PSYKIATRISKA SYNPUNKTER PÅ VÅRDNADEN OM BARNEN EFTER SKILSMÄSSA

 

AV ÖVERLÄKAREN, DOCENTEN BO GERLE

 

För jurister och psykiatrer är det ett välbekant faktum, i hur hög grad alla former av splittrade hem innebära försämrade uppväxtförhållanden för barnen. Många missanpassningar i samhället liksom åtskilliga av allmän disharmoni präglade insufficienser ha sin upprinnelse i ett på något sätt skadat familjeliv i barndomshemmet. Det är därför helt naturligt, att vi alla, då vi å ämbetets vägnar i samband med ett skilsmässomål medverka till uppkomsten av ett splittrat hem, äro synnerligen angelägna om att så långt som möjligt minska skadeverkningarna för barnen. Å andra sidan kunna vi ej intaga den ståndpunkten att överhuvud taget ställa oss avvisande till skilsmässor. I allt för många fall förbittras människors liv av ständiga, mer eller mindre dramatiska slitningar mellan ett par äkta makar eller skiljas två individer inom äktenskapet av den oöverstigliga mur, som bristande känslokontakt kan bygga mellan människor, som äro varandra psykiskt helt olika. Att också barnen känna denna disharmoni, denna avsaknad av normala känslorelationer, framgår med stor tydlighet bl. a. i många självbiografier. Ej sällan blir skilsmässan en psykiskt hygienisk åtgärd av största betydelse. Den kan, om den kommer till stånd i tid och under lämpliga former, rädda till ett harmoniskt liv två människor, som äro på glid mot insufficiens och olycka.
    Vi måste alltså betrakta skilsmässorna som tillåtliga och i en del fall oumbärliga. Det är i detta sammanhang av intresse att taga del av uppgifterna i en undersökning, som utförts av den schweiziske psykiatern CARL HAFFTER över skilsmässobarn och deras förhållanden.¹ Han påvisar bl. a. att av 100 på måfå uttagna äkta par, som erhållit skilsmässa, endast 30 kunde betecknas som psykiskt fullvärdiga. Alla de övriga uppvisade någon form av mer eller mindre framträdande psykisk sjukdom eller abnormitet hos endera eller båda makarna. För den, som arbetar bland psykiskt sjuka, alkoholister eller kriminella är det en alldaglig erfarenhet, att inom äktenskapet ofta göra sig gällande symtom eller karaktärsdrag, som kanske ej framträda så mycket utåt i samhället och som kanske i det längsta hemlighållas av de övriga familjemedlemmarna, antingen av lojalitet eller av fruktan för repressalier.
    När en skilsmässa skall komma till stånd, gäller konflikten tre parter: mannen, hustrun och barnen. Alla tre ha sin rätt att fordra, icke minst barnen. Tyvärr har man ett intryck av att denna tredje part,

 

Föredrag hållet vid årsmöte med Föreningen Sveriges stadsdomare i Malmö d. 8 maj 1953.
¹ Kinder aus geschiedenen Ehen, Bern 1918.

