgöra sådan misskrivning, varom förmäles i 20 § nyssnämnda KK.
Rättegångskostnad.1
Principiell skyldighet att ersätta motparts kostnad. Då i samma mål äro flera yrkanden och parterna vinna ömsom eller då parts yrkande bifalles allenast till en del, skall enligt 18: 4 RB vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat allenast av ringa betydelse, må han enligt samma lagrum dock erhålla full ersättning för sin kostnad. Enligt motiven härtill2 torde den omständigheten, att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, endast i särskilda fall böra medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostnaden. Denna regel har i praxis tillämpats även då i skadeståndsmål jämkning av skadeståndsbeloppet skett med hänsyn till bedömningen av frågan omvållande å ömse sidor. SvJT 1951 s. 759 och NJA 1951 s. 550.3 HD har i sin dom särskilt åberopat, att jämkningsfrågan icke föranlett särskilda kostnader. — I 18: 15 RB föreskrives, att vid fullföljd skyldigheten att ersätta kostnad i högre rätt skall bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Någon uttrycklig regel angående kostnaden i lägre rätt för det fall att domen ändras i högre instans innehåller däremot icke RB. Enligt förarbetena4 följer emellertid av syftet med fullföljdsförfarandet, att även dessa kostnader, såvitt talan härom fullföljts, i allmänhet böra fördelas med hänsyn till utgången i den högre rätten. Denna regel tilllämpades av HD:s majoritet i NJA 1949 s. 87. Underrätt hade bifallit kärandens talan till fullo, och domen hade fastställts av HovR. HD, där svaranden yrkat ogillande av käromålet i dess helhet, biföll ändringssökandet endast i viss del. Käranden tillades av HD jämkad ersättning för sina kostnader i samtliga instanser. Två JustR ansågo dock käranden böra erhålla full ersättning för kostnad i underrätten men kostnaderna i överinstanserna böra kvittas.5 Se angående rättsfallet WESLIEN i TSA 1951 s. 89 ff. — I 8 § lagen om fri rättegång föreskrives bl. a.,
att då part som åtnjutit fri rättegång icke förklarats förlustig denna förmån och i samband därmed återbetalningsskyldig för vad som utgått av allmänna medel återbetalningsskyldighet skall åläggas motpart eller annan som enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra parten kostnaden. I NJA 1951 s. 223 uppstod fråga om tillämpning av denna regel, sammanställd med bl. a. den i 18: 5 st. 3 RB intagna regeln, enligt vilken vid förlikning vardera parten skall bära sin kostnad, om ej annat avtalats. Underrätt hade på talan av hustrun dömt till hemskillnad mellan makar och i samband därmed fastställt vad makarna överenskommit beträffande vårdnaden om barn, rätt till umgänge med barnen och skyldighet för mannen att utgiva underhållsbidrag. Med hänsyn till att målet rörde väsentligen sak, om vilken parterna icke ägde ingå förlikning, fann HD:s majoritet, att åt parternas under rättegången träffade överenskommelse, som icke begränsats till frågor, över vilka parterna ägde förfoga, icke kunde i kostnadshänseende tilläggas annan betydelse än som tillkommer parternas medgivanden, och att förty bestämmelsen i 18: 5 st. 3 RB icke var tillämplig. Majoriteten anförde vidare, att mannen i övervägande grad tappat målet och att sådana omständigheter icke förelåge, att jämlikt 18: 2 RB vardera parten borde bära sin kostnad.1 Mannen förpliktades förty att (med ett enligt 18: 4 RB jämkat belopp) återgälda statsverket kostnaden för hustruns fria rättegång. En ledamot av HD ansåg sådana omständigheter icke föreligga, att mannen borde åläggas dylik förpliktelse. En annan ledamot fann återbetalningsskyldigheten böra begränsas till vad som kunde anses hänförligt till frågan om hemskillnads beviljande. I fråga om avtalet ansåg denne ledamot stadgandet i 18: 5 st. 3 RB böra erhålla motsvarande tillämpning. Till stöd härför anfördes att parterna jämväl i de indispositiva delar som omfattades av avtalet, ägt förfoga över saken så till vida som deras överenskommelse skolat av domstol tagas till efterföljd, om ej av särskilda skäl varit anledning till annat beslut, och att domstolen, som uppenbarligen funnit sådan anledning icke föreligga, fastställt parternas överenskommelse. Ytterligare framhölls, att frågan om ersättning för rättegångskostnad som sådan är underkastad parters dispositionsfrihet.
Bland de reflexioner, till vilka rättsfallet ger anledning, må särskilt i anslutning till sistnämnda, i och för sig obestridligen riktiga uttalande framhållas såsom tvivelaktigt, i vad mån parternas dispositioner i kostnadsfrågan kunna tillmätas betydelse jämväl för frågan om återbetalningsskyldighet till statsverket. Det förefaller knappast troligt, att utgången blivit en annan, om överenskommelsen innehållit uttrycklig föreskrift att vardera parten skulle bära sin kostnad. En sådan ståndpunkt skulle ju heller icke ha kommit i konflikt med 18: 5 st. 3 RB och 8 §lagen om fri rättegång, eftersom överenskommelsen icke ansågs utgöra förlikning. Men hur skall frågan om återbetalningsskyldighet till statsverket bedömas i ett dispositivt mål, där parterna förlikas utan särskilt avtal om rättegångskostnaden? Om man utgår från att statsverkets regressrätt mot den part som åtnjutit fri rättegång i allmänhet är skäligen illusorisk, kan här föreligga en viss — låt vara av flera skäl knappast
påfallande stor — risk för att mindre nogräknade parter söka göra en vinst på statsverkets bekostnad. Följande tänkta situation må belysa detta påstående. I ett dispositivt mål, där ena parten har fri rättegång, har motparten tappat i underrätt och HovR och ålagts en betydande återbetalningsskyldighet till statsverket. Han finner utsikten att erhålla ändring efter fullföljd obetydlig, men överklagar likväl både beträffande huvudsaken och kostnaderna. Härefter vänder han sig till motparten och erbjuder denne en viss ersättning för en förlikning, innefattande en obetydlig eftergift från dennes sida. Motparten finner det förmånligare att mottaga den erbjudna summan »under bordet» än att undgå en statsverkets regressfordran, som enligt vad han räknar med icke skall kunna uttagas. Kan man nu, om förlikning träffas, undgå resultatet, att parten befrias från återbetalningsskyldighet till statsverket? Möjligen kunde ifrågasättas att vid tillämpning av 8 § lagen om fri rättegång beakta endast sådana ersättningsregler, som äro oberoende av parts dispositioner i kostnadsfrågan. Ersättningsskyldigheten till statsverket skulle sålunda bedömas som om målet avgjorts genom vanlig dom i överensstämmelse med förlikningens innehåll. Denna lösning synes emellertid knappast möjlig på den grund, att det icke lär finnas någon garanti för att förlikningens innehåll i sakfrågan blir för rätten känt. Där förlikningen sker i högre instans finnes dock ett visst korrektiv i möjligheten att — med undantag från regeln om bedömning av kostnaderna i lägre instans enligt utgången i den högre instansen — fastställa det överklagade kostnadsbeslutet och tillmäta förlikningen betydelse för kostnaderna endast i den högre instansen.
Stadgandet i 67 § lagen om expropriation, i dess lydelse före 1 april 1950, enligt vilket expropriant var pliktig att gälda all av expropriationen följande kostnad, har ansetts tillämpligt å kostnad i högre rätt, oaktat målet där rör endast rättegångskostnad. NJA 1951 s. 50. (Enligt lagrummets nu gällande lydelse begränsas expropriantens ersättningsskyldighet av reglerna i 18: 6 och 8 RB. I princip torde dock rättsfallet alltjämt ha aktualitet.) — 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden innehåller den icke alltför upplysande föreskriften, att i allt, varom ej i denna lag är särskilt föreskrivet, angående behandlingen av ärende skall lända till efterrättelse vad om tvistemål är stadgat, i den mån det är tillämpligt. Av NJA 1949 s. 672 kan inhämtas, att RB:s regler om rättegångskostnad icke äro tillämpliga i ärende angående arvsskatt. — Angående rättegångskostnad i vattenmål se NJA 1952 s. 348.
Kostnadsersättningens omfattning. Spörsmål om beräkning av ersättning för tidsspillan åt rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång ha förelegat i NJA 1949 s. 436 och s. 599.1 — I NJA 1949 s. 580 hade advokat framställt anspråk på arvode enligt lagen om fri rättegång för arbete, som han i samband med rättegången utfört för biläggande av vissa tvistefrågor, vilka ej omfattats av stämningen i målet. Med hänsyn till ifrågavarande tvistefrågors omedelbara samband med och betydelse för rättegången tillerkändes han den fordrade ersättningen.2 — Spörsmål i vad mån det förhållandet, att part anlitat ombud från avlägsen ort, borde påverka partens ersättning för rättegångskostnad, ha förelegat till be
dömande i NJA 1949 s. 7741 och SvJT 1952 s. 843. — I NJA 1952 s. 434 uppkom fråga, huruvida ett jämlikt lagen om fri rättegång förordnat biträde ägde av allmänna medel erhålla ersättning för kostnaden för ett av biträdet anskaffat och åberopat utlåtande rörande vissa i målet uppkomna rättsliga spörsmål. HD:s majoritet fann kostnaden för utlåtandet — vilket icke innefattade bevisning i målet — icke vara av den art att ersättning därför kunde utgå jämlikt 3 eller 4 § lagen om fri rättegång och ej heller hänförlig till sådana nödvändiga utgifter som avses i 14 § nämnda lag. Emellertid ansågs vid bestämmande av biträdets arvode skälig hänsyn böra tagas till den utredning han genom åberopandet av utlåtandet tillfört målet. Två JustR funno kostnaden icke vara vare sig direkt eller indirekt ersättningsgill jämlikt lagen om fri rättegång. Majoritetens motivering kan visserligen kanske synas vara en smula skruvad, men dess ståndpunkt står å andra sidan bättre än minoritetens i överensstämmelse med den grundsats, på vilken hela lagstiftningen om fri rättegång bygger, nämligen principen att en part icke skall av fattigdom hindras att på ett tillfredsställande sätt tillvarataga sina intressen i rättsliga angelägenheter.2
Ersättningsfrågans behandling. Yrkande om ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18: 14 RB framställas innan handläggningen avslutas. I fall, där HD ej funnit skäl meddela prövningstillstånd, har förty ersättningsyrkande, som framställts i skrift, vilken inkommit efter det målet blivit avgjort, funnits ej kunna vinna avseende. NJA 1949 s. 387, jfr beträffande brottmål NJA 1949 s. 823, anmärkt nedan under B, Rättegångskostnad. Att beslut, som fattats vid föredragning av målet, ännu icke blivit meddelat (NJA 1951 s. 322) eller ens utlämnat för expediering (NJA 1951 s. 732) har härvidlag ansetts sakna betydelse.3
Andra kostnadsfrågor. Lagen om fri rättegång har icke ansetts tilllämplig vare sig beträffande ansökan om resning (NJA 1948 s. 601), i mål angående besvär över beslut om beviljande av lagfart (NJA 1952 s. 638), i mål angående klagan över införselbeslut (NJA 1948 s. 625) eller i ett från överexekutor fullföljt mål om jordbruksarbetares avhysande från lägenhet, som han innehade på grund av anställningsavtal (NJA 1949 s. 448).— F. d. estnisk medborgare, som år 1944 efter Estlands införlivande med Sovjetunionen flytt från Estland till Sverige och sedan dess har hemvist här, har såsom kärande i tvistemål ansetts jämlikt KK 22 sept. 1944 angående vissa förmåner åt statslösa m. fl. vara befriad från skyldighet att ställa säkerhet enligt lagen 19 nov. 1886 ang. skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. SvJT 1950 s. 268.4 — Angående beräkningen av domstolsavgift i vattenmål se NJA 1952 s. 628.
B. Rättegången i brottmål
Svensk jurisdiktionskompetens. Spörsmål om tillämpning av 1: 1 SL ha förelegat i rättsfallen NJA 1950 s. 140 och SvJT 1952 s. 291. Se härom STRAHL i SvJT 1953 s. 556. Fråga om tolkningen av 1: 2 SL aktualiserades i NJA 1952 s. 29, likaledes redovisat av Strahl i SvJT 1953 s. 556 f. Jämväl beträffande ett rättsfall rörande tillämpning av 1:3 SL, NJA 1951 s. 113, kan hänvisas till Strahl, SvJT 1953 s. 557.
Allmän domstol och administrativ myndighet. Allmän domstol — som dömt till ansvar jämlikt skattestrafflagen för lämnande av oriktiga uppgifter i nöjesskattedeklarationer — ansågs icke behörig att utdöma undandragen nöjesskatt. NJA 1952 s. 89. — Se ock rattsfallen SvJT 1949 s. 115 och s. 351, NJA 1951 s. 116 samt SvJT 1952 s. 282, anmärkta under I, Straff och vite, ävensom NJA 1948 s. 384 och 1949 s. 242 anmärkta nedan under rubriken Res judicata.
