DEN MEDICINSKA OCH RÄTTSLIGA BEDÖMNINGEN AV ALKOHOLBLODPROVETS TILLFÖRLITLIGHET

 

AV MED. DR BERTIL FALCONER RÄTTSLÄKARE I MEDICINALSTYRELSEN

 

I ärenden, som gälla påverkan av alkohol på förare av motorfordon, sker bedömningen av denna påverkan dels genom en subjektiv uppskattning, dels genom det objektiva resultat, som alkoholblodprovet lämnar. Graden av påverkan uppskattas i första hand av vittnen till den händelse, vilken föranlett vidare utredning, antingen privatpersoner eller polismän, och i andra hand av den läkare, som undersöker vederbörande och som tillvaratager blodprov för analys. Resultatet av denna analys kommer sedermera att läggas till grund för såväl åklagarens ansvarsyrkande som domstolens utslag i det aktuella fallet.
    Det torde vara fullt klart, att den s. k. promillen, det siffermässiga uttrycket för blodprovsanalysens resultat, numera tillmätes en avgörande betydelse för rattfyllerimålens bedömning. Denna centrala del av utredningen bevakas också med stort intresse såväl av de berörda parterna som av den allmänna opinionen, och en naturlig följd härav är, att provets inklusive analysresultatets riktighet är utsatt för en sträng kritik. Provets utslag innebär ju i många fall det enda objektiva beviset för, att vederbörande vid anmärkningstillfället haft en alkoholkoncentration i blodet, som medger att de olika straffsatserna kunna tillämpas.
    Invändningarna mot giltigheten av siffervärdet hos alkoholblodprovet sättas in mot alla de omständigheter, under vilka värdet erhållits. Således riktas de mot tekniken vid provtagningen såväl som mot den laboratoriemässiga behandlingen av proven, samt mot att tillbörlig hänsyn vid den slutliga beräkningen icke tagits till förefintliga sjukliga tillstånd hos den misstänkte eller till inverkan av olika läkemedel och gifter.
    Dessa anmärkningar kunna hänföras till tre olika grupper, vad deras vetenskapliga grund angår. En grupp av dem har otvivelaktigt stöd av den praktiska erfarenheten, vars giltighet bevisats genom vetenskapligt klarlagda förhållanden. En grupp kan betecknas som tillhörande de teoretiska möjligheterna, men utan stöd av vare sig praktisk eller genom försök vunnen erfarenhet. Den sista kategorien av invändningar närmar sig i värde kuriositetens.
    Om invändningar mot blodprovsresultatets tillförlitlighet i ett konkret fall framkomma, antingen under polisutredningen eller vid en senare rättegång, brukar ärendet underställas medicinalstyrelsen för bedömning. Handläggningen sker inom dess rättsmedicinska nämnd, vilken efter utredning avger utlåtande. Denna utredning har i det

stora flertalet fall, för vilka i det följande redogöres, utförts av föreståndaren för Statens rättskemiska laboratorium, prof. ERIK WOLFF. Där intet annat angivits, har medicinalstyrelsens utlåtande i alla fall rörande de rättskemiska frågorna baserats på prof. Wolffs promemorior. Antalet ärenden av ifrågavarande slag och arten av de framställda tvivelsmålen har under senare år varit föremål för särskild uppmärksamhet inom nämnden, speciellt därför att metodiken för analys av blodproven genom nya undersökningsresultat numera kan bedömas med en helt annan grad av säkerhet än förr.
    I det följande komma de invändningar, som rests mot alkoholblodprovets tillförlitlighet att behandlas parallellt med gången av provtagningen, provets analys och slutliga medicinska bedömning. De olika rättsliga myndigheternas ställningstagande redovisas även i anslutning till 46 fall. I 33 av dessa ha invändningarna gällt en punkt, i 11 två och i 2 tre punkter.
    I samtliga här citerade fall, där domslutet närmare angivits och lytt på fängelsestraff, har den i det närmast följande nämnda lagen d. 7 juni 1934 tillämpats.

 

1. Provtagningen.

 

    Lagen om blodundersökning i brottmål d. 31 maj 1934 1 § 2 st. och 2 § gav anvisning om på vem blodprov skulle tagas, och vem som ägdebefogenhet att föranstalta härom. Endast läkare fick utföra provtagningen. Denna lag har numera ersatts av RB 28: 12 och 13. Också enligt sistnämnda lagrum gäller att blodprov endast får tagas av läkare.
    Anvisningarna för det tekniska utförandet lämnas i medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse d. 8 juni 1932 och, i anslutning härtill, i det protokoll, som föres vid undersökningen för påvisande av alkoholpåverkan. Som provtagningsställe rekommenderas fingerblomman och örsnibben.
    A. Fall 1. Frågan om provtagningsställe har aktualiserats i ett fall, medicinalstyrelsens diarienummer 1869/1949.

 

    En tjänsteläkare hade tagit prov efter punktion av armbågsvenen, såsom vid prov för faderskapsbevisning o. s. v. Åklagaren önskade medicinalstyrelsens yttrande härom, och medicinalstyrelsen avgav det svaret, att valet av provtagningsställe måste betraktas som tämligen betydelselöst. I vissa länders lagstiftning finnes föreskrivet, att motsvarande prov skall tagas just med hjälp av en s. k. venyl ur armbågsvenen. Underrätten dömde den tilltalade, vars blodprov visade en alkoholhalt över 1,5 ‰ till tre mån. fängelse. Domen överklagades icke.

 

    En ur medicinsk synpunkt närliggande fråga är, om det har någon betydelse, om den blodkvantitet, som tages till analys, helt eller delvis härrör från den arteriella eller den venösa delen av kretsloppet. Frågan har experimentellt behandlats av G. LILJESTRAND och P. LINDEsamt av B. FALCONER och H. GLADNIKOFF. Det kan tänkas att denna frågeställning föresvävat svarandesidan i medicinalstyrelsens d:nr 289/1952.
    Fall 2. Efter en kollision hade prov på föreskrivet sätt tagits, och resultatet gav vid handen en alkoholhalt som skulle medföra, att straff kunde utdömas. Den misstänkte påstod nu, att analysresultatet vore missvisande emedan han opererats i tummen för en tid sedan, och blodcirkulationen härigenom

blivit störd. Det visade sig emellertid vid utredningen, att blodprovet tagits ur pekfingret. Medicinalstyrelsen uttalade, att det anförda icke på något sätt kunde haft någon betydelse för analysresultatet.
    Underrätten fällde på grundval av blodprovet, som visade en alkoholhalt överstigande 0,8 men understigande 1,5 ‰, vederbörande till bötesstraff. Domen vann laga kraft.

 

    B. Vid provtagningen skall huden rengöras med enprocentig sublimatlösning och därefter väl torkas med steril bomull. Sprit, eter, karbolsyrelösning eller annan flyktig organisk vätska får ej användas som desinfektionsmedel för huden. Föreskriften är en följd av att metodiken för påvisande av alkohol, den Widmarkska mikrometoden, bygger på alkoholens egenskap att verka reducerande, d. v. s. att beröva det vid analysen använda reagensmedlet syre. Sprit, eter o. s. v. verka reducerande och skulle alltså, om de användas som rengöringsmedel, kunna tänkas ge ett för högt analysresultat. En serie av fall belyser de olika aspekter, som problemet erbjuder.
    Fall 3. D:nr 2301/1945. Den tilltalade förklarade, att den i blodprovet påvisade alkoholhalten 1,9 ‰ berodde på, att huden före provtagningen rengjorts med sprit.
    Det framkom också, att den assisterande sköterskan flera gånger, senast strax före provtagningen, tvättat huden å provtagningsstället med 96 % sprit. Prof. Wolff, till vars P. M. rättsmedicinska nämnden anslöt sig, uttalade att under dylika förhållanden blodanalysen ej kunde tillmätas rättslig betydelse. Åklagaren återtog yrkandet om ansvar för rattfylleri.
    Fall 4. D:nr 2763/1948. Den tilltalade angav, att han (som för övrigt icke skulle ha druckit sprit förrän efter anmärkningstillfället) haft ett så högt alkoholvärde i blodet som det påvisade (med säkerhet > 1,5 ‰) delvis därför, att huddesinfektionen skett med eter. Full klarhet torde ej nåtts på denna punkt. Medicinalstyrelsen yttrade:
    »Huddesinfektion med eter kan medföra ett fel, vars storlek icke kan närmare angivas, om provtagningen sker medan huden ännu är fuktig av eter. Då etern emellertid avdunstar synnerligen hastigt, torde en huddesinfektion med eter i praktiken sällan medföra något avsevärt fel.»
    Eterns kokpunkt är enligt Svenska Farmakopén, ed. XI, 1946, 34°—35°; hudens värme medför alltså en snabb avdunstning. — Underrätten dömde den tilltalade till två mån. fängelse; han överklagade domen, men hovrätten fastställde densamma med något ändrad motivering.
    Under senare år ha i handeln kommit olika preparat, som innehålla invertsåpor; det vanligaste torde vara desivon. Användningen av detta som desinfektionsmedel har aktualiserats i ett fall.
    Fall 5. D:nr 2035/1950. (Se även fall 11.) Huden hade i detta fall rengjorts med en lösning av desivon. Såvitt utredningen kunde ge vid handen, innehöll denna icke någon form av alkohol, ej heller aceton, vilka tvenne reducerande ämnen ingå i en vanlig desivontinktur. Frågan om själva invertsåpans betydelse för Widmarksprovet har undersökts å Statens rättskemiska laboratorium. Därvid visade sig desivonet verka starkt reducerande (så t. ex. gav en lösning av 1 del desivon på 1 000 delar destillerat vatten ett reduktionsvärde motsvarande 0,33 ‰, beräknat som etylalkohol).
    Å andra sidan erhölls efter huddesinfektion med desivonlösning i blodprov från en person som icke förtärt alkohol ett reduktionsvärde motsvarande endast 0,02 ‰ beräknat som etylalkohol, ett värde som helt och hållet faller inom metodens felgränser. »Det synes därför icke sannolikt, att användning av enpromillig vattenlösning av desivon som huddesinfektionsmedel skulle medföra något avsevärt fel vid blodalkoholanalys enligt Widmark.» Redogörelsen för försöken samt sammanfattningen överlämnades av rättsmedicinska nämnden till underrätten, som på andra grunder (se vidare fall 11) lämnade den mot den tilltalade förda talan utan bifall.

