Reformförslag angående den juridiska utbildningen.
I början av år 1949 tillsattes inom ecklesiastikdepartementet en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina samt i samband därmed stående utbildningsfrågor (se ang. kommitténs direktiv och sammansättning SvJT 1949 s. 145 ff och 157). Kommittén ansåg att gynnsammare villkor för juridisk forskning vore ett oundgängligt villkor för en förbättring av den juridiska utbildningen och för en rekrytering av därför erforderliga ökade lärarkrafter, samt avlämnade i början av sin verksamhet PM om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949:52). Under ett remissförfarande erhöll förslaget härom stöd av de allra flesta hörda myndigheter och organisationer. Det har därefter beklagligtvis ännu icke lett till något resultat.
Kommittén har i år fullgjort sitt uppdrag och avlämnat ett utförligt betänkande (SOU 1953:15, 16). Här skall lämnas ett kortfattad redogörelse för kommittéförslaget, såvitt angår den egentliga juristutbildningen.
Betänkandet inledes med en redogörelse för förhållandena på arbetsmarknaden, med åtskilligt statistiskt material, delvis i utredningar av särskilda experter. Denna undersökning, som i och för sig torde vara av stort intresse, har icke föranlett kommittén att föreslå särskilda åtgärder för förändring i vare sig ena eller andra riktningen av antalet av dem som utbildas till jurister. Det har antagits att tillströmningen på längre sikt kommer att vara av nuvarande storleksordning. Den påtagliga minskning av antalet nyinskrivna studerande, som inträdde 1952 och fortsatt i år, är enligt min mening välmotiverad av det aktuella konjunkturläget men den kan, att döma av tidigare erfarenheter och av utvecklingen inom det högre skolväsendet, knappast antagas bliva bestående. — Kommittén räknar icke med någon större förändring av de karriärer för vilka jurister utbildas. I samband med förslag om förändring av den 1935 införda statsvetenskaplig-juridiska examen till en jur. pol. magisterexamen med ett betydligt starkare juridiskt inslag förutsättes dock, att förvaltningstjänst och vissa andra banor komma att i viss utsträckning rekryteras med jur. pol. magistrar i stället för med jur. kandidater.
De nuvarande studierna och deras resultat anses icke vara behäftade med några djupgående brister. Men det anmärkes, att studierna i alltför hög grad äro inriktade på minneskunskaper, i synnerhet rörande den för tillfället gällande lagstiftningens innehåll, och i alltför ringa grad på förmåga att lösa sådana problem, som förekomma i praktisk juridisk verksamhet. Härmed anses sammanhänga att de studerande icke få tillfälle till aktiv självverksamhet i erforderlig utsträckning och under lämplig handledning.
Som orsak till dessa förhållanden angives främst, att lärarkrafterna äro alltför fåtaliga, och i samband därmed att tillgången på lämpliga
läroböcker är otillräcklig. Vidare att bland studenterna finnes ett antal, som icke har tillräckliga förutsättningar för ett mer problembetonat juridiskt studium och att undervisning och examensfordringar i viss mån anpassas efter dessas nivå.
Med hänsyn till sistnämnda förhållande föreslås bestämmelser, som syfta till en viss utgallring av olämpliga studerande. Däremot har det icke ansetts möjligt att uppställa några skärpta betingelser för tillträde till studierna (jfr nedan).
Beträffande lärarpersonalen föreslås en betydande upprustning, liknande den som på senare tid skett inom ett flertal andra områden av universitetsorganisationen. Behovet av en sådan upprustning skulle synas självklar, med hänsyn till att de juridiska fakulteternas personaluppsättning är i det närmaste oförändrad sedan ett halvt århundrade. Under tiden har studentantalet starkt ökats och inom den akademiska undervisningen ha mera arbets- och personalkrävande metoder — seminarier och andra övningar i stället för föreläsningar o. s. v. — allmänt kommit att anses erforderliga. De ha i stor utsträckning trots svårigheterna kommit till användning även inom den juridiska undervisningen. Kommittén föreslår endast i mindre utsträckning att nya professurer skola inrättas, däremot ett stort antal andra lärarebefattningar och betydande kursanslag, bl. a. för att möjliggöra ökat anlitande av praktiska jurister såsom lärare. Även för den juridiska undervisningen böra inrättas verkliga institutioner (såsom redan skett i Lund).