Spörsmål angående domstolarnas inbördes kompetens, se NJA 1950 s. 99, anmärkt under I, HD:s sammansättning, och NJA 1950 s. 676, anmärkt under V, C, Prövningstillstånd.
Åtalsrätt. I fråga om behörighet för åklagare eller annan myndighet att föra talan å det allmännas vägnar må först hänvisas till under I, Åklagare, redovisade fall. — I SvJT 1951 s. 275 ansågs hälsovårdsnämnd icke äga föra talan vid domstol om utdömande av vite, som förelagts av nämnden. Rättsfallet NJA 1950 s. 161 utvisar, att allmän åklagare icke äger föra talan angående överträdelse av förbud att under hemskillnadstid besöka hustrun, vilket i dom angående hemskillnad meddelats mannen vid vite av fängelse.1 — Beträffande spörsmål rörande konungens förordnande om åtal i vissa fall, se ovan under rubriken Svensk jurisdiktionskompetens.
Åtalseftergift. I NJA 1951 s. 316 hade eftergift av åtal under åberopande av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga återkallats och åtal anställts. Domstolen ansågs icke äga pröva, huruvida stadgad förutsättning för återkallelse förelegat.
Beslut att icke väcka åtal. Enligt 20: 8 RB må målsägande ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. Frågan huruvida sådant beslut kan fattas av distriktsåklagare i fråga om brott, vars åtalande av åklagare förutsätter att statsåklagare finner åtal påkallat ur allmän synpunkt, besvarades, såvitt angår olovligt förfogande, i NJA 1949 s. 388 jakande. Se angående detta rättsfall Strahl i SvJT 1953 s. 552.
Nedläggande av åtal. Spörsmål huruvida beträffande s. k. bagatellförseelse åklagare äger nedlägga väckt åtal med hänsyn till upplysning om omständigheter av beskaffenhet att ha kunnat motivera åtalseftergift förelåg i NJA 1948 s. 706. Härom må hänvisas till Strahl, SvJT 1953 s. 553.
Målsägande. Den som fått patent å sig överlåtet, har ansetts vara behörig att beivra endast sådant intrång som skett efter det han i patentregistret antecknats såsom patenthavare. NJA 1948 s. 256. — Sedan jämlikt 1945 års lag om kontroll å viss utländsk egendom m. m. förordnats om kvarstad å ett av tyskt aktiebolag innehaft svenskt patent, hade med stöd av KK s. å. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av nämnda lag C utsetts till syssloman för patentet. C ansågs äga företräda bolaget i avseende å ersättningsanspråk grundat å patentintrång, oavsett om intrånget skett före förvaltningens anordnande, och han ansågs jämväl behörig att föra ansvarstalan rörande samma intrång. I sistnämnda hänseende voro meningarna i HD likväl delade (3 ledamöter mot 2). NJA 1949 s. 700. — Trafikförsäkringsgivare har ansetts icke äga föra talan om ansvar å försäkringstagaren för det denne färdats vårdslöst och därvid orsakat skada å annat fordon och dess passagerare. NJA. 1948 s. 740. — Angående fråga, huruvida en för visst vattenområde bildad fiskevårdsförening ägde att i anledning av olovligt fiske föra ansvars- och ersättningstalan, se NJA 1950 s. 20.
Preskription. Åtskilliga rättsfall rörande preskription av betydelse jämväl för tolkningen av stadganden i RB ha inträffat under ifrågavarande period. Preskriptionsfallen ha emellertid behandlats av Strahl SvJT 1953 s. 565 ff., till vars framställning härvidlag må hänvisas.
Den misstänkte och hans försvar. I SvJT 1948 s. 735 uppkom spörsmål om tolkningen av det i 21: 3 RB uppställda rekvisitet för förordnande av offentlig försvarare att »den misstänkte ej utsett försvarare». Vid huvudförhandling i brottmål inställde sig den tilltalade personligen, åtföljd av advokaten X. Den tilltalade hemställde, att fri rättegång måtte beviljas honom och att X måtte förordnas till offentlig försvarare för honom. X biträdde därefter den tilltalade vid huvudförhandlingen i egenskap av försvarare och yrkade ersättning av allmänna medel för försvaret. Underrätten, som icke biföll yrkandet om fri rättegång, fann ej heller skäl att förordna offentlig försvarare åt den tilltalade, enär han före målets anhängiggörande utsett X till försvarare samt X i denna egenskap förberett försvaret och inställt sig vid huvudförhandlingen. På besvär över beslutet fann HovR:n ej skäl göra ändring däri. Härtill må anmärkas, att bl. a. JO på föranledande av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund uttalat sig för en mera liberal tolkning av 21: 3 RB. Se TSA 1950 s. 175 ff.1 — I 21: 5 RB föreskrives, att till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill, företrädesvis någon som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig därtill, skall han enligt samma lagrum förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat. I SvJT 1948 s. 565 hade den misstänkte hos Lycksele tingslags HR hemställt, att till offentlig försvarare för honom måtte förordnas advokaten H i Umeå. HR:n, som inhämtade, att advokaten L i Lycksele vore villig att åtaga sig nppdraget, förordnade L till offentlig försvarare, enär H:s anlitande i stället för L måste antagas medföra avsevärt ökade kostnader. Den misstänkte och H besvärade sig under framhållande bl. a., att den misstänkte hade en ovillkorlig rätt att få föreslagen lämplig advokat, som vid rätten brukades som rättegångsombud — vilket ostridigt vore fallet med H — för
ordnad. Vidare uttalades, att det vore groteskt, om advokat, som enligt 8: 5 RB vore skyldig åtaga sig uppdrag som offentlig försvarare vid domstol inom länet, icke skulle kunna påräkna förordnande, när han vore föreslagen och villig därtill. HovR:n förordnade H med motivering att han vore lämplig samt att anlitande av H — vilken vid HR:n brukades som rättegångsombud — icke kunde anses medföra så avsevärt ökade kostnader, att HR:n fördenskull bort frångå den tilltalades förslag. En reservant ansåg HR:n icke ha bort frångå förslaget redan på den grund att H, som vore lämplig, brukades vid HR:n som rättegångsombud. — Se vidare NJA 1952 C 488, anmärkt nedan under V, A, Avvisning på grund av underlåtenhet att framställa bestämt yrkande och uppgiva grunderna därför, samt 1950 s. 676, nedan under V, C, Prövningstillstånd. Rättsfall rörande ersättning till offentlig försvarare redovisas nedan under rubriken Rättegångskostnad.
Förundersökning. I mål om fiskaliskt åtal förelåg fråga, huruvida i visst fall tillräckliga skäl funnits att inleda förundersökning mot en person för menedsbrott. NJA 1952 s. 617.
Häktning. Angående fråga i visst fall, huruvida person som hållits häktad under mer än 9 månader kunde på grund av kollusionsfara kvarhållas i häkte, se NJA 1952 s. 518.
Domens beroende av åklagarens gärningsbeskrivning. Spörsmål härom förelåg i NJA 1948 s. 584. Se ock JO 1949 s. 64 ff. Härom må hänvisas till OLIVECRONA, Straffprocessen (kompendium, 2. uppl. 1951), s. 76 f., GÄRDE S. 403, Gärde i Festskrift för Schlyter, 1949, s. 134 ff., och WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 111 ff. med not 24 a. Jfr angående betydelsen av stämningsansökningens gärningsbeskrivning NJA 1950 s. 647, redovisat av Strahl i SvJT 1953 s. 565.1
Res judicata. En person hade, sedan han fällts till ansvar för olaga gårdfarihandel under viss tid, övertygats om att ha före delgivningen av det första åtalet även vid andra tillfällen gjort sig skyldig till enahanda förfarande. Åtal härför avvisades, då det åtalade förfarandet ansågs ingå i den tidigare prövade förseelsen. SvJT 1951 s. 273. Jfr — förutom under referatrubriken angiven praxis och litteratur — Strahl i SvJT 1953 s. 563. — Den omständigheten att tjänstefel varit föremål för disciplinärt förfarande — och därvid funnits på grund av preskription ej föranleda påföljd — har ansetts icke utgöra hinder för domstol att pröva gärningens brottslighet enligt allmänna strafflagen. NJA 1949 s. 242. — Åtal mot tillverkare av vara för överträdelse av föreskrifter i KF 25 maj 1941 om varuskatt hade av HD ogillats på den grund att varan icke vore skattepliktig. Sedan RegR därefter i mål om skattskyldighet för vara av enahanda beskaffenhet funnit skatteplikt föreligga för denna, väcktes mot förutnämnde tillverkare ånyo talan om ansvar jämlikt varuskatteförordningen för en efter RegR:ns utslag begången förseelse med avseende å den av honom bedrivna tillverkningen. HD konstaterade, att enligt RegR:ns utslag varan måste anses skattepliktig. Vad som lagts den tilltalade till last ansågs dock skäligen icke föranleda ansvar för honom. NJA 1948 s. 384. Jfr NITELIUS i SvJT 1947 s. 296 ff., Strahl i SvJT 1953 s. 568 och Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 38 f. med not 59.
Rättegångskostnad. Enligt 31: 10 RB skall högre rätts dom anses som fällande allenast då den tilltalade dömes till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, dömes för brottet, eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet torde — jämfört med 31: 1 RB — innebära, att den tilltalade icke behöver ersätta kostnad i högre instans, om denna vidtager en ändring i för honom förmånlig riktning, även om ändringen framstår såsom mindre betydande och oavsett vad tilltalad må ha yrkat.1 Härtill må anmärkas, att tilltalad ansetts icke pliktig återgälda statsverket ersättning till offentlig försvarare för försvaret i HovR och HD, då HD nedsatt den i underrättens av HovR:n fastställda dom bestämda minsta tiden för förvaring från 10 till 8 år på yrkande av tilltalad om bl. a. väsentlig nedsättning av tiden. NJA 1949 s. 132. Då den tilltalade dömts för flera gärningar och, efter fullföljd med yrkande om frikännande i alla delar, frikännes för någon av gärningarna, har man dock troligen att i princip söka ur kostnadssynpunkt bedöma varje gärning för sig. — Frågan huruvida, då reaktionsbestämningen ändras i högre instans, det ådömda straffet skall anses svårare än det vartill lägre instans dömt, kan ofta i och för sig te sig vansklig att besvara. Enligt förarbetena2 är emellertid den tilltalade icke skyldig att gälda hovrättskostnaderna, om hovrätten, vare sig talan föres av den tilltalade eller av åklagaren, gör ändring i underrättens dom på sådant sätt, att ändringen icke omedelbart kan sägas vara till men för den tilltalade, t. ex. förordnar, att skyddsåtgärd skall träda i stället för straff, eller utbyter en skyddsåtgärd mot en annan dylik åtgärd. Man har sålunda förmodligen avsett, att varje sådan ändring, som överinstansen enligt 51: 25 och 55: 15 RB äger vidtaga på klagan av den tilltalade, skall vid tillämpning av 31: 10 RB anses vara till hans förmån.3 I detta sammanhang märkes rättsfallet NJA 1949 s. 612. Sedan underrätt dömt tilltalad till frihetsstraff jämlikt 18: 7 SL samt HovR:n, som funnit gärningen hänförlig under 13 § samma kapitel, ådömt den tilltalade lägre straff och förordnat om villkorligt anstånd med straffets verkställande, förordnade HD med tillämpning av förstnämnda lagrum om villkorligt anstånd med straffs ådömande. Ersättning som i HD tillerkänts den tilltalades offentlige försvarare förklarades skola stanna å statsverket. — För vissa fall ger emellertid ej heller 51: 25 RB någon ledning för bedömningen av olika reaktioners inbördes svårhetsgrad, vare sig vid tilllämpning av 31: 10 RB eller beträffande det principiella förbudet mot reformatio in pejus. Särskilt gäller detta förhållandet mellan ett längre villkorligt och ett kortare ovillkorligt straff.4 Spörsmål härom aktualiserades i SvJT 1950 s. 126. Sedan tilltalad av underrätt dömts till straff
arbete fem månader, villkorlig dom, bestämde HovR:n på talan av åklagaren straffet till fängelse tre månader, ej villkorligt. HovR:ns majoritet, två ledamöter, fann det av HovR:n ådömda straffet vara att anse såsom svårare än det av underrätten utdömda och förpliktade förty den tilltalade att återgälda statsverket ersättning som tillerkändes den offentlige försvararen. (Två ledamöter ansågo ersättningen böra stanna å statsverket.)