    I fyra ärenden har det anförts, att förorening av huden å provtagningsstället orsakat ett för högt analysvärde.
    Fall 6. D:nr 2903/1950. (Se även fall 17.) I detta mål gav analysen till resultat ett värde av 1,79 ‰, men Gerhardts prov på urinen, vilket utfördes samtidigt med provtagningen, var positivt. Detta prov kan angiva förekomst av s. k. syror, vilka kunna medföra en viss förhöjning av blodalkoholvärdet. (Provet utfaller dock positivt t. ex. efter salicylsyremedikation o. s. v.) Medicinalstyrelsen yttrade, att alkoholkoncentrationen därför icke säkert varit = eller > 1,5 ‰, men dock säkert vida överstigit 0,8 ‰.
    Emellertid angav den tilltalade ytterligare, att han sysslat med lackering före anmärkningstillfället och härvid tvättat händerna med s. k. thinner en timme före provtagningen. Detta lösnings- och rengöringsmedel uppges innehålla drygt 20 % etylalkohol. Bedömningen av dessa förhållanden sammanfattades av medicinalstyrelsen i yttrandet: »Tvättning av händerna med thinner en timme före provtagningen kan icke ha inverkat på analysresultatet.» — Underrätten dömde den tilltalade för rattfylleri till dagsböter. Domen överklagades icke.
    Fall 7. D:nr 426/1951. (Se även fall 39.) Den tilltalade gjorde gällande att han strax före anmärkningstillfället tvättat händerna med aceton. Tvättningen hade, som utredningen visade, skolat äga rum kl. 22.00, medan blodprovet tagits klockan 23.50.
    a) Medicinalstyrelsen yttrade, att acetontvättningen av händerna ägt rum så långt före provtagningen, att acetonet måste antagas ha förflyktigats långt före detta.
    b) Den tilltalade påstod även, att det höga analysvärdet — 2,14 ‰ — till en del berodde på, att den till huddesinfektion använda kloraminlösningen varit grumlig.
    Analys av denna visade dock icke förekomst av några sönderdelningsprodukter, och medicinalstyrelsen uttalade, att den anförda omständigheten icke kunde ha påverkat det vid alkoholbestämningen erhållna analysvärdet.
    Underrätten dömde den tilltalade till en mån. fängelse. Domen vann lagakraft.
    Fall 8. D:nr 2461/1945. Som förklaring till analysvärdet, vilket översteg 1,5 ‰, angav den tilltalade att han vid blodprovstagningen d. 15 febr burit handskar, som varit indränkta med motyl (blandning av bensin och sprit). I och för sig måste det alltså anses möjligt att värdet varit för högt.
    Emellertid utfördes, till klarläggande av möjligheten av att motylen påverkat analysvärdet, d. 13 april ett kontrollprov med svaranden. Därvid togs blodprov dels från örsnibben, dels från ringfingret, sedan handen under en halv timme före provtagningen varit iförd en med motyl indränkt handske. I båda blodproven erhölls ett reduktionsvärde, som endast motsvarade en alkoholhalt av 0,1 ‰, och som således icke översteg de värden, som kunna erhållas utan att alkoholförtäring förelegat.
    Kontrollprovet lämnade sålunda icke stöd för antagandet, att det vid provtagningen d. 15 febr. erhållna analysvärdet skulle ha påverkats av att handsken varit indränkt i motyl. Medicinalstyrelsen meddelade detta till underrätten, vilken dömde svaranden för rattfylleri och ovarsamt förande tillfängelse en mån. femton dagar. Hovrätten, där den tilltalade anfört besvär, fann ej skäl till ändring i utslaget.
    Fall 9. D:nr 3391/194. (Se även fall 20.) Det gällde här en trafikbilägare, som under sysslandet med sitt fordon blivit sotig på fingrarna. Blodprovet togs å ett hudparti, där sotpartiklar möjligen kunde finnas, och visade 2,02 ‰. Emellertid yttrade prof. Wolff, att »det icke finnes grundad anledning att antaga, att detta kunnat påverka analysresultatet». Rättsmedicinska nämnden ansåg likaledes »att ingen av de i Rättens protokoll omförmälda omständigheterna kan antagas hava haft relevant betydelse för analysen avalkoholkoncentrationen i blodprovet». Formuleringen anger ställningstagande även till tvenne andra omständigheter, nämligen dels förekomsten av äggvitesjukdom (se vidare fall 20), dels påstådd gengasförgiftning (se vidarefall 19).
    Underrätten dömde den tilltalade till en mån. fängelse. Domen överklagades ej.

    De anmärkningar mot blodprovsanalysens resultat, som riktat sig mot den första fasen, provtagningen, ha alltså gällt provtagningsstället och den lokala blodcirkulationen, samt desinfektionen. Sammanfattningsvis framgå följande punkter:
    Provtagningsstället är likgiltigt.
    Härmed får även anses vara utsagt, att det saknar betydelse, om blodprovet tages med s. k. venyl ur en ven eller efter punktion av huden med lancett, snäppare o. s. v. ur finger eller örsnibb — de vanliga provtagningsställena.
    Den kuriösa anmärkningen om den lokala blodcirkulationen saknar givetvis all relevans. Detta följer praktiskt taget av närmast föregående stycke.
    Har huddesinfektion skett med alkohol, kan analysresultatet icke tillmätas rättslig betydelse.
    Huddesinfektion med eter ger missvisande (för höga) värden under förutsättning, att etern icke hunnit avdunsta innan provet tages. I annat fall torde resultatet icke behöva bedömas som felaktigt. För såvitt det göres gällande, att ett desinfektionsmedel, som kan verka reducerande och därmed ge ett förhöjt analysvärde, kommit till användning, bör den polisiära utredningen söka klarlägga det tidsintervall, som förflutit mellan desinfektion och provtagning. Det får senare ankomma på de medicinskt sakkunniga att bedöma huruvida medlet i fråga kan anses ha avdunstat eller ej.
    Desinfektion med det numera vanliga rengöringsmedlet desivon, innehållande invertsåpa, synes icke, om desivonet användes i gängse vattenlösning 1: 1 000, medföra något fel av praktisk betydelse vid analys enligt nu använd teknik.
    Av föroreningar ha thinner, aceton, motyl och sot varit föremål för övervägande. De båda förstnämnda vätskorna hade i de aktuella fallen applicerats på provningsstället en timme eller mer före provtagningen, varför de icke ansetts ha kunnat ha någon betydelse för analysresultatet. Förekomst av motyl på hudytan har vid experimentell prövning icke visat sig medföra förhöjning av det erhållna värdet. För aceton, thinner och motyl gälla de anmärkningar beträffande avdunstningen, som gjorts i föregående stycke. Sotpartiklar ha icke ansetts ha betydelse för resultatet.

 

2. Blodprovsanalysen.

 

    Analysen, som utföres på Statens rättskemiska laboratorium, har tre olika faser: i den första bestämmes kvantiteten blod i var och en av de tre glaskapillärer, i vilka provet insänts, i den andra destilleras i denna blodkvantitet förefintlig alkohol över i bikromatsvavelsyra; och i den tredje bestämmes alkoholhalten efter tillsats av kaliumjodid genom titrering, varvid mängden natriumtiosulfat, som behövs för att åstadkomma en färgförändring (först till ljusgult, senare, efter tillsats av stärkelselösning, via den då framkommande blå färgen till färglös), avläses på den använda byretten.
    De felkällor, som ligga i själva förfaringssättet behandlas i WIDMARKS redogörelse för densamma och ha nyligen genomgåtts i samband med GOLDBERGS samt BJERVERS, BONNICHSENS, GOLDBERGS och

THEORELLS undersökningar ifråga om alkoholblodprovet. Med det av Widmark använda uttrycket »fysiologisk alkoholhalt» har menats sådana med metoden erhållna reduktionsvärden, som kunna förekomma utan alkoholförtäring, varvid det lämnas öppet, huruvida dessa verkligen bero på förekomst av ytterst ringa mängd etylalkohol eller av andra flyktiga, reducerande substanser. I blod från levande friska personer uppgår denna fysiologiska alkoholhalt icke ens till 0,1 ‰. Sannolikheten för att detta värde skulle överskridas hos en person, som icke förtärt alkohol är försvinnande liten.
    Givetvis har vid flera tillfällen den frågan kommit upp, huruvida till Statens rättskemiska laboratorium insända kapillärer med blodprov kunna förväxlas. Det å laboratoriet använda kontrollsystemet för förhindrande av förväxling, vilket meddelats i sådana ärenden, har icke i något fall utsatts för reell kritik. Systemet framgår av följande P.M., upprättad av laboratoriets föreståndare:

 

»P.M.

 

beträffande det kontrollsystem som användes vid Statens rättskemiska laboratorium för undvikande av förväxling av blodprov.

 

    De inkomna försändelserna med alkoholprov öppnas en i sänder för undvikande av sammanblandning. De inneliggande protokollen jämte asken med kapillärerna förses med diarienummer. Därpå kontrolleras, att den undersöktes namn, tiden för provtagningen och den provtagande läkarens namn å asken överensstämma med motsvarande uppgifter å läkarprotokollet.
    Blodproven förvaras sedan i låst kylskåp till dess de skola analyseras.
    Analyserna utföras i 'serier' omfattande vardera 7 à 8 askar med 3 blodkapillärer i varje ask. Vid fördelandet av askarna i dylika serier följa vi i allmänhet diarienumren.
    Själva analysen försiggår i 3 faser: uppvägningen, destillationen och titreringen.
    Vid uppvägningen av blodet förfares på följande sätt: De 7 à 8 askar som, utgöra en 'serie', placeras på analysbordet ett stycke vid sidan om torsionsvågen. Asken med det lägsta diarienumret framtages och förses med kontrollnummer '1'. Diarienumret, den undersöktes namn samt tiden för provtagningen antecknas å ett block. Därpå framtages en av de för analysserien iordningställda Widmarkskolvarna och dess graverade eller etsade nummer antecknas. En av kapillärerna i den framtagna asken väges. Dess vikt fylld och tömd antecknas. Kolvens nummer kontrolleras, varefter den ställes åt sidan och nästa kolv framtages. Då de tre kapillärerna uppvägts, ställes den tomma asken åt sidan och nästa framtages och förses med kontrollnummer '2'. På detta sätt förfares med samtliga askar. Genom att Widmarkskolvarna icke begagnas i löpande nummerföljd minskas risken för förväxling av desamma genom av rutinen minskad uppmärksamhet.
    Kolvarna med det uppvägda blodet underkastas destillation i vattenbad, varefter de iordningställas för titreringen.
    Vid denna sistnämnda procedur framtages en kolv i sänder på samma sätt som vid uppvägningen, dess nummer antecknas och kolven titreras. Den vid titreringen förbrukade mängden natriumtiosulfatlösning antecknas, och innan kolven ställes åt sidan, kontrolleras numret.
    För att minska risken för felavläsning å byretten kontrollavläses den förbrukade mängden natriumtiosulfatlösning, innan byrettens vätskenivå ånyo inställes på 0-strecket.
    De funna värdena å blodmängden och den förbrukade mängden av natriumtiosulfatlösning införas i en dagbok jämte övriga data av vikt. Alkoholkoncentrationen i blodet från varje kapillär uträknas, var ur medelvärdetav de två eller tre värdena beräknas.»

    Medicinalstyrelsen har nyligen i remissyttrande över förslagen från 1949 års trafiknykterhetsutredning (SOU 1953:20) uttalat, att någon ytterligare kontroll i samband med blodprovstagningen är obehövlig.
    Som de flesta kemiska analysmetoder är Widmarks metod för bestämning av etylalkohol endast specifik under vissa givna bestämmelser, d. v. s. vid frånvaron av störande substanser. Egenskapen att reducera bikromatsvavelsyra delar etylalkoholen med talrika andra ämnen. I den mån dessa förflyktigas vid 50° till 60° (vattenbadets temperatur) och upptagas av bikromatsvavelsyreblandningen kunna de förrycka analysresultatet. I färskt blod från friska människor kan Widmarks metod betraktas som praktiskt taget specifik och ger mycket pålitliga värden.
    Störande inverka dels vissa ämnen, som endast vid bestämda sjukliga tillstånd förekomma i organismen, t. ex. aceton vid sockersjuka, dels åtskilliga ämnen, som ibland utifrån tillföras, såsom metylalkohol (träsprit), eter, omättade och aromatiska kolväten. Någon strängt specifik metod för bestämning av etylalkohol har hittills icke funnits.
    Men sedan 1950 har en av Theorell och Bonnichsen utarbetad metod, som bygger på enzymverksamhet, varvid etylalkoholen bestämmes med s. k. alkoholdehydrogenas, visat sig var elektiv för etylalkohol (ADH-metoden). Av största intresse är givetvis en redogörelse för jämförande försök mellan denna specifika metod och den Widmarkska, utförda av Goldberg och Theorell. Bland annat ha undersökningarna gällt betydelsen för Widmarkprovets siffervärde av acetonkroppar i blodet, samt den s. k. endogena alkoholbildning, som MÖLLERSTRÖM redogjort för i flera arbeten.
    Härvid ha bl. a. följande i det aktuella sammanhanget intressanta förhållanden framkommit:
    Någon systematisk skillnad mellan ADH-värden och Widmarkvärden förelåg ej. De avvikelser som registrerats, och som uttrycka differensen mellan de båda metoderna, uppgingo i genomsnitt till ± 0,008 %0. Detta värde ligger inom provtagningens och de båda metodernas felgränser.
    Även vid konstruktionen av blodalkoholkurvan, med ledning av upprepade prov med 30—45 min. intervall under sammanlagt 5—7 timmar, var överensstämmelsen fullständig mellan de värden, som beräknades efter Widmarkmetoden och ADH-metoden.
    Vid de ingående undersökningar, som utförts med hänsyn till frågeställningen om sockersjukans betydelse för blodalkoholprovets siffervärden, ha 583 fall behandlats. Undersökningarna med Widmarkmetoden visade, att de funna värdena hos diabetespatienter med en svårhetsgrad hos sjukdomen, som icke hindrade dem att framföra motorfordon, svängde omkring 0 med ett genomsnitt av + 0,002 ‰ ± 0,0016; gränsvärdena voro —0,004 till + 0,11. Med ADH-metoden kunde etylalkohol icke påvisas i något fall. Dessa värden erhöllos från såväl insulinbehandlade som icke insulinbehandlade patienter, av vilka somliga hade en normal blodsockerhalt eller ock visade en förhöjning upp till 650 mg %, och hos vilka man antingen icke alls kunde påvisa socker i urinen eller ock så mycket som upp till 200 gram per dygn.