som i allmänhet ej själv kan föra sin talan, ofta kommer i efterhand. Jag vet inte, om gestaltningen av 11 kap. GB skall anses vara signifikativ i detta avseende. Men nog stöter det mig, att sedan möjligheterna för erhållande av äktenskapsskillnad genomgåtts och ingående uppmärksamhet ägnats åt bestämmelser angående bodelning och penningunderhåll, alltså sedan alla de ekonomiska angelägenheterna ordnats, då först kommer, i 27 §, hänvisningen till föräldrabalken, där frågorna rörande vårdnaden om barnen regleras.
    Samma tendens möter man ej sällan hos makarna vid en skilsmässa, den ängsliga uppmärksamheten på pengarna och först sedan frågan om barnen. Dessa borde väl ändå stå i förgrunden. Man borde samtidigt som man längtar efter att slippa en olämplig eller obekväm äktenskapspartner eller efter att få förena sig med någon annan, av affekterna omfattad person allvarligt överväga, vad upplösningen av äktenskapet betyder för den part, som därigenom mer eller mindre förlorar sin trygghet och sitt ankarfäste. Prof. STURE SIWE har riktat ett ljungande »J'accuse» mot samhället, som ej tillräckligt verksamt skyddat barnens rätt vid bl. a. skilsmässor.¹ Han skriver:
    »Man frågar sig med oro, om samhället här verkligen gör allt för att hävda barnens rätt. Det torde finnas få tillfällen, då barnen så bli medel för köpslagan och hot, tillhyggen skulle man vara frestad att säga, som vid dessa olyckor. Beskyllningar och påtryckningar föregå processen — och ej alltid hålles barnet utanför. Till slut kommer man kanske överens — och domstolen stadfäster överenskommelsen, 'om ej hänsyn till barnet uppenbart annat kräver'. Eller man kommer ej överens, och domstolen skall döma i enlighet med vad barnets intresse fordrar. Sådan är lagen. Men praxis är tyvärr ännu en annan.»
    När frågan om vem som skall ha vårdnaden om barnen blir aktuell, brukar i allmänhet den regeln tillämpas, att modern, om hon ej äro lämplig därtill, skall ha vårdnaden om alla eller åtminstone de flesta barnen. Haffter stöder i sin tidigare nämnda undersökning denna praxis. Han anser sig i sitt material kunna utläsa, att det gått bäst i de fall, där modern blivit vårdarinna. Detta tillvägagångssätt skulle enligt honom bäst motsvara barnens önskningar, vilket visar sig bl. a. däri, att det efteråt skett färre övergångar av barn från modern-vårdnadshavaren till fadern än tvärtom. Rent praktiskt är naturligtvis modern i allmänhet bättre skickad att tillgodose barnens timliga välfärd och sköta deras uppfostran i det dagliga livet. Hon har ju i de flesta fall tidigare varit den, som sysslat mest med barnen. Skall fadern taga hand om dem, bli de ofta mer eller mindre överlämnade åt någon hushjälp och det kommer då in ett främmande moment i deras liv. Situationen blir ibland bättre, om fadern gifter om sig, men ofta kunna barnen få mycket svårt att anpassa sig i denna nya situation och visa ej sällan trots och andra protestreaktioner. Modern ingår, enligt Haffter, ej så ofta nytt gifte och det blir därför en bättre kontinuitet och en fastare tradition i detta hem än i dem, där fadern med hjälp av annan person skall vidmakthålla hemmet. En stor svårighet för den frånskilda modern och hennes barn är den försämrade ekonomiska ställningen, vilken i sin tur leder till en försämrad socialposition och för barnen försvårar möjligheterna för utbildning och

 

¹ Barnets ställning i samhället, Lund 1944.

livsstart överhuvud taget. Man kan vidare iakttaga, att den frånskilda modern ej sällan av olika orsaker visar bitterhet mot sin tidigare make och inför den nya situationen och att detta lätt smittar av sig på barnen.
    Siwe är beträffande moderns betydelse som vårdarinna av en helt annan uppfattning än Haffter och säger:
    »Enligt en gammal, hos män — och särskilt allvarliga män — ej ovanlig uppfattning, är modern av naturen särskilt lämpad att ge hem och förståelse åt barn. I enlighet med denna uppfattning tilldömes modern nära nog schablonmässigt vårdnaden. Nu är det emellertid ett förhållande, som man mer än en gång som läkare har tillfälle att konstatera, att modern ofta lägger i dagen en ytlighet och en bristande mognad, som gör henne föga lämpad som uppfostrare.»

 

    Siwe ser alltså i betydligt högre grad möjligheten att låta fadern taga hand om barnen och påstår sig ha erfarenhet av att denna lösning många gånger befunnits fungera utmärkt. Men han går ändå längre, när han säger:
    »Jag är övertygad om, att min erfarenhet så småningom kommer att delas av allt flera och leda till en ändrad praxis, en praxis, som utan hänsyn till vuxna, ur stånd att ens för barnens skull leva samman, låter barnets rätt till bästa utvecklingsgrund få ensam avgöra vårdnadsfrågan, även om man därvid i stigande grad får låta det gå till tredje man.»

 

    I ett hänseende äro Haffter och Siwe fullständigt eniga: man bör ej spränga en syskonskara och fördela den mellan föräldrarna. Haffter har i sitt material kunnat konstatera, att barnen efteråt mycket beklagat, att de blivit skilda åt och mellan de sålunda åtskilda syskonen uppstår antingen en bristande affektiv kontakt eller också en fientlig inställning, då de taga parti, var och en för sin part av föräldrarna. Han anser en sådan uppdelning vara en framtvingad lösning, när egentligen ingen av föräldrarna är lämplig som uppfostrare. Siwe uttalar:
    »Alldeles speciellt bör barnets rätt mera beaktas i så måtto, att en syskonkrets ej sprängs och en uppdelning av densamma sker mellan föräldrarna. För framtiden spelar dock syskonens sammanhållning, grundad under barnaåren, en så stor roll, att den är värd större beaktande än nu vanligen ägnas densamma.»