Målsägande, som ensam fullföljt åtal, förpliktades — då prövningstillstånd ej meddelades — att till statsverket återbetala ersättning till den tilltalades offentlige försvarare. (31: 11 och 18: 13 RB.) Målsäganden åtnjöt visserligen fri rättegång, och enligt 6 § lagen om fri rättegång må part, som åtnjuter fri rättegång, ej i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till bl. a. offentlig försvarare. Trots stadgandets härutinnan mindre nöjaktiga avfattning är det emellertid tydligt, att det — såvitt gäller ersättning till offentlig försvarare — bör tillämpas endast på tilltalad. En grundläggande princip i fråga om fri rättegång är ju, att förmånen härav icke befriar från skyldighet att ersätta motparts rättegångskostnad, och ur målsägandens synpunkt är det ju en slump, huruvida den tilltalade själv utsett försvarare eller offentlig försvarare förordnats för honom. NJA 1949 s. 579. — Häktad person, som anfört besvär över HovR:s beslut varigenom av honom framställt yrkande att försättas på fri fot blivit ogillat, förpliktades — då HD ej fann skäl att meddela prövningstillstånd — att till statsverket återgälda ersättning, som enligt HD:s beslut skulle utgå till offentlig försvarare för biträde vid fullföljden till HD. NJA 1949 s. 749 och C 106 samt 1948 B 1261. (31: 10 st. 2 jämfört med 31: 10 st. 1 samt 31: 1 RB.)1 — I NJA 1952 s. 430 (I och II) förelåg spörsmålet, huruvida i mål, som fullföljts till högre rätt, förskotterad kostnad för den lägre rättens dom och protokoll i målet, utgör sådan kostnad, för vilken offentlig försvarare enligt 21: 10 RB må erhålla ersättning av allmänna medel. Frågan besvarades nekande, i det förra fallet med motivering att protokolls- och domslösen är en rättegångskostnad, vilken det åligger vederbörande part att vidkännas, därest han ej åtnjuter fri rättegång eller eljest enligt uttryckligt stadgande har rätt till fria expeditioner. Denna ståndpunkt förhindrar tydligen ett kringgående av bestämmelserna om fri rättegång,2 men kan å andra sidan stundom göra det vanskligt för försvararen att utan kostnadsrisk tillfredsställande fullgöra sitt uppdrag.3 I viss utsträckning torde berörda komplikationer kunna undvikas genom att möjligheten för den tilltalade att erhålla fri rättegång tillvaratages i större utsträckning än som hittills torde ha skett.4 Ett av 1951 års rättegångskommitté över
vägt förslag om generell rätt för tilltalad till fria expeditioner1 skulle tydligen, om det genomfördes, helt eliminera ifrågavarande svårigheter. — Offentlig försvarare hade på begäran av tilltalad, som dömts av HovR, biträtt denne med uppsättande av revisionsinlaga. Sedan den tilltalade emellertid därefter avstått från sin avsikt att fullfölja talan, tillerkändes försvararen efter ansökan hos HD ersättning av allmänna medel för kostnader och utfört arbete, vilken ersättning den tilltalade förpliktades återgälda statsverket. NJA 1949 s. 822. Däremot ansågs offentlig försvarare, vilken efter det att den tilltalade frikänts genom lagakraftvunnen dom biträtt denne med avseende å ansökan jämlikt 5 § 1 st. 2 p. 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., icke lagligen kunna erhålla ersättning av allmänna medel för sitt biträde i ansökningsärendet. SvJT 1950 s. 121. Jfr 21: 8 RB. — Sedan tilltalad fullföljt talan mot HovR:s dom men HD ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd, hade den tilltalades offentlige försvarare begärt att av allmänna medel bli tillerkänd ersättning för det biträde han lämnat den tilltalade vid talans fullföljd till HD. Som ansökningen inkommit först efter det målet blivit avgjort, ansågs den ej kunna vinna avseende. NJA 1949 s. 823. Jfr rättsfall under A, Rättegångskostnad. Jfr ock ett av HAGSTRÖMER i TSA 1953 s. 18 f. refererat hovrättsfall.
C. Gemensamma bestämmelser
Laga förfall. Mål om hemskillnad enligt 11:2 GB ansågs kunna upptagas, ehuru svaranden på grund av laga förfall underlåtit att infinna sig till medling. SvJT 1948 s. 349.2 Se vidare rättsfall under VI, Återställande av försutten tid.
Delgivning. Vid delgivning av stämning i ett tvistemål överlämnades en avskrift av ansökningen jämte stämningsresolutionen, i vilken underskrift å resolutionen utelämnats. Stämningen ansågs icke vara lagligen delgiven. (ÄRB tillämplig.) NJA 1948 s. 545. Jfr NJA 1948 B 61.
III. BEVISNING
Bevisbördan.
Tvistemål. I NJA 1948 s. 651 fördes ersättningstalan av fastighetsförenings konkursbo mot X, vilken varit ledamot i föreningens styrelse, för det X dels icke vederbörligen redovisat hyror, som uppburits från ett föreningen tillhörigt hyreshus — byggnad å tomt, upplåten till föreningen med tomträtt — dels utgivit ett i tomträtten intecknat skuldebrev, för vilket valuta ej tillförts föreningen. X invände, att hon icke tillgodogjort sig medel ur föreningens rörelse i vidare mån än överskott förelegat samt att förty icke uppkommit skada, för vilken hon enligt 87 § 1911 års lag om ekonomiska föreningar hade att svara. Vid det förhållandet,att några räkenskaper icke förts för föreningen under den tid X var ledamot av styrelsen och ej heller någon revision under samma tid förekommit, till följd varav X, då hon utan vederlag för föreningen förfogade över dess tillgångar, gjort sig skyldig till överträdelse av 18 § förenings
lagen, ansågs X bevisskyldig för sin invändning. — Försäkringsbolag hade på grund av transportförsäkring utgivit ersättning till varuägare för gods, som lossats i Stockholms frihamn och där förkommit. I mål vari försäkringsbolaget regressvis yrkade att av Stockholms frihamnsaktiebolag utfå erlagda belopp invände sistnämnda bolag, att visst gods förkommit innan depositarieansvar inträdde. Frihamnsaktiebolaget ansågs bevisskyldigt för denna invändning. NJA 1951 s. 365. — I mål om betalning för lös egendom (pälsvaror) som sålts på kredit ansågs köparen bevisskyldig för påstående, att enligt avtal kredit lämnats köparen i större omfattning än säljaren i rättegången medgivit. NJA 1948 s. 554.1 — I NJA 1951 s. 1 aktualiserades ånyo en av de mest bekanta och omstridda bevisbördefrågorna, avseende spörsmål huruvida vid köp eller arbetsbeting bestämt pris avtalats eller icke. A hade åtagit sig att åt Buppföra ett bostadshus. Sedan A, under uppgift att priset icke blivit i avtalet bestämt, av B fordrat betalning enligt räkning, genmälde B att bestämt (lägre) pris avtalats. Målet avgjordes i plenum, varvid majoriteten (14 ledamöter mot 8) fann A bevisskyldig för sin uppgift att priset icke blivit bestämt. Utgången överensstämmer med den praxis, som tidigare varit förhärskande i frågan.2 Det är däremot kanske icke fullt säkert, att utgången i NJA 1948 s. 554 står sig mot bakgrunden av detta avgörande. De båda spörsmålen synas tämligen närbesläktade, och 1948 års fall har också anförts under referatrubriken till plenimålet. Det förtjänar tillika anmärkas, att samtliga tre ledamöter av majoriteten i det förra fallet tillhörde minoriteten i det senare. — Angående bevisbördan i mål om utomobligatoriskt skadestånd, se NJA 1950 s. 440,3 1949 s. 535 och s. 732 samt 1950 s. 506.4 — Rörande måttet av den bevisning som erfordras för bifall till talan att barn skall förklaras icke ha äktenskaplig börd, se NJA 1951 s. 104. I detta sammanhang må anmärkas, att i rättsfallet NJA 1951 s. 265 presumtionsregeln i 3: 2 FB tillämpats beträffande uppkomsten av havandeskap i fall, där detta avbrutits enligt lagen 17 juni 1938.
Brottmål. Vid tillämpning av stadgandet i 16 § jaktlagen om s. k. förföljningsrätt uppkommer ofta tvivel, huruvida villebrådet, då det sårades, befann sig å mark där den tilltalade ägde jakträtt. Genom ett pleniavgörande år 1909 rörande älgjakt (NJA 1909 s. 153) fastslogs, att bevisbördan härför åvilar den tilltalade. Denna ståndpunkt har upprätthållits i NJA 1948 s. 675 (älgjakt) och NJA 1951 s. 343 (fasanjakt). — I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på ett hovrättsfall rörande den s. k. falska bevisbördan, SvJT 1949 s. 594. En för rattfylleri tilltalad person hade gentemot analys av alkoholkoncentrationen i blodprov — utvisande ett reduktionsvärde av 2,52 promille alkohol — åberopat protokoll fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan samt vissa vittnesutsagor. I sina domskäl yttrade HovR:n bl. a.: »HovR:n fin
ner ej ådagalagt, att den verkställda blodanalysen är oriktig, ehuru utfallet av denna i anseende till här upptagna omständigheter framstår såsom anmärkningsvärt.» Såvitt man härmed åsyftat, att den tilltalade kunnat frikännas endast om oriktighet av blodanalysen gjorts så höggradigt sannolik som i allmänhet erfordras för s. k. full bevisning, synes ståndpunkten icke förtjäna instämmande. Resultatet av blodanalys utgör ju ett normalt mycket tillförlitligt bevis angående alkoholkoncentrationen. Därest undantagsvis särskilda omständigheter komma riktigheten av detta resultat att icke framstå så höggradigt sannolik som motsvarar kravet på full bevisning — oaktat det alltjämt må vara t. o. m. övervägande sannolikt att resultatet är riktigt — synes den tilltalade icke kunna fällas.1
Bevisvärdering.
Tvistemål. Frågan om konceptionstidens — med hänsyn till barnets utveckling — möjliga längd var föremål för bedömande i NJA 1948 s. 698 och 1950 s. 520.2 (I det senare fallet tillämpades 3: 2 FB, oaktat barnet fötts före balkens ikraftträdande.) — Bevisvärdet av blodundersökning i bördsmål aktualiserades i NJA 1948 s. 327 (P-systemet), 1949 s. 144 (Rh-systemet)3 och 1951 s. 744 (A-B-O-systemet). Fallet NJA 1949 s. 144 gällde jämväl bevisvärdet av ögonfärgsundersökning och antropologiskundersökning. — I NJA 1948 s. 272 avsåg bedömandet bl. a. utredning rörande sterilitet hos mannen, och i NJA 1948 s. 802 påstående om användning av preventivmedel jämte exceptio plurium (äldre rätt tillämplig). — NJA 1952 s. 417 gällde bl. a. fråga om verkan av trolovningserkännande enligt 3: 4 FB i tvist om rätt till skadestånd enligt 1: 3 GB. — I SvJT 1951 s. 110 uppkom fråga om värderingen av bevisning i mål om faderskap till barn utom äktenskap, där parterna under sanningsförsäkran avgivit motstridiga utsagor angående uppgivet samlag.4
Brottmål. Spörsmål om bevisvärdering i rattfyllerimål ha aktualiserats i några refererade fall. Rättsfallet SvJT 1952 s. 210 gällde värderingen av bevisning för alkoholpåverkan, då blodprov icke tagits. NJA 1948 s. 726 rör fråga angående blodprovs värde som bevis om alkoholförtäring, då det s. k. Gerhards prov utfallit positivt.5 Se ock SvJT 1949 s. 594, anmärkt ovan under rubriken Bevisbördan.
Bevisning angående innehållet i utländsk rätt. Enligt 35: 2 RB äger rätten, då främmande lag skall tillämpas och dess innehåll ej är för rätten känt, anmana part att förebringa bevisning härom. Motsvarande regel har givits bl. a. i 3: 2 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.6 Någon regel för det fall
att part trots dylik anmaning icke förebringar tillfyllestgörande utredning rörande innehållet i tillämplig utländsk lag, innehåller emellertid varken RB eller 1937 års lag, medan 7: 4 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption föreskriver, att partens talan skall ogillas, om han icke förmår styrka den utländska rättens innehåll. Hur skall man då förfara, då 1904 års lag icke är tillämplig? Naturligtvis kan rätten självmant införskaffa utredning, ehuru den icke är pliktig därtill. Om så icke sker, synes man ha att välja mellan alternativen att — med analogisk tillämpning av 7: 4 1904 års lag — ogilla partens talan, att förklara den icke kunna för närvarande bifallas samt att tillämpa svensk lag.1 Den sistnämnda utvägen valdes i SvJT 1950 s. 958 (tvist angående testamente, å vilken 1937 års lag ägde tillämpning), därvid HovR:n dock åberopade, att av den förefintliga — i och för sig otillräckliga — utredningen angående innehållet i tillämplig utländsk lag icke kunde anses framgå, att denna i aktuellt avseende skulle vara väsentligen olik svensk lag.
