ORSAKSPROBLEMET UNDER DEBATT

 

AV PROFESSOR FOLKE SCHMIDT

 

Flera rättsregler uppställer begreppet skada eller värde som rättsfaktum och föreskriver, att skadan eller värdet (helt eller delvis) skall ersättas. I sin avhandling »Skada och värde» ställer ULF PERSSON1 som sin uppgift att utreda dessa begrepp på två centrala områden, den utomobligatoriska skadeståndsrätten och försäkringsrätten. Framställningen avser väsentligen skada på egendom (värdering av egendom) och de lagstadganden som undersökningen tager som utgångspunkt är strafflagen (SL) 6 kap. 1 § och försäkringsavtalslagen (FAL) 36 §. Åt dessa ytterst centrala problem ges en kunnig och skicklig behandling. Bakom den digra avhandlingen ligger både tankemöda och tankekraft. På viktiga punkter har han hyfsat ekvationen och lämnat nya och värdefulla bidrag till rättsvetenskapen. Det är dock att beklaga, att avhandlingen är svårtillgänglig. Till en väsentlig del beror detta på ämnets natur. Vad som skrivits i den juridiska litteratur, som förf. redovisar, tillhör det mest svåröverskådliga och förvirrande. Till en del måste man dock även lasta förf. Han är ofta mera abstrakt i sina uttryckssätt, än ämnet nödvändigt betingar.
    Skadeståndsrättens regelsystem kan i väsentliga hänseenden sägas utgöra en produkt av det vetenskapliga tänkandet. Vetenskapsmännen har gjort till föremål för iakttagelse de olika situationer, där enligt praxis skadevållaren ansetts skyldig att ersätta skadan, i syfte att finna gemensamma drag hos dessa. Analysen har lett fram till uppställandet av en serie rekvisit eller specialregler, vilka efter hand accepterats av domare och advokater. Man har på detta sätt fått ökade möjligheter att skilja i sär olika frågeställningar; vetenskapens schemata har också påverkat de materiella reglerna. Något motsvarande gäller försäkringsrätten, dock att man här även kan urskilja andra impulser. Försäkringsbolagen har en grupp tjänstemän som utslutande sysslar med skaderegleringar. Strävandena att behandla lika fall lika har tagit sig uttryck i en serie handlingsmönster för praktiska fall, vilka mönster sedan i mer eller mindre abstrakt form fixerats i klausuler i försäkringsbreven. Försäkringsrätten har också blivit föremål för detaljerad lagstiftning. Man har i lagmotiv och lagtext sökt att ange en slags gemensam nämnare mellan de av vetenskapsmännen och praktikerna deklarerade handlingsmönstren.
    Problemet vilken skada som skall ersättas var redan i äldre rätt ganska invecklat, vilket var och en kan konstatera som läser den gamla byggningabalkens kataloger över olika ersättningsfall. När alla utomobligatoriska ersättningsfall sammanfördes i SL 6:1 under en gemensam regel »Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas» innebar detta endast skenbart en förenkling.

 

