En illitterat rådmans väg till borgmästaretjänsten.

 

    Då i 1809 års regeringsform stadgades att Konungen vid utnämning av städernas borgmästare vore bunden inom ett av vederbörande borgerskap upprättat förslag på tre »behöriga» män, så innebar det en föreskrift att borgmästarna skulle vara lagfarna, d. v. s. ha avlagt juridisk examen vid någotdera av rikets universitet.
    Den normala gången för den som ville söka befordran inom rättegångsverken, var vid denna tid att han vid universitetet avlade studentexamen och efter där idkade studier absolverade examen i »jus naturae och lagfarenhet», över vilken examen universitetets rektor utfärdade betyg, som jämväl innehöll vitsord rörande flit och uppförande.
    Att den unge adepten icke härmed var garanterad särdeles djupa insikter i juridiken, kan man sluta därav att det befanns nödigt att föreskriva »att icke någon finge till Kongl. Maj:ts Canzli, rättegångsverken eller rikets Collegier dimitteras som icke fyllt minst 18 år».
    För att trygga sig mot alltför okunniga inträdessökande anställde hovrätterna själva förhör, som torde ha varit mera krävande än universitetsexamen. I ett K. Br. av 1801 stadgades att student, som vid examen inför hovrätt ej avlade nöjaktiga prov av insikter och skicklighet, skulle återförvisas till akademien och examensprotokollet insändas till Kanslersgillet, varjämte jusitierevisionen och övriga hovrätter skulle om förhållandet underrättas, detta tydligen i ändamål att förekomma att den »kuggade» gjorde försök att komma in i annat verk.
    Den som blivit antagen till auskultant i hovrätt prövades till en början där medelst förordnanden i de mindre ansvarsfulla befattningarna och kunde, sedan han fyllt 21 år (K. Br. d. 3 dec. 1799), om han visade sig hålla måttet, erhålla domareförordnanden.
    Anders Westerstrand, som blev utnämnd till borgmästare i Ulricehamn år 1822, nådde genom duglighet och energi denna befattning utan att hava undergått någon som helst examen.
    Han var född 1779 och son till en bonde i Strängsereds socken, belägen vid smålandsgränsen ett par mil öster om Ulricehamn. Efter att hava lärt läsa och skriva med hjälp av föräldrarna och en granne, som var gårdfarihandlande — en ovän sade senare att Westerstrand studerat vid »Strängseredsakademien» — blev Westerstrand anställd som skrivbiträde hos kronolänsmannen Lars Torin, boende på Ramsberg i angränsande Gullereds socken. Denna befattning innehade Westerstrand i många år, och som han var både begåvad och arbetsam, lärde han sig under tiden fullt behärska alla de göromål, som åvilade dåtidens länsmän. År 1807 blev han antagen till stadskassör i Ulricehamn och året därefter jämväl till kronouppbördskassör. Även vid utövningen av dessa tjänster lade Westerstrand i dagen ordningssinne och god arbetsförmåga. Han var samtidigt en god hjälpare åt stads-

