NÅGRA FRÅGOR RÖRANDE MEDVERKAN TILL RATTFYLLERI

 

AV DOCENTEN HANS THORNSTEDT

 

I SL 3:4, det grundläggande stadgandet om fleras medverkan till brott, föreskrives att straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd samt att medverkande som ej är att anse som gärningsman skall dömas för anstiftan av brottet eller medhjälp därtill. Stadgandet gäller icke endast brott mot SL utan tillämpas i viss utsträckning analogiskt på specialstraffrättsliga överträdelser. I förslaget till brottsbalk har straffrättskommittén föreslagit, att denna analogiska användning av medverkansreglerna skall få uttryckligt lagstöd.¹ Emellertid äro medverkansreglerna — vilka i väsentligen oförändrat skick föreslås överförda till brottsbalken — utformade huvudsakligen med tanke på de brottsbeskrivningar, som finnas i SL. Deras tillämpning vid brott, vilka till sin konstruktion avvika från de vanliga strafflagsbrotten, kan därför leda till vissa svårigheter. Exempel härpå utgöra de problem som uppstå när flera medverkat i rattfylleri jämlikt 4 § 1 mom. i 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott eller i det i 2 mom. av nämnda paragraf behandlade brottet, vilket i det följande i anslutning till 1949 års trafiknykterhetsutrednings förslag kommer att kallas rattonykterhet.²
    I. Av fast rättspraxis framgår, att medverkan till dessa båda brott är straffbar och att varje verksamhet som innebär ett främjande av dem kan straffas såsom anstiftan eller medhjälp. Gärningen kan bestå exempelvis i överlåtelse åt en spritpåverkad person att föra motordrivet fordon,³ hjälp åt sådan person att starta fordonet⁴ eller i att man bjuder den som för eller skall föra motor-

 

¹ Se, angående gällande rätt, THORNSTEDT, Om företagaransvar (1948) s. 66 ff, Straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten(SOU 1944: 69) — i det följande citerat SRK II — s. 102 samt kommitténs förslag till brottsbalk — SRK III — s. 363 ff. Angående kommitténs förslag, se SRK III 21 kap. 4 och 5 §§ och 23 kap. 13 § samt motiven s. 367 ff jämte Bilaga 4.
² Se Trafiknykterhet (SOU 1953: 20) s. 7 f. — Benämningarna rattfylleri och rattonykterhet komma här att begagnas även å de brott som behandlas i den med 4 § i 1951 års lag väsentligen överensstämmande 1 § i 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon i dess lydelse av år 1941.
³ Se NJA 1947 s. 321, 1949 s. 689 samt 1953 B 13.
⁴ Se NJA 1947 s. 323.
10—547004. Svensk Juristtidning 1954.

drivet fordon på sprit.¹ Svårigheterna vid tillämpningen av medverkansreglerna uppstå vid bestämmandet av det subjektiva rekvisitet för annan medverkande än föraren. Denne blir på grund av brottets konstruktion regelmässigt att betrakta såsom gärningsman,² och straffbestämmelserna om rattfylleri och trafikonykterhet äro således omedelbart tillämpliga på honom.
    SL 3: 4 st. 2 föreskriver, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Detta innebär, bl. a., att varje medverkande skall dömas med tilllämpning av det lagrum, vars subjektiva rekvisit uppfylles av honom, och att flera medverkande till samma brott kunna fällas till straff enligt olika lagrum. Den som lånat ut ett skjutvapen till en person, vilken därmed med berått mod dödar någon, skall sålunda dömas för medhjälp till vållande till annans död, om han väl icke förstått men bort förstå, vartill gärningsmannen ämnade använda vapnet; gärningsmannen däremot dömes för mord. Fyller den medverkandes handling icke det subjektiva rekvisitet i något straffbud, under vilket det yttre, objektiva skeendet kan hänföras, går han fri från straff. Så t. ex. kan man icke för medhjälp straffa den som genom vårdslöshet bidrager till stöld eller egenmäktigt förfarande. Dessa brott kunna nämligen endast förekomma i uppsåtlig form. Omvänt ger SL 3: 4 st. 2 — vilket kan synas självfallet — icke stöd för att strängare subjektiva krav skola riktas mot någon medverkande än vederbörande straffbud föreskriver.³
    Det bör emellertid observeras, att lagstiftaren icke tilltrott sig att undantagslöst genomföra den schematiska regleringen i SL 3:4 på alla situationer, i vilka flera medverka till brott. I lagrummets tredje stycke stadgas nämligen att vad i paragrafen sägs icke skall gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. Ett dylikt undantag behöver icke ha stöd av ett uttryckligt

 

¹ Se SvJT 1951 s. 342. — Däremot torde icke blotta åkandet i bil med påverkad förare kunna betraktas som »främjande» av brott i den mening detta uttryck har i SL 3: 4. Jfr STRAHL i SvJT 1949 s. 163.
² Angående frågan vem av flera medverkande som skall betraktas såsom gärningsman, se BECKMAN, BERGENDAL och STRAHL, Brott mot staten och allmänheten (1949) s. 109 ff.
³ En fråga som icke skall upptagas till behandling i detta sammanhang är om anstiftan till brott kan vara annat än uppsåtlig. Enligt BECKMAN m. fl., a. a. s. 109 skall den »som lämnat avgörande psykisk medverkan» till en brottslig gärning, kallas anstiftare. Därmed lämnas öppet problemet om en psykisk medverkan, som varit avgörande utan att den medverkande avsett eller insett detta, kan rubriceras såsom anstiftan. Frågan synes icke ha berörts i förarbetena; jfr SRK II s. 92. Se, beträffande äldre rätt, HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt I (1901—1905) s. 330 ff. —Problemet har emellertid icke någon större praktisk betydelse, eftersom det blott rör rubriceringen av en viss medverkans gärning och icke gränsen mellan straffbart och straffritt.