Rätt för vittne (och part som höres under sanningsförsäkran) att vägra yttra sig. I NJA 1952 s. 262 förelåg spörsmål om innebörden av stadgandet i 36: 6 RB om rätt för vittne att vägra yttra sig bl. a. angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet förövat vanärande handling, samt av motsvarande stadgande i 37: 5 RB angående partsförhör under sanningsförsäkran. Rättsfallet har redovisats av Strahl i SvJT 1953 s. 572, till vars redogörelse för fallet må hänvisas. Rättsfallet belyser bl. a. det dilemma, i vilket ett vittne kan befinna sig, då det tillfrågas om något, varom vittnet enligt 36: 6 RB äger vägra yttra sig. Mycket ofta — och förmodligen praktiskt taget alltid beträffande s. k. horsvittnen i mål om äktenskapsskillnad — lär väl situationen vara sådan, att en vägran att yttra sig icke lämnar rum för tvivel angående vilken handling vittnet begått. En vägran att besvara frågan, huruvida vittnet haft samlag med ena parten, är ur vittnets synpunkt normalt liktydig med ett jakande svar.2 Det kan därför befaras, att ett vittne i många fall söker tillgodose det intresse, lagen ansett böra skyddas, genom att lämna oriktig uppgift. I sådant fall går vittnet enligt 13: 4 SL fritt från ansvar, om omständigheterna inneburit skälig ursäkt. HD:s ståndpunktstagande i rättsfallet synes innebära, att den omständigheten, att en person icke kunnat begagna sig av sin rätt att vägra yttra sig utan att just därigenom yppa det som skulle få hemlighållas, icke ens normalt — d. v. s. bortsett exempelvis från fall där oskyldig utsättes för misstanke om brott — utan vidare utgör skälig ursäkt enligt 13: 4 SL.3 Häremot torde i och för sig ingen befogad invändning kunna riktas, eftersom det förvisso icke är önskvärt, att oriktiga vittnesutsagor bli en mer eller mindre regelmässig företeelse i mål om skillnad på grund av äktenskapsbrott. Resultatet blir
emellertid under alla omständigheter, såvitt gäller fall där en vägran är lika upplysande som ett vittnesmål, att endera vittnets enligt lagen skyddsvärda intresse prisgives eller vittnet lämnar oriktig uppgift. Det skall visserligen villigt medgivas, att problemet icke är lätt att komma till rätta med. Den antagna regleringens otjänlighet för sitt syfte, såvitt gäller en viktig grupp av fall, synes emellertid påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.
Ersättning till vittne (och målsägande). Enligt 1 § lagen 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. må ersättning för tidsspillan utgå till vittne och målsägande, som utan att vara part höres i anledning av åklagarens talan,1 ävensom till sakkunnig, som icke nämnts av rätten,2 endast om den hörde går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust. I enlighet härmed har i rättsfallet SvJT 1949 s. 589 poliskonstapel, vilken hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan och därvid fått uppoffra en fridag, ansetts icke kunna tillerkännas ersättning för inställelsen, då han icke till följd av denna gått miste om inkomst.3 — I NJA 1950 s. 436 hade polismän (vid radiopolisen i Stockholm) efter slutad nattjänstgöring nödgats använda en avsevärd del av sitt fripass till inställelse inför domstol för att såsom målsägande höras i anledning av åklagares talan, och såsom kompensation hade de, mot löneavdrag, uttagit viss ledighet från efterföljande tjänstgöring. De ansågos av HD:s majoritet (3 ledamöter mot 2) — med beaktande av att ledigheten varit med hänsyn till arbetets art nödvändig — berättigade att för löneavdraget erhålla gottgörelse såsom för tidsspillan. — I mål om allmänt åtal hade vid underrätten — förutom två målsägande — på åklagarens begäran hörts 4 vittnen, bland dem X.4 Den tilltalade, som fälldes till ansvar, vädjade mot domen och hemställde i slutet av sin vadeinlaga, att målet måtte upptagas till muntlig behandling inför HovR:n »och att därvid den vid RR:n ifrågavarande utredningen måtte ånyo förebringas genom personernas hörande.» HovR:n, som till huvudförhandling kallade bl. a. målsägandena — av vilka endast den ene begärde ersättning — och X, tillerkände nämnde målsägande, såsom hörd i anledning av åklagarens talan, ersättning av allmänna medel, medan X tillerkändes ersättning att utgivas av den tilltalade. X besvärade sig över ersättningsbeslutet med yrkande att ersättningen måtte utgå av allmänna medel och ansågs — enligt vad som särskilt framhållits i rättsfallets rubrik — behörig att föra denna talan. Detta förefaller i och för sig icke särdeles märkligt. Intressantare är HD:s bedömande av sakfrågan. HD fann nämligen, att den tilltalades hemställan väl innebar ett påpekande, att bevisningen borde jämlikt 35: 13 st. 2 RB ånyo upptagas i HovR:n, men att den — med hänsyn till sin i förevarande avseende otydliga avfattning — icke kunde anses ha innefattat ett yrkande från den tilltalades sida om förnyat förhör med de av åklagaren vid underrätten åberopade vittnena, samt att därför frågan om skyldighet att utgiva ersättning till X borde bedömas
som om HovR:n självmant inkallat X. Det förefaller till en början kunna diskuteras, huruvida den tilltalades hemställan verkligen var särdeles otydlig, i allt fall såvitt angick X, mot vars vittnesmål den tilltalade framställde anmärkningar i vadeinlagan. Emellertid är det, såsom framhållits av en beträffande motiveringen skiljaktig ledamot i HD, av vikt att det icke råder något tvivel huruvida part för egen del åberopar förhör med vittnen, enär såväl motpartens som domstolens ställningstagande kan vara beroende härav, och det kan därför vara berättigat att uppställa stränga krav i fråga om tydligheten av yrkande härvidlag. Det kan nu kanske tyckas, att utgången av rättsfallet icke är särskilt ägnad att mana part till precisering av yrkande om bevisupptagning, eftersom den tilltalade just på grund av otydligheten undgick att utgiva ersättning till vittne. Väsentligt härvidlag torde emellertid främst vara, att HD synes ha ansett den tilltalades hemställan icke fylla kraven på sådant yrkande som enligt 35: 13 RB skall föranleda HovR att upptaga bevisning på nytt, så snart den ej finnes sakna betydelse, utan endast utgöra ett »påpekande» att HovR:n för sin del borde finna bevisupptagningen erforderlig.1 NJA 1950 s. 174. — Spörsmål om bevisning ha vidare aktualiserats i rättsfallen NJA 1952 s. 645, anmärkt under V, A, Tilltrosparagraferna, och NJA 1949 s. 111, anmärkt under V, C, Ny bevisning.
IV. RÄTTEGÅNGEN I UNDERRÄTT
Huvudförhandling i tvistemål i omedelbart samband med förberedelsen. Fråga huruvida underrätt bort, på sätt skett, hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen förelåg i NJA 1950 s. 254.2 I mål om klander av bodelning hade mannen framställt yrkande att viss egendom, som ej upptagits i bouppteckningen och som av hustrun påståtts tillhöra hennes fader, måtte förklaras utgöra hustruns giftorättsgods och förty skola upptagas som tillgång i makarnas bo. HR:n fann — felaktigt3 — att äganderättsfrågan icke kunde prövas i rättegång allenast mot hustrun samt att vid sådant förhållande saken vore uppenbar, och företog därför målet till omedelbar huvudförhandling,4 varefter yrkandet ogillades. Mannen fullföljde talan,
och sedan han förklarat sig icke ha något att erinra mot vadesvarandens begäran att målet såsom avseende allenast rättstillämpning måtte avgöras utan huvudförhandling, företogs målet till avgörande på handlingarna. HovR:n, som fann sig kunna pröva äganderättsfrågan, fastställde underrättens domslut med motivering, att av den utav vadekäranden åberopade bevisningen icke framginge, att egendomen vore svarandens giftorättsgods. HD, som i likhet med HovR:n fann äganderättsfrågan ha kunnat prövas i målet, ansåg både HR:n och HovR:n ha förfarit felaktigt, HR:n genom att företaga målet till omedelbar huvudförhandling utan att mannen därvid kunnat förebringa den av honom åberopade bevisningen i äganderättsfrågan och HovR:n genom att avgöra målet på handlingarna, ehuru i målet icke varit fråga om allenast rättstillämpning och ej heller annat i 50: 21 RB omförmält förhållande förelegat.
Vad först gäller HR:n, är det tydligt att med utgångspunkt från dess uppfattning om möjligheten att pröva äganderättsfrågan saken i övrigt varit uppenbar. Utgår man från, att HR:n även funnit uppenbart, att äganderättsfrågan icke kunde prövas, synes den icke kunna lastas för annat än sin felbedömning härvidlag. Om nämnda spörsmål däremot befunnits i någon mån tvivelaktigt — oaktat domstolen för sin del varit beredd att besvara det i nyss anförd riktning — torde man likväl ha bort utsätta särskild huvudförhandling, enär parten haft ett berättigat anspråk på anstånd för förberedande av sin talan i denna fråga.
På vilken grund HovR:n företagit målet till avgörande på handlingarna framgår icke klart av referatet. Bortser man från eventualiteten, att vadetalan befunnits uppenbart ogrundad, har ingen annan grund kunnat ifrågakomma än att målet gällde allenast rättstillämpning. Emellertid har HovR:ns dom baserats på en bevisbedömning, och det är då uppenbart att, såsom HD funnit, rättegångsfel förelupit. Störst principiellt intresse tilldrager sig emellertid frågan, om det varit i och för sig försvarligt att avgöra målet på handlingarna, om HovR:n stannat för HR:ns uppfattning, att äganderättsfrågan icke kunde prövas. M. a. o.: om HovR först har att taga ställning till en rättsfråga, vars besvarande i ena riktningen innebär, att målet är avgjort, medan ett motsatt svar aktualiserar bevisspörsmål, kan den då efter föredragning av målet endera avgöra detsamma eller utsätta huvudförhandling, beroende på hur rättsfrågan besvaras? Förutsatt att båda parterna begärt ett sådant förfarande, synes ingen vägande invändning kunna resas häremot.
Utevaro. I mål om rätt för äkta make till umgänge med barn, om vilket andra maken erhållit vårdnaden, hade svaranden förelagts vid vite att inställa sig till muntlig förberedelse. Då svaranden uteblivit, hade beslut om hämtning fattats. I anledning härav blev den för beslutet ansvarige åtalad av JO. Efter att bl. a. ha erinrat om, att hämtningsförfarande är uteslutet i dispositivt mål, framhöll JO, att det uppenbarligen icke förelegat någon svårighet att konstatera, att tvister om umgängesrätt vore dispositiva. Den tilltalade medgav sig ha förfarit felaktigt. HovR:n, vars dom enhälligt fastställdes av HD, fann emellertid — med en utförlig motivering av huvudsaklig innebörd att umgängesrätten de facto vore att betrakta såsom ett moment i vårdnaden — att målet varit indispositivt, till följd varav den tilltalade icke gjort sig skyldig till felaktigt förfarande. NJA 1951 s. 821.
V. RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTT OCH HÖGSTA DOMSTOLEN
A. För båda instanserna gemensamma spörsmål
Utfästelse att ej fullfölja talan, se SvJT 1951 s. 501.
Beräkningen av fatalietid. Frågor om slutpunkten för fatalietider ha aktualiserats i ett flertal rättsfall. Av lagtexten kan härvidlag utläsas endast vilket datum tiden för fullföljd mot ett viss dag givet avgörande utlöper. I fullföljdshänvisningar plägar efter mönster av den utav Processnämnden utgivna formulärsamlingen angivas, att fullföljd skall ha skett före tjänstetidens slut nämnda dag.1 I KProp. 1946: 16 med förslag till bl. a. lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m., vilken i förevarande hänseende är av intresse, uttalade Depch., att för myndigheter med expedition i regel den allmänna expeditionstidens slut, alltså det klockslag, då myndighetens lokaler stängas för allmänheten, torde vara den tidpunkt, då allmänheten senast kan påfordra att få ingiva sina handlingar.2 I rättsfallet SvJT 1950 s. 122 ansågs emellertid vadeanmälan ha skett i rätt tid, oaktat den företagits en halv timme efter kansliets stängning. Vid den ifrågavarande tidpunkten var dock tiden, då kansliet hölls öppet, med stöd av 42 § domsagostadgan inskränkt till 2 timmar mot normalt stadgade 4 timmar. I SvJT 1948 s. 253 ansågs (med tillämpning av äldre lag, vilket i förevarande hänseende icke gör någon skillnad) besvär inkomna för sent, då de å fatalietidens sista dag kl. 16.35 avlämnats till förste expeditionsvakt i HovR och av denne inlagts å aktuariens tjänsterum sedan denne, vars tjänstetid slutade kl. 16, lämnat hovrättsbyggnaden.3 Huruvida handling, som å fatalietidens sista dag efter tjänstetidens slut mottagits av tjänsteman som är behörig därtill, bör anses rätteligen inkommen, är en fråga som för domstolarnas del icke torde ha besvarats i praxis. RegR har emellertid i RÅ 1941 s. 16 och Fi 223 besvarat den jakande, och samma ståndpunkt intog Depch. i ovannämnda KProp. 1946: 16. — Med posten inkommen handling, som bevisligen icke nedlagts i HovR:s brevlåda före tjänstetidens slut å sista dagen och anträffats i lådan påföljande dag, har ansetts inkommen först sistnämnda dag. (HovR:n i NJA 1950 s. 368.4) I frågan, huruvida handlingen kunnat anses rätteligen inkommen, därest den anträffats i brevlådan efter tjänstetidens slut å fatalietidens sista dag av tjänsteman, som varit behörig att mottaga den, erbjuder praxis ingen annan ledning än den, som RegR:s nyssnämnda avgöranden beträffande personligt överlämnande avhandling må anses erbjuda. Här må emellertid anmärkas, att Depch. i KProp. 1946: 16 framhöll, att det icke förelåge hinder att för tiden efter registratorskontorets stängning vidtaga särskilda anordningar för mottagande av handlingar, t. ex. genom en särskild brevlåda.
Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse.1 Det har stundom förekommit, att tiden för fullföljd i meddelad fullföljdshänvisning angivits på sådant sätt, att part därigenom föranletts att överskrida den lagstadgade fatalietiden. Något lagstadgande som tillerkänner rättslig betydelse åt nämnda förhållande finnes — bortsett från möjligheten till återställande av försutten tid — icke,2 men i praxis har desertion i dylikt fall likväl icke skett. Se rättsfallet SvJT 1950 s. 124 med hänvisningar (jfr SvJT 1951 s. 116, som dock icke gäller fullföljd av talan) och RÅ 1951 s. 154.3
Ett spörsmål, som likaledes uppkommit i praxis, gäller hur man skall bedöma det fall, att fullföljdshänvisning meddelats i fråga om beslut, som enligt lag icke får överklagas. Enligt 30: 16 ÄRB skulle vid HovR:s prövning, att part äger fullfölja talan, förbliva. RB innehåller ingen lika otvetydig föreskrift i ämnet. Därest man icke betraktar frågan om överklagbarhet såsom en fråga angående »sättet för fullföljd» — något som svårligen kan ske utan våld på språkbruket — synas följande bestämmelser i RB bli aktuella. 54: 14 st. 1: »Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.» 54: 15 st. 1 p. 1: »Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan.» 54: 15 st. 2 p.1: »Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under högsta domstolens prövning.»
Vid tolkningen av dessa knappast påfallande lättillgängliga bestämmelser synas flera alternativ tänkbara. Språkligt sett ligger det måhända nära till hands att uppfatta stadgandena så, att 54: 15 st. 2 p. 1 — såvitt nu är i fråga — gäller allenast spörsmål om riktigheten av HovR:s underrättelse, att talan ej må föras. Detta alternativ är emellertid näppeligen åsyftat4 och har av HD avvisats i rättsfallet NJA 1952 s. 77. I detta fall upptogs besvärstalan till prövning i enlighet med HovR:s fullföljdshänvisning, trots att beslutet enligt 54: 7 RB icke fick överklagas. Å andra sidan har HD i överensstämmelse med äldre praxis5 icke ansett sig undantagslöst bunden av HovR:s underrättelse, att talan mot dess beslut får föras. I NJA 1949 s. 687 avvisade sålunda HD, trots att besvärshänvisning givits, talan mot beslut, som enligt föreskrift i lagsökningslagen icke fick överklagas. Sammanställda giva dessa båda avgöranden troligen uttryck åt en tolkning av 54: 15 RB, enligt vilken HD icke äger i strid mot HovR:s fullföljdshänvisning avvisa talan med stöd av
något i 54: 14 RB omnämnt fullföljdsförbud, medan övriga fullföljdsförbud beaktas av HD utan hinder av att HovR. må ha meddelat fullföljdshänvisning.
Vilken betydelse har då en fullföljdshänvisning, varigenom part felaktigt hänvisats att föra särskild talan mot beslut, som enligt lag får överklagas allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut? Såvitt gäller hänvisning i strid mot 54: 5 RB följer av det redan sagda, att sådan hänvisning torde vara för HD bindande.1 Troligen kan däremot 54: 15 st. 2 p. 1 icke anses tillämplig, såvitt gäller hänvisning i strid mot 54: 4 RB. Frågan, huruvida talan får fullföljas särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut, lär heller icke kunna betraktas såsom en fråga om »sättet för fullföljd» enligt 49: 10 resp. 54: 15 st. 2 p. 2 RB. Språkligt vore visserligen en dylik tolkning av detta uttryck ingalunda otänkbar. Av förarbetena till 49: 10 RB framgår emellertid, att man därmed avsett endast »valet av rättsmedel, vad eller besvär»,2 och en vidsträcktare innebörd torde icke heller i 54: 15 RB vara åsyftad.3
Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang påkallar uppmärksamhet, gäller huruvida det förhållandet, att HovR icke givit part underrättelse om behov av prövningstillstånd, förhindrar HD att företaga tillståndsprövning, då sådan befinnes enligt lag erforderlig. Av det ovan anförda framgår, att 54: 15 st. 2 p. 2 RB icke föranleder ett jakande svar redan på den grund, att frågan om behovet av prövningstillstånd icke kan sägas vara en fråga om »sättet för fullföljd». Man kan emellertid fråga sig, huruvida icke svaret borde bli jakande med stöd av 54: 15 st. 2 p. 1 RB. Såvitt gällde överklagbarhet, har ju enligt rättsfallet NJA 1952 s. 77 uttrycket »fråga, som där avses» antagits syfta icke enbart på spörsmålet, huruvida HovR:s för part negativa underrättelse är oriktig. Detsamma borde då — kunde man tycka — gälla frågan, huruvida prövningstillstånd erfordras. I NJA 1951 s. 251 (II) företogs emellertid tillståndsprövning, oaktat HovR:n icke i samband med underrättelse om talans fullföljande givit till känna, att prövningstillstånd vore erforderligt.4 Formellt skulle HD:s avgöranden i dessa båda fall kunna förlikas med varandra enligt resonemanget, att 54: 15 RB avser allenast frågor om riktigheten av HovR:s fullföljdsföreskrifter och att i 1951 års rättsfall HovR:n överhuvud icke yttrat någonting om behovet av prövningstillstånd. I och för sig synes emellertid ett sådant resonemang skäligen formalistiskt, eftersom underlåtenhet att giva någon underrättelse i frågan om prövningstillstånd är det i 54: 14 RB (e contrario) anvisade tillvägagångssättet för HovR att uttrycka sin uppfattning, att prövningstillstånd icke erfordras. Huruvida praktiska synpunkter kunna anses motivera, att HovR:s ständpunkt är bindande för HD i den mån den innebär att fullföljdsförbud enligt i 54: 14 RB angivet lagrum icke före
ligger eller att ändringsdispens lagligen kan ifrågakomma1 men däremot icke länder till efterrättelse i den mån den går ut på att prövningstillstånd icke är erforderligt, förefaller också tvivelaktigt. Det skulle emellertid föra för långt att här närmare utreda denna fråga.
Kompetensfördelningen vid prövning av frågor om avvisning. Enligt 50: 3, 51: 3, 52: 2, 55: 3 och 56: 3 RB skall talan, som befinnes icke fullföljd på föreskrivet sätt och i rätt tid,avvisas av den instans, vars avgörande överklagandet gäller, medan avvisningsfrågor eljest förbehålllts den högre instansen. Icke heller enligt dessa lagrum har med sätt för fullföljd åsyftats annat än valet av rättsmedel.2 I rättsfallet NJA 1951 s. 714 avvisade likväl Vattenöverdomstolen med stöd av 55: 3 och 56: 3. RB talan mot dess beslut på den grund att beslutet icke fick överklagas särskilt. Efter fullföljd mot avvisningsbeslutet blev detta fastställt av HD. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida man härav får draga slutsatsen, att HD gillat Vattenöverdomstolens tolkning av nämnda lagrum.3 I allt fall har HD i ett senare avgörande, NJA 1951 C 842, ansett frågan om avvisning av särskilt förd talan på den grund att talan får föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut förbehållen den högre instansens prövning. — Ett annat spörsmål om vad som enligt nu ifrågavarande lagstadganden skall förstås med sättet för fullföljd aktualiserades i SvJT 1951 s. 114 och NJA 1952 s. 468, där fråga uppkom, huruvida telegram kunde godtagas såsom vade- resp. revisionsinlaga. Denna fråga ansågs böra bedömas av den högre instansen. HD uttalade i sin motivering, att HovR:s beslut enligt lag väl innefattar prövning huruvida riktigt rättsmedel kommit till användning men däremot icke bedömande av frågan, huruvida eljest med hänsyn till den inkomna handlingens beskaffenhet eller innehåll hinder föreligger mot revisionstalans upptagande. — Se vidare rättsfall nedan under B, Anslutningsvad.
Fullföljd genom telegram. Den primära frågan i de under föregående rubrik anmärkta rättsfallen SvJT 1951 s. 114 och NJA 1952 s. 468 besvarades så, att telegram icke kan godtagas såsom vade- resp. revisionsinlaga. I det senare rättsfallet voro två ledamöter av HD skiljaktiga och ansågo anledning saknas att finna kravet på att revisionsinlaga skall vara egenhändigt undertecknad av revisionskäranden eller hans ombud icke kunna avhjälpas genom att telegrammet senare visas härröra från behörig person.4
Rätt att särskilt överklaga beslut under rättegången. Det förut anmärkta rättsfallet NJA 1951 s. 714 gällde före
trädesvis frågan om rätt att särskilt överklaga visst avgörande i vattenmål. Vattenöverdomstolen hade genom beslut jämlikt 2: 3 st. 3 samt 2: 20 mom. 2 VL till Konungens avgörande hemställt frågan, huruvida visst företag finge komma till stånd. Två ledamöter hade ansett vattenöverdomstolens avgörande böra givas formen av dom. Beslutet ansågs jämlikt 54: 4 jämförd med 49: 8 RB icke kunna överklagas »annorledes än i samband med talan mot slutlig dom i målet». Om det är riktigt, att avgörande av ifrågavarande innebörd utgör ett beslut under rättegången, synas anförda lagrum i RB icke kunna leda till annat resultat. Lämpligheten härav synes emellertid högst diskutabel. Avfattningen av VL:s stadganden synes giva vid handen, att Konungens beslut måste betraktas såsom slutgiltigt åtminstone om det innebär medgivande till företaget. Är detta riktigt, blir förbudet mot särskild talan i varje fall för part som motsätter sig tillstånd till företaget ett absolut fullföljdsförbud, innebärande att han saknar möjlighet att utnyttja instansordningen för att förhindra, att Konungen sättes i tillfälle att lämna medgivande till företaget. Härtill må anmärkas följande. Enligt det för riksdagen framlagda förslaget till VL skulle fråga om tillstånd på grund, som angives i 2: 3 st. 3 VL, prövas uteslutande av domstol. Utskottet — som i likhet med de sakkunniga fann uppenbart, att tillstånd enligt ifrågavarande lagrum icke borde givas annat än i »sällsynta och med hänsyn till förhållandena oomtvistliga fall» — fann emellertid förslaget icke erbjuda betryggande garantier för en dylik varsamhet i tillämpningen samt uttalade vidare: »Enligt utskottets uppfattning skulle en väsentligt ökad trygghet beträffande de ifrågavarande bestämmelsernas rätta tillämpning kunna ernås på det sätt, att vattendomstolens befogenhet härutinnan inskränktes till rätt att, om domstolen funne skäl därtill föreligga, hos Konungen göra hemställan i frågan samt att i de fall, då dylik hemställan gjorts, frågans avgörande förbehölles åt Kungl. Maj:t.»1 Visserligen kan måhända icke sägas härav otvetydigt framgå, huruvida man verkligen — i överensstämmelse med den utformning 2: 20 mom. 2 VL fick — ansett sig vinna en väsentligt ökad trygghet först genom att tillstånd enligt 2: 3 st. 3 VL förutsätter, att såväl domstol som Konungen finner rekvisiten i sistnämnda lagrum uppfyllda, eller om man till äventyrs ansett Konungens prövning i och för sig utgöra en tillräcklig garanti mot alltför liberal tillståndsgivning.2 Icke minst med tanke på de numera oftare förekommande fall, där det företag, för vilket tillstånd sökes, de facto är i mer eller mindre utpräglad grad statligt, kan det dock förefalla icke särdeles väl förenligt med utskottets grundtanke om betryggande garantier för varsamhet i tillämpningen, att Konungens prövning skall kunna ersätta möjligheten till domstolsprövning i en eller två högre instanser. Att detta resultat uppnås med tillämpning av allmänna processuella bestämmelser, som endast avse förbud mot särskild talan, gör det förvisso icke mera tillfredsställande.
Ur nu anförda synpunkter — och med beaktande av att det gäller domstolens ställningstagande för sin del till huvudfrågan i vattenmålet — synes den av reservanterna i Vattenöverdomstolen omfattade meningen, att avgörandet bort ske genom dom, ha visst fog för sig. En form av
avgörande, som enligt lagen innebär, att domstolen helt skiljer saken från sig, torde emellertid icke gärna kunna ifrågakomma, eftersom åtskilliga i målet väckta spörsmål torde återstå för domstol att behandla, för den händelse tillstånd till företaget slutligen lämnas. En i och för sig mera tänkbar form synes här vara mellandom. Icke heller bestämmelserna i 17: 5 RB torde emellertid ur skilda synpunkter, som det skulle föra för långt att här utveckla, kunna anses särdeles väl avpassade för detta fall.
Behörighet att fullfölja talan. En fråga om vem som är behörig att fullfölja talan aktualiserades i SvJT 1951 s. 763. Den som av misstänkt föreslagits till offentlig försvarare ansågs icke äga föra talan mot beslut, varigenom en annan person förordnats. — Se vidare rättsfall ovan under I, Åklagare, och II, A, Saklegitimation, samt nedan under B, Anslutningsvad.