borna i varjehanda deras angelägenheter, varför han blev allmänt omtyckt.
    Ulricehamn hade 1803 fått sig tilldelat samma handelsprivilegier som Borås länge haft. Resultatet härav blev en kraftig uppblomstring av gårdfarihandeln i staden och dess omland. Detta medförde i sin ordning en betydande ökning av såväl rådstuvurättsarbetet som särskilt av magistratsgöromålen. Enbart utfärdandet av pass för gårdfarihandlandena och deras många handelsbetjänter, vilket ålåg borgmästaren, innebar mycket arbete. Då borgmästaren Johan Magnus Barckman därför blev i behov av biträde, så antogs Westerstrand 1810 till stadsnotarie. Året därefter avled Barckman, och staden erhöll till borgmästare Carl Adolph Björkman, en ung, kunnig och begåvad jurist (Björkman blev omsider vice president i Göta hovrätt). Westerstrands tjänstgöring under Björkmans ledning blev mycket instruktiv, och Björkman utnyttjade stadsnotariens arbetsförmåga i betydande grad. Sedan borgerskapet 1815 valt Westerstrand till rådman, med bibehållande av såväl kassörstjänsterna som stadsnotarietjänsten, fick Björkman ännu bättre tillfällen att anlita Westerstrand för fullgörande av borgmästaregöromålen. Björkman sökte nu och erhöll vid flera tillfällen adjunktion i Göta hovrätt, varför han långa tider måste vistas i Jönköping. Under dessa perioder fungerade Westerstrand såsom ordförande i rådstuvurätten och magistraten. Samma var förhållandet, då Björkman vid 1817—18 års riksdag var riksdagsfullmäktig för staden.
    Vi ha ovan nämnt att en borgmästare måste vara lagfaren. Egendomligt nog fanns ingen bestämmelse som garanterade att, då borgmästaren var av förfall hindrad, annan lagfaren person deltog såsom ledamot i rådstuvurättens och magistratens sessioner. Tvärtom framgår av flera författningar att en borgmästare ägde begagna sig av ledighet under kortare tider, högst fjorton dagar i sträck, utan att vice borgmästare behövde förordnas eller ens anmälan ske hos överordnad myndighet. Under dessa perioder fungerade rådstuvurätten och magistraten med endast rådmän som ledamöter.¹ Om dessa ej vågade sig på ett avgörande, så uppsköts målet eller ärendet till någon dag, då borgmästaren var i tjänst. Vid längre förfall än 14 dagar skulle anmälan ske till hovrätten, som efter K. B:s hörande förordnade vikarie. Härvid skulle i första hand förordnande givas åt den av rådmännen, som »bästa skicklighet» ägde.
    Redan under 1816 förordnade hovrätten Westerstrand att förestå borgmästareämbetet två månader och sedan följde flera dylika förordnanden, även för längre tider, vid ett par tillfällen för omkring ett halvt år.
    Man kan knappast undra över, om Westerstrand började sikta på att bli ordinarie borgmästare, då han nog kände med sig själv, att han väl tillägnat sig både dåtidens juridiska stil och erforderlig skicklighet i fråga om handläggningen och avgörandet av mål och ärenden. Förf. hade läst flera av Westerstrand skrivna domböcker i den övertygelsen att denne hade sedvanlig juridisk utbildning och blev högst överras-

 

¹ R. B. 6: 1 stadgade: »I hwarje veko skal Rådstufvurätt hållas, måndag, onsdag och lögerdag, så och oftare, ther thet tarfvas».

kad, då av en tillfällighet yppades att Westerstrand var helt och hållet autodidakt.
    Måhända hade det ändå inte lyckats för Westerstrand att nå den eftersträvade ordinarie borgmästarebefattningen, om han icke fått en inflytelserik gynnare i landshövdingen Carl Flach (landshövding i Älvsborgs län 1817—1825).
    Sannolikt voro Flach och Westerstrand tidigare bekanta, ty Flachskasläkten hade ett gods ej långt från Westerstrands barndomshem. Redan d. 24 nov. 1817 var Flach färdig att giva Westerstrand det betyget, »att han under utövningen av de flera honom anförtrodda skiljaktiga sysslor och göromål städse ådagalagt säkra prov på mycken skicklighet, så att han tillvunnit sig både sina förmäns och allmänhetens aktning och förtroende».
    Westerstrand å sin sida synes icke ha försummat några tillfällen att befästa och stärka Flachs sympatiska inställning till hans förmån. Imagistratsprotokollen kan man se att då Flach vid några tillfällen besökte Ulricehamn, så blev han på Westerstrands initiativ föremål för festligheter. Såsom exempel härpå och för att ge läsaren en rolig tidsbild återgiva vi följande ur nämnda protokoll:
    »Sedan Herr Landshövdingen och Riddaren Flach meddelat, att han den 22 april 1819 skulle själv hålla mönstring i Ulricehamn, sammankallade magistraten stadens äldste för att överlägga om åtgärder för Herr Landshövdingens och Riddarens mottagande.
    Det beslöts därvid att staden skulle bjuda Herr Landshövdingen och Riddaren och de som vore i hans sällskap pä middag, och att som ytterligare sällskap skulle inbjudas kyrkoherden Sundborg, pastor Forsblad, doktor Frese och stadsfiskal Brandt. Ledamöterna i magistraten och stadens äldste ägde även deltaga, men skulle betala en riksdaler per person för maten. För dryckesvaror anslogs ur stadens kassa 25 riksdaler banco.
    Vice borgmästaren, rådman Westerstrand, åtog sig att ombesörja tillrustningarna.
    Under middagen skulle i samband med de kungl. skålarna skjutas med stadens kanoner, vilket kopparslagaren Högdahl och exekutor Söderström åtog sig ombesörja.»

