Skärpta bestämmelser om domares bisysslor.
D. 19 febr. i år ha utfärdats kungörelser om tillägg till, resp. ändring i domsagostadgan, arbetsordningen för rikets hovrätter och andra författningar rörande arbetet vid våra domstolar (SFS nr 27—31). De nya bestämmelserna, som redan trätt i kraft, reglera domares och andra lagfarna befattningshavares vid domstol rätt att utöva verksamhet vid sidan av tjänsten. De skola gälla vid sidan av de föreskrifter i samma ämne, som finnas bl. a. i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar).
Frågan om utfärdande av närmare föreskrifter rörande domares bisysslor togs upp inom justitiedepartementet i anledning av vissa omständigheter, som kommit fram i den uppmärksammade rättegången mot rådmannen Folke Lundquist. Det hade befunnits att Lundquist under en följd av år bedrivit en omfattande ekonomisk verksamhet, som därtill varit av en art, som uppenbarligen icke anstår en domare. Vad som väckte särskild uppmärksamhet var bl. a., att gällande bestämmelser om bisysslor icke träffade denna verksamhet. Med anledning härav utarbetades under försommaren 1953 inom justitiedepartementet en PM med förslag till skärpta bestämmelser om domares bisysslor (stencilerad). Förslaget remissbehandlades därefter i vanlig ordning och har sedan överarbetats inom departementet.
Bestämmelser om rätt att inneha bisysslor ha hittills funnits, såvitt rör statliga domare, främst i 6 och 7 §§ Saar samt för domare vid rådhusrätt i 9 § KK d. 31 okt. 1947 med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat. För vissa städer finnas särskilda regler. Ett utmärkande drag för bestämmelserna i Saar och 1947 års kung. är, att de begränsa befattningshavares rätt att utöva verksamhet i annans tjänst eller eljest för annans räkning. De taga däremot i allmänhet icke sikte på det fall, att en domare ägnar sig åt sysslor i egen regi, t. ex. driver en affärsrörelse.
I PM framhölls, att Lundquistaffären visat, att det framstod som angeläget att komplettera gällande föreskrifter med regler, som kunde täcka även verksamhet i egen regi. Det intresse man härvid ville värna, anfördes det vidare, var domartjänstens integritet.
De nya reglerna borde enligt PM täcka två i viss mån olikartade si-
tuationer. Dels kunde det över huvud taget icke anses lämpligt, att en domare drev en privat verksamhet av stor omfattning. Dels måste man fordra, att en domare avhöll sig från verksamhet, som — utan att falla in under särskilt straffbud — var moraliskt klandervärd eller av tvivelaktig natur och alltså ägnad att fläcka domarens anseende och sätta förtroendet för domstolarna i fara. Även härutöver kunde inskränkningar erfordras. Det kunde t. ex. icke vara lämpligt, att en domare drev advokatverksamhet. I PM föreslogs för den skull, att det skulle vara en domare förbjudet att själv eller genom annan driva verksamhet, som var av den omfattning, att den kunde inverka hinderligt för utövandet av hans tjänst, eller av sådan art, att den måste anses oförenlig med hans ställning som domare. Det skulle vidare vara en domare förbjudet att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs eller att själv eller genom annan mot ersättning tillhandagå allmänheten med utförande av juridiska eller liknande uppdrag.
Bestämmelserna, som föreslogos skola upptagas i en särskild författning, borde enligt PM bliva tillämpliga på innehavare av tjänst såsom lagfaren domare vid allmän domstol — härmed åsyftades i huvudsak endast ordinarie domare — samt vidare på regeringsråd och vattenrättsdomare.
Förslaget blev under remissbehandlingen utsatt för en ingående och delvis häftig kritik. Från två håll — advokatsamfundet och svenska stadsförbundet — hävdades, att betydligt mera vittgående regler voro erforderliga. Flertalet andra remissinstanser gjorde däremot gällande, att de föreslagna bestämmelserna innefattade alltför stora intrång i domarens privatliv eller att de eljest voro olämpliga.