Reaktionen för påvisande av aceton och acet-ättiksyra i urinen var positiv i ett flertal av dessa fall.
    I ett utomordentligt gravt diabetesfall, som undersöktes med Widmarksmetoden på Statens rättskemiska laboratorium var Widmarkvärdet 0,71 ‰ och ADH-värdet 0.
    Goldberg och Theorell sammanfatta sina undersökningsresultat beträffande alkoholblodprovets tillförlitlighet vid förekomst av sockersjuka så:
    »Hos svårt sjuka diabetespatienter med grava ämnesomsättningsrubbningar och precomatösa eller comatösa tillstånd, som utesluta varje möjlighet till att dessa patienter skulle kunna föra bil, kan ett högre reduktionsvärde med Widmarkmetoden tänkas förekomma, men med ADH-metoden fås ej heller i dessa fall något som helst utslag.
    Någon som helst anledning att icke låta ett funnet Widmarkvärde bilda underlaget för de legala procedurerna i diabetesfall, som fört bil, föreligger icke.
    Widmarkmetoden ger i fall av analys av blodprov från levande personer,vilka icke förtärt alkohol, reduktionsvärden, vilka svänga runt 0, inom gränserna ± 0,06 promille. Högre värden tyda på förekomsten av utifrån tillförd alkohol. Gränsvärdena ± 0,06 promille bero på analysfel, och icke på förekomsten av endogent bildad alkohol. Med ADH-metoden fås inga som helst utslag.»
    I sitt remissyttrande över »Trafiknykterhet» (SOU 1953: 20) har medicinalstyrelsen ansett, att Widmarkprovets tillförlitlighet är säkerställd, och att detta prov för närvarande är det bästa för att påvisa alkoholförtäring och dennas kvantitet.

 

3. Analysresultatet vid olika sjukliga tillstånd.

 

    Som under 2. nämnts, kunna vissa ämnen, som förekomma i blodet vid bestämda sjukdomar, inverka störande på resultatet av blodprovsanalysen. Mest känd och diskuterad av dessa sjukdomar är diabetes, sockersjuka, men även ett flertal andra sjukliga tillstånd ha föranlett misstanken, att analysresultatet i respektive fall blivit för högt. I första hand rör det sig om ämnesomsättningsrubbningar, särskilt sådana, som äro förbundna med sköldkörtelns verksamhet, och vidare njur och leveråkommor samt blodsjukdomar.
    Vid bestyrkt förekomst av sockersjuka kan en viss förhöjning av den funna blodalkoholkoncentrationen tänkas förekomma. Förhöjningen kan, som förut nämnts, skattas till högst 0,2 ‰. Med hänsyn till den osäkerhet, som varit rådande angående detta förhållande, har det ansetts, att man icke kan utesluta förekomsten av s. k. endogen alkoholbildning, vilket likaledes kunde tänkas medföra en viss, ej närmare bestämd förhöjning av analysvärdet.
    Hur bedömningen av blodanalysen sker vid sockersjuka, kan illustreras genom några av de många fall av denna natur, som varit föremål för utredning.
    Fall 10. D:nr 460/1948. (Se även fall 22 och 32.) Den tilltalade påstod sig lida av sockersjuka och att denna sjukdom till en del förklarade det funna analysvärdet, 2,02 ‰. Av utredningen framgick, att hos honom vid ett flertal tillfällen påvisats övergående sockerutsöndring eller åtminstone förekomst av reducerande substans i urinen. Från medicinalstyrelsen framhölls det önskvärda i att hans ämnesomsättning skulle närmare undersökas, för att det skulle klargöras, om han verkligen led av sockersjuka. Någon sådan specialundersökning kom icke till stånd. Underrätten fann, att promillevärdet på

grund av förefintlig sockersjuka jämte beräkningen av det tredubbla medelfelet vid värdenas beräkning icke säkert överstigit 1,5 ‰ men väl 0,8 ‰. Domen överklagades ej.

 

    I detta fall måste det anses, att förekomsten av diabetes ingalunda bestyrkts.
    Fall 11. D:nr 2035/1950. (Se även fall 5.) Den tilltalade, som såväl enligt egen som andras uppgift i samband med anmärkningstillfället endast druckit 2 flaskor pilsnerdricka, var diabetiker och använde insulin. Han skulle enligt ordinationen ha tagit sin insulinspruta kl. omkring 8.00 men hade ej tagit den förrän 1 1/2 à 2 timmar senare. Under dessa förhållanden kan det väl tänkas, att vederbörande till följd av sjukdom och insulindosering drabbats av ett chocktillstånd med symtom, liknande berusningens. Han hade strax efteråt av landsfiskalen bedömts vara berusad. Den undersökande läkaren, som icke kunde märka någon spritlukt från den undersöktes andedräkt, ansåg denne så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunde framföra motorfordon. Analysresultatet löd på 2,0 ‰; tredubbla medelfelet skulle kunna skattas till 0,2 ‰, och konklusionen blev, att alkoholkoncentrationen i blodet vid provtagningstillfället med säkerhet överstigit 1,5 ‰.

 

    Prof. Wolff yttrade i ärendet:

 

    »Det torde icke ankomma på undertecknad att yttra sig om, huruvida N. N. vid provtagningstillfället haft en insulinchock. Detta synes mig dock med hänsyn till omständigheterna vara ganska sannolikt.
    Även om så varit fallet kan detta dock icke förklara det funna blodalkoholvärdet, 2,0 promille. Utan att vilja påstå att medicinska forskningsrådets subkommitté för alkoholforskning genom sitt utlåtande av den 1 juni 1949 sagt sista ordet beräffande den s. k. endogena alkoholbildningen vid diabetes, anser jag dock Möllerströms fynd i väsentliga stycken vederlagda såväl av O. Lindbergs som av L. Goldbergs undersökningsresultat.
    Lindberg fann i Möllerströms egen institution på ett mycket stort diabetesmaterial (420 patienter) alkoholvärden på 0,40—0,81 i 22 av 2 090 prov, varvid dock i 20 fall det funna värdet låg mellan 0,40 och 0,70 promille och endast i 2 fall över 0,70 promille. Huruvida det i detta relativa fåtal kan anses uteslutet, att patienterna förtärt alkohol eller att felbestämning förekommit, kan jag icke yttra mig om. Även om Lindbergs resultat skulle vara alltigenom riktiga, visa de dock, att den s. k. endogena alkoholbildningen måste vara mycket sällsynt även hos diabetici, och han har icke i ett enda fall funnit sådana värden som de av docent Lundberg efter Möllerström citerade värdena, 1,6—5,0 promille.
    I det väsenligt mindre material, som framlagts av Medicinska forskningsrådets subkommitté för alkoholforskning (L. Goldberg) fanns som förut anförts intet värde över 0,11 promille.
    Enligt min åsikt kan det hos N. N. funna analysvärdet, 2,0 promille, icke till någon väsentlig del förklaras genom hans sockersjuka respektive genom en eventuell insulinchock.»

 

    Utredning verkställdes ytterligare av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, prof. THOR STENSTRÖM, vilken yttrade:
    »N. N. insjuknade i slutet av december 1948 i en svår sockersjuka. Först i maj följande år sökte han läkare och inställdes då av docent Erik Lundberg på en daglig insulinbehandling av 80 IE (IE = internationella enheterinsulin) + 40 IE. Då svåra insulinbesvär snart nog inträdde, utsattes kvällsdosen, och han har allt sedan dess enbart behandlats med en morgondos av 80 IE zinkprotamininsulin.
    I anslutning till en bilfärd den 4/9 1949 blev N. N. anhållen av polisen, misstänkt för att ha framfört bil i onyktert tillstånd. Den 17/3 1950 instämdes han till domstol, enär det efter företagna undersökningar syntes styrkt att han på grund av inverkan av starka drycker icke vid ifrågavarande tillfälle kunnat på ett betryggande sätt framföra motorfordonet. Åtalet grundar sig på dels det tillstånd, vari N. N. befann sig vid anhållandet, dels den höga

 

15—547004. Svensk Juristtidning 1954.

alkoholkoncentrationen — 2 promille — som det av undersökningsläkaren tagna provet visat. Då anlitade läkarexperter haft divergerande uppfattning i frågan, ha samtliga handlingar översänts till medicinalstyrelsen med hemställan om uttalande. Kallad att deltaga i utredningen, får jag vördsamt anföra följande.
    Docent Möllerström har på anmodan av N. N:s försvarsadvokat i en i ärendet ingiven inlaga lämnat en redogörelse för händelseförloppet, när N. N. omhändertogs för »rattfylleri». Som den av Möllerström lämnade översikten är fullt uttömmande och, enligt vad jag kan utläsa av tillgängliga handlingar, korrekt återgiven, är ett upprepande onödigt.
    I sin inlaga har Möllerström underkastat det tillstånd N. N. erbjöd vid sitt omhändertagande av polismyndigheten, en ingående analys. Studiet av handlingarna bifogade vittnesutsagor och det objektiva undersökningsresultatet vid läkarundersökningen i relation till tidpunkten för erhållandet av det förhöjda blodalkoholvärdet har bibragt honom den uppfattningen, att N. N:s egendomliga uppträdande vid anhållandet ej kan anses som ett utslag av berusning. Möllerström anser i likhet med docent E. Lundberg, som tidigare uttalat sig i frågan, att N. N:s tillstånd finner sin fulla förklaring i antagandet av en hypoglykämisk reaktion.
    Personligen ansluter jag mig oförbehållsamt till Möllerströms uppfattning på grund av de skäl, som han anfört i sitt utlåtande. Att symtomen vid ett berusningstillstånd och den kliniska bilden av en hypoglykämisk reaktion kunna vara varandra förvillande lika, har omvittnats från skilda håll. Denna likhet uppmärksammades redan under de första åren efter insulinets insättande i diabetesterapien. Dylika chocktillstånd förekommo vanligare då, innan det tekniska förfaringssättet vid insulinbehandlingen hunnit utformas. Personligen kan jag från den tiden erinra mig ett par tillfällen, då diabetiker på grund av sitt uppträdande under insulinchocken omhändertogos av ordningsmakten. I det ena fallet fick vederbörande, efter vad det berättades mig, tillbringa natten i arresten.
    Prof. E. Wolff, som av medicinalstyrelsen anmodats yttra sig i ärendet, håller i likhet med övriga i saken engagerade läkare för sannolikt, att ett hypoglykämiskt tillstånd förelegat vid det tillfälle, då N. N. anhölls av polisen. Med anledning av den höga alkoholkoncentrationen i N. N:s blod upptager han till diskussion den s. k. endogena alkoholbildningen vid sockersjuka. Möllerström har i en tidigare publikation hävdat, att i enstaka fall vissa ämnen kunna bildas i den diabetiska organismen, vilka enligt Widmarks metod ge värden, som omräknade i blodalkohol kunna nå en koncentration av 1,5 promille och däröver. Häremot invänder Wolff, att Möllerströms fynd i väsentliga delar vederlagts genom O. Lindbergs och L. Goldbergs undersökningar och understryker med eftertryck, att det höga alkoholvärdet hos N. N. ej erhåller sin förklaring genom antagandet av en endogen alkoholbildning. Han slutar sitt utlåtande till medicinalstyrelsen som följer: 'Enligt min åsikt kan det hos N. N. funna analysvärdet, 2 promille, icke till någon väsentlig del förklaras genom hans sockersjuka respektive genom en eventuell insulinchock'.
    De nämnda auktorernas originalarbeten har jag tyvärr ej haft tillgång till. Enligt Wolff skall Goldberg emellertid i sitt material (600 analyser) ej ha erhållit något värde över 0,11 promille. Lindberg åter har på ett större diabetesmaterial (420 patienter) i 22 av 2 090 analyser erhållit alkoholvärden på 0,40—0,81 promille, vilket med andra ord skulle inebära ett stöd för möjligheten av s. k. endogen alkoholbildning vid sockersjuka.
    I den händelse Goldbergs och Lindbergs undersökningsresultat komme att godtagas som sista ordet i den omdebatterade frågan om »alkohol»-bildning vid diabetes, vore därmed fastslaget, att N. N. — under förutsättning givetvis att provtagning skett lege artis — för ernåendet av en blodalkoholhalt av 2 promille måste ha konsumerat ej obetydliga mängder sprit. Att N. N. enligt Möllerströms och undertecknads uppfattning ej företett symtom på onykterhet, motsäger ej en sådan konklusion, enär det genom tidigare undersökningar klarlagts att en efter spritförtäring uppkommen alkoholkoncentration i blodet på 2,01—2,20 i ett mindre antal fall — cirka 7 % — ej är förenad med yttre tecken på spritpåverkan. Det till trots kan en individ med ett