stadgande; det kan också indirekt framgå av en brottsbeskrivning.¹
    En fråga, som icke behandlas i förarbetena till de nu gällande reglerna om medverkan till brott, är vilket subjektivt rekvisit som bör gälla för den som, utan att vara gärningsman, främjar brott med s. k. blandade subjektiva rekvisit.² Ett sådant brott är häleriförseelse enligt SL 21: 6 st. 2. Vid detta brott skall gärningsmannen uppsåtligen vidtaga själva den handling, som beskrives i lagrummets första stycke, t. ex. köpa en sak, men han skall ha blott culpa i förhållande till sakens proveniens, d. v. s. han skall ha skälig anledning antaga, att saken frånhänts någon genom brott. Bäst överensstämmande med medverkansreglernas allmänna uppläggning synes vara att av annan medverkande fordra motsvarande subjektiva täckning av det yttre skeendet. Detta skulle betyda, att den som på ett vårdslöst sätt bidrager till att någon köper en stulen sak icke skulle kunna straffas därför, även om han vet eller har skälig anledning antaga att saken är stulen, medan straffbar medhjälp till häleriförseelse föreligger, där någon uppsåtligen medverkar till en annans köp av en sak, som medhjälparen icke inser men har skälig anledning antaga vara stulen.
    II. Av det nyss anförda framgår, att det för gärningsmannen stadgade subjektiva rekvisitet principiellt skall gälla även för anstiftare och medhjälpare. Att bestämma det subjektiva rekvisitet enligt den på gärningsmannens handling omedelbart tillämpliga gärningsbeskrivningen möter vissa svårigheter vid rattfylleri och rattonykterhet. Lagtexten innehåller icke någon uppgift om detta rekvisit, och något uttryckligt uttalande därom synes icke stå att påvisa i förarbetena till nu gällande bestämmelser eller deras föregångare. I specialstraffrätten gäller icke heller den allmänna principen i SL att åtminstone oaktsamhet fordras för straffbarhet samt att uppsåt kräves, där lagen icke särskilt anger att culpa är tillräcklig för ansvar. Frågan om det subjektiva rekvisitet för specialstraffrättsliga brott måste därför avgöras genom analys av varje straffstadgande för sig. Möjligen kan man beträffande brott, som kunna förskylla relativt stränga straff, t. ex. frihetsstraff, såsom en allmän förutsättning uppställa att uppsåt eller åtminstone culpa fordras för straffbarhet, därest icke speciella skäl tala för ett annat resultat.
    Gemensamt för de båda här behandlade brotten är att någon vid förande av motordrivet fordon är på visst sätt påverkad av berus-

 

¹ Se SRK II s. 99 f.
² Se därom THORNSTEDT i SvJT 1952 s. 112 f.

ningsmedel. Vad förande av fordon beträffar, torde detta rekvisit ha samma innebörd i fråga om båda brotten.¹ Att döma av rättspraxis synes i objektivt hänseende med förande av fordon i princip böra förstås att gärningsmannen åstadkommit att fordonet kommit i rörelse eller att han under dess rörelse omhänderhar det eller biträder därmed.² Rent språkligt sett synes förande på den subjektiva sidan förutsätta uppsåt. Uttrycket måste nämligen i allmänt språkbruk anses ha en final innebörd, vilken kommer det att framstå såsom onaturligt att säga att »förande» föreligger, då någon av vårdslöshet eller våda sätter ett fordon i rörelse. Enligt en rättspraxis, vilken numera torde böra betecknas såsom fast, anses emellertid förande föreligga, då någon genom oaktsamhet sätter igång ett fordon.³
    Kravet på att föraren skall vara påverkad av berusningsmedel är däremot utformat på olika sätt vid de båda brotten rattfylleri och rattonykterhet såväl i fråga om påverkningsgrad som i fråga om rusmedel. Det synes därför lämpligast att i detta hänseende behandla de båda brotten vart för sig.
    För rattfylleri kräves enligt 4 § 1 mom. 1 st. i 1951 års lag, att föraren varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet. Denna regel kompletteras i 1 mom. 3 st. med den bekanta presumtionsregeln att föraren skall anses ha varit så påverkad som nyss sagts, om han hade en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver. Presumtionsregeln leder naturligtvis ofta till att stadgandet i 1 st. icke får någon självständig betydelse. Helt tautologiskt är det emellertid icke. Det kan nämligen användas mot förare som ha lägre alkoholhalt i blodet än 1,5 promille, och vidare

 

