Ur nordiska tidskrifter 1954.
    Förvaltningsrättslig tidskrift. H. 1. R. NYMAN, Länsstyrelserna och frihetsberövandena, s. 1—20.
    Juristen. Nr 16—17. TYGE HAARLOV, Psykologisk afmagnetisering af borneværnet, s. 153—155.
    Juristnytt. Nr 6. CARL SVENNEGÅRD, Aktuella domarfrågor, s. 114—117. Nr 8. CARL SVENNEGÅRD, Nådeförfarandet, s. 153—155.
    Nordisk Försäkrings Tidskrift. H. 2. JAN HELLNER, Några kritiska punkter i den svenska försäkringsavtalslagen, s. 97—109. — N. SKRIVER SVENDSEN, Er der behov for indförelse af selvrisiko i ansvarsforsikring, s. 110—122. — VÄINÖ VIHMA, Om försäkringsagentens rättsliga ställning med särskilt beaktande av i vilken grad hans uttalanden förplikta försäkringsgivaren, s. 133—146. — ERIK LINDMAN, Förmånstagareförordnandet vid pensionsförsäkring med utbetalning under visst antal årefter försäkringstagarens död (garanti), s. 147—160.
    Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab. H. 1. KURT STILLSCHWEIG, Om straffansvar vid brott i rus, s. 7—18. — ERIK KIØRBOE, Kriminalitet blandt epileptikere, s. 35—47. — TOINI HONKANEN, Kastreringsfrågan i lagskipningens ljus, s. 49—53.— KNUT SVERI, California Youth Authority, s. 53—64.
    Sociala meddelanden. Nr 3. GUNNAR MYRDAL, Social teori och socialpolitik. II,s. 131—140. Nr 4. GUNNAR MYRDAL, Social teori och socialpolitik. III, s. 211—223. — GUNNAR LUNDQUIST, Socialvård och psykiatrisk vård, s. 230—233. —INGEBORG DÄNHARDT, Ersättning för skador vållade av elever vid ungdomsvårdsskolor, s. 234—239.
    Statsvetenskaplig tidskrift. H. 1. HENRIK A. OLSSON, Ett grundlagsstridigt uppskovsförfarande vid riksdagarna 1810—1815, s. 41—50.
    Svensk skattetidning. H. 2—3. K. G. A. SANDSTRÖM, Om inkomstbeskattning avoskift dödsbo samt delägare däri, s. 7—51.
    Svensk sparbankstidskrift. H. 3. PETER WESTERLIND, Den nya tomträttslagstiftningen, s. 97—108.
    Svensk tidskrift. H. 2. JOHN CULLBERG, Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning», s.65—74.
    Svenska stadsförbundets tidskrift. Nr 4. THORE GRÖNQVIST, Nykterhetsvårdens omfattning i olika städer 1951, s. 95—99.
    Tiden. Nr 4. DAVID MATTISSON, Alkoholisterna och samhället, s. 212—218.
    Tidskrift för Sveriges advokatsamfund H. 1. RUDOLF AHLGREN, Om måls förberedande i hovrätt, s. 3 —14. — Till tolkningen av begreppet god advokatsed, s. 20—50.
    Ugeskrift for Retsvæsen. Nr 12. STIG JØRGENSEN, Trediemands Ret og Udlæg i Løsore, s. 106—115. C. H.

 

    Om släktskapsbevisning inför rikets högsta domstol år 1562.
    Under en tid, då kyrkoböcker ännu ej börjat föras, borde det ha inneburit stora svårigheter att vid domstol bevisa släktskap. I såväl landslagen (MELL, ÄB 13; KrLL, ÄB 15) som stadslagen (MEStL, ÄB 11) funnos detaljerade bevisregler härom. Påstådd släktskap skulle sålunda