I själva verket skulle den föreslagna onekligen kostnadskrävande förstärkningen av lärarorganisationen även utan andra reformer innebära en mycket avsevärd förbättring av utbildningsmöjligheterna. Å andra sidan måste de reformer av studierna och undervisningen, som kommittén föreslår, visa sig ogenomförbara och komma att stanna på papperet, om icke lärarnas antal mycket väsentligt ökas över det nuvarande, som redan länge varit orimligt lågt. Att närmare redogöra för den föreslagna nya lärarorganisationen är här icke platsen.
Det har ansetts angeläget att icke förlänga den nuvarande normalstudietiden av 9 terminer; kommitténs undersökningar visa att denna f. n. upprätthålles med tillfredsställande effektivitet. Åtskilliga, i och för sig välgrundade önskemål om nya element i studierna ha av hänsyn till tiden endast ofullständigt eller icke alls kunnat realiseras. I samband med studietiden står även frågan om behörigheten att idka juridiska studier. F. N. fordras som bekant godkänt studentbetyg bl. a. i latin och filosofi. En mycket betydande del av de juris studerande förvärva dessa betyg genom komplettering sedan de redan börjat sina universitetsstudier. Dessa bli härigenom redan från början bragta i oordning, eller åtminstone i otakt, och en dyrbar tid går förlorad. Efter gymnasiereformen måste läget bli ännu sämre, efter införande av den allmänna linjen med stark tonvikt på samhällslära men utan latin. Kommittéförslaget uppställer inga krav på studentbetyg i särskilda ämnen men föreskriver för dem, som sakna betyg i latin, en kortare kurs i »terminologiskt latin».
Beträffande ämnena i jur. kand.-examen föreslås att vissa av de nuvarande skola upphöra såsom självständiga ämnen. Romersk rätt skall
sålunda återfinnas endast inom ramen för ämnet rättshistoria, folkrätt endast inom statsrätt (liksom f. n. på vissa orter) och internationell privaträtt inom civilrätt. Däremot skall ekonomi bliva obligatoriskt ämne, under benämningen ekonomisk samhällskunskap, varmed man vill angiva att dess innehåll bör vara mera deskriptivt än teoretiskt. Det nuvarande, till omfånget obetydliga inledande ämnet juridisk encyklopedi skulle ersättas med dels en mindre avdelning av den propedeutiska kursen (grundläggande begrepp och systematik), dels ett något större ämne, allmän rättslära, som skulle förläggas senare under studiegången och omfatta bl. a. översikt av rättsfilosofi och rättssociologi, lagstiftnings- och lagtolkningsteknik samt rättstillämpningens allmänna grunder i övrigt. Det förutsättes att särskilda professurer i allmän rättslära skola inrättas. I anslutning till straffrätten skola förekomma kortare kurser i »juridiska hjälpvetenskaper»: rättspsykologi, rättspykiatri, kriminologi, kriminalteknik, kriminalpolitik och kriminalvård. Vissa av dessa äro av betydelse även för andra juridiska ämnen än straffrätt, särskilt processrätt och förvaltningsrätt. En kurs i bokföring, med något jämkad målsättning, skall under benämningen ekonomisk redovisning vara obligatorisk. Den nuvarande praktiska kursen skall ersättas med åskådningsundervisning inom de särskilda ämnena, i möjligaste mån meddelad av praktici.
Den största nyheten i förslaget ligger däri, att minnesstoffet skall begränsas i flertalet av de positivrättsliga ämnena — icke i förvaltningsrätt och finansrätt — och att den för dessa beräknade studietiden i samband därmed minskas med i genomsnitt ca en tredjedel; två av de nuvarande tre civilrättsämnena sammanslås till ett. Det anses att med den nuvarande ordningen, då seminarieundervisning förekommer endast som ett led i förberedelsen till tentamen i de särskilda ämnena, denna undervisning för ett stort antal studenter icke kan bli tillräckligt givande. Redan på grund av lärarnas fåtalighet måste seminarieövningarna bli alltför få och/eller erhålla alltför många deltagare. Många deltagare måste, då de endast helt kort tid sysslat med ett visst ämne, få svårt att vid övningarna göra en aktiv insats. De ha ofta ej så stort intresse att ägna tid häråt, då de helt naturligt främst äro inriktade på att inhämta de stora pensa, som erfordras för tentamen. Under studiet av de positivrättsliga ämnena skulle, vid sidan av vissa elementära kurser med allmänna översikter och behandling av svårare spörsmål, förekomma övningar av något enklare natur, särskilt med behandling av fingerade rättsfall.
