KRIMINALJOURNAL KONTRA SKRIVSLÖSERI

 

AV ÖVERLÄKAREN TORSTEN SONDÉN (†)

 

 

Det nutida brottsbekämpandets särmärke är individualisering. Individualiseringen skall i princip sätta sin prägel på domstolens val av påföljd, på behandlingen inom fångvårdsanstalterna och på resocialiseringsarbetet i frihet. Men individualisering förutsätter kännedom om den som blir föremål för kriminalvård, fordrar undersökning och observation samt konserverande och jämförande av vid olika tidpunkter gjorda iakttagelser. Konserverandet i skrift av iakttagelser och slutsatser är en oundviklig nödvändighet, om kunskaperna skola bli till någon nytta under brottslingens rundvandring mellan domstolar, anstalter och övervakare.
    Man kunde kanske tycka, att behovet av kännedom om brottslingens person numera är väl tillgodosett i den svenska kriminalvården. Vi ha de särskilda förundersökningarna i brottmål, som numera ofta äro utförliga och av god kvalitet. Vi ha de »stora» rättspsykiatriska undersökningarna (d. v. s. undersökningarna enligt sinnessjuklagen), med utlåtanden, som i längd och detaljrikedom närma sig vetenskapliga avhandlingar. Vi ha de små läkarundersökningarna, »miniatyrundersökningarna», som domstolen beslutar enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål. Vi ha verkställighetsundersökningarna, som äro obligatoriska beträffande ungdomsfångar, förvarade och internerade och de till minst 6 månaders frihetsstraff dömda. Därutöver förekomma inom kriminalvården en mängd läkarundersökningar, som inte äro särskilt reglerade men som äro nödvändiga och självfallna på olika stadier av rättsskipningen och straffverkställigheten. Vi ha t. ex. observationerna av vårdfallen på fångvårdens psykiatriska avdelningar, andra undersökningar under straffverkställigheten genom fängelseläkare eller rådgivande psykiater, de rutinmässiga och de som föranledas av särskilda omständigheter. Vidare ha vi läkarundersökningar av kriminella inom socialvårdens ram, inom den allmänna sinnessjukvården, inom alkoholistvården, inom barna- och ungdomsvården etc. Särskilt nära kriminalvården stå ju de psykiatriska undersökningarna av ungdomsvårdsskolornas klientel.
    Det är nog knappast känt i hur ringa utsträckning detta material tages i bruk i de praktiska situationer, där det samlade materialet och de på detta grundade slutsatserna och anvisningarna just kunde vara av värde och kunde få betydelse för behandlingen. Här kunna anföras ett par exempel:
    Jag undersöker en person, som begått otukt med minderåriga flickor, en beskedlig yngre man av den psykoinfantila typen. Han tillhör en jordbrukarfamilj, som levat ett synnerligen instängt och avskilt liv. Den mycket dominerande och intoleranta modern tillhör en religiös sekt, har inte umgåtts med grannarna och har hållit den vuxne sonen i ett infantilt beroendeförhållande och stängt ute honom från samvaron med jämnåriga. Han har varit intresserad av snickeri och haft det till fritidsnöje, varit snäll mot barn, som sökt sig till hans fritidsstuga, och så ha brotten kommit till

 

stånd. Jag framhåller i mitt utlåtande, att mannen är mycket beskedlig, och att ett långt frihetsstraff inte har någon uppgift, utan att det väsentliga är, att han efter frigivningen inte kommer tillbaka till föräldrahemmet utan får komma ut i arbete på annat håll och får tillfälle att utvecklas under fria och naturliga förhållanden. Mannen får ett relativt kort straff, men när han skall frigivas, finner jag, att man ordnat så, att han skall återvända till föräldrahemmet, alltså just den miljö som givit upphov till hans brott. Kuratorn, som förberett frigivningen, har inte haft tillgång till mitt utlåtande och känner inte närmare till omständigheterna kring brottet och hemförhållandena.

