PHILLIPS HULT. Juridisk debatt. Valda rättsvetenskapliga uppsatser. Uppsala 1952. Almqvist & Wicksell. 285 s. Kr. 18,00.
I föreliggande volym har prof. HULT samlat nio uppsatser i skilda ämnen, bland vilka särskilt må nämnas de som bära rubrikerna Condictio indebiti, Till frågan om konkurrerande skadeorsaker, Perpetuatio obligationis och Skadeståndsansvar utan skuld i senare svensk rättspraxis. Samtliga uppsatser ha varit publicerade tidigare, delvis i festskrifter, men ha i mån av behov försetts med värdefulla kompletteringar i form av noter eller efterskrifter, där bland annat senare rättsfall ingående diskuterats. Såsom alltid i Hults författarskap utmärkas uppsatserna av hans konsekventa och, om man så får säga, karaktärsfulla metod. Han bygger vidare på traditionell grund och tillvaratager de värden som äldre åskådningar och doktrin ha att erbjuda. Även i uppsatser av mera begränsat omfång äro hans synpunkter alltid synnerligen väl utvecklade. Bland de större uppsatserna i den framlagda samlingen förtjänar möjligen den som rör Condictio indebiti att sättas allra främst.
I efterskriften till den uppsats som bär rubriken Till frågan omkonkurrerande skadeorsaker har Hult bl. a. behandlat ett rättsfall NJA 1950 s. 650 som det må vara tillåtet att något utförligare beröra i detta sammanhang. Situationen var, såsom Hult beskriver den, följande:
En posttjänsteman (B) påkördes på väg från sitt arbete av en okänd bil och skadades därvid i ena handen, så att han blev helt arbetsoförmögen under tiden d. 1 sept. 1947—d. 4 febr. 1948. Under den tid B sålunda var oförmögen till arbete på grund av nämnda olycksfall drabbades han jämväl av sjukdom, som icke hade något samband med olycksfallet. Även sjukdomen var i och för sig av beskaffenhet att medföra fullständig arbetsoförmåga, vilken varade fr. o. m. d. 29 sept. 1947 t. o. m. d. 24 april 1948. Sedan generalpoststyrelsen utbetalat full lön till B för hela den tid han »i följd av olycksfallet och sjukdomen» var arbetsoförmögen, yrkade styrelsen att av trafikförsäkringsföreningen utfå ersättning för sålunda utbetald lön i den månden belöpte på tid, varunder B varit oförmögen till arbete på grund av olycksfallet. I målet upplystes, att B, därest han varit sjukledig uteslutande på grund av sjukdom, skulle fått vidkännas ett visst avdrag på lönen, vilken däremot vid ledighet på grund av olycksfall i arbetet utgick med oavkortat belopp. Generalpoststyrelsens talan bifölls av högsta domstolen allenast så till vida att trafikförsäkringsföreningen förpliktades återgälda styrelsen ett belopp motsvarande nyssnämnda avdragsbelopp. I högsta domstolen funnos tre olika meningar representerade, av vilka anm. ensam företrädde den som på grund av omröstningsreglerna blev dom. Hult kritiserar alla tre meningarna (ehuru han stannar vid samma resultat som jrn SÖDERLUND och E. LIND). Jag vill här nämna några av de trevande överväganden
som lågo bakom min egen ståndpunkt i målet. Då spörsmålet är teoretiskt omstritt och svårlöst, vågade jag ej döma med utgångspunkt allenast från den ena eller andra teorien (jfr USSINGS uttalande om domarens skön i TfR 1952 s. 243 vilket dock naturligtvis kan missbrukas som ursäkt för vad som helst).