dylikt reaktionssätt dock ej som motorförare anses äga den nödiga kontrollen över sina handlingar.
    N. N. har enligt vittnesutsagor ej sedan sitt insjuknande i sockersjuka använt sprit ens vid festliga tillfällen och avböjde också vid ett tillfälle under bilfärden erbjuden sprit med motivering att 'han skulle köra bil'. Att ingen sett honom förtära sprithaltiga drycker, och att han själv förnekar spritkonsumtion med undantag av 2 flaskor pilsner kl. 11, säger givetvis mindre. Däremot måste det betecknas som anmärkningsvärt, att både undersökningsläkaren, vilken särskilt inriktat sig därpå, och ett par vittnen, som varit i N. N:s omedelbara närhet, ej iakttagit någon spritlukt från andedräkten. Förhållandena över huvud taget äro så komplicerade och delvis motsägande, att varje tillskott i klarläggande riktning vore att hälsa med tillfredsställelse— — —
    Mot bakgrunden av vad, som ovan anförts, får jag som min personliga uppfattning deklarera,
    att inga kliniska hållpunkter föreligga för antagandet, att N. N:s reaktionssätt vid anhållandet haft sin orsak i en påverkan genom sprithaltiga drycker,
    att de symptom på 'onykterhet', som N. N. företedde, väl överensstämma med en hypoglykämisk reaktion såväl i dess första framträdande som i det senare förloppet, — — —
    att, — — — det torde vara för tidigt att på vårt vetandes nuvarande ståndpunkt draga mera vittgående slutsatser beträffande spritkonsumtion enbart av en förhöjd blodalkoholhalt hos en sockersjuk person.»
    Medicinalstyrelsen yttrade i sitt utlåtande,
    »att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ej är möjligt att bestämt avgöra i vad mån s. k. endogen alkoholbildning kan förekomma hos sockersjuka, men att det enligt hittills föreliggande erfarenhet synes föga sannolikt, att hela den i N. N:s blod iakttagna alkoholkoncentrationen skulle kunna förklaras genom en dylik.»
    Häradsrätten yttrade i sina domskäl: »Av den kliniska undersökningen finner häradsrätten icke framgå, att N. N. varit spritpåverkad. Vad åter angår värdet av blodundersökningen anser häradsrätten, att genom vad i målet framkommit det icke kan anses utslutet att endogen alkoholbildning kan förekomma hos sockersjuka personer. Utredning har icke kunnat vinnas däröver, huruvida hela den i N. N:s blod iakttagna alkoholkoncentrationen därvid kan hava uppkommit eller till vilken del därav.»
    Underrätten lämnade den mot N. N. förda ansvars- och ersättningstalan utan bifall. Domen vann laga kraft.

 

    Fall 12. D:nr 3545/1950. I detta ärende visade analysen ett promillevärde av 1,88. Emellertid utföll Gerhardts prov på urinen positivt, vilken kan ange förekomst av aceton i organismen. Den tilltalade torde ha lidit av sockersjuka. Medicinalstyrelsen yttrade, att om man i det föreliggande fallet räknade med, att det funna värdet 1,88 ‰ skulle vara 0,2 ‰ för högt — den förhöjning av Widmarkvärdet som enligt subkommitténs för alkoholforskning d. 1 juni 1950 avgivna yttrande icke kan överskridas vid acetonförekomst i blodet — och därtill lade tredubbla medelfelet, 0,15 ‰, skulle den verkliga alkoholkoncentrationen dock hava överstigit 1,5 ‰ (1,88—0,20—0,15) = 1,53.
    Underrätten dömde svaranden till en mån. fängelse. Domen överklagades ej.

 

    En serie ärenden rörande blodprovets tillförlitlighet vid acetonförekomst i blodet vid sockersjuka har handlagts på basen av nu meddelade beräkningar. Siffran 0,2 ‰ som den största tänkbara förhöjningen vid ifrågavarande tillstånd har (utom det tredubbla medelfelet) ansetts vara norm. Vid svåra fall av sockersjuka kan dock en förhöjning upp till 0,33 ‰ eller därutöver undantagsvis tänkas tillkomma. Dessa värden torde dock sakna praktisk betydelse, då en person med

ett dylikt svårt sjukdomstillstånd icke torde vara i stånd att framföra motorfordon. Värdena ifråga ange en så svår rubbning av sockeromsättningen, att de icke sällan få bedömas som oförenliga med livets bestånd.

 

    Fall 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19. Medicinalstyrelsens d:nris 3684/1946 (se även fall 40), 1869/1947 (se även fall 54), 311/1949 (se även fall 59), 2580/1950 (se även fall 57), 2903/1950 (se även fall 6), 2442/1946 (se även fall 43), 75/1950 (se även fall 61), ha ur medicinsk synpunkt bedömts enligt dessa normer.
    Av dessa avgjordes fall 13, med en blodalkoholhalt av 2,07 ‰, i rätten med motivering, att omständigheterna (som innefattade viss förtäring av sömnmedel) voro förmildrande, så, att den tilltalade dömdes till dagsböter. Övriga fall ha av underrätterna, vilkas domar icke överklagats, bedömts enligt de slutsatser om den verkliga alkoholhalten i blodet, till vilka medicinalstyrelsen i avgivna yttranden kommit.

 

    Bland andra sjukliga tillstånd, som diskuterats med utgångspunkt från påståendet, att de kunna ha inverkat på blodprovsanalysen, äro olika njuråkommor. Svårare fall av njursjukdomar förlöpa ofta med en viss grad av uremi, urinförgiftning, varvid mängden av kvävehaltiga beståndsdelar, särskilt kreatinin och urinämne, är förhöjd i blodet. Denna felaktiga sammansättning av den viktigaste kroppsvätskan torde i de aktuella fallen ha ansetts kunna förskjuta de ifrågavarande värdena uppåt. Här kan måhända nämnas, att man på humoralpatologins tid inom medicinen ansåg sådana felaktiga sammansättningar av kroppsvätskorna, de s. k. dyskrasierna, vara orsak till snart sagt alla invärtessjukdomar. Måhända har dyskrasibegreppet föresvävat dem, som i njur och leversjukdomar ansett sig finna en orsak till för höga promilletal.

 

    Fall 20. D:nr 3391/1944 (se även fall 9). Utom andra omständigheter anfördes i detta fall förekomsten av en ej närmare specificerad njursjukdom som en av anledningarna till det funna analysvärdet på 2,02 ‰. Medicinalstyrelsen ansåg dock, att den förefintliga sjukdomen icke kunde antagas hava haft relevant betydelse i detta avseende. Underrätten utdömde fängelsestraff. Domen vann laga kraft.
    Fall 21. D:nr 425/1951. Även här förelåg njursjukdom, med äggvita i urinen. Blodalkoholhalten var 2,02 ‰. Medicinalstyrelsen yttrade: »Det finns intet stöd för antagandet att den äggvitesjukdom, varav N. N. lider, kunnat påverka det vid alkoholbestämningen i hans blod funna analysvärdet.» —Underrätten, vars dom icke överklagades, dömde vederbörande till en mån. fängelse.
    Fall 22. D:nr 460/1947 (se även fall 10 och 32). Bland annat åberopades njursten som förklaring till det funna blodanalysvärdet. Medicinalstyrelsen yttrade: »Njursten torde icke rimligen kunna antagas hava någon inverkan på blodalkoholkurvan.» Som av den förut relaterade delen av ärendet framgår, upptogs icke njursjukdomen till diskussion i domskälen.

 

    De tre senast relaterade fallen av njuråkommor få rubriceras som tämligen lätta och i varje fall icke komplicerade av uremi.

 

    Fall 23. D:nr 3557/1946 (se även fall 28 och 31). Här led den tilltalade,f örutom rubbning av sköldkörtelns funktion, även av en viss grad av urinförgiftning. Blodprovet visade 1,66 ‰. Medicinalstyrelsen yttrade: »Huruvida vid uremiska tillstånd en anhopning av flyktiga reducerande substanser, som skulle kunna påverka utfallet av blodanalysen enligt Widmark, äger rum, är icke med säkerhet känt, men detta synes icke osannolikt. Om också i föreföreliggande fall tillräckliga skäl icke anbragts för antagandet, att resultatetav blodanalysen skulle vara missvisande så ligger dock det erhållna analysvärdet med hänsyn till tredubbla medelfelet så nära gränsvärdet 1,5 ‰, att det torde vara försiktigast att säga, att alkoholkoncentrationen i N. N:s blod icke med full säkerhet uppgått till eller överstigit 1,5 ‰ men att den med

säkerhet överstigit 0,8 ‰.» Reservationen från medicinskt håll gick således ut på, att metodikens felkällor, icke den åberopade sjukdomen, gjorde det högre värdet icke fullt tillförlitligt. Underrätten fann det icke tillförlitligen styrkt, att siffran 1,5 ‰ uppnåtts eller överskridits. Den tilltalade dömdes till böter. Domen överklagades icke.
    Fall 24. D:nr 1021/1947. I detta ärende anfördes som förklaring till den höga blodalkoholhalten, att den tilltalade led av gikt. Ur blodkemisk synpunkt är denna ämnesomsättningsrubbning med dess (temporärt) höga haltav urinsyra i blodet närstående uremin. Prof. Wolff yttrade: »Det föreligger såvitt jag vet, icke några undersökningar om alkoholomsättningen vid gikt eller njurlidanden. Man kan därför icke absolut förneka möjligheten, att alkoholomsättningen skulle vara nedsatt vid sådana sjukdomstillstånd, men någon anledning att antaga, att så skulle vara fallet, torde knappast föreligga.» I en kompletterande P.M. uttalade prof. Wolff: »Såsom tidigare framhållits, finnes knappast någon anledning att antaga, att N. N:s alkoholomsättning skulle vara nedsatt på grund av den gikt, varav han lider. Även om så skulle vara förhållandet kan detta dock icke åstadkomma någon ändring i det förhållandet, att alkoholkoncentrationen i N. N:s blod vid anmärkningstillfället vida överstigit 1,5 promille.» Medicinalstyrelsen hade intet att erinra mot denna bedömning. — Underrätten dömde den tilltalade till två mån. fängelse. Domen överklagades ej.
    Fall 25. D:nr 468/1950. Den tilltalade ifrågasatte riktigheten av blodprovsanalysen, som visade ett värde av 3,04 ‰, varvid han gjorde gällande, att förutom viss medicinering en svårartad leversjukdom (levercirrhos = skrumplever) inverkat.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »I en nyligen utkommen avhandling har S. G. Jokipii redogjort för sina undersökningar av alkoholomsättningen vid vissa sjukdomstillstånd. Han har bl. a. undersökt 19 fall av akut hepatit och 5 fall av levercirrhos. I dessa fall av leversjukdomar var alkoholförbränningskonstanten β något lägre än den genomsnittliga hos friska personer, men låg dock i allmänhet inom de normala gränserna. I vissa fall voro r-värdena anmärkningsvärt höga eller, med andra ord, begynnelsevärdena i alkoholkurvan efter viss alkoholtillförsel voro lägre än normalt. Detta kan möjligen bero på försämrad resorption av alkoholen men talar i varje fall mot anhopning av abnorma förbränningsprodukter av sådan art, att de skulle kunna påverka alkoholvärdet enligt Widmark. Det kan icke anses föreligga tillräckligt stöd för antagandet, att det funna alkoholvärdet i N. N:s blod skulle ens till någon del bero på förekomsten i blodet av andra ämnen än alkohol.»
    Underrätten dömde den tilltalade till två mån. fängelse och uttalade i domskälen bl. a.: »På grund av vad sålunda förekommit finner häradsrätten att N. N. saknat fog för sina invändningar mot tillförlitligheten av det vid den rättskemiska analysen av blodet erhållna alkoholvärdet.»
    Domen överklagades icke.
    Fall 26. D:nr 1314/1949. Enligt i målet företett läkarintyg led den tilltalade av höggradig blodbrist. Hemoglobinvärdet, som anger halten av blodfärgämne i de röda blodkropparna, låg på 33 % i stället för upp emot 100 %, som är det normala. Den tilltalade påstod, att det svaghetstillstånd, vari han till följd av blodbristen befann sig, varit orsaken till bilmissödet. Frågan om giltigheten av det funna alkoholvärdet diskuterades likaledes.
    Medicinalstyrelsen fann det ytterst osannolikt, att blodbrist skulle nämnvärt inverka på fördelningen av alkoholen i organismen, eller att förtärandet av en viss mängd alkohol skulle förorsaka en avsevärt högre alkoholkoncentration i blodet hos personer med blodbrist än hos friska, såvitt inte den totala blodvolymen är minskad, vilket ju i regel icke är fallet annat än vid blodbrist beroende på akut blodförlust. »Då alkoholhalten plägar vara något högre i plasmat än i de röda blodkropparna vore dock en viss förskjutning i denna riktning tänkbar (om blodkroppsvolymen är 33 % istället för 55 % skulle t. ex. en förhöjning av totalblodets alkoholkoncentration med 10 % kunna tänkas uppkomma). Det torde knappast finnas anledning att antaga, att förbränningen av alkohol skulle vara förlångsammad vid blodbrist.