1 ULF PERSSON, Skada och värde, Lund 1953, Gleerup. XXIV + 523 s. Kr. 20,00.
14—547004. Svensk Juristtidning 1954.

210 FOLKE SCHMIDTDet verkliga förhållandet var, att saken komplicerades. Man fick frihet att i ekvationen införa en mängd nya variabler.
    Det kan inte undgås, att en viss osäkerhet och konturlöshet kommit att känneteckna rättsområden, där rättsbildningen varit produkten av en fortlöpande diskussion, ofta förd på ett internationellt plan. Man kan inte heller bortse från faran av »överintellektualisering». Vetenskapsmännen har inte alltid tagit tillbörlig hänsyn till att rättsreglerna skall tjäna som handlingsmönster för enkla vardagsmänniskor, bundna av sin tids föreställningar. Visserligen är det väsentligt att i ett vetenskapligt resonemang hålla i sär olika företeelser, men det är inte säkert att alla distinktioner bör överflyttas till handlingsreglerna. Rättssystemet får inte bli så komplicerat att det blir svårt att behärska. Jag skulle tro, att KRISTEN ANDERSEN instämmer i dessa reflektioner. Han har nämligen rest kravet på skadeståndsrättens »avteoretisering».1
    Man kan inom skadeståndsrätten liksom inom försäkringsrätten urskilja två grupper av regler, den ena hänför sig till frågan, vilken skada som är ersättningsgill (när ersättningsskyldighet föreligger), den andra till frågan, hur skadan skall uppskattas (vilket belopp i penningar som skall utdömas, förutsatt att skadan är ersättningsgill). Den förra gruppen av regler kallar författaren avgränsande regler, den senare preciserande regler. Med avgränsande regler avser författaren följande: 1) Den rättsliga kvalificeringen av själva skadehandlingen (försäkringsfallet) . Inom skadeståndsrätten är det fråga om de problem, som går under rubrikerna culpaansvar och olika former av strikt ansvar, inom försäkringsrätten händelsens subsumtion under den farebeskrivning som upptages i en ansvarsbärande klausul. 2) Skadans karaktär med hänsyn till dess konkreta objekt. Här tänker författaren på frågorna, i vad mån vid skada på ett konkret objekt även allmän förmögenhetsskada skall ersättas samt vilka intressenter utöver ägaren som kan vara berättigade till ersättning. 3) Sambandet mellan den skadegörande faktorn och realskalan eller med andra ord kraven på kausalitet och adekvans.
    Den andra gruppen av regler, de preciserande reglerna, hänför sig till frågan, hur skadan skall uppfattas. Här åsyftas de problem som brukar uttryckas bl. a. med distinktionerna ekonomisk contra icke ekonomisk skada, objektiva contra subjektiva värden och lagliga contra olagliga intressen. I FAL har detta problemkomplex närmare fixerats genom ett antal speciella värderingsregler.
    Ulf Persson hade varit fullt försvarad, om han begränsat sig till att enbart utreda de preciserande reglerna, som han då fått isolera från de avgränsande reglerna. En sådan isolerad undersökning vill förf. dock inte nöja sig med. Han påpekar helt riktigt, att de avgränsande reglerna så att säga bildar miljön för de preciserande reglerna och att de olika regelkomplexen ömsesidigt påverkar varandra. Samtliga skaderekvisit bildar en serie av varandra beroende variabler.
    Ulf Persson ger inledningsvis en bestämning av begreppet skada som en ogynnsam effekt. Bakom detta begrepp ligger enligt differensläran en jämförelse mellan två led, å ena sidan, ett hypotetiskt förlopp, nämligen en bedömning av det skeende som skulle ha utvecklat sig, om

 

1 KRISTEN ANDERSEN, Norsk erstatningsrett, Oslo 1952, s. 3 f.

ORSAKSPROBLEMET UNDER DEBATT 211den störande skadefaktorn inte tillstött och, å andra sidan, det faktiska förloppet. Denna beskrivning av skadeuppskattningens mekanik är enligt förf. inte fullständig. Han inför därför ett tredje led, vilket tager sikte på sättet för återanskaffning, kostnadsledet. Detta tredje led blir dock inte alltid aktuellt. Har skadan drabbat varor avsedda för försäljning, ger sig uppskattningen redan genom att man i det hypotetiska förloppet insätter en försäljning. Det bör tilläggas, att även det faktiska förloppet till en del kan vara fingerat. Så är förhållandet, om det innesluter en kalkyl över det framtida skeendet, t. ex. en uppskattning av restvärden.
    Skadeuppskattning innebär enligt detta schema, att man först med hjälp av de avgränsande reglerna anvisar viss skada till uppskattning. Därefter företages värderingarna. Att märka är att värderingar kan förekomma i alla tre leden, i det hypotetiska ledet (t. ex. värdering av saluvärdet), i det faktiska ledet (ett restvärde) och i återanskaffningsledet (kostnaden för återanskaffning av en ekvivalent) (s. 33 f.). Skadan som differens erhålles till slut »genom ett subtraktionsförfarande, där de olika värdena uppträda som minuend och subtrahend» (s. 34).