Beträffande en sådan situation som den här beskrivna har jag trott, att man borde hålla i minnet att vad som föranleder skadeståndsskyldighet är åsamkandet av den omedelbara skadan, d. v. s. handskadan, låt vara att handskadans ekonomiska betydelse måste mätas med beaktande av följdskadornas omfattning. (Det synes mig sålunda finnas visst fog för en distinktion som HOEL gjort i Risikoog Ansvar, se t. ex. s. 202.) Vid uppskattningen av den omedelbara skadans ekonomiska betydelse har man både skyldighet och möjlighet att inom vissa gränser taga hänsyn till händelser som inträffat efter den tidpunkt då den omedelbara skadan åsamkades vederbörande. Jag tror också, att man i viss utsträckning kan — om man är synnerligen försiktig — vid uppskattningen av följdskadan med fördel anlägga det betraktelsesättet att förlust av arbetsförtjänst genom total eller partiell arbetsoförmåga anses inträda successivt dag för dag. Däremot är jag oviss, om man använder ett lyckligt uttryckssätt, därest man — såsom Hult — påstår att förlusten av arbetsförtjänst i ett fall sådant som det förevarande föranledes av två parallellt verkande orsaker, i det aktuella målet handskadan och sjukdomen. Kan man egentligen komma längre i målet än till ett uttalande att B under tiden ifråga skulle ha varit arbetsoförmögen även om handskadan ej funnits, och att generalpoststyrelsen sålunda skulle fått utbetala sjuklön alldeles oavsett om olycksfallet inträffat? Om handskadan anses orsaka förmögenhetsförlusten, har ju sjukdomen ej tillfälle att orsaka samma förlust och omvänt. Tydligen kan man emellertid ej underlåta att beakta den omständigheten att, om man bortser från styrelsens förpliktelser mot B, dennes arbetsförtjänst skulle ha uteblivit även om den omedelbara skadan (i detta fall handskadan) ej åsamkats vederhörande. Jag har emellertid icke därmed ansett givet att skadeståndet borde nedsättas till hälften. Det har i stället synts mig naturligt att man (liksom i regresshänseende då flera äro vållande till en och samma kroppsskada) bör ha viss frihet att mellan vederbörande fördela den skadades sammanlagda förmögenhetsförlust efter omständigheterna. För att få stöd för vad som i ett fall av förevarande typ kunde vara rimligt har jag sökt jämföra med en rad tänkta olika fall av »konkurrerande orsaker» till förmögenhetsförlust (följdskada) i anledning av kroppsskada eller sjukdom.
(1) Antag t. ex. att X år 1945 slog ut ena ögat på Y och att detta i skadeståndsprocess genom dom år 1946 ansågs medföra 25 % invaliditet. År 1950 slår Z ut det andra ögat på Y, som därigenom blir totalt blind och (sammanlagt) till 100 % invalid. Det torde ej råda någon tvekan om att enligt rådande rättstillämpning Z i detta fall får betala ersättning för skillnaden mellan 100 och 25 procents invaliditet, ehuru såvitt jag förstår enligt Hults uttryckssätt efter den senare händelsen föreligga i och för sig jämbördiga delvis parallellt verkande orsaker till Y:s successivt dag för dag uppkommande förlust av ar
betsförtjänst. Här kommer alltså icke någon hälftendelning i fråga. Utgången blir troligen på grund av tidsintervallen densamma, även om någon dom ej mellankommit.
(2) Antag i stället att X d. 1 jan. 1950 slår ut ena ögat på Y och att Z nästa stund slår ut Y:s andra öga. Skall i detta fall inträda samma fördelning mellan de skadevållande som i det första exemplet? Jag har svårt att tro, att detta skulle anses rimligt. Situationen har icke för Y hunnit bli så befäst att man därav känner sig föranlåten att låta Z betala väsentligt större del av det sammanlagda skadeståndet än X. Uppenbarligen kan man vara mycket tveksam var gränsen skall dragas. Är det endast några sekunder som skiljer slagen åt, förefallerdet nog mången tämligen uppenbart att en hälftendelning bör ske. Gränsen för sagda tidrymd kan endast dragas med hänsyn till vad man tror, att de människor som beröras av dylika avgöranden finner naturligt och acceptabelt.