 

    Ett annat exempel:

 

    En ungdomsfängelsepojke från annan fångvårdsanstalt blir remitterad till min avdelning för psykiatrisk vård. Han transporteras dit, men jag får inga som helst handlingar som ge mig någon upplysning om honom. Jag får ingenting veta om de händelser och reaktioner som föranlett remiss till psykiatrisk avdelning, ingenting om hans förhistoria, ingenting om eventuella sjukdomar. Skall jag få veta något om min patient, måste jag som regel sätta igång och själv jaga efter handlingar och brukar då få ungdomsfängelseakten. Har jag tur, så kan jag efter mycket letande i handlingarna få en antydan om anledningen till remissen, men det är visst inte regel. Jag får i akten verkställighetsberättelser av fängelseläkaren och styresmannen i Nyköping och en del daganteckningar. Men jag får inte med utlåtandet från den rättspsykiatriska undersökning som kanske har skett och som kunde ge mig en bild av ynglingens särart. Har han t. ex. varit undersökt i ett tidigare mål, så finns det inte ens någon antydan om denna sinnesundersökning, och den förblir oåtkomlig för mig.

 

    Exemplen kunde tusenfaldigas.

 

    Orsaken till dessa avvita förhållanden är den häpnadsväckande brist på samordning, som råder inom vår kriminalvård och straffrättsskipning. De psykiatriska undersökningarna av kriminella ha fått bli något självständigt och fristående, något som i viss mån är sitt eget ändamål. Den enskilda undersökningen skall i princip vara »fullständig», avslutad, den ingår inte som ett led i en fortlöpande verksamhet med ett bestämt kriminalterapeutiskt slutmål. Undersökningen av kriminella har blivit en gest, en den moderna kriminalvårdens och straffprocessens formalitet. I den mån det blir något skrivet om undersökningarna, sväva utlåtandena och anteckningarna fritt utan samband med varandra och, vad värre är, utan samband med patienten och den behandling som ju dock var undersökningarnas syfte. Särskilt anmärkningsvärt är, att utlåtandet över den stora sinnesundersökningen inte följer den kriminelle inom fångvården och inte anses ha någon betydelse för behandlingen där. Går undersökningsfången som straffriförklarad till sinnessjukhus, så måste utlåtandet följa med honom dit, men blir han dömd till straff, så upphör utlåtandet att ha något intresse och någon betydelse. De tre obligatoriska exemplaren arkiveras. Man kan visserligen få låna kriminologiska centralarkivets exemplar, men det blir då ett tillfälligt lån, som bara kan komma ifråga i speciella fall och inte kan förekomma regelbundet.
    Verkställighetsundersökningarna ha tillkommit för att ligga till grund för behandlingen — en individualiserad och personlig behandling — och skall tjäna resocialiseringsarbetet både inom och utom fångvårdsanstalterna. Det är en god tanke, och rätt förverkligade hade verkställighetsundersökningarna kunnat bli av stort värde. Nu ha de emellertid fått förfuskas. Fångvårdsstyrelsen har utackorderat verkställig

 