    I föreliggande fall var alkoholkoncentrationen i N. N:s blod d. 21 mars kl. 20.00 1,74 promille (± 0,15). Man skulle kunna tänka sig möjligheten av att alkoholkoncentrationen vid sagda tidpunkt, om N. N. icke lidit av nämnda blodsjukdom, skulle varit något lägre (t. ex. 1,60 promille) och alltså icke med säkerhet uppgått till eller överstigit 1,5 promille. I alla händelser skulle alkoholkoncentrationen vida hava överstigit 0,8 promille. Tilläggas bör också, att blodprovet tagits cirka 4 timmar efter olyckshändelsen och att alkoholkoncentrationen vid denna tidpunkt måste antagas hava varit minst 0,3 promille högre än vid provtagningen, alltså omkring 2,05 promille eller däröver.»
    Underrätten ansåg sig med hänsyn till detta yttrande icke med säkerhet kunna fastslå, att alkoholkoncentrationen i den tilltalades blod skulle nått eller överskridit 1,5 ‰ därest han icke lidit av nämnda blodsjukdom. Rätten fann dock, att värdet skulle betydligt ha överstigit 0,8 ‰. Vidare ansåg rätten, att den tilltalade på grund av sitt svaghetstillstånd bort avhålla sig från att köra bil eller åtminstone iakttaga större försiktighet än eljest. Domen löd på bötesstraff.
    Målet fullföljdes, varvid åklagaren yrkade på fängelsestraff. Den tilltalade bestred detta ändringsyrkande. Hovrätten tog fasta på medicinalstyrelsens uttalande, att då alkoholkoncentrationen vid provtagningstillfället var 1,74 ‰ (± 0,15) måste densamma vid bilfärden cirka 4 timmar tidigare ha varit omkring 2,05 ‰ eller däröver. Den möjliga inverkan av blodbristen vore cirka 10 %, vilket likaledes vore relevant. Den omständigheten, att N. N. vid tillfället ifråga till följd av blodbrist lidit av kraftnedsättning och att det kunde antagas, att han på grund härav varit mera mottaglig för alkoholpåverkan än som eljest skulle vara fallet, fann hovrätten ej utgöra omständighet, som borde anses i väsentlig grad mildrande. Hovrätten ändrade straffet till en mån. fängelse. Den tilltalade sökte revision, men K. M:t fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.
    Fall 27. D:nr 571/1951. Med hänsyn till den blodsjukdom, varav den tilltalade led, kunde han icke vitsorda analysen av det blodprov, som tagits å honom och som utvisade ett reduktionsvärde av 1,76 ‰. Ifrågavarande blodsjukdom var kronisk lymfatisk leukemi, vid vilken antalet av ett slags vita blodkroppar (lymfocyterna) är avsevärt förhöjt i det cirkulerande blodet.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Några undersökningar angående alkoholomsättningen vid kronisk lymfatisk leukemi är ej bekanta. Det synes emellertid icke föreligga några skäl att antaga, att denna sjukdom skulle påverka alkoholomsättningen eller ge upphov tilll produkter, som skulle kunna ge ett för högt alkoholvärde vid blodanalys enligt Widmark.»
    Underrätten, vars dom ej överklagades, dömde svaranden till en mån. fängelse.

 

    Den teoretiska möjligheten, att olika rubbningar av ämnesomsättningen kunna medföra en förhöjning av blodanalysvärdet kan synas ligga närmast till hands, då vederbörande lider av rubbning i sköldkörtelns funktion. En överfunktion hos sköldkörteln med stegring av ämnesomsättningen, en hyperthyreos, skulle teoretiskt sett medföra att alkoholen resorberades snabbt och eliminerades snabbt, medan en underfunktion, en hypothyreos, skulle medföra förlångsammad resorption och förlångsammad utsöndring. I det förra fallet skulle alkoholkurvan stiga och falla brant, i det senare stiga trögt, men hålla sig längre tid på en relativt hög nivå: förbränningen skulle ske långsammare än normalt, och en förhöjd alkoholhalt vara påvisbar abnormt lång tid efter alkoholförtäringen.
    Fall 28. D :nr 3557/1946 (se även fall 23 och 31). Den tilltalade led av hypothyreos och intog sköldkörtelpreparat. Dessa omständigheter åberopades, tilllika med andra. Medicinalstyrelsen yttrade: »Om en nedsättning av sköldkörtelfunktionen medför förlångsammad omsättning av alkohol inom organismen, är icke med säkerhet känt, men så kan mycket väl tänkas vara fallet.

Då i föreliggande fall behandling med sköldkörtelpreparat äger rum, torde en eventuell sådan inverkan vara åtminstone delvis kompenserad.»
    Underrätten, vars dom icke överklagades, bedömde blodalkoholvärdet enligt medicinalstyrelsens uppfattning och utmätte bötesstraff.
    Fall 29. D:nr 1071/1946. Det angavs, att den tilltalade led av hypothyreos och att detta haft betydelse för den påvisade alkoholkoncentrationen mellan 0,8 och 1,5 ‰.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Det torde få anses i viss grad sannolikt, att alkoholförbränningen kan vara något förlångsammad vid hypothyreos. Beträffande N. N:s hypothyreos torde en felskrivning föreligga i avskriften av läkarintyget. Där står 'för högt värde'; skall uppenbarligen vara 'för lågt värde'. Emellertid måste det senast angivna värdet — 1 % anses vara ett normalt ämnesomsättningsvärde.»
    Någon hypothyreos kan alltså icke anses ha förelegat vid det aktuella tillfället. — Underrätten dömde till bötesstraff. Domen vann laga kraft.
    Fall 30. D:nr 2884/1949. Motiveringen framfördes i detta ärende med starkare pregnans och mera tryck på de medicinskt-teoretiska omständigheterna än i föregående fall.
    Den tilltalade hade förtärt en betydande kvantitet alkohol och därpå kört bil. Det anfördes från svarandesidan, att den alkoholförtäring, som föranlett den påvisade alkoholkoncentrationen om 2,0 ‰, till övervägande del ägt rum så långt före den påtalade bilkörningen, att det måste anses hava varit fullt befogat att utgå från att alkoholkoncentrationen i blodet vid anmärkningstillfället icke skulle vara av straffbar storlek. Den förlångsammade alkoholförbränning, som tydligen förekommit, hado sannolikt orsakats antingen av den thyreoidasjukdom, varav den tilltalade vid tillfället lidit, eller av då undergången behandling med afatin (använt mest vid avmagringskurer; se vidare fall 49).
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Det föreligger veterligt inga specialundersökningar om eventuell inverkan av hyperthyreoidism eller afatinbehandling på alkoholkurvan, men det finnes ingen anledning att förmoda, att vare sig sjukdomen eller medicineringen skulle medföra en förlångsammad alkoholförbränning. Hyperthyreodism innebär ju bl. a. en ökad ämnesomsättning. Fenedrinpreparaten åstadkomma ett 'tillnyktrande' hos alkoholpåverkade individer, dock utan att blodalkoholkurvan nämnvärt påverkas. Att fenedrinpreparat (och afatin är ett sådant) skulle förlångsamma alkoholförbränningen förefaller i varje fall högst osannolikt.»
    Underrätten dömde till en mån. och femton dagars fängelse. Hovrätten fann ej skäl till ändring i underrättens dom.
    Argumenteringen från den tilltalades sida måste bedömas som i och för sig synnerligen god. Emellertid angick den ju ej det aktuella fallet, där det förelåg en hyperthyreos, utan inriktade sig på en hypothyreos.
    Bedömningen av olika sjukdomars inverkan på blodprovsanalysen framgår av följande sammanfattning.
    Vid bestyrkt förekomst av sockersjuka har en viss förhöjning av den funna blodalkoholkoncentrationen kunnat tänkas förekomma. Förhöjningen har skattats till högst 0,2 ‰. Med hänsyn till den osäkerhet som varit rådande angående detta förhållande, har det av domstol ansetts, att man icke kan utesluta förekomsten av s. k. endogen alkoholbildning, vilket likaledes kunde tänkas medföra en viss, ej närmare bestämd förhöjning av analysvärdet.
    Denna medicinska och juridiska bedömning av alkoholprovet hos sockersjuka har dock gjorts före de undersökningar av Theorell och Bonnichsen, Goldberg m. fl. samt Statens rättskemiska laboratorium,vars resultat nu delvis föreligga. Det framgår av dessa otvetydigt, att den eventuella förhöjning av analysvärdet, vars möjlighet vid sockersjuka förut medgivits, icke är av en sådan storleksordning, att den överskrider den använda Widmarkska undersökningsmetodens fel-

gränser. Lika klart visa de nämnda undersökningarna att de analysvärden, som erhållas i blodprov från sockersjuka, icke givit någon förhöjning, som kan tyda på förekomst av s. k. endogen alkoholbildning; även dessa patienters analysvärden överskrida icke metodens felgränser. Konsekvensen av forskningsresultaten torde bli, att Widmarksvärdena från sockersjuka i framtiden komma att ur medicinsksynpunkt bedömas som icke påverkbara av sjukdomen ifråga.
    Okomplicerade njursjukdomar kunna icke anses påverka analysresultaten av blodprov. Någon tveksamhet råder, om sjukdomarna kompliceras av urinförgiftning. Det torde i dylika fall behöva krävas, att laboratorieundersökning av blodet med särskild hänsyn till förekomsten av sjukliga beståndsdelar föreligger, för att hänsyn eventuellt skall kunna tagas till dessas betydelse för analysresultatet.
    Vid gikt kan den möjligheten icke uteslutas, att alkoholomsättningen kan vara nedsatt: blodalkoholkurvan skulle kunna få ett utdraget förlopp, varvid ett högt värde kunde erhållas abnormt lång tid efter alkoholförtäring. Däremot kan det funna promilletalets riktighet i och för sig icke betvivlas.
    Vid leversjukdomar såsom skrumplever och inflammation kan möjligen uppsugningen av förtärd alkohol vara försämrad, men några stöd för förekomsten av abnorma förbränningsprodukter i blodet med reducerande verkan vid undersökning enligt Widmark finnes icke.
    Vid blodbrist får det betecknas som ytterst osannolikt, att alkoholförtäring skulle medföra en högre alkoholkoncentration i blodet än vid normala förhållanden (utom i det fall att den totala blodvolymen vore minskad). Emellertid är en förskjutning uppåt på c:a 10 % tänkbar, då alkoholhalten i blodplasmat brukar vara högre än i blodkropparna.
    Leukemi har icke visats influera på alkoholomsättningen eller ge upphov till produkter, som kunna påverka analysresultatet enligt Widmark.
    Sköldkörtelsjukdomar kunna, om de förlöpa med tecken till nedsättning av körtelns funktion, väl tänkas ge en förlångsammad omsättning av alkoholen. Denna hypotes är dock icke bestyrkt. Följden av denna förlångsammade alkoholomsättning vore, att alkoholkurvan bleve utdragen, varvid höga värden skulle kunna påvisas abnormt långtid efter alkoholförtäring. Värdena i och för sig påverkas icke. Effekten vore alltså densamma som vid gikt.

 

4. Inverkan av olika läkemedel på analysresultatet.

 

    I ett stort antal fall har det från den tilltalades sida framhållits, att intagande av ett eller annat läkemedel påverkat det erhållna analysresultatet. De ämnen och beredningar man härvid framfört till diskussion, ha i stort sett utgjort en katalog över de moderna läkemedlen. Det torde sakna intresse att redogöra för varje enskilt fall. Ehuru det väl är känt, att sammanförandet av olika läkemedel till bestämda grupper icke kan ske efter en enda, bestämd norm, utan måste utföras med hänsyn till dels deras verkan, dels deras kemiska frändskap o. s. v. måste ett försök härtill anses ge den bästa överskådligheten i det aktuella sammanhanget.