 

    En undersökning av kravet på kausalitet bildar enligt Ulf Persson den naturliga utgångspunkten för behandlingen av värderingsreglerna, ty kausaliteten är den viktigaste av de allmänna ansvarsfaktorerna. Framställningen av kausalitetsproblemet upptager hela den första hälften av avhandlingen (s. 75—261). Med stor omsorg redovisas de bidrag som förut givits i debatten av HOEL (1929), ANDENÆS (1941), HULT (1943), LUNDSTEDT (1951) och många andra. Framställningen är full av nya synpunkter; den ställer dock ovanligt stora krav på läsaren.
    Ulf Persson anknyter sin analys av kausalitetsproblemet till en uppställning av olika fall av konkurrerande skadeorsaker. Han ger en systematisk katalog upptagande de olika — ofta ganska opraktiska fall —som uppställts i litteraturen och gör själv ytterligare några tillägg (s. 96). Med elegans visar han upp, hur man i litteraturen förgäves sökt att finna något entydigt kriterium på kausalitet. Det klassiska kriteriet är ju den av JOHN STUART MILL formulerade betingelseläran. Som bekant föreligger enligt denna kausalitet mellan ett faktum och en skadegörande handling, därest händelsen skulle ha uteblivit, om faktorn i fråga inte förelegat, d. v. s. så snart det faktum som åsyftas varit en nödvändig betingelse för den inträffande händelsen. Detta kriterium kan i de flesta praktiska fall utmärkt väl göra tjänst, men just i de situationer som betecknats som orsakskonkurrens slår det som bekant fel eller måste åtminstone närmare preciseras. Låt oss utgåfrån exemplet med helvetesmaskinen, som placerats i ett fartyg och väntas träda i verksamhet efter 24 timmar. Fartyget lägger ut och går till följd av kollision till botten, innan maskinen hunnit verka. I detta fall har åtgärden att lägga ut helvetesmaskinen inte varit en nödvändig betingelse för skadan och kan därför inte vara orsak. Fartyget blev förstört av en annan orsak något tidigare. Men inte heller kollisionen har varit en nödvändig betingelse, ty om denna orsaksfaktor inte före-