¹ Härvid bortses från att de båda brottsbeskrivningarna icke omfatta exakt samma slag av motordrivna fordon.
² Se rättsfall, anförda av FREDRIKSSON, Vägtrafikförordningen (1953) s. 123 ff och i Trafiknykterhet s. 40. — Den i texten givna formuleringen är medvetet schematiserad. Angående de närmare kvalifikationer av gärningen som utbildats i rättspraxis, se i denna och närmast följande not anförd litteratur.
³ Se NJA 1931 s. 138, 1940 s. 230 och 1944 s. 307 samt SvJT 1953 Rf s. 68.(Observeras bör dock, att HD i 1944 års fall såsom domskäl åberopade, att den tilltalade i avsikt att åtminstone förflytta bilen satt sig vid ratten. HD torde dock därmed icke ha velat uttala, att han uppsåtligen satt bilen i rörelse.) Jfr, angående praxis, GRÖNFORS, Om trafikskadeansvar (1952) s. 230 f och 313 samt B. PERSSON i NTfS 1948 s. 283 ff. — Denna rättspraxis, som torde vara baserad på kriminalpolitiska — närmare bestämt bevistekniska — överväganden, synes ur juridiskteknisk synpunkt vara mindre ändamålsenlig, enär den avstår från förefintliga möjligheter att begagna de språkliga uttrycken i brottsbeskrivningarna såsom tolkningsdata. Den av domstolarna använda tolkningsmetoden är icke ovanlig i straffrätten och innebär, att lagstiftarens språkliga karakteristik av den kriminaliserade gärningen urvattnas och »översättes» till orsakande av viss effekt, i detta fall fordonets förflyttning. — Angående brottsbeskrivningar med final innebörd, se THORNSTEDT, Om företagaransvar s. 60.

gäller icke presumtionsregeln vid förande av vissa såsom mindre farliga ansedda fordon och naturligtvis icke heller då föraren är påverkad av annat berusningsmedel än alkohol.
    Beskrivningen av det objektiva gärningsinnehållet i 1 st. i form av en bevisningsregel (»kan antagas») är mycket ovanlig i svensk strafflagstiftning. Av förarbetena synes närmast den slutsatsen böra dragas, att förarens egen uppfattning om sitt tillstånd och körskicklighet är helt utan betydelse för frågan om hans straffansvar.¹ Detta skulle m. a. o. vara strikt. Riktigheten av denna slutsats bestyrkes av förarbetena till presumtionsregeln i 3 st. Då denna regel är tillämplig, synes det vara höjt över allt tvivel att förarens uppfattning om hans tillstånd är irrelevant för avgörandet av frågan om han är straffbar.² Av förarbetena framgår emellertid icke på något sätt, att ansvaret enligt presumtionsregeln skall vara artskilt från ansvaret enligt 1 st. Något annat torde ej heller vara rimligt, enär stadgandet i 3 st. synes uppfattas som en ren bevisningsregel.³ Man torde således vara berättigad att sluta sig till att ansvaret är strikt beträffande förarens alkoholpåverkan, varesig presumtionsregeln kommer till användning eller ej. Någon ändring härutinnan torde icke vara avsedd i det av trafiknykterhetsutredningen framlagda förslaget till ändringar i 1951 års lag.⁴

 

¹ Uttrycket »kan antagas» infördes på initiativ av ALU i bestämmelsen om rattfylleri i 1930 års motorfordonsförordning (se därom NJA II 1934 s. 405 f) och överfördes därifrån till 1934 års lag om vissa brott vid förande av motorfordon. Förebilden därtill torde ha varit 2 § i det förslag till lag om fylleri m. m., som år 1928 framlades för riksdagen utan att vinna dess bifall. Uttrycket diskuterades där enbart med hänsyn till graden av påverkan och bevisskyldighetens inriktande. Gärningsmannens subjektiva inställning berördes icke. (Se KPr 1928: 32 s. 22 f.) —Under förarbetena till den lagändring år 1941, varigenom stadgandena om rattfylleri och rattonykterhet i huvudsak fingo sin nuvarande form, förutsattes, att uttrycket »kan antagas», i anslutning till vad som torde ha skett i dittillsvaranderättstillämpning, skulle tolkas »som om dess lydelse varit t. ex. 'har motorförare objektivt sett varit olämplig såsom förare' etc.» (NJA II 1941 s. 162, jfr s. 164; se även Trafiknykterhet s. 45). Något utrymme för uppsåt eller vårdslöshet synes denna formulering icke ge. — Vid tillkomsten av 1951 års lag överfördes bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet i här behandlade hänseenden oförändrade från 1934 års lag i avvaktan på trafiknykterhetsutredningens förslag (KPr 1951: 30 s. 270 f).² Jfr rättsfallet SvJT 1949 s. 594: Föraren hade vid provtagningstillfället en alkoholkoncentration i blodet om 2,52 promille. HovR fann förmildrande omständigheter föreligga (men frikände icke) med hänsyn särskilt till att förarens alkoholpåverkan »var så föga påtaglig, att (han) ej utan fog kan hava föreställt sig, att han kunde föra bil på betryggande sätt».³ Jfr NJA II 1941 s. 166.⁴ Utredningen föreslår för rattfylleri, att föraren skall ha varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, »att han företett tecken därå eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver». Intetdera av dessa alternativa rekvisit (av vilka det första är synnerligen vagt och innehållslöst) synes vara avsett att täckas av culpa eller dolus hos föraren. Jfr Trafiknykterhet s. 158 ff.