vid tvist om arv styrkas genom ed av tolv resp. sex personer. Av dessa skulle två vara släkt inom sjätte led (kanonisk komputation) på fädernet och två på mödernet och tjänstgöra som vittnen. De övriga hade att fungera som edgärdsmän. Reglerna äro något dunkelt avfattade. Det framgår nämligen icke av ordalagen, om vittnena skulle räkna sin släktskap inom sjätte led från arvlåtaren eller från någon av parterna. Och likaledes är det ovisst, om vittnena måste representera såväl fäderne- som mödernesläkten även för det fall, att skyldskap skulle bevisas endast å endera sidan.¹ Bevarade dombrev äro sällan såutförliga, att av dem kan slutas, hur reglerna i nämnda hänseendentillämpats i praktiken.² Tidpunkten när lands- och stadslagarna på denna punkt försattes ur kraft är också okänd. Man vet blott, att edgärdsmannainstitutet avskaffades i Sverige 1695.³ Kort därefter framkommotydliga vittnesbörd om en genomförd nyordning av släktskapsbevisningen. I ABRAHAMSSONS äldsta kommentar till landslagen (1702), s. 120, heter det härom: »Denna process (rörande släktskapsbevisningen) är intet nu i bruk, utan skyldskap bevisas av släktregister, som ettdera kunna vara ur kyrkoböckerna utdragna eller på andra riktiga skäl och bevis grundade.» På motsvarande ställe i samme persons kommentar till stadslagen (1702), s. 61, heter det blott: »Nu äro tvenne vittnen nog.» Det förefaller dock sannolikt, att nyordningen inträffat betydligt tidigare, än vad som framgår av anförda belägg.
    I de arvsprocesser, som äro kända från medeltiden, har någon tvist om själva skyldskapsförhållandet sällan varit aktuell, och detta trots att parterna ofta varit avlägset besläktade med arvlåtaren.⁴ Detta torde bero på att det icke ansågs löna sig för käranden att mot bättre vetande göra gällande falsk skyldskap, eftersom han visste, att hans uppgifter i detta hänseende noga skulle kontrolleras av svaranden och i mån av behov även av andra anförvanter. Genom Västerås recess 1527 uppstod emellertid tillfälligtvis en ny situation. Frälsemännen erhöllo då befogenhet att återbörda de gods, som deras förfäder och andra släktingar efter 1454 skänkt, sålt eller förpantat till kyrkliga institutioner. Förutsättning härför var dock enligt recessen, att vederbörande på tinget i svarandens närvaro bevisat sin släktskap »med tolv män efter lagen».⁵

 

¹ Saknade arvtagaren vittnesgilla släktingar, kunde han dock enligt stadslagen i deras ställe insätta andra gode män, som hade kunskap om förevarande skyldskapsförhållanden. Detta tyder på att hithörande regler ej ansetts behöva tolkas efter bokstaven utan kunnat varieras allt efter behovet.
² Ett i någon mån belysande rättsfall, hur det gått till på 1530-talet vid Flundrehäradsting, har behandlats av F. ÖDBERG i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift I: 10, s. 22 ff. Jfr anf. st., s. 38, där ifrågavarande dombrev, daterat d. 26 aug. 1538, finnes avtryckt i sin helhet.
³ KF 1695 20/10 (SCHMEDEMAN, Justitieverket, s. 1429).
⁴ Se förutom de arvstvister, som förekomma i mitt arbete »Strödda bidrag till civilrättens historia» (1953), s. 56 ff., även G. DJURKLOU, Arfstvisten mellan Nils Nilssons till Traneberg och fru Ingegerds till Öja afkomlingar (i Hist. tidskrift 1890); K. H. KARLSSON, Arfstvisten emellan Erik Eriksson (Gyllenstjerna) och TureTuresson (Bjelke) 1451—1480 (1908).
⁵ Recessen är tryckt i Svenska riksdagsakter, Ser. 1, D. 1 (1887), s. 83 ff. —Hur släktskapsbevisningen på grundval av recessen försiggick i praxis framgår i viss mån av ett dombrev, utfärdat på Hanekinds häradsting d. 26 aug. 1538, som i avskrift från 1500-talet är bevarat i Sandbergska samlingen (KA), sign. FF 13154, och enligt vilket käranden bevisade sin skyldskap med ed, varvid som hans edgärdsmän fungerade »de tolv, som i nämnden sutto».