 

    Dessa festligheter voro nog inte så enkla som man kan tro på grund av de små kostnaderna. På annat ställe upplyses, att man drack madeira, portvin, porter och punsch. Skjutningen med de gamla salutkanorna tilltalade nog särskilt Flach, som var f. d. stabsryttmästare vid Smålands kavalleriregemente.
    Fjäskandet för landshövdingen gav resultat. På underdånig ansökan av Flach att K. M:t ville bevilja Westerstrand, som »med berömligt nit förestått borgmästaretjänsten under längre tid, något vedermäle av Kungl. Maj:ts Nåd», erhöll Westerstrand genom K. Br. d. 23 mars 1820 »borgmästares namn och heder utan tour och befordringsrätt».
    Under tiden hade Björkman samlat så mycket meriter i hovrätten att det var att förutse, att han snart nog skulle bli utnämnd till assessor. Det gällde nu för Westerstrand att få dispens beträffande den brist som vidlådde hans utbildning. Sedan Westerstrand d. 8 maj 1821 på begäran erhållit hovrättens testimonium av innehåll att han »som flera gånger, även på längre tid, efter Kungl. Hovrättens förordnande förrättat borgmästareembetet i Ulricehamn, härvid ådagalagt prov av

flit och skicklighet, förenade med anständigt uppförande», ingav Westerstrand genom Flach till K. M:t följande underdåniga ansökan:
    »Stormägtigste Aller Nådigste Konung!
    Efter att hava tillbragt min ungdom med arbeten och övning för vinnande av befordran till någon civil befattning, lyckades det mig att inom Ulricehamns stad år 1807 få emottaga en cassörsbeställning, vilken jag ännu innehar jämte flere tjänster, därtill borgerskapet kallat mig och som upptagas på allerunderdånigst bifogade tjänsteförteckning utom de särskilda förordnanden mig tid efter annan blivit meddelade att förestå borgmästareembetet härstädes.
    Eders Kongl. Maj:t, som aldrig låter någon förtjänt sakna uppmuntran, då han inför Tronen anmäles, har ock lämnat mig ett högt vedermäle härav medelst Eders Kongl. Maj:ts öppna nådiga brev av den 23 mars sist lidnaår på borgmästares namn och heder, varmed mina önskningar av borgerligt anseende äro fullkomligen uppfyllda, men för att vinna rättighet komma under omröstning till ordinarie borgmästaretjänst är det Eders Kongl. Maj:ts Nåd, som måste påkallas, helst jag såsom obemedlad icke i min ungdom kunde uppehålla mig vid något offentligt lärosäte och förskaffa mig det vittnesbörd, som lämnar mig ansökningsrättighet. Vid den ålder jag redan innehar, förmärkas mina krafter avtaga för bestridande av egentliga skrivarebeställningar, och ej heller lämna dessa mig med hustru och flera barnen tillräcklig utkomst, varmedelst jag och de mina, som påkalla min vård, icke utan bekymmer se åt framtiden.
    Hos Eders Kongl. Maj :t bönfaller jag alltså underdånigst att bliva benådad med rättighet att söka och komma under val till mindre borgmästarebeställningar inom riket och får till stöd för min underdåniga anhållan i djupaste underdånighet bifoga Höglofliga Kongl. Götha Hofrätts bevis över mitt förhållande under do tider jag tjänstgjort under Högbemälte Rätt. och är jag övertygad att min närmaste förman, länets vördade styresman, Herr Landshövdingen och Riddaren Flach, hos vilken jag ödmjukt anhållit att få denna min ansökning Eders Kongl. Maj :t förelagd, därvid lämnar mig ett sådant vitsord, som länder till min förmån.
    Eders Kongl. Maj :t, vars nådesbevisningar mot sina undersåtare varit oupphörliga, värdigas fästa ett nådigt avseende på denna min underdåniga ansökning och i förtröstan härpå framhärdar med all undersåtlig trohet, vördnad och nit Stormägtigste Aller Nådigste Konungs Eders Kongl. Maj :ts Tropliktigste tjänare och undersåtare, A. Westerstrand.»

