Ett tillrättaläggande. När undertecknad (SvJT 1953 s. 743) uttalade att man hade anledning hoppas att K. M:ts prövning av kyrkomötets skrivelse i vigselfrågan komme att resultera i ett förslag om obligatoriskt civiläktenskap var uttalandet såtillvida olyckligt formulerat som det kunde giva läsaren den uppfattningen att jag menade att regeringen verkligen övervägde att framlägga ett sådant förslag. Så är emellertid inte fallet — jag tror inte att regeringen kommer att välja den linjen — utan jag ville bara ge uttryck åt min personliga uppfattning om vad som vore den bästa lösningen.
B. L.
Sakkunnigutlåtandena om prof. Jan Hellner. Prof. Hellner, som enligt vad tidigare (SvJT 1953 s. 751) omnämnts utsetts till den förste innehavaren av den vid Stockholms högskola inrättade professuren i försäkringsrätt, var ende sökande till ämbetet. De sakkunniga, professorerna Hult, Lejman och Schmidt, förklarade samtliga honom kompetent till ämbetet.
Hellners doktorsavhanding »Om obehörig vinst, särskilt utanför kontraktsförhållanden» har ingående anmälts i SvJT (1951 s. 249 ff) av fakultetsopponenten docenten Svante Bergström, varför här i huvudsak kan hänvisas till nämnda anmälan. Prof. LEJMAN uttalar om avhandlingen att Hellners behandling av de olika rättsproblemen genomgående utmärker sig för en klar framställning och inträngande analys. Han fortsätter:
Det har mot förf. invänts, att hans allmänna inställning till institutet obehörig vinst skulle vara i hög grad inkonsekvent (jfr BERGSTRÖM i SvJT 1951 s. 249 ff, KARLGREN i TfR 1951 s. 172 ff). Medan han i bokens allmänna delar i flera yttranden intager en tydlig sympati för en tillämpning av vinstgrundsatsen, skulle han i de positivrättsliga delarna visa sig inkonsekvent genom att ställa sig återhållsam mot dess tillämpning i de speciella situationer, han behandlar. För min del är jag benägen att icke lägga någon större vikt vid kritiken mot förf. i detta avseende. Det må kanske vara sant, att förf:s mera allmänna bedömning av institutet obehörig vinst innehåller en del välvilliga yttranden angående institutet obehörig vinst. Sålunda uttalar han, att en allmän vinstgrundsats skulle medföra en psykologisk lättnad för domstolarna att pålägga »ersättningsskyldighet, där omständigheterna äro sådana, att detta är önskvärt, men där lagstöd icke kan påvisas» (s. 207). Häremot kan väl invändas, att en allmän princip ofta kan föranleda rättsosäkerhet och hos domstolarna undanskymma blicken för de särskilda situationernas säregenhet. Men såvitt jag kan se, underlåter icke heller förf. att redan i de allmänna avsnitten betona, att de olika rättsfallen alltid måste bedömas med hänsyn till sina speciella omständig-
heter (s. 202, 206 etc.) samt att vinstgrundsatsen måste användas med försiktighet (s. 210).