    Fall 31. D:nr 3557/1946 (se även fallen 23 och 28). Den tilltalade åberopade a) uremi, b) hypothyreos (med behandling av sköldkörtelpreparat) samt ytterligare injektioner av B-vitaminpreparat och salyrgan (urindrivande medel). Medicinalstyrelsen yttrade: »Av de många åberopade omständigheterna torde några vara irrelevanta, t. ex. injektionerna av B-vitamin och salyrgan.» Underrätten, vars dom (se ovan) ej överklagades, nämnde icke injektionerna i sitt utslag.
    Fall 32—39. D:nris 460/1948 (se även fall 10 och 22), 1289/1948, 1186/1948, 1551/1948, 432/1948, 1868/1949, 117/1949, 426/1951 (se även fall 7).
    I dessa 8 till en grupp sammanförda fall anfördes från den tilltalades sida, att förtäring av preparat med huvudsakligen smärtlindrande och milt sömngivande verkan medfört ett för högt promilletal. De preparat, som påstodos ha denna betydelse voro respektive: (32) albyl, (33) albyl och saridon,(34) kodeinhaltig medicin, (35) albyl, (36) magnecylkodein, (37) acetylsalicylsyra och saridon, (38) acetylsalicylsyra, (39) migräntabletter, som innehålla koffein och fenemal.
    Om dessa olika mediciner har medicinalstyrelsen yttrat:
    a) »Albyl och andra acetylsalicylsyrepreparat inverka icke på analysresultatet.»
    Enligt vissa undersökningar skulle dock salicylsyrepreparat medföra ett mera utdraget förlopp av alkoholkurvan (lägre initialvärden och långsammare sjunkande), medan andra undersökare icke kunnat visa sådan inverkan.
    b) Kodeinhaltig medicin »kan icke hava haft någon inverkan på resultatet av blodanalysen».
    c) Saridon. »Veterligen föreligga inga undersökningar angående inverkan på blodanalysen. Det i preparatet ingående dietyldioxitetrahydropyridinet måste i ordinära doser förekomma i en så ytterligt ringa koncentration i blodet, att det praktiskt taget icke kan spela någon roll för analysresultatet.»
    d) Migräntabletter »kunna icke ha påverkat de vid alkoholbestämningen erhållna analysvärdet».
    Underrätterna, vilkas domar icke överklagats, ha ej upptagit de nämnda medicinernas påstådda inverkan till diskussion.
    Fall 40—45. D:nris 3684/1946 (se även fall 13), 2277/1946 (se även fall 52), 3038/1949, 2442/1946 (se även fall 18), 204/1941, 446/1951.
    Liksom i föregående grupp rör det sig här om ämnen och beredningar med sömngivande och smärtlindrande effekt, dock med betydligt kraftigare verkningar än de preparat som sammanförts i föregående grupp. De äro (40)isofen, kloral, (41) brom, opium, fenemal, (42) sedisonal, (43) sedyl, (44)nervlugnande medicin med bl. a. opium och belladonna, (45) barbidin. Medicinalstyrelsen yttrade beträffande:
    a) isofen och kloral: »Beträffande förtärandet av isofen och kloralhydrat måste det medgivas, att inverkan av dessa sömnmedel i vissa avseenden kan giva liknande symtom som alkoholförtäring. Det föreligger dock veterligen icke några undersökningar om eventuell inverkan av ifrågavarande sömnmedel på omsättningen av alkohol inom organismen.»
    b) brom, opium, fenemal: »Den medicin, som N. N. i föreliggande fall intagit (innehållande bromid, opiedroppar och fenemal) kan väl ogynnsamt påverkat hans körförmåga, men kan icke hava inverkat på det erhållna analysvärdet i märkbar grad.»
    c) sedisonal: »Denna kan icke hava inverkat på resultatet av blodanalysen, men det är möjligt, att den inverkat menligt på N. N:s körförmåga.»
    d) sedyl: »Intagande av sedyltabletter kan icke hava någon inverkan på resultatet av blodanalysen.»
    e) nervlugnande medicin med bl. a. opium och belladonna: »Den ifrågavarande medicinen kan icke hava inverkan på det vid bestämmandet av alkoholkoncentrationen i N. N:s blod erhållna analysvärdet.»
    f) barbidin: »Det måste anses uteslutet, att förtärandet av 4 st. barbidintabletter kunnat påverka analysvärdet.»
    Ej heller i något av dessa fall har underrätten i sina domskäl upptagit de anförda omständigheterna till diskussion. Domarna ha icke överklagats.
    Fall 46—49. D:nris 483/1946, 612/1951, 3247/1948, 2884/1949.
    I denna grupp ha sammanförts fyra fall, där invändningarna mot alkohol-

värdets tillförlitlighet gällt medicinering med respektive (46) lobetrin och (47) idophedrin, vilka både preparat användas vid astma, samt (48) artrifen, en beredning som användes vid reumatiska ledåkommor, muskelsmärtor och dylikt, och (49) afatin, ett preparat av samma typ som fenedrinet, nyttjat vid avmagringskurer. Om respektive preparat har medicinalstyrelsen avgivit följande yttranden:
    a) lobetrin: »Lobetrinet torde icke hava någon inverkan på blodanalysen enligt Widmark.»
    b) idophedrin: »Veterligen föreligga inga undersökningar över inverkan av efedrinpreparat på alkoholomsättningen. Det finns knappast anledning att antaga, att alkoholförbränningen påverkas ens av större mängder efedrin. Skulle man tänka sig en sådan påverkan, torde det snarast vara en påskyndad förbränning, då den allmänna ämnesomsättningen stegras av efedrin.Det torde i varje fall få anses uteslutet, att analysresultatet vid alkoholbestämning i blodet enligt Widmark skulle bli för högt på grund av närvaro av efedrin. Idophedrintabletter innehålla förutom efedrin bl. a. extractum belladonnae i avsevärd mängd, koffein och fenacetin. Icke heller dessa ämnen kunna rimligen antagas påverka analysresultatet.»
    c) artrifen: »Det finnes icke någon anledning att förmoda att intagandet av tabl. artifen comp. inverkat på resultatet av ifrågavarande blodanalys.»
    d) afatin: (se fall 30).
    Ärendena beträffande eventuell inverkan av lobetrin, idofedrin och afatin avgjordes utan att dessa preparat diskuterades i underrätten. Beträffande artrifen-fallet kan nämnas, att den tilltalade frikändes i underrätten, huvudsakligen på grund av ett påstående, att han efter bilkörningen förtärt sprit. Åklagaren överklagade domen, och hovrätten inhämtade medicinalstyrelsens ovan citerade yttrande. Härefter fälldes den tilltalade till fängelsestraff.
    Fall 50. D:nr 472/1951. Den tilltalade gjorde gällande, att medicinering med saltsyra och pyribenzamintabletter medfört ett felaktigt analysvärde. Den funna siffran var 1,94 ‰. Dessa preparat användas vid bristande saltsyrehalt i magsäcken resp. vid olika överkänslighetstillstånd.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Saltsyremedikationen har ingen som helst inverkan på alkoholkoncentrationen i blodet eller på det funna analysvärdet. Några undersökningar över inverkan av pyribenzamin på alkoholkurvan föreligga veterligen icke. Det finns emellertid ingen anledning att antaga, att pyribenzamin skulle ha någon inverkan vare sig på förloppet av alkoholkurvan eller på det vid alkoholbestämning enligt Widmark erhållna analysvärdet. Däremot åstadkommer pyribenzamin ibland sömnighet och kan därigenom tänkas påverka körförmågan.»
    Underrätten ådömde en mån. fängelse, och hovrätten fann ej skäl till ändring av domslutet.
    Fall 51. D:nr 2927/1949. Den tilltalade ansåg, att han, som sedan flera år behandlads för struma med metylthiouracil, vilket motverkar bildandet av sköldkörtelns specifika substans, härigenom fick sin ämnesomsättning fördröjd, varigenom den påvisade promillehalten i sin tur påverkades.
    Underrätten fann (medicinalstyrelsen hade icke hörts) det styrkt, att alkoholkoncentrationen i svarandens blod vid anmärkningstillfället överstigit 0,8 ‰ (analysvärdet var 1,04 ‰) och fällde honom följaktligen för rattfylleri till dagsböter. Han överklagade emellertid domen under förnyad argumentering enligt ovan.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Såvitt är bekant, ha icke några undersökningar över inverkan av metylthiouracil på alkoholomsättningen publicerats. Däremot föreligga undersökningar över thyroxin och alkoholomsättning av Widmark, Harger och Halpieu, Lang och Schlieck, Benedict och Mezey, vilka vid försök på hundar icke kunde påvisa någon säker ökning av alkoholomsättningen genom thyroxintillförsel. Newmark kunde hos en patient med hypothyreodisin icke konstatera någon stegring av alkoholomsättningen efter behandling med sköldkörtelsubstans, ehuru grundomsättningen stigit till normala värden. Då tillförsel av thyroxin eller sköldkörtelsubstans alltså icke synes öka alkoholomsättningen, förefaller det icke sannolikt att behandling med metylthiouracil, som anses hämma thyroxinbildningen, över huvud skulle medföra förlångsammad alkoholomsättning. Då N. N. vid undersök-

ning 3—4 veckor före rattfylleriförseelsen visade ett normalt värde på grundomsättningen, synes det så mycket mindre föreligga någon anledning att antaga, att hans alkoholomsättning skulle vara långsammare än normalt.»
    Hovrätten dömde till bötesstraff.

 

    Vid prövningen av de ärenden, där den tilltalade anfört, att viss medicinering medfört ett felaktigt, d. v. s. för högt värde vid blodprovanalysen, har i intet fall från vare sig medicinskt eller rättsligt forum denna möjlighet medgivits. Det har från medicinalstyrelsens sida bl. a. påpekats, att de ämnen, som ifrågakommit och som på grund av sin sammansättning kunna tänkas ha en direkt inverkan på analysresultatet, förekomma i en så obetydlig koncentration, att någon påvisbar inverkan ej kan förekomma. Däremot är det väl möjligt, att vissa preparat kunna ge en effekt, liknande alkoholens, eller sömnighet o. s. v., varigenom körförmågan kan nedsättas. Här torde böra inskjutas den anmärkningen, att lagen d. 28 sept. 1951 om straff för vissa trafikbrotti 4 § 1 mom. 2 st. nämner »annat berusningsmedel» som alltså kan tänkas inverka på förmågan att framföra motorfordon. Härmed har frågan om klassificeringen av dylika ämnen aktualiserats. Av det fåtal fall, i januari 1954 14 stycken, som hittills insänts till medicinalstyrelsen för yttrande, synes framgå, att frågeställningen måste gälla ej blott vilka ämnen eller beredningar, som kunna rubriceras såsom berusningsmedel, utan även den i varje enskilt fall förekommande doseringen, jämte bedömningen av tidsfaktorn. Då tiden för nedbrytning och utsöndring av de ämnen, särskilt smärtstillande och sömngivande sådana, vilka här avses, kan variera, kan betydelsen av denna tidsfaktor närmast jämställas med den relevans, som alkoholkurvans förlopp har ifråga om »vanligt» rattfylleri.
    Det får anses, att någon absolut säkerhet för, att de nämnda medicinerna icke kunna ha en viss inverkan på alkoholomsättningen i kroppen icke finnes. Med hänsyn till bekanta förhållanden rörande de kända ämnenas roll härvidlag, och vid en jämförelse med dessas och de diskuterades frändskap vad sammansättning och inverkan på organismen beträffar, får dock säkerheten anses vara betryggande.
    De i detta avsnitt redovisade ämnena och preparaten äro: B-vitamin, salyrgan, albyl, saridon, kodein, magnecylkodein, acetylsalicylsyra,migräntabletter med koffein och fenemal, isofen, kloral, brom, opium, sedisonal, sedyl, belladonna, barbidin, efedrin, fenacetin, artrifen, afatin, saltsyra, pyribenzamin samt metylthiouracil.