(3) Man kan även vända på procenttalen för invaliditeten och tänka sig t. ex. att den skada som X vållar Y förorsakar låt oss säga 75 % invaliditet och att en liknande kroppsskada, som Z senare åsamkar Y, gör denne till sammanlagt 100-procentig invalid. Även här synes mig ett skälighetsavgörande mellan skadevållarna inbördes böra föranleda till att, om de skadegörande handlingarna följa på varandra inom en helt kort tidrymd, vardera av de skadevållande bör bära förslagsvis hälften av den dag för dag uppkommande förlusten av arbetsförtjänst. Föreligger en längre tidrymd mellan de omedelbara skadornas åsamkande, torde en sådan uppdelning icke kunna äga rum, man må aldrig så mycket säga att delvis »parallellt verkande» eller »konkurrerande» orsaker föreligga till förlusten av arbetsförtjänst.
(4) Av intresse är också att vidtaga en jämförelse med det fallet att Y självförvållat förlorat ett öga och blivit 25-procentig invalid. Om X därefter slår ut hans andra öga, måste nog X regelmässigt betala gottgörelse till Y, motsvarande skillnaden mellan 100 och 25 % invaliditet. Har X först slagit ut Y:s ena öga, varefter Y råkar själv förstöra sitt andra öga, slipper X säkerligen undan med att betala ersättning för 25 % invaliditet.
(5) Förändras nu det sist anförda exemplet så att man antager att Y, efter det X slagit ut hans återstående öga, blir av orsak som ändå skulle ha inträffat — t. ex. generalstrejk — arbetslös, inställer sig frågan hur detta inverkar på X:s skadeståndsskyldighet. Föreligger den senare omständigheten redan innan skadeståndsskyldighetens omfattning blivit för X fastställd, torde domstolen icke kunna undgå att taga hänsyn till den av strejken förorsakade arbetslösheten (jfr ØVERGAARD, Norsk Erstatningsrett s. 34). Om däremot dom redan fallit och tiden för överklagande är försutten, får Y behålla sitt skadestånd. Resning torde näppeligen kunna beviljas. Ett sådant sakernas tillstånd kan förklaras med att värderingen av följdskadan (förlusten av arbetsförtjänst) såsom förut antytts är allenast ett sätt att uppskatta den ekonomiska betydelsen av den omedelbara skadan. När dennas omfattning är fastställd, bör också skadeståndet fastställas utan avseende å möjligheten att följdskadan, om man väntade, kanske skulle visa sig vara mindre (eller större) än man förut antog.
Många andra exempel kunna naturligtvis anföras, men det skulle leda alltför långt att upptaga utrymmet därmed. De nu åberopade som representera tre olika typiska stituationer (fördelning mellan flera skadevållande inbördes, mellan skadad, som själv åsamkat sig viss annan skada, och skadevållare samt mellan skadad, som av annan utomstående orsak under alla omständigheter skulle ha gått miste om arbetsförtjänst, och skadevållare) förefalla vara tillfyllest för att åskådliggöra att man icke i rättstillämpningen rimligen kan, när »parallellt verkande orsaker» föranleda förmögenhetsförlust dag för dag, utanvidare fördela förlusten på de olika orsakerna efter »huvudtalet» eller någon liknande schematisk regel. (Detta torde icke heller vara åsyftat med det votum som avgavs av jr Söderlund.) Tidsföljden för de omedelbara skadorna och det processuella läget spela till en början en viktig roll. Jag har trott att även andra omständigheter med nödvändighet måste uppmärksammas (jfr Söderlunds votum).
Vad särskilt angår situationen i det aktuella målet (6) har jag sett på skälighetsfördelningen mellan handskadan och sjukdomen såsom »skadeorsaker» på följande sätt: Det gällde att göra en fördelning mellan trafikförsäkringsföreningen, som svarade för den skadevållande, och generalpoststyrelsen, som ersatt den skadade för mistad lön. Styrelsen anses enligt praxis (se t. ex. NJA 1936 s. 593) ha allenast ett slags från den skadade härledd rätt, ett betraktelsesätt varav man dock icke enligt min uppfattning kan draga ut konsekvenserna hur långt som helst (jfr nedan ang. det reella läget och NEHAMMAR i TfR 1952 s. 185 ff). I allt fall torde styrelsen emellertid icke kunna göra gällande en mera omfattande skadeståndsrätt än den skadade själv kunnat göra, om han icke varit tillförsäkrad lön av styrelsen. Såsom förut nämnts lider en skadad person, som efter lagakraftvunnen dom drabbas av sjukdom eller olycksfall, icke någon minskning i sin redan fastställda skadeståndsrätt. I förevarande fall yppades däremot sjukdomen redan kort efter olycksfallet, och man syntes icke kunna undgå att taga hänsyn till densamma.