Avvisning på grund av underlåtenhet att framställa bestämt yrkande och uppgiva grunderna därför. En fråga härom förelåg i NJA 1952 C 488. Sedan tilltalad enligt en med hans namn undertecknad revisionsinlaga fullföljt talan mot HovR:s dom samt därvid för utveckling av grunderna för revisionstalan anhållit om anstånd, hade han jämlikt 55: 7 RB förelagts att inom viss tid från delgivning avhjälpa angivna brister i revisionsinlagan. Föreläggandet hade utställts till delgivning med såväl den tilltalade personligen som ock advokat, vilken av den tilltalade uppgivits såsom ombud och offentlig försvarare samt — jämlikt förordnande i underrätten och fullmakt i hovrättsakten — tidigare i sådan egenskap biträtt honom i målet. Det exemplar av föreläggandet som avsetts för ombudet-försvararen hade återställts, försett med påteckning av denne, att han meddelat den tilltalade, att han vore förhindrad biträda i HD, samt att denne intet hade att erinra däremot. Det för den tilltalade avsedda exemplaret hade återställts med intyg av innehåll bl. a. att den tilltalade icke kunnat anträffas för delgivning och att upplysning om hans dåvarande bostad eller vistelseort icke kunnat erhållas. Därefter hade åtgärder vidtagits för delgivning av föreläggandet genom kungörelse. Någon komplettering av revisionsinlagan skedde icke, till följd varav revisionstalan blev av HD jämlikt 55: 7 RB avvisad. En ledamot ansåg — med motivering bl. a. att ombudet-försvararen gjort sig skyldig till försummelse, som icke borde läggas den tilltalade till last, samt att omständigheterna kunnat motivera försvararens entledigande och ersättande med annan försvarare — att talan icke borde avvisas.
Reformatio in pejus. Enligt RB gäller förbud mot reformatio in pejus icke längre till nackdel för tilltalad. I enlighet härmed ansågs i SvJT 1949 s. 356 tilltalad kunna frikännas av HovR för gärning, varför han dömts i underrätt, oaktat endast åklagaren vädjat med yrkande om straffskärpning. — Av intresse för tillämpningen av reglerna om förbud mot reformatio in pejus äro även rättsfallen NJA 1949 s. 612 och SvJT 1950 s. 126, anmärkta ovan under II, B, Rättegångskostnad.
Tilltrosparagraferna. Spörsmål huruvida i visst fall underrätts och HovR:s avgöranden berott av tilltron till viss bevisning, som upptagits endast i underrätt, och förty HovR:n jämlikt 50: 23 RB varit förhindrad ändra underrättens dom uppkom i NJA 1952 s. 645.
Undanröjande. I 50: 26 och 51: 26 samt 55: 15 RB givas med avseende å vade- och revisionsmål föreskrifter om undanröjande ex officio av dom vid vissa rättegångsfel. Några motsvarande bestämmelser ha däremot icke meddelats beträffande besvärsmål. HD har emellertid i rättsfallet NJA 1950 s. 73 funnit sig kunna med tillämpning av grunderna för 55: 15 jämförd med 50: 26 RB i besvärsmål ex officio undanröja HovR:s utslag, varigenom besvär av icke behörig klagande upptagits och prövats. — När talan mot HovR:s dom på äktenskapsskillnad fullföljts av hustrun men mannen därefter avlidit, har domen i huvudsaken undanröjts. Avgörandet skedde genom slutligt beslut utan föregående huvudförhandling. Undanröjandet torde sålunda ha ansetts icke innefatta annat än »prövning som ej avser själva saken». NJA 1952 s. 312.
B. Spörsmål berörande enbart rättegången i hovrätt
Anslutningsvad. Ett par refererade rättsfall, NJA 1948 s. 740 och SvJT 1948 s. 348, belysa åtskilliga spörsmål vid tillämpning av reglerna om anslutningsvad. I det förra rättsfallet hade allmän åklagare vid HR yrkat ansvar å X för rattfylleri och grov vårdslöshet vid förande av bil. Det försäkringsbolag, där bilen var trafikförsäkrad, hade i samma mål fört talan mot X om ersättning för vad bolaget nödgats utgiva för de av X vållade skadorna. Sedan HR:n fällt X till ansvar men ogillat bolagets talan, vädjade X mot domen under yrkande om villkorlig dom eller straffnedsättning. Frågan huruvida bolaget ägde att genom anslutningsvad fullfölja talan mot HR:ns dom i ersättningsfrågan besvarades nekande. I det senare rättsfallet hade bilförare åtalats för ovarsam framfart och i samma rättegång hade bilägaren och ett bolag där bilen var försäkrad fört talan om ersättning mot ägaren till det fordon, med vilket bilen sammanstött. Sedan HR:n ogillat såväl ansvars- som ersättningsyrkandena, fullföljdes talan endast av bilägaren och försäkringsgivaren. Enär den tilltalade icke vädjat mot domen, ansågs vadesvaranden-målsäganden icke äga anföra anslutningsvad i ansvarsfrågan. Båda de nu angivna spörsmålen ansågos böra prövas i första hand av HovR och sålunda icke avse tid eller sätt för fullföljd enligt 51: 3 RB. Angående rättsfallen och de däri aktualiserade problemen må hänvisas till WELAMSON, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, särskilt s. 90 ff. resp. s. 143 ff. samt s. 175.
Avgörande av mål utan huvudförhandling. Ett spörsmål om avgörande av mål utan huvudförhandling, berörande den endast för HovR gällande grunden, att målet angår allenast rättstillämpning, aktualiserades i NJA 1950 s. 254, som behandlats ovan under IV, Huvudförhandling i tvistemål i omedelbart samband med förberedelsen.1
C. Spörsmål berörande enbart rättegången i högsta domstolen2
Prövningstillstånd. Åtskilliga rättsfall ha gällt frågan, huruvida prövningstillstånd varit erforderligt. Enligt 54: 9 RB erfordras pröv
ningstillstånd vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt. I fråga om HovR:s beslut, som ej är slutligt, är för frågan om behovet av prövningstillstånd principiellt avgörande icke huruvida den fråga beslutet gäller uppkommit först i HovR utan huruvida det mål eller ärende, i vilket beslutet meddelats, väckts vid underrätt eller först i HovR. Denna reglering leder till resultat, som i och för sig kunna synas högst irrationella. Om exempelvis ett vittne hörts i HovR och är missnöjt med beslutet om ersättning, är frågan, huruvida vittnet behöver prövningstillstånd vid fullföljd — och därmed regelmässigt de facto frågan om möjligheten till ändring1— avhängig av det för vittnet komplett likgiltiga förhållandet, huruvida målet förut handlagts i underrätt eller icke. Nu anförda förhållande belyses även av rättsfallet NJA 1951 s. 251 (I och II), där — i mål som väckts vid underrätt — prövningstillstånd ansågs erforderligt vid fullföljd mot beslut, varigenom HovR icke funnit skäl att bifalla därstädes gjord anhållan om fri rättegång. Om målet anhängiggjorts först i HovR, hade tydligen bedömandet blivit det motsatta.2 Denna synbarliga inkonsekvens torde emellertid ha en relativt ringa betydelse. Regeln, att prövningstillstånd icke erfordras vid fullföljd mot dom eller slutligt beslut i mål eller ärende, som väckts först i HovR, torde vara förestavad väsentligen av önskemålet, att part städse skall ha möjlighet att förebringa utredning i två instanser, och mindre av önskemålet, att den första instansens bedömande i och för sig skall kunna underkastas omprövning. I frågor av beskaffenhet att avgöras genom beslut under rättegången torde nu utredningssynpunkten typiskt sett vara av underordnad betydelse, och en reglering som anknyter till huvudsakens anhängiggörande synes därför — oaktat de ur klagandens synpunkt ofta egendomliga resultaten — icke ägnad att väcka nämnvärda betänkligheter. — I NJA 1950 s. 676 ansågs prövningstillstånd icke erforderligt vid fullföljd mot beslut i fråga om entledigande av offentlig försvarare, vilket HovR meddelat först efter det HovR:n skilt — den i underrätt anhängiggjorda — saken från sig. Avgörandet betraktades nämligen såsom beslut i ett från huvudmålet fristående ärende.3 Denna ståndpunkt synes så till vida följdriktig som avgöranden av HovR efter det HovR:n skilt saken från sig strängt taget tillhöra förfarandet i sista instans och endast av lämplighetsskäl förlagts till HovR.4
Såsom förut framhållits, har spörsmålet, huruvida talan å det allmännas vägnar avser tillvaratagande av kronans enskilda rätt eller icke, enligt 20 § RP tillagts processuell betydelse i flera hänseenden. Förutom med avseende på den ovan under I, Åklagare, berörda frågan, vem som är behörig att å det allmännas vägnar fullfölja talan, har sålunda först
berörda spörsmål betydelse bl. a. för frågan, huruvida prövningstillstånd erfordras vid fullföljd å det allmännas vägnar. I detta hänseende har man förmodligen att beakta bl. a. synpunkten, att kronan i mål, där den har ett intresse av samma typ som enskild part, icke bör, såvitt nu är i fråga, intaga en förmånligare ställning. Ur denna synpunkt är det naturligt, att HD i rättsfallen NJA 1950 s. 295 (I) och 1952 s. 131 — f. ö. i enlighet med ett klart uttalande i förarbetena till 20 § RP1 — funnit prövningstillstånd erforderligt vid fullföljd å det allmännas vägnar mot HovR:s utslag i mål om utmätning för skatt. Man kan emellertid fråga sig, hur utgången blivit, om utmätningen avsett böter eller vederlagspåföljd för brott. I sådant fall kan ju det allmännas intresse av beloppets indrivande icke sägas vara i första hand ekonomiskt, och förmodligen skulle prövningstillstånd icke erfordras. Om man emellertid antager, att tvisten står mellan kronan och annan än utmätningsgäldenären, som exempelvis gör gällande äganderätt till utmätt gods eller anspråk på betalning ur köpeskillingen för försåld utmätt egendom, ter det sig ur den angivna synpunkten tämligen irrationellt, att den enskilde men icke kronan skall behöva prövningstillstånd vid fullföljd till HD.2
När talan mot HovR:s dom på äktenskapsskillnad fullföljts av hustrun, men mannen därefter avlidit, undanröjdes domen i huvudsaken först efter det att prövningstillstånd meddelats. NJA 1952 s. 312. — Se angående behovet av prövningstillstånd även NJA 1951 s. 251 (II), anmärkt ovan under A, Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse.
Endast två rättsfall av intresse för bedömande av de principiella förutsättningarna för beviljande av prövningstillstånd ha refererats ur denna synpunkt. I NJA 1950 s. 4 var det fråga om ändringsdispens. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd i anledning av HovR:s dom, varigenom ådömts frihetsstraff, blev upplyst, att revisionskäranden efter HovR:ns dom genom underrätts lagakraftvunna dom fällts till sådant straff på grund av annat brott. Med hänsyn till stadgandet i 4: 4 SL ansågs nämnda förhållande ej föranleda, att prövningstillstånd borde meddelas. — I SvJT 1950 s. 420 har JustR BECKMAN återgivit ett rättsfall, NJA 1949 B 29, som angivits såsom belysande för principerna beträffande meddelande av intressedispens. En bilförare hade av HovR fällts till ansvar för ovarsam framfart och förpliktats att till målsäganden utge fullt (d. v. s. icke jämkat) skadestånd med 1 273 kr., med rätt för denne att i särskild rättegång föra talan om viss ytterligare ersättning. Bilföraren meddelades prövningstillstånd av JustR Beckman och Nissen, varemot JustR Alsén ej fann skäl meddela prövningstillstånd. Beckman motiverade sin ståndpunkt med att den ytterligare ersättning varom talan kunde komma att föras i särskild rättegång — även om det, såsom
målsäganden uppgivit, icke kunde bli fråga om några mera väsentliga belopp — dock måste antagas överstiga skillnaden mellan det utdömda skadeståndsbeloppet och 1 500 kr. samt att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomme till talans prövning. I SvJT har Beckman kommenterat avgörandet på följande sätt: »Någon meningsskiljaktighet i principfrågan behöver ej antagas ha förelegat i HD, ehuru justitierådet Nissen icke ansåg sig böra motivera att dispens meddelades. I motsats till Nissen och Beckman, vilka vid målets slutliga avgörande jämkade skadeståndet till 2/3 (848: 67) på grund av (målsägandens) medvållande, fann justitierådet Alsén tydligen ej skäl till ändring i hovrättens dom.» Vilken var då den principfråga, i vilken någon meningsskiljaktighet ej »behöver antagas ha förelegat»? Upplysande härvidlag äro vissa av Beckman inledningsvis återgivna uttalanden av PLB i SOU 1938: 44 s. 554: »I förarbetena till detta stadgande (54: 10 RB) uttalar processlagberedningen att, därest det utom målet liggande intresset är av ekonomisk art, sammanlagda värdet av de intressen som beröras måste uppgå till 1 500 kr. Enligt vad processlagberedningen i detta sammanhang tillägger skulle det emellertid å ena sidan ej vara tillräckligt, att skäl föreligga att göra ändring i hovrättens avgörande, men å andra sidan liksom vid prejudikatdispens ej erforderligt, att dylika skäl äro för handen.» Avgörandet torde nu innebära, att det, där fråga är om bevisverkan i senare rättegång mellan samma parter och där sammanlagda intressena — om också endast obetydligt — överstiga 1 500 kr., för intressedispens är tillräckligt, att skäl till ändring föreligga. I frågan, huruvida det med avseende å fall av denna typ kanske också är erforderligt att skäl till ändring — eller, mera preciserat, sådana skäl som skulle ha föranlett ändringsdispens därest summa revisibilis varit för handen — föreligga, är rättsfallet mindre upplysande, och frågan må i detta sammanhang lämnas därhän.
