Konkursgäldenärs rättegångar och nya rättegångsbalken.
När man sysselsätter sig med konkursförvaltning möter man ofta situationer där gäldenären figurerar i en rättegång och då fråga uppstår hur boets representanter skola förhålla sig i det uppkomna läget.
I nya RB ha givits regler om rättegångskostnader för dylika fall, vilka väsentligt skilja sig från de förut gällande och som i jämförelse med vad tidigare var fallet torde försvåra för konkursfunktionärerna att tillvarataga borgenärernas intresse.
Särskilt tänker jag därvid på de fall, då gäldenären är på svarandesidan i ett mål om betalningsskyldighet. De fall, då gäldenären är
kärande eller då han är svarande i ett mål, som rör andra ekonomiska frågor än betalningsskyldighet, synas icke inbjuda till diskussion i samma grad som de först nämnda.
Under gamla rättegångsbalkens tid var regeln den, att om konkursboet inträdde i en gäldenärens rättegång, så blev boet ansvarigt för de rättegångskostnader, vilka uppkommo efter boets inträde i processen. Dessa rättegångskostnader blevo massafordran. Enligt nya balken tilllämpas å konkursboet de allmänna reglerna om ansvarighet för rättegångskostnader vid partssuccession, d. v. s. samtliga rättegångskostnader från underinstansen och uppåt bli massafordran, om boet inträder i rättegången.
Jämför man nu läget för konkursboets del under den gamla och den nya regimen, är ju skillnaden väsentlig, särskilt på grund av den förändring i rättegångskostnadernas genomsnittliga belopp, som ägt rum under nya balkens tid. En civilprocess, även av icke så obetydlig storlek, kunde ju förut i underrätt utföras för en kostnad som icke tedde sig alltför avskräckande, och kostnaderna i överrätterna voro obetydliga. Jag undrar om det kan anses djärvt att uttala, att en underrättsprocess av nyss angiven art förut kunde utföras för omkring 30 % av den nuvarande kostnaden i underrätt och att överrättskostnaderna uppgingo till omkring 50 procent av de nuvarande.
Måhända bör bestämmelsen i 109 § konkurslagen om förfarandet i mål om tvistiga fordringar i konkurs för det fall att borgenärs anspråk beror på annan rätts prövning ses emot bakgrunden av ovannämnda äldre principer för konkursboets ansvarighet för rättegångskostnader och av den under gamla rättegångsbalkens tid rådande kostnadsnivån. För konkursförvaltningen torde det nog i många fall te sig föga lockande att inträda i rättegången vid den andra domstolen med risk att ådraga boet en betydande massafordran. En sådan anordning står ju också i skarp motsats till det läge, som förefinnes i den ordinarie processen om tvistiga fordringar i konkursen, där den borgenär, vars bevakning blivit föremål för anmärkning icke, åtminstone icke i underrätten, tillerkännes ersättning för rättegångskostnad, även om anmärkningen helt ogillas.
Kanske skulle det kunna ifrågasättas, huruvida nya RB:s ställningstagande till dessa frågor är principiellt riktigt.
Då konkurs inträder, är borgenärens fordran på ersättning för de kostnader, han dittills nödgats ådraga sig för rättegången, av samma beskaffenhet som alla andra mot gäldenären riktade fordringsanspråk och måste göras gällande genom bevakning. Det synes tvivelaktigt, om man kan anföra fullgiltiga skäl för att denna fordran höjes till en högre dignitet därför, att konkursboet inträder i rättegången. Men när boet så gör och därmed orsakar motparten ytterligare kostnader, föreligger givetvis fullt skäl för att boet såsom sådant drabbas av dessa senare kostnader, vilket ju är innebörden i det äldre systemet.