hetsundersökningarna till icke kriminalpsykiatriskt skolade läkare, och dessutom är det numera i stor utsträckning så, att verkställighetsundersökningar avslutas utan någon läkarmedverkan. Att de ligga till grund för behandlingen är nog en sanning med modifikation. Den personal, som i vardagsarbetet har att göra med fången, har nog sällan kontakt med verkställighetsfynden. Och för resocialiseringsarbetet i frihet få nog undersökningarna ringa betydelse. Förr klagade skyddskonsulenterna över att de inte kunde få tillgång till verkställighetsberättelserna. Nu lära de visserligen som regel få berättelserna men finna dem vanligen alltför torftiga för att ge något av värde.
    När de undersökningar, som avsett att vara grundstenar i brottsbekämpandet och kriminalvården, så föga utnyttjas och fått bli så meningslösa, så är det givet, att kriminalvården inte heller tillbörligen utnyttjar det övriga material som finns angående kriminella. Är man vetgirig, kan man visserligen få låna journaler från sinnessjukhus och anteckningar från alkoholistanstalter, ungdomsvårdsskolor, barnavårdsnämnder etc., men det fordrar betydande ansträngningar och tager så lång tid, att det ofta blir för sent för det aktuella praktiska ändamålet. Härtill kommer, att det ofta beror på rena tillfälligheter, om man får reda på att patienten varit på dessa anstalter eller eljest varit föremål för samhällsvård, och materialet kommer därför att ligga obrukat.
    Slutligen en viktig sak. Även om man skulle vara så energisk, att man uppspårade allt tillgängligt officiellt material, eller det kunde tänkas, att det regelbundet ställdes till förfogande, så är detta material så oöverskådligt, innehåller så mycket upprepningar och oväsentligheter och är samtidigt så ojämnt och ofullständigt, att det i praktiken blir mycket svårt att utnyttja. En undersökningsläkare vet, hur det är att skriva anamnesen till en rättspsykiatrisk journal. Man har kilovis med handlingar, där samma psykiatriska undersökning kan gå igen på tio håll, samma upplysningar av föräldrar och lärare refereras i oändlighet, och bli alltmer mångskiftande och avlägsna från originaluppgifterna. Materialet vimlar av motstridiga uppgifter och av omdömen, beträffande vilka man inte vet vem som avgivit dem och varpå de grunda sig. I praktiska frågor, som fordra snabbt avgörande, blir detta slags material tämligen värdelöst.
    Det är nödvändigt att ersätta det nuvarande meningslösa och improduktiva skrivandet med en verklig kriminaljournal. Den skulle likna sinnessjukhusens journaler, såtillvida att den lämnar en kronologisk redogörelse, som ger möjlighet att följa patientens utveckling, men den måste avpassas efter kriminalvårdens speciella förutsättningar och behov. Det viktiga är, att den följer den kriminelle, så länge han är föremål för samhällsåtgärder, och att journalen är tillgänglig för dem som deltaga i behandlingen, samt att den har en sådan avfattning, att den verkligen blir studerad och till nytta i praktiken. Den bör ständigt kompletteras med nya fakta och nya iakttagelser, och det är av betydelse, att reviderade uppfattningar och nya synpunkter på brottslingens psyke och möjligheter komma till uttryck i journalen. Jag tänker mig saken ungefär så här:
    Kriminaljournalen lägges upp, när en person första gången förklaras skyldig till brott och domen innebär någon form av frihetsförlust eller

 