Ny bevisning. Enligt 55: 13 RB må part i civilt revisionsmål åberopa ny bevisning i HD endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt att ej åberopa bevisningen vid lägre rätt. Bland refererade rättsfall erbjuder NJA 1949 s. 111 det hittills enda exemplet på avvisning av bevisning med stöd av detta lagrum. Tydligen till tröst för parten framhöll HD, att utgången skulle ha blivit densamma, även om hänsyn skulle ha kunnat tagas till det ifrågavarande beviset.
Nedsättning. Den rikhaltiga floran av äldre rättsfall rörande reglerna om fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning, som till största delen alltjämt har aktualitet, har efter RB:s ikraftträdande berikats med åtskilliga fall.
Den befrielse från nedsättningsskyldighet, som enligt 54: 17 RB åtnjutes av kronan, har ansetts tillämplig beträffande överlantmätare vid fullföljd mot beslut om fastställelse å jorddelningsförrättning. NJA 1949 s. 286. — Tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, är enligt nämnda lagrum alltid fri från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift. Med hänsyn härtill och till stadgandet i 18 § RP — enligt vilket särskilt förd talan angående utdömande av förelagt vite skall vid tillämpning av RB jämställas med åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter — har part, som på särskilt förd talan dömts att utgiva försuttet vite (för underlåtenhet att fullgöra redovisningsskyldighet)
ansetts vid sökande av revision icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift. NJA 1950 s. 459. — Den befrielse från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift vid fullföljd i fråga om skadestånd, som sålunda föreligger för den förpliktade, då han för talan jämväl beträffande honom ådömt ansvar, har i överensstämmelse med äldre praxis (NJA 1942 s. 491) ansetts gälla även för osjälvständig intervenient i skadeståndsfrågan. NJA 1950 s. 415. — Den omständigheten att part åtnjuter fri rättegång medför enligt NJA 1951 s. 310 icke befrielse från nedsättningsskyldighet. Är part ur stånd att fullgöra föreskriven nedsättningsskyldighet äger han utan hinder därav fullfölja talan endast om han med intyg av myndighet, som omförmäles i 6 § KK 19 dec. 1947 med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen, styrker sin oförmåga härvidlag. Intyg av annan myndighet godtages ej (se senast NJA 1951 s. 643), något som till förebyggande av rättsförlust för part synes böra beaktas icke minst av olika socialvårdsmyndigheter, hos vilka fattigdomsintyg kan komma att begäras. För behörig myndighet är att beakta bl. a., att den icke äger vägra intyg under åberopande av att sökandens förmögenhetsförhållanden icke äro tillräckligt upplysta. Enligt 7 § nyssnämnda KK skall nämligen myndighet, hos vilken intyg om fattigdom sökes, verkställa noggrann undersökning rörande sökandens betalningsförmåga, om hans förmögenhetsförhållanden ej redan äro kända. Ett förfarande i strid häremot exemplifieras av rättsfallet NJA 1950 s. 146. En i Tyskland bosatt part hade för erhållande av fattigdomsintyg hänvänt sig till närmaste svenska konsulat, som emellertid vägrade intyg under påstående, att konsulatet endast hade tillfälle att undersöka partens ekonomiska förhållanden i Tyskland och ej kunde utesluta möjligheten att parten hade erforderliga medel i Sverige. Detta skäl till vägran torde icke kunna anses hållbart. Konsulatet synes i stället, i den mån det ansågs erforderligt, ha bort påkalla biträde av svensk myndighet vid undersökningen. Ett av parten företett intyg av tysk myndighet, att parten icke upptagits till inkomst eller förmögenhetsskatt, försågs emellertid av konsulatet med påteckning, att ifrågavarande tyska myndighet vore behörig att utfärda handlingar av nämnda innehåll. Sedan parten med åberopande av denna handling fullföljt talan, uppkom spörsmål om påföljden av att reglerna om nedsättning och fattigdomsintyg icke blivit rätteligen iakttagna. Har revisionskärande i rätt tid ingivit intyg om fattigdom av behörig myndighet men icke av föreskrivet innehåll, skall han nämligen föreläggas att avhjälpa bristen, medan hans talan omedelbart avvisas, om intyget icke är utfärdat av behörig myndighet.1 HD fann nu med knapp majoritet (3 ledamöter mot 2), att handlingen överhuvud icke utgjorde intyg om fattigdom, och fastställde HovR:ns beslut att avvisa partens talan.2,3
— Det förut omnämnda rättsfallet NJA 1951 s. 643 gällde även frågan om desertion, då X, som dömts dels på talan av åklagare — och endast av honom — till gemensamt straff för bedrägligt beteende mot Y och för fylleri dels att gälda skadestånd till Y, sökt revision i målets hela vidd utan att förete bevis om nedsättning till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller av behörig myndighet utfärdat fattigdomsintyg. Jämlikt 55: 3 RB avvisades X:s revisionstalan, i vad den avsåge ansvar och skadestånd för det mot Y begångna bedrägliga beteendet (men ej i fråga om ansvar för fylleri).
Några rättsfall gälla återbekommande av rätteligen nedsatt belopp. Fullföljdsavgift är part enligt 54: 19 RB berättigad att återbekomma enligt HD:s förordnande, om hans ändringsyrkande bifalles »helt eller i huvudsakliga delar». Att döma av NJA 1949 s. 87 tillämpar HD denna regel synnerligen liberalt. Part som i underrätt och HovR förpliktats betala motparten 13 340 kr. och som i HD yrkat ogillande av käromålet i dess helhet, fick i HD betalningsskyldigheten nedsatt till 12 000 kr. Samtidigt som motparten tillades jämkad ersättning för sin kostnad i HD, återfick klaganden fullföljdsavgiften.1 — B, som i visst mål fordrat skadestånd av A för den händelse dennes talan komme att bifallas och som, efter det HovR:n ogillat A:s talan, anhållit om fullföljdstillstånd allenast för bevarande av sin skadeståndstalan, har — i samband med att A:s och i följd därav även B:s dispensansökning avslagits — berättigats återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. NJA 1948 s. 5. — Revisionskärande, som till HovR ingivit revisionsinlaga och där nedsatt föreskrivna belopp, återkallade sedermera — före fullföljdstidens utgång — sin revisionstalan. Den nedsatta fullföljdsavgiften återlämnades icke. NJA 1949 s. 608. — Då i revisionsmål HD, jämte det målet återförvisats till underrätt för ny behandling, enligt 18: 15 st. 3 RB förordnat, att frågan om rättegångskostnaderna i HovR:n och hos HD skulle prövas av underrätten i samband med målet efter dess återupptagande, har revisionskäranden berättigats återfå det till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet. NJA 1950 s. 254.
VI. SÄRSKILDA RÄTTSMEDEL
Resning.
Vilka avgöranden kunna av HD undanröjas genom resning? Rättsfallen NJA 1949 s. 176 och C 714 utvisa, att resning kan av HD meddelas i mål som avgjorts av arbetsdomstolen. I NJA 1949 s. 376 ansågs HD kunna bevilja resning i mål som avgjorts av hyresnämnd.1 — Av förarbetena till RB får man närmast intrycket, att besvär enligt 59: 5 RB avsetts utgöra det enda rättsmedlet mot strafföreläggande.2 Stadgandet i 48: 5 RB — enligt vilket strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, skall gälla som dom, vilken vunnit laga kraft — ger emellertid stöd för tillämpning även av resningsbestämmelserna. Godkänt strafföreläggande har också i rättsfallet NJA 1951 s. 412 efter resning jämlikt 58: 2 p. 3 RB undanröjts, sedan det blivit upplyst, att den misstänkte icke gjort sig skyldig till den förseelse som föreläggandet avsåg.
Grund för resning i tvistemål.
Såsom grund för resning i faderskapsmål åberopades i NJA 1950 s. 305 blodundersökning, utvisande att modern tillhörde gruppen 0, barnet gruppen A1 och den uppgivne fadern gruppen A2. Efter resning ogillades faderskapstalan. I NJA 1948 B 1093 beviljades resning i bördsmål med stöd av läkarintyg angående sterilitet hos mannen. Rättsfallen synas ha intresse icke minst i fråga om tolkningen av rekvisitet att sökanden skall ha haft giltig ursäkt för underlåtenheten att ej tidigare åberopa den bevisning, på vilken resningsansökningen grundas. I det förra fallet hade blodundersökning företagits först mer än två år efter tidpunkten för domen (vid vilken sistnämnda tidpunkt barnet var 1/2 år gammalt). Endast ett JustR fann (vid kommunikationsföredragning) sökanden ha saknat giltig ursäkt. I det senare fallet hade undersökning angående sterilitet företagits först tre månader efter domen. Icke i någotdera rättsfallet framgår av NJA något skäl till att resp. undersökning icke företagits tidigare.3 Visst intresse i detta sammanhang har även rättsfallet NJA 1949 C 447. Till stöd för ansökan om resning i mål angående skadestånd i samband med äktenskapsskillnad åberopades, att i målet, vari mannen fordrat skadestånd med 15 000 kr., såsom ostridigt antecknats, att makarnas förmögenhet uppginge till 30 000 kr., men att denna uppgift, som lämnats av mannen och som hustrun saknat anledning betvivla, visat sig oriktig. Enligt senare förrättad bouppteckning hade behållningen uppgått till endast 10 196 kr. Resning beviljades, ehuru mot en minoritet av två ledamöter, vilka åberopade att hustrun kunnat enligt 11: 23 GB påkalla uppteckning av parternas bo eller annorledes skaffa utredning om boets ställning samt att hustrun icke haft giltig ursäkt att ej vid underrätten eller genom fullföljd från denna åberopa sådan utredning. Sammanställda med några tidigare avgöranden4 kunna dessa rätts
fall möjligen giva intrycket av en tendens i rättspraxis att tolka rekvisitet »giltig ursäkt» mera restriktivt i dispositiva än i indispositiva mål. En dylik ståndpunkt synes också ha visst fog för sig.
På grund av nya skäl beviljades resning jämlikt 58: 1 p. 3 RB jämväl i NJA 1950 s. 379. Sedan Stockholms RR genom beslut den 14 april 1949, som vunnit laga kraft, meddelat svenska makar tillstånd att till adoptivbarn antaga ett moderlöst finskt barn, fött år 1939, som vistats hos dem sedan år 1942, hade barnets i Finland bosatte fader sökt resning i adoptionsärendet på den grund att han, vilken icke hörts i adoptionsärendet, d. 7 febr. 1949 i Finland förordnats till förmyndare för barnet.1
Medan i samtliga förut anförda rättsfall HD i resningsbeslutet angivit tillämpligt lagrum, har HD i NJA 1952 s. 601, där resning beviljades i skiftesmål, underlåtit att angiva på vilket lagrum beslutet grundats. Detta är sannolikt ingen tillfällighet, ty i själva verket synes ingen av de i RB uppställda resningsgrunderna ha varit tillämplig. Sedan år 1843 laga skifte å ett hemman avslutats samt handlingarna för fastställelse å skiftet insänts till ÄgodR, hade denna enligt s. å. givet beslut, vilket vann laga kraft, funnit den sökta stadfästelsen icke kunna meddelas. Av misstag hade emellertid i jordregistret ett år 1843 fastställt laga skifte angivits såsom den lantmäteriförrättning, varigenom fastigheternas areal blivit bestämd. Vid skilda förrättningar under lång tid hade man också utgått från att skiftet blivit fastställt, och misstaget hade upptäckts först vid överlantmätarens granskning av vissa åren 1948—1949 företagna gränsbestämningsförrättningar. I ansökan om resning gjordes gällande, att sökandena skulle tillskyndas stor ekonomisk skada, därest 1843 års skifte icke kunde fastställas. Efter lantmäteristyrelsens hörande fann HD skäligt bevilja den sökta resningen.2 Såvitt framgår av rättsfallsreferatet synes ÄgodR:ns beslut icke ha ansetts — eller kunnat anses — uppenbart lagstridigt.3 Ej heller har resningen kunnat grundas på någon omständighet som tillåter hypotesen, att den förebragts i målet — år 1843 — och då sannolikt skulle ha lett till annan utgång. Att sålunda resningsgrunderna torde ha utvidgats utöver vad bestämmelsernas ordalydelse ger vid handen synes emellertid i förevarande fall näppeligen betänkligt vid det förhållandet, att resningen tvärt emot vanligheten här närmast fyllde funktionen att vidmakthålla en under lång tid faktiskt iakttagen ordning.