    Rattonykterhet föreligger, då föraren — utan att det styrkts, att han varit så påverkad som kräves för rattfylleri — haft en alkoholkoncentration i blodet av mellan 0,8 och 1,5 promille. Lika litet som vid tillämpningen av presumtionsregeln vid rattfylleri torde det här krävas, att gärningsmannen haft vetskap eller bort havetskap om graden av påverkan.¹ Även av trafiknykterhetsutredningens förslag synes man kunna utläsa, att förarens ansvar för hans alkoholpåverkan är avsett att vara strikt.² Den föreslagnasänkningen av promillegränsen från 0,8 till 0,5 promille kan icke påverka lösningen av förevarande problem.
    Ansvaret för påverkan av rusmedel synes sålunda i princip vara strikt. Utan att stöd därför kunna påvisas i förarbeten eller rättspraxis synes man dock vara berättigad att göra undantag för det fall att förarens organism honom ovetande utsatts för påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel, exempelvis vid medicinskbehandling eller genom ett s. k. practical joke. I varje fall kan straffansvar icke fylla någon rimlig kriminalpolitisk funktion i fall då föraren icke ens haft culpa i förevarande hänseende, d. v. s. när han icke haft skälig anledning antaga, att han utsatts för påverkan av berusningsmedel.
    III. Vi komma därefter till huvudproblemet i denna framställning, det subjektiva rekvisitet för annan medverkande till rattfylleri och rattonykterhet än föraren-gärningsmannen. Så som ovan utretts, skall denne ha culpa i förhållande till förandet av fordonet, och han straffas — med nyss angivet undantag — utan hänsyn till dolus eller culpa i förhållande till påverkningen av berusningsmedel. Med tillämpning av de allmänna regler om medverkan, som utvecklats ovan under I, borde motsvarande gälla beträffande annan medverkande till rattfylleri och rattonykterhet. Detta skulle innebära bl. a., att den som bjudit en annan på alkohol straffades för medverkan till ett dera av dessa brott, om han hade anledning antaga, att den bjudne skulle föra motordrivet fordon, och att det vore utan betydelse om den medverkande insett eller bort inse att föraren — sedan han förtärt den sprit han bjudits på — skulle bliva så påverkad som lagen förutsätter för ansvar. Vidare skulle den som erbjöd en annan att föra sin bil straf-

 

¹ Härför talar även att lagstiftaren »i viss mån» betraktat rattonykterheten som en »förseelse mot god ordning» (NJA II 1941 s. 162). Jfr Trafiknykterhet s. 164.
² Jfr Trafiknykterhet s. 164. — Det skulle naturligtvis — såväl här som vid rattfylleri — kunna invändas, att lagstiftaren förutsatt att culpa alltid föreligger, då någon är så påverkad att han kan drabbas av ansvar om han för motordrivet fordon. En dylik culpa som icke behövde särskilt bevisas, vore emellertid en ren fiktion. Beträffande rattfylleri synes f. ö. HovR i SvJT 1949 s. 594 (ovan s. 149 not 2) ha tagit avstånd från ett dylikt uppfattningssätt.

fas för medverkan till rattfylleri eller rattonykterhet, om han blott kände till eller bort förstå att den andre blivit utsatt för påverkan av alkohol utan att han ens bort förstå att denna påverkan var så allvarlig, att den andre vid förandet skulle bliva förfallen till ansvar.¹ Av följande översikt att döma synes emellertid rättspraxis icke ha dragit denna konsekvens av medverkansreglerna. I stället synas domstolarna av annan medverkande än föraren fordra viss insikt om förarens nykterhetstillstånd.
    1. NJA 1947 s. 321. J överlät åt H att föra en bil, varöver J disponerade, samt instruerade honom om växlingen. H gjorde sig vid förandet av bilen skyldig till rattfylleri. HR, vars utslag icke ändrades av överrätterna, fann att J måste ha märkt att H varit så påverkad av starka drycker att han icke kunde på ett betryggande sätt föra bilen och att J genom att det oaktat till H överlämna att föra bilen och instruera honom om växlingen gjort sig skyldig till uppsåtlig medhjälp till rattfylleri jämlikt SL 3:3 i lagrummets dåvarande lydelse.
    2. NJA 1947 s. 323. B hade genom manipulationer med den elektriska utrustningen på en bil möjliggjort för W, som var påverkad av alkohol, att olovligen taga och bruka bilen. RR dömde W för egenmäktigt förfarande och rattfylleri. Då det icke visats, att B förstått att W på grund av förtäring av rusdryck blivit olämplig som bilförare, dömde RR honom blott för medhjälp till egenmäktigt förfarande och frikände honom från ansvar för delaktighet i rattfylleri. HovR fällde B jämlikt SL 3: 3 även för delaktighet i rattfylleri under motivering, att B måste antagas hava insett, att W vid tillfället varit så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet. HD avslog ansökning om dispens.
    3. NJA 1949 s. 689. P överlät till D att föra P:s bil. I anledning av denna körning dömdes D för rattonykterhet. HD (tre JustR) ansåg, att det måste hållas för visst att P, då han överlämnade åt D att föra bilen, insåg att D förtärt alkohol i sådan mängd att denne kunde drabbas av ansvarspåföljd, och dömde P jämlikt SL 3: 4 för medhjälp till rattonykterhet. JustR:n SJÖWALL och ERICSSON ansågo icke mot P:s bestridande tillförlitligen styrkt, att P, då han överlämnade åt D att föra bilen, ägde sådan kännedom om D:s alkoholpåverkan att P jämlikt SL 3: 4 kunde fällas till ansvar för medhjälp till D:s rattonykterhet.
    4. SvJT 1951 s. 342. L bjöd B, som tidigare förtärt spritdrycker, på 8—10 cl brännvin omedelbart innan denne skulle verkställa en tidigare avtalad lastbilstransport. Kort efter det B druckit ur brännvinet, förde han bilen från platsen med L som passagarerare. B fälldes härför till