En ofta återkommande anmärkning var, att bestämmelserna voro av den natur, att de borde gälla för alla statstjänstemän och icke allenast för domare; med den föreslagna begränsningen till domare kunde man föranledas att tro, att det icke var något att erinra emot att andra tjänstemän t. ex. drevo verksamhet, som inverkade hindrande på deras tjänst. Faran för dylika, givetvis icke avsedda, e-contrarioslut har man vid den slutliga utredigeringen av bestämmelserna sökt undanröja genom att inplacera reglerna i arbetsordningarna för respektive domstolar. En sådan placering av de särskilda bisysslebestämmelserna överensstämmer också med vad som eljest är brukligt. En följd av omredigeringen har blivit, att bestämmelserna icke kunnat göras tillämpliga på Högsta domstolens och Regeringsrättens ledamöter; dessa domstolar sakna ju arbetsordningar. Man bör emellertid observera, att på grund av de särskilda ansvarsreglerna i 101 § regeringsformen en bisysslebestämmelse under alla förhållanden icke kan få annan än deklaratorisk innebörd för justitierådens och regeringsrådens del.
Den ursprungliga tanken att låta regleringen omfatta i huvudsak endast ordinarie domare har frångåtts. De nu utfärdade bestämmelserna avse samtliga lagfarna befattningshavare, såväl domare som andra tjänstemän, vid allmän underrätt, vattendomstol, hovrätt och nedre justitierevisionen. Även vattenrättsingenjörer ha medtagits. För icke lagfarna rådmän ha utformats mindre långt gående bestämmelser.
Åtskillig kritik riktades under remissbehandlingen mot förslagets vaga utformning. De erinringar som framställts ha till stor del beak-
tats. Förbudet mot verksamhet till hinder för tjänsten har sålunda omformulerats så, att det avser drivandet av förvärvsverksamhet, som är av den omfattning att den kan antagas inverka menligt på utövandet av vederbörandes tjänst. Inom Högsta domstolen och Regeringsrätten hade framhållits som en brist, att det föreslagna förbudet mot olämplig verksamhet endast behandlade »verksamhet» men lämnade åsido olämpligt handlande utom tjänsten i andra fall. Bestämmelsen har vid den slutliga utredigeringen utformats så, att den upptar förbud för befattningshavare att inlåta sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses oförenligt med en domares ställning. Även enstaka transaktioner falla därunder.
Det föreslagna stadgandet om förbud för domare att mot ersättning tillhandagå allmänheten med utförande av juridiska eller liknande uppdrag var hämtat från 9 § 3 mom. ovannämnda kung. d. 31 okt. 1947. Åtskilliga remissinstanser framhöllo att stadgandets innebörd var oklar. Bl. a. anfördes, att stadgandet visserligen icke lade hinder i vägen för en domare att mottaga något eller några enstaka uppdrag men att det var tveksamt hur långt domaren härvid fick gå. Nedre justitierevisionen framhöll, att det skulle vara ur allmän synpunkt olyckligt, om en domare, som anlitats i lagstiftningsuppdrag, skulle vara förhindrad att på begäran avgiva utlåtanden rörande lagstiftningens tillämpning i särskilda fall. Inom Regeringsrätten anmärkte regeringsrådet HEDFELDT, att förbudet borde begränsas till sådant som kunde betecknas som »verksamhet», med det drag av upprepning, av vanemässighet som låg i detta ord. Dessa och andra erinringar ha föranlett att stadgandet omformulerats så, att det i slutligt skick omfattar förbud mot idkande av advokatverksamhet. Härunder faller uppenbarligen icke mottagandet av enstaka uppdrag som boutredningsman, testamentsexekutor, förmyndare eller dylikt. Ej heller kan det anses förbjudet att tillhandagå med sådana yttranden, som nedre justitierevisionen omförmält.
De föreslagna förbuden mot att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs ha fått utgå. Det framhölls under remissbehandlingen, att det understundom kunde vara önskvärt, att rättens ombudsman hade de särskilda kvalifikationer, som en domare kunde förutsättas besitta. Att en domare skulle åtaga sig uppdrag som konkursförvaltare ansågs åter knappast vara ett praktiskt fall.
De nya bestämmelserna upptaga, lika litet som de i Saar inskrivna, någon särskild straffsanktion. En överträdelse av förbudet mot bisysslor innefattar nämligen ett åsidosättande av vederbörandes tjänsteplikt och medför förty straff enligt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel (jfr från tillämpningen av äldre rätt NJA 1938 s. 238).
Tolkningen av de nya bestämmelserna kan naturligtvis bereda svårighet i gränsfall. En viss ledning torde emellertid kunna hämtas av de omständigheter under vilka bestämmelserna tillkommit.
Ulf Lundvik