E. J. MANNER. Yleiskäyttö vesioikeudellisena käsitteenä. 1953. Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja A-sarja No 46.

 

    Genom rubrikerade verk har förf. — lagstiftningsråd och fastighetsrättslig specialist — berikat den finska rättslitteraturen med ett utförligt allemansrättsligt arbete.
    »Yleiskäyttö» betyder ordagrant »allmänbruk» och svarar nära — såsom förf. framhåller i det inledande kapitlet — mot »usus publicus» och »Gemeingebrauch». HAKULINEN:S normerande »Lakikielen sanakirja» översätter »Gemeingebrauch» med »yhteiskäyttö». Då emellertid sammansättningsdelen »yhteis» enligt finskt språkbruk ofta designerar det, som i svensk rätt betecknas med »samfälld», förkastar förf. denna terminologi. Som motiv för att icke uteslutande begagna det med svenska rättssystemets språk bättre överensstämmande »yleisoikeus» (»allmänrätt») anför förf. flera skäl. »Yleiskäyttö» pekar sålunda i första hand på vad förf. närmast behandlar, nämligen det brukade objektets rättsliga position, medan däremot »yleisoikeus» snarare för i tankarna bruksrättens subjekt. Under hänvisning till LJUNGMAN erinrar förf. även om den risk för menige man att draga alltför vittgående slutsatser beträffande sina befogenheter, som bruket av termen »yleisoikeus» skulle kunna medföra. Det i svenskspråkig suomisk litteratur

i förevarande sammanhang begagnade uttrycket »allmänningsrätt» (se ex.-vis HAATAJA, Jord- och vattenrätten, s. 144, f) finner förf. på goda grunder inexakt.
    Förf. har emellertid, såsom boktiteln anger, begränsat sig till det vattenrättsliga gebitet. Efter det inledande kapitlet (vilket, såsom avseende vad vi kalla allemansrätten i allmänhet, gjorts till en huvudavdelning för sig) och en utförlig översikt över hithörande romersk och tysk rätt (36 s.) redogör förf. i tre skilda kapitel (118 s.) för den suomiska och i stor utsträckning även den svenska rättens utveckling och nuvarande innehåll. Därvid behandlas bl. a. bestämmelserna om kungsådra, flottning, färdande, badning och tvätt, bevattning och ytvattentäkt m. m.
    Arbetets tredje och sista huvudavdelning (fyra kap.; 132 s.) utgör en teoretisk undersökning av vattenområdes allmänbruk och av det vattenrättsliga allmänbrukets begrepp. Av särskilt intresse för en svensk läsare är här det sista kapitlet, »Det vattenrättsliga allmänbrukets begrepp och dess betydelse vid avgörandet av i praktiken uppkommande rättsfrågor», som berör det redan i ett tidigare kapitel, det femte, upptagna spörsmålet om och i vad mån ersättning skall utgå för förlorad möjlighet till allmänbruk.
    En ganska utförlig sammanfattning på tyska avslutar verket.
    Sakkunniga bedömare ha uttalat sig synnerligen berömmande om arbetet, som renderat förf. en högkvalificerad doktorsgrad att lägga till sina redan förut betydande juridiska meriter.

F. J. B. A.