 

¹ För att den medverkande skall kunna straffas förutsättes naturligtvis enligt vanliga regler, att rattfylleri eller rattonykterhet verkligen förövats av den som fått disponera bilen resp. blivit bjuden på sprit. — Godtages icke ovan i texten förordade undantag från förarens strikta ansvar för det fall att han icke ens haft anledning antaga, att han utsatts för påverkan av berusningsmedel, skulle en tillämpning av de allmänna medverkansreglerna på övriga medverkande få ännu längre gående konsekvenser. I de anförda exemplen skulle sålunda vederbörande straffas, även om han icke vetat eller haft anledning antaga, att den dryck han bjöd innehöll alkohol, eller att den person som han erbjöd att föra bilen förtärt alkohol.

ansvar för rattfylleri. Däremot fann RR L:s gärning icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. HovR uttalade beträffande L, att det måste hållas för visst att han innan han bjöd B på spriten insett, att B förtärt alkohol i sådan mängd, att han kunde drabbas av ansvarspåföljd, om han förtärde spritdrycker och därefter förde bilen, samt att L., genom att under dessa omständigheter tillhandahålla B sprit, främjat B:s rattfylleri och följaktligen gjort sig skyldig till medhjälp därtill på sätt i SL 3:4 sägs.
    5. Svea hovrätts dom d. 20 sept. 1951 (I: B 99; akt B 474/1951). N bjöd J på sprit, varefter J på förslag av N förde en N tillhörig motorcykel och därvid skjutsade N. N hade jämväl innan färden företogs givit J instruktion för körningen. HR fann styrkt, att J varit så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, och dömde J för rattfylleri. Mot N:s bestridande fann emellertid HR icke tillförlitligen styrkt, att N insett att J förtärt alkohol i sådan myckenhet att J genom förandet av fordonet kunde göra sig skyldig till brottsligt förfarande. HovR dömde J för rattonykterhet samt fann av vissa i domen angivna omständigheter framgå, att N insett att J genom att föra motorcykeln kunde göra sig skyldig till brott »i åtalat hänseende». (Åtalet avsåg rattfylleri.) HovR ansåg på denna grund N förvunnen till anstiftan av J:s rattonykterhet.
    6. Hovrättens för Övre Norrland dom d. 24 maj 1952 (I: B 26/1952).V bjöd D på två supar brännvin om ungefär 5 cl vardera, den ena omkring kl. 19 och den andra omkring kl. 21. V hade därvid vetskap om att D skulle köra bil någon gång mellan kl. 22 och 23 samma kväll. Mellan de supar V tillhandahållit drack D omkring 3 cl brännvin och ett par tre pilsner. D hade, då han sedermera körde bil, en alkoholhalt i blodet av mellan 0,8 och 1,5 promille och dömdes för rattonykterhet. V kände icke till att D under kvällen druckit mer än vad V bjudit honom samt två pilsner. Med hänsyn därtill och då D, såvitt visats, under kvällen ej företett andra yttre tecken på spritförtäring än att spritlukt kommit från andedräkten, fann HovR, att det icke kunde hållas för visst, att V då han bjöd D på sprit insett att D vid den förestående bilkörningen skulle komma att göra sig skyldig till rattonykterhet. V kunde därför enligt HovR icke fällas till ansvar jämlikt SL 3:4 för medhjälp till D:s brott.
    7. NJA 1953 s. 309. Sedan RR funnit bevisat, att en bilförare, J, varit så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra bil och dömt honom för rattfylleri, åtalades M för medhjälp till detta rattfylleri, bestående i att M överlämnat till J att föra bilen. RR ansåg, att M vid överlämnandet till J att föra bilen måste hava insett att J var så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra bilen, och dömde M jämlikt SL 3: 4 för medhjälp till rattfylleri.¹
    8. NJA 1953 B 13. Eva P överlämnade till J att föra hennes bil. J hade därvid en alkoholkoncentration i blodet av 2,02 promille. HR fann det

 

¹ HovR ansåg sedermera, att J icke mot sitt nekande kunde fällas till ansvar för rattfylleri. På ansökan av RÅ meddelade HD resning i målet mot M; domen mot honom hade nämligen vunnit laga kraft. — Fallet visar även att en alltför stor frihet i bevisprövningen kan medföra att ansvar för dolus i praktiken blir strikt ansvar.