Nya RB:s författare hava väl knappast räknat med den kraftiga kostnadsstegring, som det nya förfarandet medförde. Det kunde kanske föreligga anledning att antaga, att detta bidragit till att den allmänna bestämmelsen om ansvar för rättegångskostnaderna vid partssuccession med den nya lydelsen av 22 § konkurslagen gjorts tillämpliga å kon-
kursbo. Sannolikt kommer en konkursförvaltning i fortsättningen att se sig nödsakad att avstå från rättegång utom i det fall då ett mycket betydande ekonomiskt intresse föreligger att tillvarataga. Härigenom kan borgenärernas rätt komma att eftersättas i situationer, där den enligt äldre lag hade kunnat garderas.
En fråga, som kunde förtjäna uppmärksammas i detta sammanhang, är konkursboets ställning då tvist mellan gäldenären och en borgenär enligt avtal skall avgöras av skiljemän. Frågan har behandlats i rättsfallet NJA 1913 s. 191. Målet är plenimål. HD:s majoritet yttrar endast att, enär på grund av bestämmelse i kontraktet borgenärens i bevakningen åsyftade fordringsanspråk skolat utan hinder av gäldenärens konkurs bedömas av skiljemän, så bestämdes borgenärens betalningsrätt i enlighet med en meddelad skiljedom, vars giltighet bestritts av två konkursborgenärer, enär den meddelats av skiljemän tillsatta efter konkursens början.
I LAWSKIS Konkurs- och ackordslagarna refereras rättsfallet (13:e uppl. s. 195). Av referatet därstädes synes framgå, att Lawski lagt vikt vid att skiljemännen utsetts under medverkan av konkursförvaltningen. Domskälen angiva icke att denna synpunkt haft betydelse för avgörandet. Detta synes riktigt, då väl, om konkursförvaltningen nekat att utse skiljeman, överexekutor icke torde vägrat att i konkursförvaltningensställe utse dylik.
En stark minoritet av sex justitieråd, mot majoritetens femton, har med något olika detaljmotiveringar slagit vakt om den speciella processen i tvistiga fordringsmål i konkurs. Ett justitieråd yttrar, att om skiljedomsklausulen kan anses tillhöra avtalets materiella bestämmelser, så att t. ex. skiljemännen tillagts befogenheter, som ligga utanför det egentliga dömandet, såsom att avgöra huru arbetet i vissa detaljer mest praktiskt skall utföras o. d., skiljedomsklausulen måste gälla även vid fall av konkurs. Är så icke fallet, blir förhållandet enligt detta justitieråds mening ett annat, och den ordinära konkursprocessen hävdar då sin ställning.
Några synpunkter på detta rättsfall följa här nedan. Två parter, som sluta ett avtal med skiljeklausul, handskas därvid uteslutande med sin egen rätt, över vilken de kunna disponera, som de behaga. Om så den ene försättes i konkurs och den andre skall göra gällande sin fordran däri, så berör situationen genast icke endast avtalsparten-konkursgäldenären, utan ett flertal intressenter, nämligen samtliga borgenärer i konkursen. Lagstiftningen har för detta fall inrättat ett särskilt procedere för prövning av deras inbördes rätt. I detta procedere har varje borgenär rätt att föra talan mot varje annan rörande dennes bevakning. Konkursprocessen har många drag av officialförfarande. En emot viss bevakning framställd anmärkning gäller för allas räkning och kan icke av anmärkaren på egen hand återkallas med laga verkan o. s. v. Genom att skiljeavtalet tillämpas, elimineras konkursborgenärerna i gemen från möjligheten att föra talan emot den borgenär, som är part i skiljeavtalet. I skiljedomsförfarandet torde väl nämligen förvaltaren bli den enda agerande. Skulle förvaltaren ha något särintresse i konflikten ifråga, kan situationen bli brydsam för övriga borgenärer. Det synes med hänsyn till vad nu sagts ej så lämpligt att giva en borgenär en dylik
särställning allenast därför att han med gäldenären slutit ett avtal av viss beskaffenhet. I detta sammanhang må hänvisas till konkursförvaltningens rätt att frigöra sig från andra av gäldenären slutna avtal. Sålunda kan arrende- och hyresavtal bringas att upphöra utan hänsyn till den avtalade kontraktstidens längd. Detsamma gäller om anställningsavtal.
Ivar Blanck