övervakning. Det blir då domstolens sak att lägga upp kriminaljournalen. Här antecknas genom utredningen kända personliga förhållanden av väsentlig betydelse. Har särskild förundersökning skett i målet, är det givet, att dessa fakta företrädesvis hämtas från förundersökningsrapporten. Vidare lämnas en redogörelse för brotten, som kan vara relativt kortfattad, om det är fråga om banala brott utan mera påfallande personlig prägel. Slutligen antecknas domen. Kriminaljournalen överlämnas därefter vid frihetsstraff till den fångvårdsanstalt där straffet avtjänas, vid kriminalvård i frihet till skyddskonsulenten och vid villkorlig dom med anstaltsvård som villkor till vederbörande anstalt.
    Har domstolen i målet begärt läkarutlåtande angående den åtalade — miniatyrundersökning eller stor sinnesundersökning — göras anteckningarna om personliga förhållanden och om de åtalade brotten i samband med beslutet om utlåtande, och kriminaljournalen översändes till undersökningsläkaren. Denne inskriver sitt utlåtande i kriminaljournalen, och det kommer domstolen tillhanda som en del av kriminaljournalen. Utlåtandet skall givetvis vara dagtecknat och underskrivet. Det skall innehålla ett motiverat omdöme och alltså ange väsentliga iakttagelser. Har läkaren själv inskaffat anamnestiska upplysningar, som han anser vara av betydelse för slutsatserna, böra dessa fakta antecknas i kriminaljournalen, men det finns ingen anledning att upprepa förundersökningens upplysningar eller annat som redan finns antecknat i kriminaljournalen, och icke heller finns det anledning att detaljerat ingående återge iakttagelser och upplysningar av obetydligt intresse och utan nämnvärd betydelse för behandlingen. Negativa fynd vid kroppsundersökningen torde som regel kunna utelämnas, såvida de icke äro av differentialdiagnostisk betydelse. Det torde också räcka att endast ange vilka slags psykologiska tests som utförts (plusintelligenskvoten). Jag förutsätter nämligen, att testprotokollen arkiveras hos undersökningsläkaren, och att senare undersökare kan rekvirera protokollen, när det är av intresse att taga del av resultaten. Det rättspsykiatriska utlåtandet kan alltså göras betydligt mera kortfattat än nu, men koncentrationen till det väsentliga ställer givetvis kvalitativa krav på undersökarens arbete. Sedan kriminaljournalen med undersökarens utlåtande återställts till domstolen, införes domen, innan journalen sändes ut till verkställighetsorganet.
    Kriminaljournalen skall följa den dömde under hela strafftiden. När ett frihetsstraff skall avtjänas, skall journalen alltså från början finnas tillgänglig på fångvårdsanstalten. Gäller det en häktad, skall journalen omedelbart kompletteras med iakttagelser från häktningstiden. Eljest blir väl det första som antecknas kroppsundersökningens resultat, och i fortsättningen föras naturligtvis in alla sjukdomar, med undantag av obetydliga övergående åkommor, samt förekommande behandling. Alla anmärkningsvärda händelser som uppträden, rymningar etc. antecknas, men därutöver bör journalen ge en bild av fångens vardagsliv, hans sysselsättning och arbetsförmåga, valet av fritidsnöjen, studier o. dyl., hans reaktioner på fängelselivet, hans attityder i samvaron med personal och kamrater och hans relationer till anhöriga. Men det är viktigt, att journalen icke bara innehåller redogörelser, utan att där även tid efter annan inskrivas sammanfattande om

 