 

    Även när det gäller lösningen att låta barnen alternera mellan föräldrarna ställa sig dessa bägge läkare avvisande. Siwe talar om en grymhet mot barnet, som det ofta själv protesterar emot, »men själv har barnet ingen rätt i sådant fall». Haffter vill gå så långt, att han, även om han därvid kommer i konflikt med lagen, vill avråda från besök hos den av föräldrarna, som barnet ej vårdas av. Det är också ett känt faktum, att sådana besök ej sällan leda till svåra konflikter mellan barnet och t. ex. modern, som har vårdnaden om det, när barnet vid besök hos fadern blir överhöljt med gåvor, får roa sig av hjärtans lust och kanske samtidigt får inympade en hel del föreställningar och upplysningar om modern, som i fortsättningen störa harmonin i dennas hem. Tyvärr är det ej heller ovanligt med spioneri och utfrågning, som antingen plågar barnet och leder till revolt eller som förmått barnet att redan tidigt ägna sig åt ett hemlighetsmakeri och en oärlighet, som i vanliga fall äro barn främmande.
    Skillnaden mellan Haffters och Siwes uppfattning om lämpligheten av att i första hand låta modern få vårdnaden kan kanske till en del

förklaras genom olikheter i erfarenhetsmaterialet. I Schweiz torde ännu antalet yrkesarbetande gifta kvinnor vara förhållandevis lägre än i Sverige. Och i ett äktenskap där båda makarna arbeta utom hemmet, blir moderns roll av övervakare och uppfostrare av barnen ej så utpräglad. Jag är dock ganska övertygad om att modern i de flesta fall blir den bästa uppfostrarinnan under barndomen. Men man glömmer ofta, att de vid skilsmässotillfället kanske små och lättskötta barnen växa upp till pojkar och flickor, som ställa större krav på kraftfullhet och auktoritet än vad modern kanske då kan prestera.
    Min egen inställning till dessa frågor närmar sig mest Siwes i så måtto, att jag anser, att man måste stå så obunden av sedvänja och praxis som möjligt. De allra största hänsyn måste tagas till de olika personliga faktorerna i avgöranden som dessa. Man kan ej räkna med, att de två makar, som skola skiljas, äro i sådan psykisk balans, att de kunna handla adekvat och taga ställning till händelseförlopp långt fram i tiden. Alltför ofta får man bevittna primitivt prestigehävdande inställningar, »han skall då minsann inte få hand om barnen», och så genomdrives ett krav med stöd av lag och sedvänja, men redan efter kort tid är vederbörande trött på det hela, när den grå vardagens bekymmer och svårigheter hopa sig, och är då kanske beredd till en större eftergift, något som givetvis ingalunda är nyttigt för barnen. I andra fall användas i stridens hetta betydligt farligare och fulare tillhyggen, man beskyller motparten för att vara psykiskt sjuk och drar fram allehanda episoder från striderna i hemmet, ej sällan åberopande barnen som vittnen. Undersöker man närmare ett sådant påstående, finner man som kärna i den förmenta psykiska sjukdomen en lindrig eller måttlig avvikelse från genomsnittet i något avseende, vilken avvikelse förstorats i samband med konflikten och kanske någon gång lett till en övergående kollaps eller dramatisk insufficiensepisod. Jag vill i detta sammanhang understryka, hur viktigt det är att minnas, att vi människor äro olika varandra på många sätt utan att man därför har anledning eller rätt att stämpla någon som psykiskt sjuk eller abnorm.
    Vid bedömningen av de olika kontrahenterna vid avgöranden som dessa har man stort gagn av SJÖBRINGS konstitutionsteori. Det är ej blott av värde, att man kan samla olika drag i primärpersonligheten till mera sammanhängande reaktionstyper utan man är även väl medveten om, att det gäller normala variationer av allmänmänskliga egenskaper, vilka visserligen kunna åstadkomma tämligen uppseendeväckande reaktioner men därför ej behöva innebära en allvarligare psykisk sjukdom. Man kan också genom en sådan analys bättre förstå, hur två makar komma i konflikt med varandra och kanske även, hur man skall komma fram till en lämplig lösning, som båda acceptera och som blir tillfredsställande även för den part, som bör stå i centrum för uppmärksamheten, barnen. Det är mycket förståeligt, om dagliga konflikter uppstå mellan å ena sidan en subsolid, välbegåvad kvinna med hennes rörlighet, hennes litet fladdrande initiativrikedom, behov av omväxling och umgänge, tendens till slarvighet, ombytlighet och kanske väl fantasirik behandling av upplevelser och erfarenheter och å andra sidan en sammanbiten supersolid och subvalid man med hans