I fråga om den i målet åberopade sjukdomen — magsår och ledsjukdom — kan anmärkas att den, såvitt en lekman kan döma, sannolikt haft sin rot i tiden före handskadans inträffande. Med hänsyn till det sätt på vilket processen fördes var dock detta förhållande icke så mycket att bygga på. Mig förefaller vidare ett allmänt sjukdomstillstånd ganska dominerande vid jämförelse med en handskada. Redan med hänsyn till vad som nu sagts kunde det ligga nära tiil hands att starkt reducera det (fullt beräkneliga) skadestånd som eljest kunnat föranledas av handskadan i och för sig. Av betydelse i målet syntes mig emellertid även vara, att frågan om sjuklön var före olycksfallet reglerad genom anställningsavtalet. Generalpoststyrelsen — en stor arbetsgivare med ett ovanligt stort antal anställda — hade sålunda för länge sedan åtagit sig att betala viss lön under eventuell sjukdomstid, och tjänstemannens eventuella skadeståndsrätt för ett fall som det förevarande hade därmed redan före olycksfallet åtminstone villkorligt övergått på styrelsen. Om man skall se realistiskt på situationen som en totalitet, måste man alltså säga att fördelningen av den sammanlagda förmögenhetsförlusten i detta fall skulle ske mellan skadevållaren och styrelsen.
Det syntes mig icke med anledning av teorien om styrelsens härledda rätt eller eljest skäligen befogat att på skadevållaren lägga någon del av den börda som styrelsen långt tidigare gentemot sina anställda åtagit sig att bära vid sjukdom. Ett så att säga befäst förhållande förelåg, en regelmässighet som det verkade främmande att störa av en så trivial orsak som ett mindre olycksfall. Tvärtom syntes det mig i någon mån stötande, om skadevållaren skulle kunna bliva skyldig att sätta styrelsen i en bättre situation än om olycksfallet ej inträffat. Även om ingen annan anledning till reduktion av skadeståndet förelegat, anser jag mig ej ha kommit i konflikt med utgången i rättsfallet NJA 1936 s. 593 och dess föregångare, enär man där ej hade att uttala sig om den situationen att sjuklön skulle ha utbetalts även om skadan ej inträffat. Däremot borde styrelsen få åter vad den utbetalt utöver den sjuklön som styrelsen »under alla omständigheter» (d. v. s. även om olycksfallet ej inträffat) haft att betala till tjänstemannen. Att i detta fall trafikförsäkringsföreningen skulle slutligen gälda skadevållarens andel har icke synts mig ha någon inverkan på sakens utgång.
För generalpoststyrelsen kan det icke ha inneburit någon överraskning att den fick vidkännas sjuklön till B under sjukdomstiden; detta tillhörde styrelsens normala risksfär (jfr ØVERGAARD s. 31). För skadevållaren måste det däremot te sig mera oväntat, om han skulle fullt ersätta eller gottgöra en väsentlig del av förlust som B (resp. styrelsen) skulle genom sjukdom lidit även om handskadan ej inträffat. Vid sökande efter en reglering av i lag olösta frågor bör helt naturligt (liksom vid stiftande av skriven lag) eftersträvas att icke ge regler som i de konkreta fallen medföra mer eller mindre förbluffande resultat för vederbörande.