 

5. Förgiftningar och deras betydelse för analysresultatet.

 

    Förgiftningar ha i tio fall anförts som förklaring till de påvisade blodalkoholvärdena. I samtliga fall rör det sig om inandning av gaser eller finfördelad vätska.
    Fall 52—53. D:nris 2277/1946 (se även fall 41) och 129/1950.
    I det förra fallet (52) angav svaranden, att han före bilkörningen varit exponerad för rödspritångor. Medicinalstyrelsen uttalade sig på följande sätt: »Teoretiskt kan det icke bestridas, att inandning av spritångor skulle kunna medföra en påvisbar, ehuru säkerligen endast helt ringa alkoholkoncentration i blodet. Praktiska försök häröver föreligga dock endast i helt ringa utsträckning. B. Siegmund har 1938 publicerat några försök å 5 personer, som voro sysselsatta med sprutlackering, varvid sprithaltiga lösningsmedel an-

vändes. Hos dessa kunde efter arbetets slut icke någon förhöjning av Widmarkvärdet i blodet påvisas. En större förhöjning än 0,1 eller möjligen 0,2 promille torde man icke ha anledning att räkna med genom inandning av spritångor, och även detta blott under särskilda yttre betingelser. Då alkoholkoncentrationen i N. N:s blod uppgick till 1,83 promille vid provtagningen, så kan detta värde praktiskt taget endast ha förorsakats av förtärd alkohol.»
    Underrätten dömde den tilltalade till böter; hovrätten, där åklagaren överklagade domen, utmätte fängelsestraff.
    Den tilltalade i det andra fallet (53) meddelade, att han mellan kl. 7 och 13 den aktuella dagen varit sysselsatt i en mindre, stängd lokal med att koka svavel, varvid han använt c:a 4 liter rödsprit som bränsle. Anmärkningstillfället var kl. omkring 20. Medicinalstyrelsen yttrade: »Under vissa betingelser kan en viss, i allmänhet mycket ringa alkoholkoncentration i blodet uppkomma genom inandning av alkoholångor. I förevarande fall har rödspriten använts som bränsle i ett slags spritkök, varför man knappast kan antaga att den inandade luften innehållit alkoholångor i avsevärd koncentration. Bilkörningen ägde vidare rum 6 timmar efter det N. N. sysslat med spritköket. Den funna alkoholkoncentrationen i N. N:s blod vid provtagningstillfället kan därför alls icke eller åtminstone endast till ytterligt ringa del härröra från inandad alkohol. Emellertid har spritkonsumtionen avslutats cirka 45 minuter före bilkörningen. Den sist förtärda spriten kan därför möjligen icke varit fullständigt resorberad vid anmärkningstillfället. »Provet visade 1,74 promille. »Det kan därför icke anses fullt säkert, att alkoholkoncentrationen i N. N:s blod vid anmärkningstillfället uppgått till eller överstigit 1,5 promille. Däremot har den säkert betydligt överstigit 0,8 promille.»
    Underrättens dom, mot vilken talan icke fullföljdes, löd på dagsböter.

 

    Medan i det förra fallet de medicinska reservationerna väl kunde tolkas i en för den tilltalade positiv riktning och såsom hänförande sig till den angivna spritinhalationen, berodde de i det andra helt och hållet på, att förtärd alkohol möjligen icke hunnit resorberas. Vid en jämförelse av relevanta fakta i båda ärendena framgår, att man i det första fallet icke kunde förneka, att vederbörande inandats spritångor, och att dessa vid provtagningstillfället kunde ha påverkat det erhållna blodanalysvärdet. I det senare fallet voro dels de tekniska förutsättningarna för spritinhalation små och dels hade för lång tid förflutit mellan den eventuella expositionen för spritångor och anmärkningstillfället, för att den anförda omständigheten skulle kunna anses ha någon verklig betydelse.
    Fall 54—55. D:nris 1869/1947 (se även fall 14) och 497/1951.
    De flyktiga kolvätena, sådana de förekomma i rengörings- och lösningsmedlet bensol samt i bensin, ha i två fall åberopats som orsaker till de förhöjda analysvärdena.
    I ett fall (54) ansåg således vederbörande, att han led av kronisk bensolförgiftning (vilken huvudsakligen ger sig till känna genom inverkan på blodbildningen), samt att han intill den dag, då blodprovet togs, under en tidsperiod av 9 månader varit exponerad för bensolångor. Medicinalstyrelsenyttrade: »I vad mån en kronisk bensolförgiftning, om nu en sådan verkligen föreligger, skulle kunna påverka blodalkoholkurvan, är icke bekant. I fråga om inandningen av bensolångor tala föreliggande undersökningar (Paulus) närmast emot att bensolångor skulle påverka blodalkoholvärdet. Försöken voro dock kortvariga.» Då detta ärende icke underställdes medicinalstyrelsen till bedömning från offentlig myndighet, upptogs det inom styrelsen till diskussion enbart på grund av dess principiella intresse.
    Det andra fallet (55) rörde ett mål, där den tilltalade påstod sig ha inhalerat bensingas under distributionsarbete. Blodprovsanalysen visade en alkoholhalt över 0,8 promille men under 1,5 promille. Medicinalstyrelsen yttrade: »Det kan icke uteslutas, att under vissa betingelser arbete med etyliserad bensin kan medföra, att vederbörande inandas alkohol, evenuellt även

kolväten, samt att därigenom ett något förhöjt reduktionsvärde i blodet vid Widmarksanalys kan förorsakas. Möjlighet härför kan exempelvis föreligga vid arbete i illa ventilerade lokaler, om vid relativt hög temperatur riklig avdunstning äger rum från stora vätskeytor. Även i sådant fall torde det dock knappast vara möjligt, att ett högre värde än cirka 0,2 promille erhålles. Vid utkörning av etyliserad bensin med tankbil torde emellertid inga förutsättningar föreligga för att bilförarens blod skulle upptaga alkohol (eller kolväten). Den funna alkoholkoncntrationen i N. N:s blod härrör från förtärd alkohol.»
    Underrätten, vars dom vann laga kraft, utmätte dagsböter.

 

    Möjligheterna att inhalation av kolväten kan ge förhöjda Widmarkvärden äro alltså ungefär desamma som förefinnas vid inhalation av alkohol. I likhet med vad som måste få anses gälla för fallen 52—53 (inandning av rödspritångor) måste dock kraven på uppfyllda tekniska förutsättningar sättas högt. Således bör 1:o lokalen vara illa ventilerad, 2:o avdunstningen befrämjas av en ganska hög temperatur, och 3:o vätskan ha en stor yta. Sannolikheten för att en inhalation av verklig betydelse skall äga rum minskas givetvis i och med att ett eller flera av dessa rekvisit är ofullständigt eller bortfaller.
    Fall 56—58. D:nris 3019/1948, 2580/1950 (se även fall 16), 598/1945. Trikloretylen (»tri»), som nyttjas vid rengöring och som fettlösande medel, kan efter inandning ge ett rusliknande tillstånd samt medvetslöshet o. s. v. I tre fall har detta ämne framförts i diskussionen kring de förhöjda blodalkoholvärdena.
    I det första fallet (56) kunde anses styrkt, att den tilltalade led av trikloretylenförgiftning. Medicinalstyrelsen yttrade: »N. N. led vid tiden för trafikförseelsen av trikloretylenförgiftning. Trikloretylen eller dess oxidationsprodukt triklorättiksyra påvisades å Statens rättskemiska laboratorium i ett urinprov under denna tidsperiod. Eventuell förekomst av trikloretyléni N. N:s blod vid anmärkningstillfället skulle kunna ha medfört, att det erhållna analysvärdet, 1,72 promille, var något för högt. Redan en ringa förhöjning skulle kunna innebära, att den verkliga alkoholkoncentrationen icke med säkerhet uppgått till eller överstigit 1,5 promille.»
    Åklagaren ändrade, med anledning av medicinalstyrelsens utlåtande, sitt ansvarsyrkande från att avse 1 § 1 mom. 1 st. lagen d. 7 juni 1934 till 1 §2 mom. samma lag. Underrätten dömde till bötesstraff. Domen överklagades ej.
    I det andra fallet (57) hade den tilltalade, i vars blod påvisats en alkoholkoncentration av 1,46 ‰, enligt egen uppgift rengjort ett golv med terpentin och trikloretylen under omkring en timmes tid.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Då N. N. endast arbetat med trikloretylén omkring 1 timme, kan någon avsevärd koncentration av trikloretylén i hans blod vid provtagningstillfället icke hava förefunnits. Någon nämnvärd inverkan på det funna analysvärdet kan den eventuella trikloretylénhalten knappast hava haft.»
    Underrätten, vars dom vann laga kraft, utmätte dagsböter.
    I det tredje fallet (58) angav den tilltalade att det funna blodanalysvärdet till viss del förorsakats av, att han vid besprutning mot ohyra inandats i vätskan ingående flyktiga ämnen med reducerande verkan.
    Medicinalstyrelsen yttrade: »Den närmare sammansättningen av den använda besprutningsvätskan är icke bekant. Enligt uppgift lär den emellertid innehålla trikloretylén, sannolikt såsom huvudbeståndsdel. Förekomst av trikloretylén skulle med säkerhet kunna åstadkomma, att ett för högt värde erhölles vid alkoholbestämningen. Emellertid synes det icke föreligga någon anledning att antaga, att N. N:s blod vid provtagningstillfället, minst 3 timmar efter det han sysslat med ifrågavarande besprutningsvätska, innehållit någon avsevärd mängd trikloretylén, detta så mycket mindre som N. N. icke synes ha företett några förgiftningssymtom tidigare på dagen. — Trikloretylén verkar vid analys enligt Widmark, såsom vid Statens rättskemiska

laboratorium utförda försök visa, väsentligt mindre reducerande än motsvarande mängd etylalkohol. Ehuru det således icke kan uteslutas, att det vid ifrågavarande tillfälle erhållna analysvärdet, 1,55 promille, kan vara något för högt, synes det å andra sidan icke föreligga någon anledning antaga, att den verkliga alkoholkoncentrationen i N. N:s blod kan hava varit lägre än 0,8 promille.»
    Underrättens dom, som icke överklagades, löd på böter.

 

    Det bör kunna anses, att kraven på de tekniska förutsättningarna för inhalation av trikloretylen i kvantiteter, som kunna medföra förhöjning av Widmarkvärdet vid blodanalys, kunna ställas lika högt som för alkohol och kolväten. Att eventuella symtom på förgiftning hos vederbörande måste tillmätas betydelse, framgår av det sist citerade medicinska uttalandet.

 

    Fall 59—61. D:nris 311/1949 (se även fall 15), 1127/1946, 75/1950 (se även fall 19). Koloxidförgiftning efter exposition för gengas har aktualiserats i tre fall. Verkan av koloxiden sammanhänger i första hand med, att gasen ifråga tränger ut det normala, syretransporterande blodfärgämnet, vilket medför, att de olika vävnaderna i kroppen utsättas för en »inre kvävning».
    I fall 61 låg den senaste expositionen för gengas fem år tillbaka i tiden, från anmärkningstillfället räknat.
    Medicinalstyrelsen yttrade i anslutning till prof. Wolff: »Enligt handlingarna skall N. N. ett flertal gånger under åren 1942—45 ha behandlats för sviter av gengasförgiftning. Denna omständighet kan givetvis på intet sätt hava påverkat resultatet av analysen å det blodprov, som togs d. 28 okt. 1950 kl. 21.35.»
    Analysbeviset angav promillevärdet till med säkerhet överstigande 0,8 men ej med säkerhet uppgående till eller överstigande 1,5 ‰. Underrätten utdömde dagsböter. Domen vann laga kraft.
    I fall 59 inhämtade medicinalstyrelsen yttrande från medlemmen av dess vetenskapliga råd prof. i nervsjukdomar NILS ANTONI. Ur dennes P. M. inhämtas följande: »Av ovanstående recit framgår att i fallet ingenting framkommit som stöder en eventuell hypotes att den tilltalade skulle lida av följderna till akut eller kronisk koloxidförgiftning. Utredningen är visserligen icke alldeles fullständig, då den tilltalades uppgifter om sitt tidigare hälsotillstånd och förhållandena på arbetsplatsen icke kontrollerats. Men det torde icke löna sig att nerlägga tid eller kostnad härpå, då icke ens gengaskliniken vid Södersjukhuset funnit någonting positivt i den tilltalades neurologiska status och tillstånd i övrigt och den erkända alkoholkonsumtionen till såväl mängd och tid mer än väl förklarar både alkoholhalten i blodet och det intryck av berusning, den tilltalade gjort, trots det en halvtimme efter anhållandet praktiskt taget fullt normala neurologiska status: endast klickade han på dagens datum och vacklade något vid skärpt Rombergsprov; intetdera bestämt patologiskt. Mot hypotesen om intolerans talar slutligen den tilltalades eget framhållande av hur fullständigt oberörd han varit då han på eftermiddagen körde bil, trots ej obetydlig alkoholförtäring. I samma riktning talar hans relativa oberördhet pä kvällen även psykiskt, trots fortsatt konsumtion. Intolerans mot alkohol anges som ett vanligt symptom hos de av koloxid cerebralt skadade.»
    Medicinalstyrelsen avgav följande utlåtande: »— — — att ifrågavarande intyg från gengaskliniken och vad i övrigt i målet framkommit icke ger stöd åt antagandet att svaranden vid anmärkningstillfället lidit av gengasförgiftning.» Alkoholprovet visade 2,02 °/oo.
    Underrätten, vars dom vann laga kraft, dömde den tilltalade till fängelse i en månad.