212 FOLKE SCHMIDTlegat, skulle helvetesmaskinen ha trätt i verksamhet och föranlett samma effekt, dock något senare. Liknande resonemang kan man föra, när två personer avlossar var sitt skott, som bringar en häst att skena, eller när två personer ger var sin dos av gift och någon dör av giftet eller när två personer släpper vatten i en damm och översvämning följer.
    En tänkbar utväg att rädda betingelsekriteriet är att säga, att en faktor är orsak, så snart faktorn varit verksam i händelseförloppet. I exemplet med fartyget skulle kollisionen men inte helvetesmaskinen vara orsak. Man kan uttrycka saken så, att det inte är identiskt samma skada som föranletts av kollisionen och som skulle ha föranletts av helvetesmaskinen. Det är en fråga om skillnad i tid och miljö, även om det inte är någon skillnad med hänsyn till det värde som blir förstört.
    Men inte heller denna precisering är tillräcklig, vilket belyses av ett annat exempel. I en damm som tål blott 1 000 m3 släpper X. in 1 100 m3 och Y. in 10 m3. Både X. och Y. påverkar här faktiskt händelseförloppet, men ändå är man ense om att utesluta Y. som oväsentlig. Här har man således till betingelsekriteriet tillagt ett nytt kriterium.
    Det kan för övrigt nämnas, att det inte är självklart, att från ansvar alltid skall uteslutas en faktor som inte fått verka i händelseförloppet. Vi kan tänka oss ett fall, att en person gräver på sin tomt så att fara uppkommer för sättningar i grunden på ett hus i grannskapet. Detta skulle i och för sig ha motiverat att husägaren vidtagit grundförstärkningar. Innan detta sker, drabbas huset av brand och förstöres. Det är inte säkert att grävaren här bör gå fri från ansvar, trots att grävningen aldrig kommit att påverka händelseförloppet.
    Enligt Ulf Persson rör det juridiska problemet emellertid inte den fråga, som betingelseläran uppställer. Frågan är inte: Vad skulle ha inträffat, om i anseende å E (effekten) faktorn X ej förelegat? utan denna: Hur skall situationen rättsligen bedömas, då, om X uteblivit, E likväl skulle ha inträffat på grund av Y? (s. 116). Vad som i diskussionen hänförts under kausalitetsproblemet är enbart »omskrivningar för rättsprinciper eller rättsliga värderingar» (s. 120). Förf. tillspetsar i den sammanfattning, som avslutar kausalitetsavsnittet sin syn på litteraturen i omdömet, att »i huvudsak debatten — i bästa fall— angått  något annat än sitt rubricerade ämne» (s. 257). Det verkliga problemet rör enligt förf. preciseringen av ansvarsfaktorn och framför allt definitionen av vad som i rättslig mening är skadlig effekt (s. 257; Jfr s. 121 och 132).
    Förf. har otvivelaktigt rätt, att problemet rör fixerandet av rättsliga normer. Det är säkerligen hopplöst att finna ett entydigt kausalitetskriterium av den typ de lärde tidigare letat efter redan av den anledningen, att de rättsliga normerna varierar från situation till situation. Från flera synpunkter kan man dock rikta invändningar mot förf:s uppläggning av problemet.
    Först skall noteras, att Ulf Persson inte helt uppger betingelseläran. Uppenbarligen arbetar han med det urvattnade begreppet, att kausalitet föreligger, när faktorn i något avseende, vare sig tidsmässigt eller

ORSAKSPROBLEMET UNDER DEBATT 213eljest, påverkat händelseförloppet, hur obetydlig denna påverkan än varit. Kausalitetskravet i denna mening betecknas som en fråga utan »specifik rättslig signifikans» (s. 130). Det vill förefalla, som om förf. också räknar som ett slags kausalitet, att en fara föranlett förlust, d. v. s. att det hotade objektet betraktas som värdelöst, trots att det är till det yttre intakt.
    Man kan invända, att ett allmänt vagt kriterium — faktorn skall på något sätt ha påverkat händelseförloppet (eventuellt alternativt faran skall ha orsakat förlust) — icke ger någon ledning. Det är därför otjänligt. Ulf Perssons metod innebär i själva verket en atomisering av det problemkomplex som traditionellt förts in under rubriken kausalitet, det sönderdelas i en serie svåröverskådliga detaljregler om orsaksfaktorns och effektens precisering.
    Någon skulle kanske vilja framkasta tanken, att vi borde taga det radikala steget att helt kasta kausalitetskriteriet över bord. Detta vore emellertid enligt min bestämda mening ett stort misstag. Vi människor gör, som Ulf Persson också påpekar, våra dagliga iakttagelser medvetet eller omedvetet i orsakskategorier. Orsaksföreställningen kan, för att låna förf:s uttryck, karakteriseras som en grundläggande handlingsprincip (s. 147). Till vad som utpekas som orsaksfaktorer anknytes ställningstaganden av olika art. Detta måste, vad jag kan se, vara utgångspunkten. Det är likgiltigt, att ett naturvetenskapligt betraktelsesätt, att orsak och verkan är det statistiskt verifierbara sambandet mellan två företeelser, måhända är en sannare beskrivning av verkligheten. Vi måste utgå från den populära uppfattningen även om denna skulle innehålla moment av primitiv animism. Naturhändelser såsom brand, storm, åskslag o. s. v. betraktar vi som krafter, vilka är subjekt eller orsaker till händelser.
    Lagstiftarna och juristerna är jordiska varelser, bundna av våra vanliga tankeschemata. Men även om de vore visare än andra, bleve utgångspunkten densamma. En lagstiftare, som vill dirigera människornas handlingssätt, kan inte underlåta att använda de populära orsakskategorierna för att meddela sina avsikter. Detsamma gäller den som har att författa ett försäkringsbrev eller annat kontrakt. När Ulf Persson för bort de rättsliga elementen från orsaksproblemet, rycker han därför dessa ur deras naturliga sammanhang.
    Betyder anmälarens ståndpunkt en intellektuell kapitulation? Behöver vi överge kravet på elementär logik i rättsliga framställningar om orsaksproblemet och stanna vid att det är fråga om något »alogiskt» eller enbart fråga om fria värderingar? Såvitt jag förstår är detta inte nödvändigt, förutsatt att man ger orsakskriteriet en annan innebörd än den som följer av den sedvanliga utgångspunkten i betingelseläran.
    Alla de olika situationer, som har diskuterats under rubriken kausalitet har någonting gemensamt. Ulf Persson har själv observerat detta förhållande. I inledningen säger han, att en kausalitetsföreställning ligger redan i begreppet skada som ogynnsam effekt, ty effekt implicerar differens. Detta skadebegrepp kan inte klart uppfattas utan att man föreställer sig en faktor som orsak till differensen (s. 29). Differenstanken och kausalitetsföreställningen synes angå samma sak, nämligen förändring av läge, tillstånd etc. (s. 90).