En för mig (ur försiktighetssynpunkt) tilltalande konsekvens av den fördelning som jag tillämpade var, att den beträffande sjuklönen ledde till samma resultat som jr Lechs votum, vilket — om man främst tillämpar logiken på fallet — kanske är säkrast grundat. (Märk även att det, om olyckan inträffat efter det sjukdomen utbrutit, såvitt jag förstår knappast kunnat ifrågasättas att skadevållaren skulle betala någon del av sjuklönen.) Den för mig mindre tilltalande konsekvensen av hans ståndpunkt var att B, om man bortser från generalpoststyrelsens förpliktelser mot honom vid olycksfall, skulle i förevarande fall, trots att handskadan kvarstod, få sammanlagt mindre därför att han tillika drabbades av sjukdom. Detta var enligt min mening ett resultat som man svårligen kunde acceptera, med mindre det kunde anses säkert att sjukdomen var under uppsegling redan då olycksfallet inträffade.
Bedömningen leder, såsom det anförda torde visa, till en skala enligt vilken skadevållaren 1) ej behöver betala något skadestånd alls för arbetsoförmågan, om sjukdomen utbrutit före olycksfallet, 2) får betala en viss efter omständigheterna bestämd större eller mindre del av förlorad arbetsförtjänst, om sjukdomen utbryter efter olycksfallet men före domen, samt 3) får betala fullt skadestånd, om sjukdomen utbryter först efter det lagakraftvunnen dom föreligger. I sistnämnda fall är alltså skadeståndsskyldigheten definitivt reglerad genom domen, vare sig detta skett genom engångsbelopp eller livränta (jfr
ØVERGAARD s. 34). I detta kortfattade schema har bortsetts bl. a. från det fallet att sjukdomen, enligt vad det senare visar sig, var under utveckling när domen fälldes. I sådan händelse kan nog tänkas att resning skulle kunna beviljas därför att det redan vid tiden för domen fanns ett skäl till nedsättning av skadeståndet, varom bevis då icke kunde förebringas.
Då doktrinen icke, såvitt jag kunde inhämta och bedöma, lyckats giva någon säker vägledning för hithörande spörsmål, har det synts mig ligga närmast till hands att tills vidare från fall till fall träffa avgörandet inom grupp 2) efter vad som synes mest naturligt (ANDENÆS synes i TfR 1941 s. 241 ff gå till väga på ett likartat sätt) och söka sig fram. Kan man så småningom med flera exempel för ögonen finna en klar och praktiskt tillfredsställande linje för bedömande av fördelningsfrågan, är det naturligtvis en fördel.
Det må här anmärkas, att även KARLGREN i Skadeståndsrätt behandlat förenämnda rättsfall.
På förekommen anledning (jfr Hult i SvJT 1951 s. 206 ff) vill jag i detta sammanhang även taga mig friheten att säga ett par ord om rättsfallet NJA 1949 s. 171. Det resonemang som undertecknad för sin del tillämpade — jag kan ju endast svara för mig själv — var följande. Skadeståndsskyldigheten för den underåriga pojken ansågs med hänsyn till omständigheterna generellt icke böra sättas över en tredjedel av skadans uppskattade belopp. Även efter en sådan jämkning syntes livräntan bli alltför betungande för pojken. Ytterligare nedsättning av livräntan kom därför under övervägande. Vid bestämmandet, hur stor nedsättning som i denna del ytterligare erfordrades för att pojken ej för framtiden skulle betungas mer än som enligt 6: 6 SL kunde anses skäligt, borde komma i betraktande att hans adoptivfader tecknat ansvarighetsförsäkring. Det syntes ej vara skäl att av hänsyn till pojkens begränsade ekonomiska förmåga ytterligare jämka den enligt vad förut sagts redan till en tredjedel jämkade livräntan längre än att den täcktes av det kapitalbelopp som — efter avdrag för redan utdömt engångsbelopp — återstod av försäkringssumman.
Upplysningsvis meddelas till komplettering av referatet i NJA att den skadade var född d. 23 juni 1922 och att den livränta som kom att utdömas ej uppgick till mer än ca 600 kr. om året till dess den skadade fyllt 65 år och därefter till ca 300 kr. om året.
Rättsfallet har även behandlats av BECKMAN i avhandlingen om Barns skadeståndsskyldighet liksom av KARLGREN i Skadeståndsrätt och STRAHL i Festskrift för Ussing s. 506 vid not 30. Gösta Walin