Beträffande vissa enskildheter i arbetet framhåller Lejman, att han icke känt sig övertygad av Hellners åsikt i kapitlet om »Vinstersättning och skadestånd i utomobligatoriska förhållanden» att även godtroende innehavare vid förfogande över egendomens substans skulle vara skyldig att utge ersättning, icke ens beträffande sådana fall då innehavaren saknar stöd i rättstitel. Analogien från familjerättsliga fång (jfr Hellner s. 272) anser Lejman knappast kunna åberopas liksom icke heller de av Hellner anförda rättsfallen där egendom utnyttjats utan stöd i rättstitel; i rättsfallet NJA 1919 s. 1 rörande avverkning av träd på en kyrkplats synes svaranden ha medgivit ersättning för visst värde. Vidare anför Lejman bl. a. följande:
Beträffande avsnittet »Huvudmans ansvar, då av syssloman förvärvad egendom använts till hans nytta», synes man böra giva förf. rätt, då han i polemik mot KARLGREN (Minnesskrift ägnad 1734 års lag s. 643 samt TfR 1951 s. 180) hävdar, att analogi från 57 § köplagen icke kan åberopas såsom stöd för uppfattningen, att avtalet inom ramen för huvudmannens nytta blir gällande enligt sitt innehåll. Förf:s åsikt, att den ovetande huvudmannens förpliktelse endast utgör en värdeersättningsskyldighet, synes plausibel. Även förf:s åsikt, att för tillämpning av 18:3 HB i berörda fall kräves god tro hos tredje man, förtjänar företräde. Det skäl, förf. här åberopar, att med motsatt uppfattning fullmaktsreglerna i realiteten skulle sättas ur funktion, synes beaktansvärt (s. 343). Däremot synes det mig svårare att följa förf., då han utan närmare motivering hävdar, att endast kvalificerad ond tro utesluter detta lagbuds tillämpning, även om erkännas måste, att med en annan uppfattning på denna punkt lagbudets tillämpningsområde blir skäligen inskränkt.
SCHMIDT uttalar — efter att ha sammanfattningsvis angivit de synpunkter som i skilda rättsystem anföras till stöd för principen om skyldighet att utge obehörig vinst (principen om vinstkrav) — bl. a. följande:
Här skulle jag vilja framhålla en annan synpunkt som förf. knappast beaktat. Som flera gånger påpekas i avhandlingen (särskilt s. 216 ff) har principen om skyldighet att utge obehörig vinst en stark känslomässig förankring. Detta omdöme avser givetvis även den naturrättsliga aspekten. Att vissa vinster betraktas som obehöriga, utgör en högst påtaglig psykologisk realitet. Det skulle ha legat nära till hands att förf. sökt analysera varför detta gäller vissa vinster men inte andra. Att en person gör en vinst framstår vanligen, åtminstone i ett konservativt eller liberalt samhälle, såsom högst behörigt. Ett skäl härtill är måhända följande. Är vinsten något som kan bli det normala utbytet av en rättshandling och är vinstförvärvet då också något som kan ha varit ett motiv för den enskildes handlande, försvaras den vinnandes position av den grupp som anser sig ha likartade intressen. Vinsten betraktas av denna grupp som rättvis och detta blir bestämmande för rättsordningens innehåll. Förhållandet är däremot ett annat, om vinsten framträder slumpartat. Där är vinnarens intresse inte identiskt med intresset hos en större grupp. Först i detta läge kan den »förfördelade» räkna med stöd för ersättningskrav mot den vinnande.
HULT uppehåller sig ingående vid Hellners andra huvudarbete »Försäkringsgivarens regressrätt» (anmält av KARLGREN härovan s. 103). Beträffande åtskilliga i detta arbete upptagna frågor, vilka Hult tidigare i olika sammanhang behandlat, konstaterar Hult att Hellner ofta kommit till andra resultat än Hult eller i allt fall kritiserat och underkänt de skäl som Hult anfört; Hult säger sig dock i regel känna sig mera övertygad av sina egna än av Hellners argument. Som exempel anför Hult frågan om förutsättningarna för en företagares regressansvar i sådana fall, då skada orsakats genom culpa hos någon av hans anställda (Hellner s. 68 ff). Hult yttrar:
I ett uppmärksammat avgörande av högsta domstolen, vilket jag utförligt diskuterat och kritiserat (i SvJT 1947 s. 504 ff), har domstolen utgått från att i dylika fall regressansvar för företagaren icke inträder, om icke försäkringsfallet orsakats genom grov culpa hos den anställde, även om skadeståndsansvar i förhållande till den skadade försäkringshavaren inträder redan vid ringa culpa hos den anställde, exempelvis då denne utövade självständig driftsledning. Förf. avvisar min ståndpunkt, enligt vilken regressansvaret lika väl som skadeståndsansvaret endast förutsätter ringa culpa hos den anställde, och argumenterar för en mellanståndpunkt. Denna innebär, att regressansvar inträder även vid ringa culpa hos den anställde, därest det är fråga om sådana typer av strikt ansvar (exempelvis enligt 8 § sjölagen eller 2 § och 6 § första stycket järnvägsansvarighetslagen), då dylikt ansvar knutits till vissa »särskilda typer av skador som uppstå vid verksamheten, ehuru ansvaret är så utformat, att det är knutet till vållande av underordnad» (s. 82 f). Däremot skall enligt förf. (s. 82) regressansvar vid ringa culpa hos anställd icke inträda i sådana fall, då företagarens ansvar för den anställde »icke har något samband med verksamhetens karaktär och det särskilda sätt varpå skadan uppkommit utan endast beror av det sätt varpå verksamheten är organiserad» — att den drives exempelvis i bolagsform eller utövas genom särskild driftsledning. Och icke heller skall regressansvar inträda vid ringa culpa, då ansvaret motiveras av att skada orsakats genom sådan culpa av någon anställd, som »utan att utgöra driftsledning dock är betrodd med en ur säkerhetssynpunkt särskilt viktig uppgift» (s. 82).
De skäl förf. anfört för sin ståndpunkt hava icke kunnat övertyga mig om att denna vore välgrundad.
Förf. har, så vitt jag kan finna, icke på något sätt kunnat göra troligt, att företagarens ansvar för medhjälpare i vissa av ifrågavarande fall, exempelvis förutnämnda fall av ansvar enligt sjölagen, icke skulle sammanhänga även med det sätt, på vilket företaget är organiserat — att företagaren, därför att han anlitat bolagsformen eller av annan anledning, nödgats anförtro verksamhetens bedrivande åt en självständig driftsledning och andra medhjälpare — utan i stället skulle bero allenast på verksamhetens art. I själva verket torde regelmässigt, då det är fråga om ansvar för driftsledning, detta ansvar vara i så hög grad motiverat jämväl av verksamhetens särskilda beskaffenhet, att det är uteslutet, att man skulle kunna tillmäta endast den ena av dessa faktorer betydelse. Och på motsvarande sätt torde det förhålla sig, då det gäller exempelvis nyss nämnda ansvar enligt sjölagen och järnvägsansvarighetslagen. Ingalunda är här allenast verksamhetens beskaffenhet av betydelse, och än mindre kan man finna det strikta skadeståndsansvarets motivering i, såsom förf. menar, de inträffade skadornas beskaffenhet, utan i stället måste man även här finna motiven för ansvaret såväl i verksamhetens (riskfyllda) beskaffenhet som i företagets organisation, i det denna utmärkes av att företagaren regelmässigt nödgas lägga driften i händerna på medhjälpare i olika funktioner; jfr för övrigt förf:s egen argumentation s. 127: »Strikt ansvar uppkommer alltid som ett resultat av en samfälld avvägning av olika ändamålssynpunkter och det går icke att isolera vissa fall av sådant ansvar som byggande helt på vissa ändamål och andra fall som byggande på andra ändamål.» Att jämväl hänsynen till sjöföretagets regelmässiga organisation med det faktiska ansvaret lagt i händerna på fartygets befälhavare och besättning var vägledande för sjölagens upphovsmän torde framgå av den för regeln i dess 8 § givna motiveringen. Förf:s motivering för sin åsikt synes av nu nämnda skäl icke hållbar.
Om Hellners provföreläsningar yttrar Schmidt, att föreläsningen över förelagt ämne — »Några synpunkter på culpa-begreppet inom skadeståndsrätten» (jfr SvJT 1953 s. 609 ff) — utgjorde en utmärkt undervisningsprestation och samtidigt ett självständigt bidrag med angivande av nya problemställningar.
S. R.