214 FOLKE SCHMIDT    Den vanliga bestämningen av kausaliteten anknyter till en jämförelse mellan å ena sidan det faktiska skeendet och å andra sidan det händelseförlopp som sannolikt skulle ha utvecklat sig, därest inte ansvarsfaktorn kommit störande in i bilden. Det är således en jämförelse mellan två led, vilka båda led måste avvika från varandra.
    Nu behöver leden emellertid inte nödvändigt vara de två här angivna för att vi människor till jämförelsen skall knyta föreställningen att differensen är att föra tillbaka på en orsaksfaktor. I stället för det hypotetiska led som nyss förutsatts (nämligen den mest sannolika händelseutvecklingen) kan vi sätta ett annat hypotetiskt led, exempelvis att händelseförloppet utvecklats normalt (gynnsamt för den angripne). Det är så vi gör, när vi ser bort från att samma effekt ändå skulle ha inträffat på grund av en annan orsaksfaktor. Har en bilist dödat en fotgängare, får han betala begravningskostnaden. Även om fotgängaren skulle vara gammal och sjuk och stå vid gravens bredd, ser vi bortfrån att han vid en senare tidpunkt kommer att avlida och att hans dödsbo då skulle få vidkännas samma förlust. Man skulle också kunna uttrycka saken så, att vi vid den rättsliga bedömningen tillägger fotgängaren evigt liv här på jorden. Principiellt är det inte någon skillnad mellan detta och exemplet med helvetesmaskinen som placerats ombord på fartyget vilket förliste innan maskineriet hunnit utlösa sin effekt. När kollisionen betraktas som orsaksfaktor, ser vi bort från helvetesmaskinen och dess potentiella verkningar.
    Kausalitet skulle därför kunna definieras som den tankeoperation vi utför när vi jämför två händelseförlopp med varandra och hänför avvikelsen från det ena av dem till en ansvarsbärande (eller eventuellt till en ansvarsbefriande) faktor. Härtill bör fogas, att varje händelseförlopp för sig betraktas som en kedja av händelser med ett lagbundet sammanhang mellan de olika leden i kedjan.
    Det rättsliga problemet blir sett från lagstiftarens synpunkt frågan vilka handlingsnormer som bör uttryckas i orsakskategorier. Det utslagsgivande härvidlag är människornas allmänföreställningar. Lagstiftaren kan inte avlägsna sig från vad som vid den givna tidpunkten är den härskande uppfattningen hos människor i allmänhet. Begreppet kan rationaliseras endast så långt som en dylik rationalisering är godtagen inom de sociala grupper till vilka lagstiftaren riktar sig.
    Betraktar vi vårt nu gällande rättssystem, har vi att konstatera, att orsakskategorier användes för att uttrycka en serie olika handlingsregler utan att man i detalj gjort klart för sig vad som åsyftas i varje särskilt fall. Rättsvetenskapsmannens uppgift blir att angiva problemställningarna och att till ledning för rättstillämpningen söka att för varje rättsområde fixera de lämpliga handlingsreglerna. Han har då, som eljest vid lagtolkning och avtalstolkning, att taga hänsyn till lagstiftarens syfte och till allmänna ändamålssynpunkter inom den av traditionen utpekade ramen.
    Ulf Persson behandlar orsaksproblemet som ett för försäkrings- och skadeståndsrätten gemensamt problem. Jag är inte övertygad om att detta är riktigt. På bägge dessa rättsområden användes visserligen orsakskategorierna som ett huvudmoment i handlingsmönstren. Det är också på bägge områdena fråga om reparation av skada. Men i övrigt

