PER OLOF BOLDING. Har försäkringsfallet inträffat? Några synpunkter på en bevisfråga. Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 8. Sthm 1952. 40 s.

 

    I denna skrift behandlar docenten PER OLOF BOLDING ett bevisbördeproblem inom försäkringsrätten, nämligen hur bevisbördan är beskaffad vid ovisshet huruvida försäkringsfall inträffat. Han tillämpar härpå ett speciellt område den allmänna uppfattning om bevisbördeproblemen som han tidigare framlagt i sin avhandling Bevisbördan och den juridiska tekniken (1951). Då tillvägagångssättet har ett principiellt intresse kan det vara skäl att något närmare granska resonemanget.
    Boldings utgångspunkt är att bevisbördeproblemet — som utgör en fråga om rättsreglernas innehåll — avser bestämmandet av den grad av sannolikhet, som i olika situationer kräves för att ett påstått faktum skall läggas till grund för domen. Det speciella problemet här blir då att fastställa, vilken grad av sannolikhet som skall fordras för att en domstol skall godtaga ett påstående av en försäkringshavare, att försäkringsfall inträffat, resp. ett påstående av en försäkringsgivare, att försäkringsfall icke inträffat. Några olika alternativ diskuteras därvid. Möjligheten att man, med hänsyn till behovet av trygghet för försäkringshavarna, bör ställa ett lika strängt beviskrav på försäkringsgivaren som på en åklagare i grovt brottmål, avvisas med hänvisning till de konsekvenser som sannolikt skulle uppstå för framställandet av bedrägliga krav och därmed indirekt för premiesättningen. Även alternativet att lägga bevisbördan på försäkringshavaren avvisas, med hänvisning till försäkringshavarnas trygghetsintresse. De återstående möjligheterna sägas då vara att antingen rikta ett beviskrav mot försäkringsgivaren, dock mindre än det som åvilar åklagaren i brottmål, eller att tillämpa den s. k. överviktsprincipen, som innebär att det påstående som ter sig mest sannolikt lägges till grund, även om övervikten skulle vara aldrig så liten. Bolding finner sig emellertid icke kunna uttala någon mera preciserad mening än att man icke kan gå längre till försäkringsgivarens favör än till att tillämpa överviktsprincipen, och icke längre till försäkringshavarens favör än till att kräva en relativt låg bevisstyrka för försäkringsgivarens påstående. Denna mening, som i första hand uttalas beträffande ett som exempel anfört typfall, utsträckes med vissa reservationer till att gälla försäkringsfall i allmänhet. Något stöd i rättspraxis för en mera preciserad ståndpunkt anser sig Bolding icke finna, då domstolarnas uttalanden i bevisfrågor ofta kunna tolkas icke som avseende generella beviskrav utan som uttryck för bevisvärderingen i det särskilda målet.
    Det resultat vartill Bolding kommer måste anses vara ganska magert, särskilt som innebörden i krav på en »relativt låg bevisstyrka» är ganska vag. Enligt anm:s mening är det emellertid tvivelaktigt om den tillämpade metoden — att försöka finna en lämplig grad av sannolikhet för att ett mycket allmänt bestämt rättsfaktum inträffat — är ägnad att leda till goda resultat. Det förefaller att finnas åtskilliga möjligheter att nyansera beviskraven, som man på denna väg icke kommer på spåren. Antag att en försäkringshavare kräver ersättning av

försäkringsgivaren för viss egendom, som han uppger ha förstörts genom brand. Tvekan kan då uppstå, huruvida försäkringen omfattade just denna egendom, huruvida egendomen verkligen fanns på olycksplatsen och förstördes, huruvida händelseförloppet var sådant att det kunde anses utgöra brand i försäkringsavtalets mening, huruvida skadan framkallats genom grov vårdslöshet, huruvida säkerhetsföreskrifter överträtts osv. En tvist huruvida försäkringsfallet inträffat kan avse ett eller flera av dessa olika moment. Till en början uppställer sig därför spörsmålet, huruvida samma bevisbörderegler skola tillämpas, vilket än av de nämnda momenten som ovissheten rör. Frågan beröres knappast uttryckligen av Bolding, men betecknande är att han diskuterar hela problemkomplexet, huruvida försäkringsfallet inträffat, som en enhet. Det typfall som han därvid begagnar är att vid brandförsäkring försäkringshavaren påstås ha framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. De uttalade meningarna torde därför huvudsakligen hänföra sig till detta specialproblem. Av diskussionens allmänna karaktär och av de mycket allmänna ändamålssynpunkter som begagnas synes emellertid implicite framgå, att Bolding menar att alla de nämnda momenten böra bedömas på i huvudsaksamma sätt (ehuru, som redan nämnts, vissa allmänna reservationer göras).
    Det synes emellertid ganska klart, att man icke a priori kan utgå från att alla olika moment, som kunna sammanfattas under beteckningen att försäkringsfallet inträffat, måste bedömas på samma sätt i bevisbördehänseende. Det förefaller t. o. m. sannolikt, att en rimlig avvägning mellan motstående intressen, under beaktande av parternas möjligheter att föra bevisning i olika hänseenden, skulle bäst kunna vinnas genom en uppdelning och differentiering av beviskravet. Ser man till de meningar som uttalas av andra författare finner man också att en sådan uppdelning göres. Sålunda säges ibland att försäkringshavaren har bevisbördan för att skadan verkligen inträffat, medan däremot försäkringsgivaren har bevisbördan för att grov vårdslöshetföreligger, att säkerhetsföreskrifter överträtts osv. (se t. ex. SCHMIDT, Faran och försäkringsfallet, 1943, s. 106 f., DRACHMANN BENTZON och KNUD CHRISTENSEN, LOV om forsikringsaftaler, 1², 1952, s. 112, 130 f). Då nu Bolding icke gått in på denna möjlighet att göra en differentiering, är det svårt att bliva övertygad av hans resonemang. Med hänsyn till svårigheten att komma till övertygande resultat i subtila avvägningsfrågor med hjälp uteslutande av rena ändamålsresonemang hade det också varit av intresse med en diskussion, om man av lagtextens formulering på olika punkter kan få någon ledning för bedömningen av beviskraven.
    Enligt anm:s mening måste alltså vissa reservationer göras mot Boldings undersökning. Detta hindrar icke att man där finner många iakttagelser och resonemang av stort intresse, icke endast för den särskilda fråga som diskuteras utan för bevisbördeproblemen i allmänhet.

Jan Hellner