Ehuru det icke är brukligt och i allmänhet ej heller lämpligt, att den som själv deltagit i ett domstolsavgörande bemöter ett inlägg som riktar sig mot detsamma, skall jag i detta fall göra ett undantag för att rätta till misstag och missförstånd, som förekomma i hovrättsfiskal Hjerners ovanstående artikel.
    Förf:s inledningsvis (se ock s. 118) gjorda antydningar — som han dock icke vill fullfölja genom kritik »i sak»! — om att HD skulle i vad angår flyktingars rättsanspråk ställa särskilt stränga beviskrav äro uppriktigt sagt befängda. Redan den av förf. själv noterade omständigheten att HD:s samtliga dömande ledamöter i förevarande mål varit enhälliga borde väl varit honom en hjälp att förstå, att nämnda antagande är verklighetsfrämmande. När det i rättsfallet NJA 1951 s. 753 icke ansågs föreligga tillräcklig bevisning om att i målet dryftade polska lagstiftning eller sättet för dess tillämpning varit av förtäckt konfiskatorisk karaktär, berodde detta alltså icke på bristande insikt om att man här liksom på andra områden måste beakta bevisskyldig parts svårigheter utan på hänsyn till att i objektivitetens intresse ett visst mått av bevisning är oeftergivligt t. o. m. när det gäller flyktingar. S. k. sympatirättsskipning har förekommit och förekommer i diktaturländerna, men spåren förskräcka. Om förf. med eftertanke studerat prof. NIALS i målet ingivna utlåtande — vars innebörd han söker på ett sätt, som icke behöver bemötas, bortförklara —skulle han fått värdefull handledning beträffande de synpunkter, som kunna anläggas vid ifrågavarande bevisvärdering, och om att »domstolarnas handlingsfrihet» ingalunda är så vidsträckt som han synes förmena.
    Att här närmare diskutera denna bevisvärdering är naturligen ogörligt och ofruktbart. Förf. återger, med största tänkbara ensidighet, några lösryckta stycken ur ett eller annat vittnes uttalanden. Men mot dessa uttalanden, som för övrigt delvis allenast giva uttryck åt vederbörandes omdömen, stod i målet vittnesbevisning av helt motsatt innehåll, liksom det förekom en omfattande skriftlig bevisning av skiftande beskaffenhet. Jfr i detta sammanhang de av HD i dess dom konstaterade förhållandena (referatet s. 765), att ifrågavarande bolag hade till betydande belopp annan gäld än skattegäld, samt att i förevarande fall (alltså oavsett hur det i en del andra fall må ha förfarits med tilläggsskatter o. dyl.) skatt synts ha påförts i samma ordning som den i allmänhet vid beskattning av detta slags rörelse i Polen tillämpade. Förf:s tal om att HD här var bunden av tilltrosparagrafen i 55: 14 RB förråder otillräcklig kunskap hos honom om detta lagrums innebörd. Tillfyllestgörande underlag för stadgandets användning saknades här redan på den grund att underinstanserna kommit till sin slutsats i hithörande hänseende med åberopande helt allmänt av »den i målet förebragta utredningen», d. v. s. utan någon precisering av vilka moment i det omfattande materialet som föranlett samma slutsats. Det var ingalunda självfallet, knappast ens troligt, att just berörda vittnesmål varit avgörande för underinstanserna.¹

 

¹ HD har följaktligen icke varit underkunnig om vilka »faktiska omständigheter, som underdomstolarna har funnit styrkta och vilka underdomstolarna tagit till utgångspunkt för sin rättsliga bedömning». Och även om domstolen haft sådan kun

    Beträffande sedan rättsfallet NJA 1952 s. 41, jfrt med rättsfallet samma årg. s. 382, laborerar förf. med olika tolkningsalternativ — icke utan fyndighet men till största delen (hela resonemangen om alternativen 2 och 3) utan någon kontakt med verkligheten. I förevarande mål hade borgenären mot den erbjudna betalningen framställt närmast två invändningar. Den ena av dessa, vilken pläderingen i målet till övervägande del avsåg, befanns i sig själv så vägande, att den måste föranleda det slut vartill domstolen kom, alltså även utan att det behövde avgöras om den andra invändningen — som gällde en stor och vansklig rättsfråga, av allmänt internationellt privaträttslig räckvidd (således icke blott avseende flyktingar) — hade fog för sig. Det borde icke vara förf. obekant, att en domstol åtminstone i mycket brådskande mål — och här gällde det ett utmätningsärende, där t. o. m. inhibitionsyrkande framställts — kan ha anledning att icke fatta position till samtliga invändningar som framförts av en part, när bedömandet blott av en enda oförtydbart räcker till för att motivera resultatet. I dylika fall är det emellertid merendels lämpligt, att domstolen på ett eller annat sätt i domen giver till känna, att även annan eller andra invändningar som berörts i målet kunna förtjäna beaktande. Så skedde ock i nu avsedda mål, genom inflickande i domen av orden »i allt fall».

Hjalmar Karlgren