 

    Det framgår av de två nu beskrivna ärendena, att gengasförgiftning icke kunde anses föreligga i någotdera fallet.
    Kronisk koloxidförgiftning som orsak till det höga resultatet av blodanalysen anfördes även i fall 60. Ur den utredning, som verkställdes

av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn i farmakologi GÖRAN LILJESTRAND, är detta citat hämtat:

 

    »I pressen och annorstädes ha uttalanden förekommit, enligt vilka vid kronisk gengasförgiftning dels blodvärdena efter viss alkoholförtäring stundom skulle springa upp långt över den gräns, som enligt tidigare beräkningar skulle ernås, dels också blodstegringens duration skulle bliva avsevärt längre än enligt tidigare beräkningsgrunder. Ett dylikt uttalande har gjorts av docenten E. Salén i ett den 16 augusti 1945 dagtecknat intyg i samband med mål inför rådhusrätten i Västerås.
    Med anledning av detta docenten Saléns intyg har jag genom styrelsens försorg haft tillfälle att genomgå hans protokoll över sina undersökningar av alkoholhalten i blodet efter alkoholkonsumtion hos ett antal patienter, lidande av gengasförgiftning. Jag citerar ur mitt tidigare utlåtande (den 14 november 1945) följande: 'Vid genomgång av detta protokoll har jag påträffat åtskilliga fall, där alkoholhalten i blodet skall ha företett egendomliga och oförklarliga oregelbundenheter, som stå i bestämd motsättning till de i litteraturen publicerade iakttagelserna på friska personer, alkoholister och andra. Vissa av uppgifterna framstå som fullständigt orimliga mot bakgrunden av den omfattande erfarenhet, som finnes redovisad i litteraturen, och övriga kända förhållanden. Jag hyser därför starka tvivel beträffande tillförlitligheten av de gjorde iakttagelserna. Med hänsyn till det uppseende, som de av docenten Salén i hans förut omnämnda föredrag lämnade uppgifterna väckte, påbörjades i våras på initiativ av Kungl. Medicinalstyrelsenen undersökning över sambandet mellan alkoholhalt och graden av påverkan vid koloxidförgiftningar, vilken utföres av docenten L. Goldberg och med. kand. K. Bjerver. Av dessa har den förre en mycket betydande erfarenhet i hithörande frågor. Försöken, som utföras på Karolinska Institutets farmakologiska avdelning, omfatta f. n. 11 personer, lidande av akut eller kronisk gengasförgiftning, på vilka blodalkoholhalten och graden av påverkan följts i anslutning till alkoholkonsumtion. För det sålunda undersökta materialet har blodalkoholhalten visat sig falla inom det normala spridningsområdet såväl beträffande de högsta blodalkoholvärdena som ock ifråga om den hastighet, med vilken alkoholen försvunnit ur blodet. Inga väsentliga avvikelser från normalmaterial ha hittills påträffats. Enligt min mening saknar därför det av docenten Salén gjorda, ovan anförda påståendet om en höggradig rubbning av alkoholomsättningen hos vissa gengasförgiftade objektivt stöd.
    Till komplettering av det anförda vill jag nämna att den av docenten Goldberg och kand. Bjerver utförda undersökningen inom kort torde komma att publiceras. Den matematiska bearbetningen har helt bestyrkt det ovan gjorda uttalandet om blodalkoholhalten och dess avtagande. Icke heller har hos de undersökta personerna någon ändrad känslighet för viss alkoholhalt i blodet kunnat iakttagas.
    Mot bakgrunden av det anförda finner jag, att inga tillräckliga grunder föreligga för antagandet, att förefintligheten av koloxidförgiftning skulle inverka på blodets alkoholhalt.»
    Alkoholhalten i blodprovet var 2,0 ‰.
    Medicinalstyrelsen åberopade denna P.M. som eget yttrande.
    Underrätten, vars dom vann laga kraft, utmätte fyra mån. fängelsestraff. I utslaget åberopades förutom lagen d. 7 juni 1934, vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen.

 

    Vid bedömningen av dessa ärenden ha sålunda yttranden inhämtats dels från rättskemisten, dels från företrädare för det teoretiska specialämnet läkemedelslära, och dels från professorn i den praktiska specialiteten nervsjukdomar. Det samstämmiga omdömet är, att kronisk gengasförgiftning icke kan tillmätas någon betydelse för påvisade blodalkoholvärden.
    Sammanfattningsvis framgår, att det måste anses möjligt, att inandning av olika finfördelade ämnen med reducerande verkan, såsom olika alkoholer, kolväten och trikloretylen, kan medföra en förhöjning av

blodalkoholen. Emellertid måste kraven på de rent tekniska förutsättningarna för inhalation sättas högt, och helst böra även objektivt påvisbara förgiftningssymtom ha förefunnits. (Narkosmedel, t. ex. eter och etylklorid, ge däremot utslag med Widmarkmetoden. Den rättsmedicinska betydelsen härav får bedömas som mycket ringa.) Kronisk gengasförgiftning, som i och för sig synes vara svårbedömd, kan icke komma i fråga som orsak till en förhöjning av analysvärdena.

 

Sammanfattning och diskussion.

 

    I 46 redovisade fall av rattfylleriärenden har det förekommit, att det gjorts gällande, att blodalkoholprovet givit missvisande resultat. Som orsaker ha angivits förmenta felaktigheter vid provtagning eller analys, samt att sjukdomar, medicinering och förgiftningar påverkat analysresultatet, alltid så att värdet blivit för högt. Mångfalden och brokigheten av de anförda argumenten är så påfallande, att antingen blodprovsanalysen eller invändningarna a priori måste misstänkas vara behäftade med avsevärda svagheter.
    Vid provtagningen, då provet kan tagas såväl ur fingret, örsnibben etc. som efter punktion av en ven, ligger tyngdpunkten på, om desinfektionen skett på föreskrivet sätt. Användes härvid alkohol, eter eller andra ämnen, som kunna verka reducerande, eller är huden å provtagningsstället förorenad av dylika ämnen, kan provets resultat icke anses vara riktigt, utan möjligheten för en förhöjning måste medgivas. Emellertid fordras i detta senare fall, att respektive vätskor icke hunnit avdunsta. Det måste ur praktisk synpunkt bedömas som ovanligt, att detta senare rekvisit verkligen uppfylles.
    Vid genomgång av de fall, där anmärkningar riktats mot någon fas av provtagningen, sammanlagt 9 stycken, visar det sig, att det i 1 fall (nr 3) får anses bevisat, att analysvärdet varit missvisande, eftersom alkohol kan ha direkt inkommit i blodprovet.
    Förväxling av blodproven får anses praktiskt utesluten.
    Metodiken enligt Widmark kan, särskilt sedan erfarenheter vunnit som den synnerligen goda överensstämmelsen mellan Widmarkvärdena och dem, som erhållits genom den för alkohol specifika s. k. ADH metoden, anses fylla alla rimliga anspråk. Under dessa förhållanden kan Widmarkmetoden även i fortsättningen tryggt användas för påvisande av alkohol i blodprov på friska levande personer. ADH-metoden (som är svårare att utföra) får anses vara en utomordentlig tillgång för kontrollprov vid alla de fall, som kunna anses tvivelaktiga.
    De sjukliga tillstånd, vilka åberopats såsom störande på analysresultaten, kunna i vissa fall tänkas ha ett visst inflytande på blodalkoholkurvan. Dock kan någon påverkan på det funna blodalkoholvärdet icke tänkas föreligga. Samma omdöme måste gälla teorin om den endogena alkoholbildningen hos diabetiker. I några fall av sockersjuka har dock möjligheten av en förhöjning, uppgående till högst 0,2 ‰, och beroende på förekomsten av s. k. acetonkroppar icke kunnat uteslutas. De under de sista åren utförda kontrollundersökningarna angiva dock, att denna förhöjning, vilken man hittills nödgats räkna med, icke är praktiskt relevant. Det kan icke ens anföras, att vederbörande lider av en så svår sockersjuka, att den vid provtagningstillfället manifesterat

sig med förekomst av s. k. syror i urinen. Då utgångspunkten för diagnostiken av ett dylikt gravt sjukdomstillstånd i rattfylleriärenden praktiskt taget alltid är, att det s. k. Gerhardts prov i urinen är positivt, måste vidare framhållas, att ifrågavarande »positiva Gerhardt» förorsakats av olika läkemedel; det mest kända av dessa är den i olika former så ofta nyttjade salicylsyran. Provets lämplighet kan av detta och flera andra skäl starkt ifrågasättas. I samband med det anförda torde det vara skäl att påpeka, att diagnosen sockersjuka ingalunda kan baseras på ett intyg, att patienten vid ett eller annat tillfälle företett socker i urinen eller ett högt blodsockervärde. I allmänhet torde det vara nödvändigt med uppgifter från sjukhusvistelse eller upprepade läkarbesök, för att andra, tillfälliga rubbningar i sockeromsättningen skola kunna uteslutas.
    Vid svår akut blodbrist kan det tänkas, att analysvärdet kan bli förhögt. Patienter med sådan blodbrist torde i allmänhet vårdas å sjukvårdsinrättning.
    Framhållas måste, att beräkningen av promillevärden i dessa fall, för vilka s. 224 ff redogjorts, utföres med en matematisk säkerhetsmarginal, som säkrar den vetenskapliga vissheten i bedömningen. Sålunda blir slutresultatet alltid att det slutligen angivna promilletalet kommer att vara det teoretiskt lägsta tänkbara för varje enskilt fall.
    Läkemedel med angiven betydelse för promillevärdet äro i den lämnade redogörelsen många och av det mest skiftande slag. Intet har med säkerhet påvisats ha en sådan inverkan.
    Förgiftningars betydelse kan uttryckas så, att om vederbörande varit exponerad för olika flyktiga ämnen med reducerande verkan, och detta under sådana förhållanden, att ämnena kunna hava förekommit i avsevärd kvantitet och koncentration, kan en inverkan på analysvärdet icke uteslutas. I intet av de tio här meddelade fallen har denna felkälla ansetts föreligga.
    Härmed äro de felkällor som påståtts vidlåda blodprovsanalyserna i det föreliggande materialet redovisade. Den slutliga rättsliga bedömningen har baserats på en medicinsk utredning av de för varje enskilt fall relevanta förhållandena. Emellertid måste det, som ovan delvis skett, framhållas, att de medicinska reservationer, som förekommit i sockersjukefallen såväl som i några andra fall, äro av teoretiskt vetenskaplig natur; de angiva egentligen blott de tänjda gränser, dit sannolikheten för en påvisbar inverkan på promillevärdet över huvud taget kan tänkas nå. I likhet med vad som gäller för flertalet rättsmedicinska frågeställningar, får det anses, att den vetenskapligt medgivna graden av sannolikhet sträcker sig långt bortom vad som enligt rättsligt bedömande får anses vara sannolikt.
    Vad stöden för de framkomna anmärkningarna mot alkoholblodprovets tillförlitlighet angår, har det i stort sett från svarandesidan blott påståtts, att ett visst förhållande haft betydelse för provets i siffror uttryckta resultat.
    Någon bevisning i vanlig mening kan knappast sägas ha förekommit. Mot de stundom mycket löst framkastade påståendena eller förmodandena har den medicinska utredningen måst klargöra och analysera fakta samt draga slutsatser, vilka på grund av det vetenskapliga kravet

 

16—547004. Svensk Juristtidning 1954.

på absolut säkerhet ofta måst formuleras på ett sätt, vilket givit plats för det ursprungliga tvivelsmålet.
    Om invändningar mot tillförlitligheten hos en viss metod framställas, böra samtidigt härmed även skälen framläggas, och detta på ett sätt, som konkretiserar de för varje enskilt fall gällande förhållandena. Åtskilliga av de relevanta ärendena ge fullt fog för detta påpekande. Provtagningen i ett annat finger än det skadade, förväxling av blodprov på laboratoriet, förekomst av njursten eller leukemi, medicinering med B-vitamin eller saltsyra äro sådana fall. Tydligast framgår det måhända av redogörelsen för de s. k. förgiftningsfallen, att ett penetrerande av de teoretiska möjligheter, på vilka anmärkningarna kunna tänkas vila, påvisa den nästan fullständiga brist på motivering, som föreligger för den absoluta majoriteten av de framställda invändningarna.