dömen av personer, som ha ansvar för behandlingen, direktör, fängelsepsykiater, kurator etc. Beträffande såväl dessa omdömen som de mera redogörande anteckningarna är det angeläget, att det tydligt framgår vem som skrivit dem. Av journalen bör även framgå förberedelserna för utskrivningen, hjälpåtgärder och de överväganden och syften, som ligga bakom dessa åtgärder. Skall fången efter frigivningen stå under övervakning, överlämnas journalen till skyddskonsulenten. Eljest sändes den vid frigivningen till ett centralt kriminalarkiv, som naturligtvis kan tänkas sammanfalla med nuvarande centrala fångregistret.
    Vid kriminalvård i frihet — villkorlig dom eller villkorlig frigivning — blir det till skyddskonsulenten som kriminaljournalen kommer. Vid övervakningen är det givetvis av värde att inte bara känna till den övervakades kriminella förhistoria utan även hur han reagerat under fängelsevistelse och de konflikter som där varit aktuella. Journalen kompletteras med iakttagelser och omdömen från övervakningstiden. När övervakningstiden gått till ända utan återfall eller andra komplikationer, skickas journalen till det centrala kriminalarkivet.
    Ofta innebär domen i kriminalmål, att den åtalade överlämnas till socialvården. Så är fallet vid straffriförklaring i förening med vård på sinnessjukhus eller tillsyn genom hjälpverksamheten och vid villkorlig dom, där anstaltsvård i någon form är satt som villkor. Det vanligaste fallet är ju här intagning på ungdomsvårdsskola. Kriminaljournalen skickas då av domstolen till vederbörande anstalt eller hjälpverksamhetsläkare och får naturligtvis sedan följa patienten, om han flyttas till annan anstalt. Under anstaltsvistelserna inskrives i kriminaljournalen iakttagelser och omdömen, terapi och uppfostringsåtgärder. När anstaltsvård och därmed sammanhängande övervakning upphört, går journalen till kriminalarkivet.
    Kriminaljournalen får framför allt sin betydelse, när det gäller recidivister, d. v. s. det klientel som är kriminalvårdens egentliga problem. När en person, som inte står under övervakning, på nytt blir misstänkt för brott, kan och bör polismyndigheten omedelbart rekvirera kriminaljournalen från det centrala kriminalarkivet. Man behöver inte söka efter journaler och upplysningar och inte samla ihop materialet från en mängd olika håll; det finns redan samlat och tillgängligt. Den misstänkte har inte möjlighet att vilseleda polisen med fabuleringar och tillrättalagda skildringar av sitt tidigare liv, något som naturligtvis kan vara av värde även för den rent polistekniska utredningen. Men framför allt är det av vikt, att man redan på detta tidiga stadium får en möjlighet att — åtminstone grovt — bedöma, huruvida det är fråga om ett psykiatriskt fall, om vederbörande vårdats på sinnessjukhus, om det föreligger självmordsrisk, om man har att räkna med mytomana tendenser etc. Polisen kan genom kriminaljournalen få en antydan om att särskilda försiktighetsmått äro av nöden, att läkare bör rådfrågas etc., och man kan i någon mån i förväg bedöma, huruvida det är sannolikt, att sinnesundersökning behöver ske. Ej sällan kommer väl kriminaljournalen att innehålla så fullständigt material, att en ifrågasatt sinnesundersökning befinnes överflödig, och om sinnesundersökning beslutas, finnes redan från början journalmaterialet

 

tillgängligt, och domstolen kan räkna med att undersökningstiden inte behöver bli så lång. Blir det fråga om särskild förundersökning i målet, kan denna inskränkas till vad som förekommit efter den senaste anstaltsvistelsen eller efter den senaste övervakningen.
    Det förekommer ofta, att en åtalad, som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, redan många gånger har varit psykiatriskt undersökt. Han kan ha varit med om flera stora sinnesundersökningar och en hel del småundersökningar av miniatyr- eller verkställighetstyp. I princip skall ett sådant fall för närvarande behandlas på samma sätt som de färska. Det skall skrivas en lång ny journal, som till större delen består av referat av det redan förefintliga materialet, och ett nytt utlåtande, som skall ges prägeln av självständig och ny bedömning. Förr var det ännu vanligare med dylika tätt återkommande undersökningar, men fortfarande är det, särskilt inom förvaringsklientelet, vanligt, att samma person blir rättspsykiatriskt undersökt gång på gång, utan att de nya undersökningarna ge några egentligen nya fynd. Många domstolar tycks nämligen anse, att man inte kan ifrågasätta förvaring och begära interneringsnämndens yttrande utan att ha en färsk sinnesundersökning. Den föreslagna kriminaljouralen skulle spara mycken tid och mycket arbete vid sådana förnyade undersökningar. Hela det anamnestiska materialet och de tidigare undersökningsutlåtandena finnas ju omedelbart tillgängliga i kriminaljournalen. Något referat av detta material bör inte inleda det nya utlåtandet, utan undersökaren kan här hänvisa till kriminaljournalens innehåll och torde i övrigt ofta kunna inskränka sig till att helt kort ange, att den psykiska bilden är i huvudsak oförändrad. Det kan naturligtvis hända, att även om några väsentliga nya iakttagelser inte gjorts, den senare undersökaren dock har en annan syn på fallet, en annan uppfattning om diagnosen eller en annan åsikt om den lämpligaste behandlingen. Han har då att framlägga skälen för, att han inte kan dela den förre undersökarens uppfattning, och motivera sin egen åsikt, men även i dylika fall behöver det nya utlåtandet knappast bli omständligt och långdraget.
    På här angivet sätt skulle kriminaljournalen följa recidivisten från domstol till undersökningsläkare och vidare under anstaltsvistelse och övervakning för att sedan återkomma och fortsätta att följa honom, så snart han gjort sig skyldig till något nytt kriminellt. Under denna rundvandring kompletteras den med nya iakttagelser och synpunkter, och man bör kunna ur journalen utläsa behandlingens positiva och negativa resultat. Den ger en kronologisk skildring, men det är sannolikt praktiskt att vid sidan av den kronologiska journalen ha en del sammanställningar eller register över fakta som man fort vill kunna hitta, t. ex. brotten och straffen, anstaltsvistelser, sjukdomar och möjligen hereditära förhållanden. Dessa kortfattade registeruppgifter kunna lämpligen förses med hänvisningar till de sidor i journalen, där förhållandena närmare beröras.
    En kriminaljournalföring av här skisserad typ torde knappast behöva bli betungande för domstolarna. Det ganska ringa merarbete, som det innebär att föra in referat av personundersökningen och omständigheterna kring brotten, torde mer än väl uppvägas av de fördelar