 

    Den underdåniga ansökningen, som var åtföljd av hovrättens testimonium och Westerstrands tjänsteförteckning, översändes till K. M:t av Flach, som i remisskrivelsen vitsordade att Westerstrand visat välförhållande i tjänsten.
    Statssekreteraren i justitiedepartementet synes emellertid ha ansett ansökningen svagt motiverad, ty han begärde i handbrev till Flach dennes utlåtande, »huruvida Westerstrands kunskaper voro sådana att han i grund av sin praktiska kännedom i lagfarenheten kunde erhålla den av honom sökta förmån, ävensom om hans redlighet och integritet som domare överensstämde med hans skicklighet, varjämte landshövdingen borde upplysa, huruvida Westerstrands begäran endast syftade på att vid blivande ledighet av borgmästareembetet i Ulricehamn kunna såsom behörig sökande sig anmäla».
    Härpå svarade Flach i brev till statssekreteraren, att han vad Westerstrands kunskaper och praktiska kännedom i lagfarenheten beträffade hänvisade till hovrättens testimonium, i vilket Flach instämde, att Westerstrands redlighet och integritet överensstämde med hans ägande skicklighet, samt att Westerstrands synpunkt visserligen vore

att en gång kunna erhålla borgmästaretjänsten i Ulricehamn, men att hans underdåniga önskan vore att erhålla kompetens att söka borgmästarebeställningar i dylika mindre städer.
    Flach avslutade sitt brev med följande ord:
    »Jag kan icke undgå att hos Herr Statssekreteraren ödmjukeligen insinuera att den underdåniga ansökningen måtte i nåder bliva bifallen. Enligt min fullkomliga övertygelse är Westerstrand icke oförtjänt av denna Kongl.Maj :ts Nåd.»

 

    Uti infordrat underdånigt utlåtande yttrade hovrätten att den ansåge sig på grund av Westerstrands vitsordade skicklighet och anständiga uppförande böra i underdånighet tillstyrka nådigt bifall.
    Genom resolution d. 16 nov. 1821 beslöt K. M:t att tillägga Westerstrand rättighet att söka och komma under val till lediga borgmästarebeställningar i fjärde och femte classens städer i riket.
    Under tiden hade borgmästaren Björkman d. 31 okt. 1821 blivit utnämnd till assessor. Westerstrand sökte den lediga borgmästaretjänsten och erhöll vid valet, som ägde rum d. 12 jan. 1822, i konkurrens med flera väl meriterade jurister nästan alla rösterna samt blev av magistraten uppsatt i första förslagsrummet. Uti särskild underdånig skrift, som bifogades protokollet rörande valet, framburo ett 80-talborgare sin underdåniga önskan att Westerstrand måtte bliva utnämnd till borgmästare. Utnämningen skedde d. 18 maj 1822, och Westerstrand innehade borgmästaretjänsten till sin död, som inträffade 1847.

Carl Vilh. Spens