ORSAKSPROBLEMET UNDER DEBATT 215sammanfaller inte rättsreglernas funktioner. Inom skadeståndsrätten träder i förgrunden att uppgiften är att motverka vissa olämpliga handlingar. Även den som menar, att man ofta överdriver skadeståndsansvarets effekt som prevenerande mot skada, finner här en väsentlig skiljaktighet. I skadeståndsmål har domstolen att bedöma en individs handlande eller i varje fall att föra tillbaka ansvaret på en individ. Försäkringsrätten har främst en annan uppgift. Det gäller att fördela skador på ett kollektivum. Det sist sagda för över på en ny fråga.
    Ulf Persson har behandlat adekvansproblemet som något skilt från orsaksproblemet, andra har sammanfört dessa problem till en gemensam behandling. Så har jag själv gjort i min bok Faran och försäkringsfallet, där jag diskuterar under gemensam rubrik orsaks och adekvanslärorna i försäkringsrätten. Definieras orsaksproblemet på det sätt som här förordats blir en av huvuduppgifterna att angiva vilka jämförelseled som skall uppställas. Detta är också uppgiften när man skall bestämma adekvanskravets innebörd. Adekvanskravet betyder ju grovt taget endast att man utesluter vid jämförelsen vissa moment ur det faktiska eller det hypotetiska förloppet. Den egentliga skillnaden är endast, att man vid applicerandet av adekvansbegreppet avlägsnat sig längre bort än eljest från betingelselärans orsaksbegrepp. Med ett visst fog skulle därför kunna sägas att adekvansläran stått på en mera folklig grund än kausalitetsläran. Det måste dock medges att flera av de olika teorierna om förutsebarheten eller faregraden innebär rationaliseringar som har föga samhörighet med det vardagliga betraktelsesättet. Låt oss återknyta till Ulf Perssons avhandling. Det skulle sannolikt ha varit fruktbart, om förf. inte behandlat adekvansläran isolerat. Han borde först i ett avsnitt ha diskuterat orsak eller adekvans inom skadeståndsrätten och därefter motsvarande problemkomplex inom försäkringsrätten.
    Skulle vad nu sagts vara riktigt, så följer därav, att man bör behandla från orsaksaspekten endast sådana handlingsregler, där direktiven traditionellt knutits till orsakskategorier eller där man menar att sådana kategorier lämpligen bör komma till användning. Orsakskategorierna bör därför inte tillgripas, när andra regler ger svar på frågorna.
    I praxis har i speciella fall ersättning givits även där förlust icke uppkommit och således orsaksbrist kan sägas föreligga. Ett exempelg er NJA 1950 s. 409. Genom en sjöreglering blev en person hindrad att utnyttja en rätt att »stöddraga» timmer längs stränderna invid en ångsåg. Trots att denne aldrig utnyttjat sin stöddragningsrätt och därför inte kunde anses ha kommit i sämre ekonomiskt läge än förut, ansågs att ersättning borde utgå (jfr KARLGREN TfR 1951 s. 178 f.). Man behöver inte som Ulf Persson betrakta detta rättsfall såsom något särartat (s. 209). Fråga är om inte flera av värderingsreglerna, t. ex.principen att bruksföremål skall ersättas med återanskaffningsvärdet, har samma karaktär. Man bortser vid värderingen från att ägaren icke avser att återanskaffa föremålen och att denne, när han tänkt utnyttja dem på annat sätt, således gör en vinst motsvarande en del av ersättningen.