I detta fall var dylik bevisning så mycket nödvändigare, som svaranden eller den kyrkliga institutionen ej kunde förutsättas äga någon kunskap om kärandens släktförhållanden och sålunda ej heller kunde kontrollera uppgifternas riktighet. Detsamma gällde mutatis mutandis i viss mån om de processer, som igångsattes i början av 1560-talet inför konung Erik XIV:s höga nämnd, och som gingo ut på att återvinna de hemman och gårdar, som Gustaf Vasa under olika tider olagligt berövat vissa av sina undersåtar genom att beslagtaga deras gods för egen räkning. Intet tyder dock på att lagens regler om släktskapsbevisning blivit iakttagna inför sistnämnda domstol, vars protokoll för ovanlighetens skull till större delen äro bevarade.¹ Tvärtom synes där förefinnas en tendens att låta dylik bevisning ske uteslutande genom urkunder. Detta gällde även vid vanliga arvsprocesser. D. 16 febr. 1562 heterdet sålunda i protokollet, att en borgare i Älvsborg vid namn Anders Gås dömdes att ärva Joen Kulle, som dött »uppe vid Uppsala». Den förrehade nämligen inför nämnden »med brev och sigill» bevisat, att arvlåtaren, som avlidit barnlös, var en kusin till honom. Att det emellertid ej alltid var så lätt att bevisa släktskap enbart genom urkunder framgår av följande rättsfall, som avdömts av Höga nämnden, dåtidens högsta domstol, d. 15 aug. 1562.
    Kärande var frälsemannen och förutvarande häradshövdingen i Östkind (Ög.) Peder Christersson till Flättna (Söd.), som å sin hustrus vägnar påstod bättre rätt till några gårdar i byn Nöbbele, Värnamosocken (Östbo härad) och en gård i byn Hörda, Kärda socken (samma härad), vilka gårdar konung Gustaf I 1559 fråntagit honom eller rättare sagt hans hustru. Grunden härtill var olika i de båda fallen. I förstnämnda fallet hade en adelsdam, som ansåg sig ha rätt till en av berörda gårdar i Nöbbele, ehuru hon saknade bevis härför, muntligen förklarat sig vilja skänka Gustaf Vasa gården. I senare fallet hade konungen givit sin fogde befallning att för hans räkning lägga beslag på en gård i Hörda, som innehades av en annan person än käranden, men fogden hade då passat på tillfället och beslagtagit även kärandens gård. Sekreteraren Rasmus Ludvigsson, som i detta och liknande mål inför Höga nämnden representerade svarandesidan, erkände också utan tvekan, att den avlidne konungen ej haft någon laglig grund för sin åtgärd att slå under sig gårdarna. Och sedan Peder Christersson »med godabrev och sigill» bevisat dem utgöra hans hustrus arvegods, dömde domstolen, att gårdarna skulle återlämnas till käranden, som skulle få behålla dem, för såvitt icke någon annan kunde i framtiden vissa sig äga bättre rätt till dem. Något närmare om kärandens bevisning innehåller Höga nämndens protokoll icke. Rättsfallet skulle därför ha varit skäligen ointressant annat än som belägg för landsfaderns skrupelfria metoder vid hopsamlandet av familjeförmögenheten, om vi icke haft tillgång även till ett specialprotokoll fört av svarandens representant Rasmus Ludvigsson.²
    Rasmus Ludvigsson intager i detta sammanhang en egendomlig dubbelställning såsom varande på en gång partsrepresentant och sakkunnig i målet. Hans sakkunskap grundade sig därpå, att han under ett

 

¹ Tryckta av C. SILFVERSTOLPE 1884.
² Tryckt som tillägg till det officiella protokollet av Silfverstolpe 1884.