 

domstolen kommer att ha av att ha tillgång till en samlad redogörelse och inte behöva skriva efter utlåtanden, protokoll och rapporter från olika håll. För sinnessjukhusen och andra socialvårdsanstalter blir det nog knappast heller någon väsentlig arbetsbörda att föra kriminaljournal över vissa patienter. Kriminaljournalen finns nämligen redan påbörjad, och vad som föres in under anstaltsvistelsen blir nog som regel avskrifter eller referat av de ordinarie sjukhusjournalerna och anteckningarna och av de sammanfattande omdömen som ändå skola göras i intyg och skrivelser till myndigheter. För undersökningsläkarna måste kriminaljournalen innebära en mycket betydande vinst. Störst blir naturligtvis arbetsbesparingen beträffande förvaringsfallen och andra recidivister, och det blir alltså främst en lättnad för fångvårdens rättspsykiatriska stationer. Men man torde kunna räkna med, att också vid sinnessjukhusens undersökningsstationer kriminaljournalen skulle innebära en förenkling och hjälp, som kunde medföra en betydande lättnad i den nu så aktuella arbetsbördan och arbetsbalansen. Referatet av förundersökningsrapporten och rättegångshandlingarna utgår ur utlåtandet, och det nyinsamlade anamnestiska materialet och undersökningsiakttagelserna kunna återges mera kortfattat än vad nu är brukligt.
    Kriminaljournalens ställning ur sekretessynpunkt behöver klart preciseras. För närvarande råder i detta avseende en besvärande osäkerhet rörande de rättspsykiatriska utlåtandena och journalerna, och man finner undersökningsjournalerna med deras konfidentiellt lämnade uppgifter och utdrag ur sekretesskyddade handlingar dyka upp oskyddade än här och än där. Principen för kriminaljournalen måste vara den, att sekretesshänsyn icke få förhindra journalen att i full utsträckning tjäna sitt ändamål, och att den även bör kunna tjäna den kriminologiska forskningen, men att det är av största vikt, att dess innehåll i övrigt är noga skyddat. Det behöver även vara skyddat för granskning av den kriminelle som journalen gäller. Kriminaljournalens ändamål är att fortlöpande ligga till grund för behandlingen och resocialiseringen. Den som skriver in upplysningar, iakttagelser och omdömen i journalen skall göra det med tanke på, att de kunna vara av värde för de personer som ha med behandlingen att göra och för domstolen, och journalföraren skall icke behöva utesluta något betydelsefullt eller använda camouflerande omskrivningar av hänsyn till, att anteckningarna kunna komma under andras ögon eller att de komma att läsas av den som beskrivningen gäller. Det senare är viktigt. Hur varsamt uttalandena än äro formulerade, måste det för en människa alltid vara pinsamt och upprivande att läsa skildringar av sina egna psykiska reaktioner, och skulle brottslingen — t. ex. i samband med ny lagföring — få tillfälle att studera sin kriminaljournal, skulle det för de ömtåliga innebära allvarliga psykiska skadeverkningar, och de mera hårdföra skulle reagera med kverulerande, ibland med hot och hätskhet. Särskilt känsligt är det med de uppgifter, som lämnas av närstående och arbetsgivare, men dessas uppgifter äro ofta nödvändiga för en rätt förståelse av personen och hans behandling och böra därför finnas i kriminaljournalen och ej överlämnas åt den muntliga traditionens förvanskningsmöjligheter. Om det anses, att of

