Om banks panträtt i egen skuld.

 

    Genom beslut d. 3 mars 1953 har Högsta Domstolen fastslagit att bank äger panträtt i egen skuld.1 Innebörden av den rättsgrundsats, som HD därvid antagit, torde var den att bank — i egenskap av innehavare av pant i form av medel som innestå hos banken på spärrad räkning i pantsättarens namn — har rätt att i pantsättarens konkurs dels få betalt och dels få tillgodogöra sig denna betalning ur panten genom att med företrädesrätt framför pantsättarens övriga borgenärer ur de pantsatta medlen vare sig dessa äro förfallna till betalning eller ej uttaga ett mot bankens fordran enligt pantavtalet svarande belopp och kvitta detta mot fordringen utan hinder av de inskränkningar som angivas i 121 § konkurslagen. Bankens rätt kan därvid rubriceras såsom en obegränsad kvittningsrätt i panten framför pantsättarens övriga borgenärer med rätt att vid beräkning av ränta tillämpa de regler, som gälla för förmånsberättigad fordran.
    De banktekniska konsekvenserna av HD:s beslut torde med ovannämnda tolkning innebära att den i Svenska Bankföreningens låneformulär intagna s. k. kvittningsklausulen i framtiden kommer att sakna betydelse. Klausulen infördes 1946 och har följande lydelse:
    »Utgöres pant av medel innestående å konto hos banken må medlen under nyss angiven förutsättning (att räkningshavaren i något avseende icke fullgör sina förpliktelser till banken enligt lånehandlingen eller annan förbindelse för vilken å handlingen föreskriven pant utgör säkerhet) oberoende av vad som avtalats angående medlens förfallodag anses förfallna till betalning; och äger banken omedelbart kvittningsvis debitera kontot för täckande av förfallet fordringsbelopp.»
    Den tillkom i anledning av att HD i en dom år 1936 fastslagit att under vissa angivna förutsättningar panträtt ej kunde stiftas i dylika medel utan allenast en kvittningsrätt uppkomma (NJA 1936 s. 295; jfr även SvJT 1943 s. 363).
    Klausulen avsåg nämligen att, för de fall då panträtt ej kunde anses föreligga i medel av detta slag, skapa en konstruktion som under alla

 

1 NJA 1953 s. 60.

 

746 FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVETomständigheter skulle för bankerna i förekommande fall möjliggöra tillämpning av en kvittningsrätt för den skuld bank har till låntagare för innestående belopp mot den fordran banken har hos honom enligt lånehandlingen. Denna konstruktion avsåg sålunda att gardera bankerna i de fall då den för kvittningsrätten nödvändiga förutsättningen att både skulden och fordringen samtidigt voro förfallna till betalning saknades. Innebörden av klausulen var nämligen den att, om panten utgjordes av medel, innestående på räkning hos banken, dessa skulle oavsett vad eljest gällde vara förfallna till betalning omedelbart eller på tid som banken bestämde. Införandet av klausulen kunde sålunda betraktas såsom en försiktighetsåtgärd för att undanröja alla tänkbara risker för bankerna i anledning av det osäkerhetstillstånd som 1936 års dom framkallat. Klausultexten är formulerad på sådant sätt att därav ej kan dragas några slutsatser om bank äger panträtt i egen skuld eller ej. I bankkretsar ha nämligen många förfäktat den åsikten, att 1936 års dom enbart vore betingad av de särskilda omständigheter som förelåge i detta mål. Härvid har åberopats bl. a. en bestämmelse i lagen d. 20 dec. 1946 med särskilda bestämmelser angående bankbolags inlåning, varav framgår att lagstiftaren vid fastställandet av vad som skall anses ingå under där avsedd inlåning gjort undantag för garantiförpliktelser som bankbolag iklätt sig i den mån dessa förpliktelser täckas av »hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel».
    Genom HD:s beslut att bank äger panträtt i egen skuld har sålunda nu det osäkerhetstillstånd, som föranlett tillkomsten av kvittningsklausulen, upphört. Underlaget för klausulen har därvid bortfallit och klausultexten bör lämpligen vid nästa omarbetning av formulären kunna utgå.
    Bankerna kunna sålunda i framtiden vid pantförskrivningar av egna medel på spärrad räkning i pantsättarens namn utgå från att laga panträtt stiftats i medlen, vilken rätt i förekommande fall kan aktualiseras såsom en obegränsad kvittningsrätt i panten framför pantsättarens övriga borgenärer. I praktiken kan detta få stor betydelse då det hos bankerna ofta förekommer att en räkningshavare pantförskriver sina hos banken innestående medel till säkerhet för samtliga de förbindelser till banken vari han då häftar eller framdeles må komma att häfta.En generell pantförskrivning av detta slag användes som regel i samband med uppläggande av s. k. diskontoreserver. Detta förfarande innebär att banken vid diskontering av växlar innehåller viss del av växelbeloppet och gottskriver detta på ett särskilt för gäldenären upplagt och i samband därmed spärrat konto utan att därvid någon motbok utlämnas. Pantförskrivning sker sedermera av de medel som vid varje tillfälle innestå å det egna kontot jämte ränta.
 

Sten F. W. Bille