av vissa närmare angivna omständigheter framgå, att Eva måste ha förstått att J förtärt spritdrycker i sådan omfattning att alkoholkoncentrationen i hans blod i vart fall överstigit 0,8 promille. Genom att det oaktat överlämna till J att föra bilen hade Eva enligt HR främjat J:s gärning och följaktligen gjort sig skyldig till medhjälp därtill på sätt i SL 3: 4 sägs. Med hänsyn till vad i målet förekommit fann emellertid HR icke styrkt, att Eva kunnat inse, att J varit så påverkad av starka drycker att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgått till 1,5 promille. Eva kunde därför på grund av innehållet i SL 3: 4 st. 2 p. 1 endast fällas till ansvar för medhjälp till trafikonykterhet. HovR ogillade åtalet. Domskälen synas innebära, att HovR funnit, att Eva icke haft kännedom om att J förtärt så mycket alkohol att alkoholkoncentrationen i hans blod kunnat uppgå till 0,8 promille. HD (fyra JustR) fann på de utav HR anförda skälen Eva vara skyldig till medhjälp till förande av motorfordon, ehuru alkoholkoncentrationen i förarens blod översteg 0,8 promille, och fastställde HR:s dom i vad därigenom Eva dömts för medhjälp till rattonykterhet. JustR TAMMELIN ville ogilla åtalet, enär det icke mot Evas bestridande vore tillförlitligen styrkt, att hon ägde sådan kännedom om J:s alkoholpåverkan, att hon jämlikt SL 3: 4 kunde fällas till ansvar för medhjälp till brott mot 1934 års lag.

 

    Icke i något av de fall, för vilka här redogjorts, ha således domstolarna låtit den som främjat förarens brott ansvara strikt för graden av förarens påverkan av rusmedel. De krav på subjektiv täckning som domstolarna uppställt¹ äro emellertid varierande. I flertalet fall (fallen 1, 2 och 6—8) har utan tvivel dolus ansetts erforderlig. På grund av de objektiva rekvisitens säregna karaktär ha tydligen svårigheter mött att formulera kravet på uppsåt. I fallen 1 och 7, av vilka det senare blott är ett underrättsavgörande (jfr RR i fall 2), har den medverkande ansetts ha insett, att föraren icke kunde på ett betryggande sätt föra bilen.² Uppsåtsangivelsen har i övriga hithörande fall utformats i närmare anslutning till brottsbeskrivningen. Särskilt gäller detta underrättens av HD fastställda dom i fallet 8. I dessa fall framträder emellertid dens vårighet som ligger däri, att man aldrig kan kräva att den medverkande exakt skall känna till hur hög alkoholkoncentrationen i

 

¹ Strängt logiskt utgöra väl de fall, i vilka domstolarna fällt till ansvar under åberopande av att det måste anses bevisat, att den medverkande haft viss insikt om förarens nykterhetstillstånd, icke några belägg för att domstolarna icke skulle ha nöjt sig med en lägre grad av subjektiv täckning. Det förefaller dock icke antagligt, att domstolarna skulle framhäva ett dylikt resultat av bevisuppskattningen, om däri icke låg, att det uppfyllde domstolens minimikrav på den subjektiva sidan. Vad här sagts vinner beträffande fallen 3 och 8 stöd av att minoriteterna i HD velat frikänna den medverkande under åberopande att de icke kunnat komma till samma resultat i bevisfrågan som majoriteterna. — Jfr, angående ett liknande motsatsslut vid rättsfallsbedömning, THORNSTEDT i SvJT 1952 s. 109 not 1.
² I dessa fall är det mera tveksamt om domstolarna avsett att markera sitt minimikrav.

förarens blod är. På sin höjd är det möjligt att fordra eventuellt uppsåt i detta hänseende.¹ Denna svårighet kan förklara, att domstolarna i fallen 3—5 nöjt sig med att fordra att den medverkande insett att föraren kunde göra sig skyldig till rattfylleri resp. rattonykterhet. I och för sig kan denna formulering för vilken ringa stöd finnas i eljest tillämpade metoder för bestämmande av det subjektiva rekvisitet, täcka såväl medveten culpa som eventuellt uppsåt i dess numera vanligen accepterade form.²
    Frågan är då, varför domstolarna uppställa dylika krav på subjektiv täckning. I fallen 1 och 2 kan detta förklaras med att medhjälp enligt strafflagens då ännu gällande äldre delaktighetsregler måste vara uppsåtlig för att föranleda ansvar.³ Detta gäller emellertid icke övriga fall, enär i dem strafflagens medverkansregler i deras nuvarande lydelse tillämpats. Det vore emellertid uppenbart förhastat att påstå, att denna praxis är felaktig. Ur formell synpunkt torde den vara försvarlig, eftersom ju — såsom inledningsvis antytts — SL 3: 4 innehåller en reservation, som möjliggör avvikelser från lagens schematiska reglering, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. Härtill kommer att medverkansreglernas tillämpning på rattfylleri och rattonykterhet sker medelst analogi, vilket förhållande torde kunna åberopas såsom stöd för att domstolarna äro berättigade till avvikelser från strafflagens system för medverkans behandling, åtminstone då de —såsom här är fallet — inskränka straffbarheten.⁴ På båda dessa grunder torde en avvikelse från det normala vara berättigad, när det gäller tillämpning av medverkansreglerna på så säreget konstruerade brott som rattfylleri och rattonykterhet. Den troligaste förklaringen till domstolarnas ställningstagande torde vara att de hesiterat inför de ovan antydda, för flertalet medborgare säkerligen mycket stötande praktiska konsekvenser, som en fullständig

 