tungrodda noggrannhet och svårrörda psykiska verksamhet, som är vanebunden och kanske litet tvångsmässigt bisarr. I en skilsmässosituation som denna kan det vara kvinnan, som är den »felande» och som kanske vid ett eller flera tillfällen uppträtt på ett obalanserat sätt, så att mannen anser sig ha anledning att beteckna henne som sjuk och olämplig att uppfostra barnen. Men behöver hon vara det? Ingalunda. Befriad från den press, som äktenskapet utövat på henne, kan hon snabbt lugna sig och samla sig inför de nya uppgifterna. Hon kommer aldrig ifrån sin konstitution, men hon kan komma ur sin insufficiens. Sådant är viktigt att hålla i tankarna. Jag har haft tillfredsställelsen att vid ett skilsmässomål kunna framföra dessa synpunkter beträffande ett par kontrahenter av ovan beskrivna typ, där domstolen och sedan även högre rätt tillerkände modern vårdnaden om barnen, något som jag fortfarande är övertygad om var den riktigaste lösningen.
    Många gånger får man emellertid akta sig för hastiga slutsatser om lämpligheten. Om vi t. ex. ha en substabil och något subkapabel kvinna med hela den hjärtevarma moderskärlek med lätt primitivt inslag, som en sådan individ kan erbjuda, så kan hon otvivelaktigt göra intryck av att vara den av föräldrarna, som utan tvekan är bäst lämpad att handha vårdnaden om barnen. Men vårdnad om barn är ej blott att pyssla om småbarn utan även att planera och ordna med vidare fostran och utbildning. Och då kan det hända, att denna mor genom sin bristfälliga intellektulla utrustning ej förmår överblicka barnets anlag och möjligheter. Antingen kan hon i ängsligt ambitiös ärelystnad driva barnet för långt i studier och arbete eller också motsätta sig dess strävan och förhindra en utveckling, som andra människor tillråda, men som för modern medför en fruktan, att hon skall mista det hon älskar mest på jorden. En mera kylig men klarsynt fader hade löst problemet och på så sätt givit barnet större möjligheter till lycka.
    Det är av vikt att ej nöja sig med en bestämning av föräldrarnas psykiska konstitution och dess betydelse för deras reaktioner på tidigare svårigheter och den aktuella pressande situationen. Det inträffar då och då, att någon av föräldrarna uppvisar en lesionell, av organisk hjärnskada beroende sjukdom, som kan ha framträtt tydligt sista tiden och kanske blivit anledningen till skilsmässoförhandlingarna. Med hänsyn till detta tillstånd måste kanske vederbörande anses olämplig att för tillfället handha vårdnaden om barnen, men efter ett tillfrisknande kan hindret vara avlägsnat; i sådana fall måste man därför enligt min mening söka uppskjuta avgörandet. Det är ej blott oklokt utan även mot den sjuke eller den sjuka hänsynslöst och grymt att fråndöma vederbörande vårdnaden. Ej sällan kan man efter ett sådant förfarande iakttaga en försämring av den psykiska sjukdomen, som eljest skulle ha kunnat bli kortvarigare.
    Om det alltså är viktigt att taga hänsyn till föräldrarnas psykiska egenskaper och hälsotillstånd, så är det av ej mindre betydelse att komma underfund med, hur barnen äro beskaffade. Vi måste ha klart för oss, att vi redan hos barnen på ett övertygande sätt kunna spåra konstitutionella särdrag och få en uppfattning om personlighetstypen. När det gäller att försöka avgöra, vem av föräldrarna som barnen bäst