Grund för resning i brottmål.
Även med avseende å brottmål ha åtskilliga resningsärenden av intresse förekommit. NJA 1952 C 281 synes exemplifiera, att ny omständighet av beskaffenhet att föranleda resning kan utgöras av ett senare avgörande (i detta fall av K. M. i statsrådet) av en rättsfråga, som varit
aktuell i målet.1 En utlänning hade dömts för att utan tillstånd ha bedrivit sådan verksamhet som avses i 26 § näringsfrihetsförordningen. Sedan K. M. i anledning av ansökan av utlänningen om tillstånd att bedriva den ifrågavarande verksamheten funnit denna icke vara av sådan art som avses i nämnda lagrum, beviljades resning enligt 58: 2 p. 3 RB. Avgörandet kan i och för sig synas rimligt nog. Man frågar sig emellertid hur det går att förena med föreskrifterna, att resning på grund av oriktig rättstillämpning icke kan ske med mindre rättstillämpningen uppenbart strider mot lag och med ståndpunkten att i brottmål resning på grund av oriktig rättstillämpning överhuvud icke kan ske till nackdel för tilltalad. Det är föga troligt, att HD skulle vara beredd att även enligt 58: 3 p. 3 RB betrakta ett avgörande av en rättsfråga såsom en ny omständighet. Det är knappast heller antagligt, att HD skulle bevilja resning i varje tvistemål, som avgjorts med stöd av en rättstillämpning, vilken i senare avgörande av HD förkastats. Förmodligen får man tänka sig en begränsning till fall av resning i tvistemål och i brottmål till förmån för tilltalad, där — såsom i det anmärkta rättsfallet och i tidigare resningsfall av denna typ — det senare avgörandet haft särskild anknytning till resningssökanden. Här skall icke göras något försök att närmare utforma en dylik regel eller att utreda, i vad mån en lösning efter denna linje kan anses fullt rationell och förenlig med lagens utformning.
Resning till förmån för tilltalad må beviljas bl. a. då »omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts», oavsett huruvida den tilltalade haft giltig ursäkt att ej tidigare åberopa omständigheten eller beviset. Det sist sagda bör naturligen ses mot bakgrunden av att preklusion av bevisning normalt är helt okänd i brottmål. Enligt 8: 11 tryckfrihetsförordningen må emellertid till omständighet som jämlikt förordningens ansvarighetsregler skulle medföra, att annan än den tilltalade hade att svara, hänsyn tagas allenast om den åberopas före huvudförhandlingen. Ansökan om resning i tryckfrihetsmål, grundad endast å uppgift att tidigare erkännande av författarskap vore oriktigt, har med hänsyn härtill lämnats utan avseende. NJA 1951 s. 652.2
Regeln om en bedömning efter hypotesen, att den i resningsärendet åberopade bevisningen förebragts redan i målet, synes få vidkännas även en annan modifikation. I det s. k. Järvsömålet (NJA 1950 s. 382) anförde JustR E. Lind härutinnan bl. a.: »Visserligen kan det vara möjligt att, om en ny vittnesutsaga av det innehåll som åberopas i resningsärendet avgivits redan i målet, denna utsaga kunnat få sådan betydelse vid prövningen av målet att utgången blivit en annan. Men man får icke bortse från just den omständigheten att utsagan icke blivit sålunda avgiven utan tillkommit på ett senare stadium än i målet och att det är vittnets hågkomst på detta senare stadium av en tidigare händelse som nu åberopas för att, kanske i strid mot vittnets förut avgivna berättelse, ändra målets utgång». Detta rättsfall — och särskilt det utförliga yttrandet av JustR Lind — ger även i övrigt intressanta aspekter på den vansk
liga bedömningen av ansökningar om resning till förmån för tilltalad i brottmål avgjorda för lång tid sedan.
Angående resning till förmån för tilltalad på grund av oriktig lagtilllämpning, se NJA 1952 s. 158. — Rättsfallet NJA 1950 s. 607, som även gäller resning till förmån för tilltalad, synes väsentligen ha intresse endast ur straffrättslig synpunkt. — Slutligen må här anmärkas ett notisfall av visst intresse för frågan om gränsdragningen mellan resning och besvär över domvilla. I ett hovrättsfall, SvJT 1942 rf. s. 63, blev åtal för gärningar som förövats innan den tilltalade fyllt 15 år, icke upptaget till prövning. Om sålunda straffmyndighet betraktas såsom processförutsättning, vill det synas som om besvär över domvilla vore tilllämpligt rättsmedel mot dom, varigenom en icke straffmyndig person ådömts ansvar. I rättsfallet NJA 1949 C 813 gavs dock resning i en dylik situation.1 — Att annan allmän åklagare än RÅ icke är behörig att söka resning, NJA 1949 s. 17, anmärkt ovan under I, Åklagare.
Återställande av försutten tid.
Några rättsfall beröra frågan, vilka frister som lagligen kunna återställas. Medan tid för framställning enligt 7 § hyresregleringslagen (NJA
1949 s. 296) och för klander av utdelningsförslag i konkurs (NJA 1950 s. 19) ansetts ej kunna återställas, har däremot försutten tid för fullföljd av talan mot förrättning enligt lagen om enskilda vägar återställts. (NJA 1951 s. 710).2
Flertalet rättsfall avse spörsmålet, huruvida part haft laga förfall. Påstådd försening vid postbefordran åberopades i NJA 1948 s. 818,
1950 s. 142 och 1950 s. 368. Ansökningen bifölls endast i det först nämnda fallet.3 De båda senare rättsfallen synas lämna visst utrymme för tvivel i vad mån utgången kan ha influerats av att sökanden till äventyrs ansetts icke ha styrkt av honom åberopade omständigheter.4
I några rättsfall har försutten tid återställts, då part icke erhållit vederbörlig underrättelse om visst avgörande eller erhållit felaktig underrättelse om avgörandets innebörd. Se NJA 1949 s. 244 och NJA 1948 s. 819, beträffande vilka må hänvisas till Welamson, SvJT 1950 s. 809 ff. Laga förfall för fullföljd av talan har i visst fall också ansetts föreligga, då underrätt i slutligt beslut angående avvisande av vadetalan uraktlåtit att meddela fullföljdshänvisning, NJA 1952 s. 625. I detta sammanhang bör även det ovan anmärkta rättsfallet NJA 1951 s. 710 uppmärksammas. Personer, vilkas rätt berördes av förrättning enligt lagen om enskilda vägar men som icke i enlighet med föreskrifterna i 25 § nämnda lag kallats till förrättningen och ej heller varit tillstädes vid
denna, erhöllo återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot förrättningen. Rättsfallet synes vara av visst intresse för frågan om förhållandet mellan reglerna om besvär över domvilla och om återställande av försutten tid, ett spörsmål som här icke kan närmare granskas.1 — Att part som delgivits stämning genom kungörelse enligt 33: 12 RB däremot icke äger såsom laga förfall åberopa att han faktiskt saknat kännedom om avgörandet är tydligt och bekräftas av NJA 1950 C 662. — Att part under så gott som hela fullföljdstiden vistats utomlands har i NJA 1950 C 722 ansetts icke utgöra sådant laga förfall, som avses i 58: 11 RB. — Med hänsyn till ombuds bortovaro och sjukdom har HD i visst fall funnit part ha haft laga förfall för underlåtenhet att fullfölja talan inom rätt tid. (NJA 1952 s. 362, 3 ledamöter mot 2.) Försummelse av ett hos ombud anställt kontorsbiträde, varigenom tid för fullföljd försuttits, har däremot i rättsfallet NJA 1952 s. 427 ansetts icke utgöra laga förfall, även om varken parten eller ombudet haft anledning räkna med sådan försummelse. Slutligen må här erinras om det ovan i anslutning till nedsättningsreglerna anmärkta rättsfallet NJA 1950 s. 146.2
Besvär över domvilla.
Ett rättsfall av stort intresse för det föga utredda problemkomplexet om domvillobesvär av tredje man har refererats i NJA 1949 s. 221. I mål mellan fastighetsägaren A och hans arrendator B hade domstolen funnit B ha förverkat sin arrenderätt genom att utan A:s samtycke överlåta den till C samt förpliktat B att avflytta, varefter en till säkerhet för kontraktet meddelad inteckning dödats, allt utan C:s hörande. Sedan C anfört besvär över domvilla och därvid bl. a. gjort gällande, att A försummat att i rätt tid uppsäga kontraktet, undanröjdes såväl domen som dödningsbeslutet. I HD voro emellertid meningarna delade såväl i fråga om slutet (en ledamot ogillade besvären) som — bland majoritetens ledamöter — med avseende å motiveringen. Beträffande de olika vota, vilka ha intresse jämväl för spörsmålen om doms rättskraft och verkställbarhet gentemot tredje man, kan av utrymmesskäl här endast hänvisas till referatet, liksom också ett försök till analys av fallet måste få anstå.
Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot domen skolat fullföljas, eller, om fullföljd ej kunnat äga rum, till HD inkomma med besvärsinlaga, 59: 2 RB. Stadgandet har i NJA 1952 s. 11 tolkats så, att part, mot vilken underrätt meddelat tredskodom, ansetts, sedan hans rätt till återvinning förfallit, äga omedelbart hos HD föra domvillobesvär i anledning av tredskodomen.
VII. LAGSÖKNING OCH BETALNINGSFÖRELÄGGANDE
Lagsökning har ansetts icke kunna ske på grund av checkräkningskontrakt jämte utdrag av checkräkningen. SvJT 1951 s. 339. — Vid ansökan om betalningsföreläggande hade fogats — men ej i ansökningen uttryckligen åberopats — en av gäldenären underskriven beställningssedel. Handlingen ansågs som skriftligt fordringsbevis, och ansökningen upptogs med hänsyn till stadgandet i 18 § lagsökningslagen icke till prövning. SvJT 1948 s. 649. (Se ock NJA 1950 s. 526 ovan under I, Straff och vite.)
VIII. SKILJEAVTAL OCH SKILJEDOM
Ingående av skiljeavtal. Sedan A, som innehade maskinagentur, hos ett handelsbolag beställt ett antal släpvagnar till lastbil, hade bolaget å den skrivelse varigenom ordern bekräftades anbragt ett stämpelavtryck av innehåll att för leveransen gällde »de allmänna leveransbestämmelserna för den mekaniska verkstadsindustrin». Bland dessa bestämmelser fanns upptaget ett stadgande därom att tvister i anledning av avtal, varå bestämmelserna vore tillämpliga, ej finge dragas under domstols prövning utan skulle slitas genom skiljemän enligt lag. A framställde icke någon erinran mot orderbekräftelsen. Oansett vilka materiella bestämmelser, som härigenom kunde anses ha blivit gällande för själva beställningen, ansågs skiljeavtal icke ha kommit till stånd. NJA 1949 s. 609.1 — Sedan tidsbefraktningscerteparti, innehållande skiljedomsklausul, upprättats, överlät befraktaren X till Y hälften av det avsedda fartygets lastutrymme med alla de skyldigheter och rättigheter som betingades av certepartiet samt på villkor i övrigt att Y skulle vidkännas hälften av tidsbefraktningsavgiften. I tvist mellan Y och X ansågs X äga åberopa skiljedomsklausulen. NJA 1948 s. 714. — I avhandling, varigenom å fastighet lagts servitut till förmån för annan fastighet, hade tillika stadgats, att alla tvister rörande tolkning och tillämpning av avtalet ävensom alla i anledning därav uppkomna eller därur härflytande eller med avtalet sammanhängande tvister skulle avgöras av skiljemän, och hade till säkerhet för beståndet av det i handlingen utfästa servitutet inteckning meddelats i förstnämnda fastighet. Ny ägare till den av servitutet besvärade fastigheten, vilken framställde krav i anledning av avtalet, ansågs icke på grund av inteckningen bunden av skiljedomsklausulen. SvJT 1950 s. 260. — Avtal att klander av arrendesyn skulle upptagas av skiljemän har i NJA 1949 s. 556 ansetts giltigt. 2: 10, 13 och 43 NJB.
Tolkning av skiljeavtal. I kontrakt, varigenom ett bolag åtog sig att omhänderhava arbetsledningen vid utförande av vatten- och avloppsledning för en förenings räkning samt att ställa viss person S såsom arbetsledare till föreningens förfogande, stadgades att tvist angående tolkningen av kontraktet skulle avgöras av skiljemän. Sedan S av medel, som föreningen anförtrott honom i hans egenskap av arbetsledare, för egen räkning använt visst belopp, hänsköt föreningen mot bolagets bestridande frågan om skyldighet för bolaget att utgiva skadestånd i anledning härav till avgörande av skiljemän. Skiljemännen ansågos behöriga att upptaga tvisten, enär det måste antagas, att avgörande för beslutet att anförtro S penningmedlen och för S:s omhändertagande av desamma väsentligen var, att bolaget enligt kontraktet ställt S till förfogande som arbetsledare, samt tvisten därför vore beroende av hur parternas mellanvaranden enligt kontraktet vore att bedöma. NJA 1948 s. 590.2