¹ På den linjen argumenterade RÅ i fallet 8.
² Se SRK III s. 375 ff med hänvisningar.
³ Observeras bör emellertid, att de äldre delaktighetsreglerna icke torde ha ansetts lägga hinder i vägen för att hänföra anstiftare och medhjälpare under brottsbeskrivningar med objektiva överskott (här avses den tid, då dessa överskott verkligen voro objektiva, d. v. s. före tillkomsten år 1937 av SL 5: 12 st. 2), om den delaktiges handling var orsak till den i lagrummet avsedda effekt, som icke behövde vara subjektivt täckt. Se HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt I s. 312: »Där lagen för gärningsmannen gör ett straff beroende däraf, att hans handling haft en rättsstridig effekt, som ej behöfver kunna tillräknas honom, förutsättes för den ifrågavarande straffbestämmelsens tillämpning å en delaktig inträdet af denna effekt såsom verkan av hans handling. Om A. öfvertalar B. att gå och piska upp X. och X. häraf får sin bane, blir A. ansvarig enligt 14: 4 eller 5.»⁴ I svensk straffrättslig litteratur synes man icke ha diskuterat, huruvida en analogisk utvidgning av det straffbara området med stöd av en regel i SL får bestå i något annat än just denna regels överflyttande i oförändrat skick eller om en —låt vara begränsad — nykonstruktion är tillåten. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang behandla detta i och för sig viktiga rättskälleproblem.

likställighet i subjektivt hänseende mellan förare och annan medverkande skulle medföra. Domstolarna ha säkerligen letts av den mycket beaktansvärda uppfattningen, att de kriminalpolitiska överväganden som motiverat lagstiftarens stränga behandling av motorförare icke med samma styrka tala för en lika sträng behandling av annan medverkande till rattfylleri eller rattonykterhet.¹
    IV. Det måste emellertid betecknas såsom en allvarlig brist hos en straffbestämmelse att den — såsom i förevarande fall — är så avfattad, att domstolarna nödgas göra »frihandskonstruktioner» för att på ett ändamålsenligt sätt avgränsa det straffbara området. De olägenheter, som detta medför, äro av olika slag. Den viktigaste är att dylikt stadgande medför rättsosäkerhet, emedan praxis i dylika fall sällan blir enhetlig och entydig samt att blott svaga garantier finnas mot att praxis undergår oförutsedda förändringar. En annan olägenhet med dylika fria konstruktioner är att domstolarna därmed komma att utöva en rättsbildande funktion, för vilken de på grund av sina arbetsmetoder, som utbildats med tanke på deras uppgift att avdöma konkreta fall, ofta äro mindre välägnade. Med förbigående av det frågekomplex, som rör funktionsfördelningen mellan lagstiftande organ och domstolar i ett demokratiskt rättssamhälle, vill jag här blott anmärka dels att domstolarna vid sina avgöranden icke kunna gå utom den ram, som uppdrages av yrkandena i de enskilda målen, och att de därför bliva förhindrade att taga upp rättspolitiska frågor i hela deras vidd, och dels att de icke kunna företaga en så allsidig utredning genom anlitande av sakkunniga, remissförfarande o. s. v. som är möjlig i ett lagstiftningsärende.
    Medverkan till rattfylleri och rattonykterhet är väl icke något stort rättspolitiskt problem. Det rör sig här emellertid om mycket

 

¹ En sak för sig är att de resonemang, som åberopas såsom skäl för en sträng behandling av motorförare, som äro påverkade av rusmedel, till skillnad från förare som på annat sätt äro vårdslösa eller hänsynslösa (exempelvis genom att föra motorfordon, när deras körskicklighet är nedsatt på grund av sjukdom, uttröttning eller stark affekt) mången gång kunna förklaras blott såsom uttryck för en etiskt färgad motvilja mot alkoholkonsumtion såsom sådan. Detta framgår bl. a. av en benägenhet att tendentiöst utnyttja trafikolycksfallsstatistik. Ett markant exempel härpå utgör trafiknykterhetsutredningens åberopande av en undersökning av 71 personer (de manliga trafikolycksfall, som under en femmånadersperiod infördes på ett sjukhus i Stockholm). Undersökningen ansågs enligt undersökningsledarna utvisa, att »alkoholmissbrukarna, som utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i Stockholm, svarar ... för en tredjedel av trafikolycksfallen». Se Trafiknykterhets. 146 och 248 f. — Bortsett från att en undersökning av en så begränsad och slumpmässigt vald grupp knappast kan berättiga till en så generell slutsats, saknar redogörelsen för undersökningen uppgifter på om de skadade deltagit i trafikolyckorna såsom motorförare eller som cyklister, skidåkare, passagerare, fotgängare e. d. Med stöd av dylikt statistiskt underlag synes man näppeligen kunna förorda strängare behandling av motorförare (möjligen däremot en effektivare nykterhetsvård).