passa ihop med, spela barnets egenskaper en mycket viktig roll. Det finns små säkra bytingar, som gå ostörda genom prövningar och svårigheter och få föga märken av stridigheterna mellan föräldrarna. De kunna rent av utgöra ett stöd för en mor, som får hand om dem och som kanske av och till har svårt att orka med de problem, som dyka upp. Det finns å andra sidan utpräglat subvalida barn, som osäkra, ängsliga och lättirriterade behöva just den miljö och den form av föräldraomsorger, som de redan på ett tidigt stadium funnit nödvändiga för att de skola kunna känna sig tillfreds. Man måste försöka sätta sig in i barnens situation och leva sig in i hur de känna och hur de se på framtiden.
    När man får i uppdrag att undersöka barn i skilsmässomål, får man ett mycket starkt intryck av vilken allvarlig uppgift man åtagit sig. Bara det allvar och den ängsligt kritiska blick, som man möter vid första sammanträffandet, visar så tydligt, vad detta avgörande skall betyda för barnet och hur väl det själv känner detta. Får man sedan en riktig kontakt, känner man den stora tillfredsställelsen att ha nått problemets kärnpunkt och kan taga ställning med utgångspunkt i det enda riktiga — barnets berättigade intressen. Som sakkunnig hade jag en gång att göra en sådan undersökning och mötte en begåvad 8-åring, som växt upp i en miljö, som han ej ville lämna. Hans föräldrar hade skilts på ett mycket tidigt stadium, modern gifte efter en tid om sig och pojken följde med henne till hennes nya hem. Modern blev sedan sinnessjuk och skilsmässa kom till stånd mellan henne och hennes andre man, varvid pojken stannade hos denne även sedan han gift om sig med en annan kvinna. Varken fosterfadern eller hans nya hustru kunde betecknas som helt vanliga människor, men pojken hade ett gott hem hos dem och trivdes utmärkt där. När så hans verklige fader efter några år började göra anspråk på att få taga hand om pojken,ville fosterföräldrarna ej släppa honom. Pojken själv avvisade med lugna och rediga argument faderns anspråk och hävdade, att han ville stanna i det hem han hade. Mitt utlåtande blev, att pojken borde få stanna och att han rent av skulle kunna taga skada av en förflyttning till fadern. Vederbörande rådhusrätt följde mitt utlåtande liksom sedermera även hovrätten. Jag är alltså böjd att i den mån det tjänar barnets intressen följa Siwes linje och rekommendera annan vårdnad ände naturliga föräldrarnas.
    Jag vill ännu en gång betona nödvändigheten av att man så noggrant som möjligt utreder och jämför den psykiska beskaffenheten hos föräldrar och barn och att man i hög grad utnyttjar lagens tänjbarhet, allt i syfte att bereda barnen bästa möjliga framtid. Men hur skall man kunna åvägabringa en sådan djuplodande psykiatrisk-psykologisk analys? Jag vill här återkomma till ett önskemål, som jag framställt vid många tidigare tillfällen. Dess ena del är, att psykiatrisk sakkunskap skall anlitas i så stor utsträckning som möjligt, så snart anledning härtill på något sätt kan föreligga. Jag tyckte mig vid ett studiebesök i Schweiz för ett par år sedan finna, att man vid skilsmässoprocesser i mycket stor utsträckning anlitade psykiatrer för utredningsuppdrag och att man var nöjd med resultatet av detta handlingssätt. Andra delen av mitt önskemål är, att dessa utredningar av psykiatriskt sko-

lade läkare få formen av sakkunnigeuppdrag av rätten att undersöka både föräldrarna och barnen. Så som det nu är hos oss, förekommer det alltför ofta en läkartvekamp av i mitt tycke högst olycklig art. Som engagerad av ena parten har man trots sina bemödanden att utföra ett fullt opartiskt arbete aldrig riktiga möjligheter att nå fram till en tillräcklig kännedom om båda föräldraparterna och barnen. Jag har vid olika tillfällen uppträtt inför rätta efter att ha undersökt en av föräldrarna och ett eller alla barnen. Jag har haft min bestämda uppfattning om lämpligheten hos den part, som jag känner. Men andra parten känner jag ej till och även om hans eller hennes uppträdande inför rätta eller erhållna upplysningar ge mig en ganska bestämd bild av vederbörande, anser jag mig förhindrad att uttala mig om honom eller henne. Hade jag som sakkunnig haft tillfälle att tala ingående med båda parterna, hade jag befunnit mig i en annan och betydligt mera tilltalande situation. Min utsago hade på så vis även fått större värde för rätten. Jag vet, att denna min uppfattning ej delas av alla psykiatrer. KINBERG har sålunda i ett nyutkommet arbete¹ hävdat, att just uppträdandet av två av de olika parterna engagerade psykiatrer kan bidraga till en vidgad syn på problemen och åstadkomma en mera omfattande och därför mera givande utredning. Jag är ej blind för värdet i detta argument men är i varje fall personligen betydligt mera tilltalad av funktionen som sakkunnig med uppdrag att efter allas hörande lösa min uppgift efter bästa förmåga. Min strävan blir att i första hand söka sätta mig in i barnens situation och utgående därifrån genom analys av konflikten och de i konflikten inblandades psykiska beskaffenhet söka nå fram till en lösning, som bereder barnen minsta möjliga skada och största möjliga lycka.

 

¹ Lagen och de psykiskt sjuka, Sthm 1953.
20—547004. Svensk Juristtidning 1954.