Dödsstraffet i England. Sedan frågan om dödsstraffets avskaffande fallit på överhusets motstånd (se SvJT 1949 s. 329), tillsattes år 1949 en »Royal Commisson on Capital Punishment» med uppgift att överväga

 

1 Lagtexten jämte tysk översättning intagen i den i noten på föreg. sida nämnda tidskriften, årg. 1949/50, s. 571 ff.

DÖDSSTRAFFET I ENGLAND 129om användningen av dödsstraff för mord i engelsk och skotsk strafflag borde inskränkas (»should be limited or modified»). Efter engelskt bruk har denna kommittés arbete till stor del bestått i upptagande av »oral evidence». Först hördes i London och Edinburgh sammanlagt 118 »vittnen», varjämte bl. a. professor Thorsten Sellin kom till England och redogjorde för främmande rätt. Då kommittén enligt uttrycklig föreskrift i direktiven borde taga reda på andra länders erfarenheter, nöjde den sig emellertid icke med detta utan företog studieresor 1950 till Norge, Sverige, Danmark, Holland och Belgien samt 1951 till USA. I Sverige hördes som »vittnen» professorerna Bergendal och Strahl, riksåklagaren Heuman, överdirektören Göransson, direktörerna Rudstedt och Eliasson, doktorerna Wersén och Henrikson samt undertecknad. Kommittén har nu avgivit sitt betänkande.1
    Utredningen har alltså icke avsett dödsstraffets avskaffande utan blott inskränkning av dess användning för mord. I Storbritannien användes emellertid dödsstraff i fredstid praktiskt taget icke för något annat brott än mord (annorlunda i USA, se NTfK 1953 s. 279). När juryn förklarar någon skyldig till mord, är domstolen (med ett par föga betydelsefulla undantag) ovillkorligen skyldig att ådöma dödsstraff, men benådning förekommer i avsevärd omfattning. Under åren 1900—1949 blevo i England och Wales 1 080 män och 130 kvinnor dödsdömda, av vilka 621 män och 11 kvinnor avrättades; i Skottland voro de dödsdömda 54 män och 5 kvinnor, de avrättade 22 män och 1 kvinna. Skillnaden mellan mord (murder) och dråp (manslaughter) är icke densamma enligt engelsk som enligt svensk rätt. Mord anses föreligga, när någon dödar en annan med »malice aforethought», men uppsåt att döda fordras ej utan andra grova brott (t. ex. rån och våldtäkt) med döden som objektivt överskott bedömas som mord.
    Flera av de frågor, som diskuteras i det nu framlagda betänkandet, erinra om det svenska förslaget till brottsbalk (se SvJT 1953 s. 282 ff). Sålunda diskuteras gränsdragningen mellan mord och dråp, mildare behandling av särskilda kategorier av mord (»suicide pacts», »mercykillings»), möjlighet för domstolen att efter diskretionär prövning ådöma mildare straff, osv. Den engelska kommittén kommer emellertid i allmänhet till negativa resultat. Andra frågor, som upptaga ett stort utrymme i betänkandet, diskuteras från utgångspunkter, som äro främmande för oss. Detta gäller tillräknelighetsfrågan, frågan om formerna för dödsdoms meddelande (att domaren tager på sig en svartmössa o. d.) samt frågan om hängning bör ersättas av annan exekutionsmetod (electrocution? lethal gas?). I stort sett utmynnar betänkandet i att förorda bibehållande av hittillsvarande ordning.

Nils Beckman