IVAR NYLANDER. Das kirchliche Benefizialwesen Schwedenswährend des Mittelalters. Lund 1953. (Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Ser. I. Rättshistoriskt bibliotek. 4.)

 

    Den medeltida rättshistorien präglas som bekant av en spänning mellan inhemsk och kanonisk rätt. Denna spänning gör sig gällande på de mest skilda områden av rättslivet och är tydligt iakttagbar även i Sverige. Ett sådant område var frågan om privilegium fori, vari kyrkan förde segslitna förhandlingar med världsliga myndigheter. Inom testamentsrätten gjorde sig samma dragkamp gällande mellan andligt och världsligt. Vid tillsättning av kyrkliga ämbeten tillämpades icke samma principer i de båda rättssystemen.
    Även i ekonomiska spörsmål uppstod stundom spänning mellan inhemsk och kanonisk rätt. I sin gradualavhandling »Das kirchliche Benefizialwesen» har IVAR NYLANDER behandlat dylika problem. Förf.har bemödat sig om att göra jämförelser mellan medeltida svensk och kanonisk rätt just i ekonomiska spörsmål. Tidsperioden omfattar 1200-talet och första hälften av 1300-talet Som lämplig slutpunkt tar förf. tillkomsten av Magnus Erikssons landslag. Som bekant innehöll denna icke någon kyrkobalk, varför upplandslagens kyrkobalk på sedvanerättslig väg kom att gälla som lag under senmedeltiden. Med hänsyn till stoffets storlek är denna begränsning i tiden välmotiverad, ehuru en fortsatt undersökning givetvis är synnerligen önskvärd. Källmaterialet utgöres av de svenska landskapslagarna samt gängse kanoniska

rättskällor. Förf. har flitigt utnyttjat det även ur rättshistorisk synpunkt värdefulla material, som finns i diplomatariet och synodalstatuterna.
    I ett inledande kapitel behandlar förf. de allmäneuropeiska rättsliga förhållandena, vilka utgöra bakgrunden till situationen i Sverige. Ehuru den kanoniska rätten i princip hade antagits, levde gamla åskådningar alltjämt kvar i kontinentens rättsliga praxis. Då de kontinentala influenserna vanligtvis nådde Sverige över Danmark, lämnar förf. en kort redogörelse för de danska rättsförhållandena.
    Nästa kapitel behandlar den kyrkliga egendomen. Häri kommer förf. också in på tillsättning av kyrkliga ämbeten. Genom beslut på fjärde laterankonciliet 1215 fastställdes som regel att biskop tillsättes av domkapitlet antingen per inspirationem, per compromissum eller per scrutinium. Förf. konfronterar nu denna bestämmelse med de svenska rättskällornas praxis, främst äldre västgötalagens bestämmelse, som avspeglar gamla nationalkyrkliga förhållanden. Enligt denna lag sker val genom konung och folket, varefter följer kunglig investitur. Under 1200-talet blev dock det kanoniska valsättet genom domkapitlet alltmera det förhärskande tillvägagångssättet.
    Förf. ägnar de kyrkliga egendomsfrågorna en grundlig genomgång och tager härvid hänsyn till såväl domkyrkorna som mindre kyrkor. Det omfattande aktmaterialet redovisas noggrant. Stundom ger framställningen måhända alltför mycket intryck av uppräkning. Förf. lämnar många viktiga upplysningar, som äro av stort värde även utanför den egentliga rättshistorien. Framställningen om kyrkobyggnad ger sålunda den rättsliga bakgrunden till många liturgihistoriska spörsmål, såsom consecratio ecclesiae.
    En utmärkt redogörelse lämnas för det kyrkliga tiondet. Förhållandena i Sverige utgöra en kompromiss mellan tvenne utländska system, nämligen det kontinentala med uppdelning av tiondet på fyra och det engelska med uppdelning på tre mottagare. Enligt de svenska landskapslagarna skulle tiondet fördelas på i huvudsak följande sätt: Prästen erhöll 1/3 medan de övriga 2/3 delades mellan biskop, församlingskyrka och de fattiga. Förf. ger så en intressant redogörelse förtiondeinstitutionens utveckling och variation i de svenska stiften. Ensådan noggrann redogörelse är av utomordentlig betydelse även förförståelsen av efterreformatoriska förhållanden. Den kyrkliga ekonomien efter reformationen fortlöpte ju i många avseenden i de gamla fårorna.
    Förf. berör även andra inkomstkällor än tiondet. Till dessa höra de inkomster, som biskoparna erhöllo vid kyrkoinvigningar och visitationer. Även här utgör framställningen en god bakgrund för liturgihistorien. Emedan ingen svensk medeltida handbok med formulär för biskopliga förrättningar är bevarad till eftervärlden, måste liturgihistorikern glädja sig över sådana upplysningar angående liturgien, som kunna utvinnas ur det rättshistoriska källmaterialet. Även avgifter för andra förrättningar klargöras. Många av dessa bestämmelser fingo en vittgående betydelse för kyrkolivet även efter reformationen.
    Avhandlingens värde måste naturligtvis först och främst ses ur rättshistorisk synpunkt. Förf. har behandlat en mycket intressant och vik-

tig period inom svensk rättshistoria, nämligen mötet mellan de båda stora medeltida rättssystemen och detta mötes konsekvenser för den kyrkliga ekonomien. Förf. har utnyttjat det omfattande källmaterialet och förmått utvinna värdefulla riktlinjer och synpunkter.
    Givetvis har avhandlingen även det största intresse för kyrkohistorikern. En noggrann kännedom om den kanoniska rätten liksom de inhemska rättskällorna är en nödvändig förutsättning för att över huvud förstå det medeltida fromhetslivet. Genom att förf. även är teolog av facket har kyrkohistoriska synpunkter givetvis ännu bättre kunnat komma till sin rätt. Såsom tidgare framhållits är avhandlingen även  liturgihistoriskt intresse, emedan den ger den nödvändiga kyrkorättsliga bakgrunden till att förstå många liturgihistoriska spörsmål.

Hilding Johansson