vanliga förfaranden, vilkas straffrättsliga behandling kan påverka levnadsvanorna hos stora befolkningsskikt. Speciellt gäller detta invitering av motorförare till alkoholkonsumtion. Hithörande frågor synas därför lämpligen böra övervägas av lagstiftaren i ett sammanhang och icke överlämnas till domstolarna att lösas från fall till fall med anlitande av den argumentationsteknik, som utbildats för »lagtolkning» och »rättstillämpning».
    Tyvärr ha dessa frågor endast synnerligen flyktigt berörts av trafiknykterhetsutredningen. I sitt betänkande har nämligen utredningen blott redogjort för fallen 1—4 utan närmare kommentarer och i övrigt i motiveringen till sitt förslag till lagtext helt förbigått frågorna om medverkan. Detta får väl antagas betyda, att utredningen icke avsett att föreslå någon ändring i vad som hittills kan anses ha gällt.¹
    Skulle hithörande problem tagas upp till allsidig behandling, borde för det första diskuteras, om domstolarna handlat lämpligt,då de i flertalet av här behandlade fall av medverkan till förarens brott krävt insikt (dolus) om förarens nykterhetstillstånd. Skäl kunna anföras såväl för som emot de båda imputationsformerna dolus och culpa. Kräves dolus (varvid eventuellt uppsåt tordev ara tillräckligt), inskränkes straffansvaret till klart förkastliga fall av medverkan. Straffas däremot den medverkande redan vid culpa, bibringas allmänheten starka motiv mot att bjuda presumtiva bilförare på sprit eller att låta personer som förtärt alkohol eller andra berusningsmedel föra bil. Dessutom öka därigenom möjligheterna att åstadkomma fällande bevisning mot dem som medverkat till förarens brott.² En dylik lösning kan emellertid av mången anses leda till för långt gående straffansvar. Dessutom medför den ett visst mått av rättsosäkerhet, eftersom resultatet av domstolarnas culpabedömning ofta måste framstå såsom oviss.
    Man synes emellertid böra gå ett steg längre och överväga om icke medverkan till rattfylleri och rattonykterhet även i andra hänseenden borde göras till föremål för specialreglering. Därigenom skulle man kunna bättre tillgodose de speciella kriminalpolitiska behov, som här föreligga. Man skulle då också kunna undgå de svårigheter som föreligga vid applikationen av det vanliga schemat för subjektiv täckning på de brottsbeskrivningar, vilka i objektivt hänseende för straffbarhet kräva en viss alkoholkoncentration i förarens blod. Vare sig man fordrar culpa eller dolus i förhållande till denna, d. v. s. att vederbörande bort inse resp. insett,

 

¹ Se Trafiknykterhet s. 44 och 158 ff.
² Av olika skäl är det emellertid olämpligt att uppställa culpa som rekvisit enbart i syfte att underlätta åklagarens bevisbörda.

att alkoholkoncentrationen var mellan 0,8 och 1,5 promille eller över sistnämnda värde, torde domstolarna lätt frestas att hos de medverkande fingera en icke förefintlig kunskap såväl angående vetenskapens rön om förhållandet mellan alkoholkoncentration i blodet och mängden av förtärd alkohol, konsumentens kroppsvikt, tidsförhållandet mellan förtäring och provtagning o. s. v. som om de relevanta faktiska omständigheter i det konkreta fallet.¹ För att minska frestelserna för domstolarna att dölja sina verkliga skäl för fällande dom kunde man överväga att på liknande sätt som skett i fallen 3—5 sätta den medverkandes dolus eller culpa i relation till risken för att föraren skall komma att göra sig skyldig till rattfylleri resp. rattonykterhet. Straff skulle m. a. o. drabba medverkande som insett och — om straffansvar anses böra inträda redan vid culpa — bort inse, att föraren kunde komma att göra sig skyldig till rattfylleri resp. rattonykterhet.
    En radikalare och ur många synpunkter mer tilltalande lösning vore att utforma ansvaret för annan medverkande än föraren på sådant sätt att hans uppsåt eller vaksamhet aldrig behövde avse graden av alkoholkoncentrationen i förarens blod. Straffansvaret för sådan medverkande borde då inskränkas till rattfylleri och hans subjektiva rekvisit ställas i relation till den allmänna förutsättningen för detta brott — enligt gällande rätt att det »kan antagas att föraren icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet» (eller bättre, i anslutning till fallen 1 och 7, blott »att föraren icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet») och, om trafiknykterhetsutredningens förslag upphöjes till lag, att föraren »företett tecken» på påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. För att undantaga medhjälp och anstiftan till rattonykterhet från straffansvar talar också, att detta brott av lagstiftaren uppfattats som en ordningsförseelse.² Utformas medverkansstadgandet enligt dessa riktlinjer, synes det vara möjligt att utan alltför stor risk för rättsovisshet kompensera den inskränkning av det straffbara området, som härigenom sker, genom att bestämma imputationsformen till culpa. I varje fall torde detta icke möta nämnvärda olägenheter, om oaktsamheten hos den medverkande sättes i relation till förarens förmåga att föra sitt fordon.³

 

¹ Så t. ex. gjorde HovR i fallet 8 invecklade beräkningar rörande omständigheter, om vilka den medverkande icke torde ha haft någon kännedom.
² Se ovan s. 150 not 1.
³ Utan anspråk på lagteknisk finess framlägges här ett förslag till stadgande utformat enligt de i texten givna riktlinjerna: Har någon utan att själv föra motordrivet fordon medverkat till rattfylleri och insåg han eller hade han skälig anledning antaga att föraren icke på betryggande sätt kunde föra fordonet, skall beträffande hans gärning gälla vad i strafflagen stadgas rörande medverkan till brott.