216 FOLKE SCHMIDT    När förf. lämnat de besvärliga kausalitetsfrågorna, flyter framställningen jämnare; läsningen är inte heller lika intellektuellt krävande som tidigare. Efter att ha behandlat vissa avgränsningsproblem övergår författaren i kap. 5 till en analys av värdebegreppet. Här har vi kanske avhandlingens finaste avsnitt. Författaren har utnyttjat den moderna kritiken av den äldre föreställningen att värdet skulle vara en egenskap hos objektet. Men han har därför inte hamnat i den negativism som ligger nära till hands. Människornas värderingar är sociala realiteter; de kan göras till föremål för empirisk iakttagelse och logisk analys. Förf. visar vilka olika värdebestämningar som vi har att räkna med och hur än den ena än den andra får relevans enligt de rättsregler som gäller skadeuppskattningen.
    Därefter anges i kap. 6 huvudprinciperna för skadeersättningens bestämmande. Efter några korta ord om grundsatsen, att den skadelidande skall ha full kompensation, behandlas frågan om värderingen skall vara objektiv eller subjektiv. Förf. ställer sig i opposition mot den gängse uppfattningen, att man i försäkringsrätten har att tillämpa en särskilt objektiv metod. I varje fall skulle FAL inte ge något stöd härför. Anmälaren tvekar, om förf. inte gått något för långt i riktning mot den subjektiva metoden. Bör man inte inom försäkringsrätten liksom inom vissa kontraktförhållanden arbeta med en viss typisering? Jag skulle vara benägen att inta en ståndpunkt mellan Ulf Persson och HULT, vilken senare ju hävdat en rent objektiv linje.
    Av stort intresse är det avsnitt som rör grundsatsen, att endast ekonomisk skada skall ersättas. Resultatet sammanfattas så, »att i fall då skadan är ekonomisk i den meningen, att den kan på pekuniär väg repareras, den också som regel ersättes, men att vid individuella eller ensartat utformade intressen ersättningsfrågan kommer att bliva avhängig av en rimlighetsbedömning, avseende förhållandet mellan å ena sidan kostnaden, å andra sidan ändamålet» (s. 380).
    Tyngdpunkten i den andra avdelningen avser återanskaffningskostnaden som allmän uppskattningsgrund (kap. 8). Denna värderingsregel skall som förf. framhåller användas icke blott för konsumtionsartiklar utan även för i produktion och omsättning insatta objekt, inklusive osålda varor.

 

    Till slut mitt helhetsomdöme. Avhandlingen är ett betydande verk, en intellektuell kraftprestation. I verkligheten är det två undersökningar. Den förra som koncentrerar sig på kausalitetsproblemet avser relativt särartade situationer, den andra som gäller värderingsreglerna behandlar frågor av största betydelse för vardagens rättstillämpning.Den förra avdelningen domineras av det teoretiskt abstrakta, den andra är mera verklighetsbetonad.
    Den första avdelningen har sannolikt berett sin författare den största mödan, det medges att den är intressant och stimulerande, men det är den andra avdelningen som givit de värdefullaste resultaten.