 

fentlighetsprincipen kräver, att det psykiatriska utlåtandet i ett straffmål ej är sekretesskyddat gentemot den åtalade, bör detta ej få innebära, att den för kriminalvården avsedda journalen utlämnas till honom. Det torde väl här räcka med, att undersökarens slutsatser uppläsas och eventuellt i avskrift bli tillgängliga för svaranden.
    Kriminaljournalen måste vara praktiskt användbar, alltså koncentrerad och överskådlig. Den skall taga sikte på behandlingen, och det psykiatriska utlåtandet får icke ha avhandlingskaraktär. Någon vill kanske mot kriminaljournalen invända, att då måste uteslutas och gå förlorat mycket material, som nu är av betydelse för forskningen och även för medicinalstyrelsens granskning. Det är emellertid en onödig farhåga. På undersökningsstationerna komma naturligtvis att arkiveras testprotokoll, daganteckningar och det övriga material, som legat till grund för det i kriminaljournalen införda sammanfattande utlåtandet. Det står medicinalstyrelsen fritt att begära mera detaljerade uppgifter eller att rekvirera testprotokoll — om man nu skall bibehålla denna onyttiga och för undersökningsväsendets effektivitet så förstörande granskning.
    Forskningen har likaså möjlighet att begagna sig av de arkiverade testprotokollen, anteckningar rörande kroppsundersökningar m. m. Men det är ett misstag att tro, att utlåtandenas avhandlingskaraktärär en garanti för vetenskaplig lödighet, eller att räkna med, att de utlåtanden, som nu samlas i kriminologiska centralarkivet, är den grund varpå vår kriminologiska forskning kan byggas. Våra rättspsykiatriska utlåtanden i sin traditionella utformning ha haft en stor betydelse. De voro en gång det enda kriminologiska material av värde som vi hade i Sverige. Det var de rättspsykiatriska undersökningarna som främst fäste uppmärksamheten på de kriminella problemen, det var utifrån detta empiriska material frågorna kunde diskuteras. Men nu ha dessa utlåtanden med sina traditioner från den terapilösa diagnosticerande tiden spelat ut sin roll som den kriminologiska forskningens centralkälla. De ge oss icke de upplysningar om brottslingars utveckling, som behövas för att lösa de nu aktuella vetenskapliga problemen, och de utgöra ett ganska oenhetligt och kvalitativt ojämnt material. Allt journalmaterial har naturligtvis i viss mån vetenskapligt värde, men att de rättspsykiatriska journalerna skulle vara särskilt unika, det bestrider nog de flesta av dem som försökt lösa vetenskapliga problem på grundval av det rättspsykiatriska journalmaterial som nu kommer till. Kriminaljournalerna komma att ur vetenskaplig synpunkt ge ett bättre material.
    Kriminaljournalen är en reform, som inte fordrar stor apparat eller dyrbara kostnader. Man kan naturligtvis ha olika mening om journalens utformning och journalföringens organisation, och detaljerna behöva här ingående övervägas. Men det väsentliga förblir, att det är nödvändigt, att vi få till stånd en journalföring, som verkligen blir en kunskapskälla till grund för behandlingen.

 

7—537004. Svensk Juristtidning 1953.