Studenternas mera fria och av självverksamhet präglade studiearbete föreslås förlagt till slutet av studierna, under ca ett år. Utrymme härtill erhålles genom nedskärningen av de positivrättsliga läskurserna. Denna nedskärning anses emellertid i och för sig vara lämplig och är alltså icke motiverad endast för att möjliggöra den nya anordningen av det mera krävande seminariearbetet. Som skäl för dettas förläggning till studiernas slutstadium anföres — utom att det kan bli mera fruktbärande sedan studenterna nått en större allmän mognad — bl. a. att det då kan bygga på en allsidig insikt i hela rättssystemet och ett verkligt studium av den allmänna rättsläran, att det därför skall bliva mera intressant och att det skall få tillräckligt utrymme genom att utgöra en
självständig del av studierna; dessa skola därunder icke vara i högre grad inriktade på inhämtande av kunskaper som skola i detalj redovisas, med därav följande tentamensjäkt. Detta studiearbete skall väsentligen bestå i författande av uppsatser och dessas ventilering vid seminarieövningar. Härför erfordras ingående studier av litteratur, rättspraxis och annat material inom de begränsade områden, från vilka de särskilda uppsatsämnena äro hämtade, men icke inläsning av bredare kurser. Områdena för uppgifterna skola få av de studerande väljas fritt, dock alltid delvis inom civilrätt. Det beräknas, att en termin skall användas inom civilrätt och en inom ett annat examensämne.
Bland de akademiska lärarna har förslaget fått ett blandat mottagande. Åtskilliga ansluta sig till detsamma i huvuddrag, andra äro bestämda motståndare och åter andra intaga en medlande hållning. Från flera håll har uttalats, att jur. kand.-examen borde ha ett starkare inslag av studier i samhällsvetenskaper och realia, även med uppoffring av den tid som kan ägnas åt egentlig juridik. Stark kritik grundas därpå, att det skulle vara utsiktslöst att erhålla en nämnvärd upprustning av de juridiska fakulteterna. Är detta riktigt, är naturligtvis varje reformarbete i fråga om den juridiska utbildningen meningslöst.
Vissa ämnesrepresentanter mena, att just deras ämne erhållit för litet utrymme inom den åt de positivrättsliga ämnena anslagna tiden, och att en anpassning av kurserna efter den nedskurna tiden skulle vara »omöjlig». Detta argument är ju välkänt från alla reformdiskussioner rörande reformer av utbildningen i skolan eller vid universiteten. — I annan form återkommer tanken på det sättet, att man befarar att den nedskurna tiden måste användas till »korvstoppning» och alltså bli ännu mera elementär och tråkig än de nuvarande studierna. Denna uppfattning förutsätter, att det icke göres allvar av en minskning av det stoff som skall inhämtas.
I ännu en annan form möter samma tanke, då man säger att studenterna icke skulle vilja underkasta sig eller göra allvar av de friare studierna under sista studieåret, utan t. ex. använda sig av otillåten hjälp vid uppsatsskrivningen. Man utgår alltså från att studenterna icke skulle önska något annat resultat av studierna vid universitetet än inpluggade minneskunskaper, och icke av undervisningen begära annat än underlättande av dessa kunskapers inhämtande (vilket praktiskt närmast innebär att undervisningen borde ersättas av kompendier). Det skall icke bestridas, att sådana studenter finnas, men enligt min erfarenhet äro de icke särskilt talrika, och jag kan i varje fall icke mena att studieordningen skulle anpassas efter deras inställning. Det anföres även, att många studenter skulle sakna erforderlig begåvning för ett fruktbringande seminariearbete. Man frågar sig då, hur det är för närvarande.
Betänkandet innehåller åtskilliga förslag av organisatorisk eller eljest mera internt akademisk art. Dessa lämnas här å sido. Till slut skall emellertid omnämnas ett förslag beträffande tingsutbildningen. I detta avseende föreslås, att en jur. stud. efter avslutande av de positivrättsliga studierna skulle vara behörig att erhålla förordnande såsom tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under sammanlagt 15 månader, med tillämpning av nuvarande regler om behörighet för särskilda arbetsuppgifter efter viss tids tjänstgöring. Därefter skulle han bliva betyd
ligt bättre skickad att tillgodogöra sig de avslutande studierna vid fakulteterna i allmän rättslära och vid seminariearbete för att därefter, såsom färdig jur. kand., kunna fortsätta tingsutbildningen. Kommittén förbiser icke de organisatoriska svårigheter, som äro förenade med ett genomförande av detta förslag, och tänker sig därför att det till en början bör genomföras endast i den mån så kan ske på frivillighetens väg.
Ragnar Bergendal