antal år haft hand om konungens jordeböcker, varvid han fått i uppdrag att insamla, ordna och vårda kyrkors och klosters brev samt medledning av dylika handlingar upprätta register över sådana gods och räntor, som vid den kyrkliga reduktionen på grundval av Västerås recess 1527 tillfallit skilda kategorier. Då det gällde att pröva olika frälsemäns rätt att återbörda ecklesiastik jord, som deras avlidna släktingarpå det ena eller andra sättet tillfört kyrkan efter 1454, ställde detta ej sällan stora krav på Rasmus Ludvigssons kunskaper i släkthistorisktavseende. Med tiden blev han den store auktoriteten på det genealogiska området.¹ Som föregångare torde han haft blott en någorlunda  jämbördig, nämligen biskop Hans Brask, vars släktbok han från början tillgodogjort sig och sedermera kompletterat eller kontrollerat med stöd av sina för konungens räkning hopsamlade urkunder.² Till följd av den allmänna kritiklöshet, som kännetecknade hans tid, har han dock ofta farit vilse genom att åstadkomma verklighetsfrämmande konstruktioner, som ännu i våra dagar ej helt hunnit utmönstras ur våra adliga ättartavlor. Rasmus Ludvigssons upptäckt av urkundernas betydelse urgenealogisk synpunkt kan ha gjort honom och därmed Höga nämnden benägen att vid släktskapsbevisning nöja sig med skriftliga bevis, vilket medfört, att den dåtida lagstiftningens ålderdomliga bevisregler iförevarande fall helt åsidosatts.
    Det officiella protokollets kortfattade uttryck »goda brev och sigill» får sin närmare förklaring hos Rasmus Ludvigsson. Denne omtalar nämligen i sitt specialprotokoll, att Peder Christersson till rätten ingivit två »skiftesbrev». Det ena utvisade, att kärandens »hustrus mormoder, hustru Christina, Peder Staffanssons, hade upplåtit sin måg Anders Andersson till Hindsekind samma gård i Nöbbele för en gård i Fyllinge i Halland anno etc. 1515». Det andra skiftesbrevet, som helt saknar uttrycklig tidsbestämning, gick ut på att kärandens »hustrus morfader, Jöns Henriksson, hade upplåtit sin måg, Anders Andersson, 1 pundsmörränta i Hörda gård; och 2 pund smörränta i samma gård skulle JönsHenriksson behålla efter deras moder hustru Ingeborg, Jon Folkessonsdotter». På grundval av dessa brev, heter det vidare i specialprotokollet, »tilldömde Nämnden Peder Christersson på sin hustrus vägnarsamma gods. Och detta är släkten:

 

    De båda släkttavlor, som här återgivits efter Rasmus Ludvigsson, har denne säkerligen själv konstruerat huvudsakligen på grundval av de uppgifter, som han återfunnit i de ingivna breven. Vad ha då dessa innehållit? Först och främst kan icke gärna förutsättas, att det i

 

¹ Se härom närmare H. ROSMAN, Rasmus Ludvigsson som genealog (ak. avh.Ups. 1897).
² Se härom närmare H. GILLINGSTAM i Släkt och hävd 1951, s. 208 ff.

1515 års skiftes- eller bytesbrev kan ha stått någonting om att hustru Christina, Peder Staffanssons änka, varit kärandens hustrus mormoder. Hur kunde då Rasmus Ludvigsson påstå detta? Han hade tydligen fäst sig vid att Anders Andersson i brevet omtalas vara måg till hustru Christina. Att Peder Christerssons hustru Anna åter varit dotter tillsamme Anders Andersson, har väl betraktats som ett notoriskt faktum.
    Det andra skiftesbrevet, som saknar datum, men som tillkommit d. 11 nov. 1509,¹ berör ett arvskifte efter Jon Folkessons dotter hustru Ingeborg. I detta brev omtalas i stället, att Anders Andersson var »måg»till Jöns Henriksson, som Rasmus Ludvigsson kallar Peder Christerssons »hustrus morfader», vilket lätt inbjuder till slutsatsen, att denne varit gift med Peder Christerssons »hustrus mormoder, hustru Christina», med vilken vi tidigare gjort bekantskap. Förklaringen få vi i någonmån genom släkttavlorna, av vilka framgår, att Anders Andersson varit gift två gånger, och att det här är fråga om ett tidigare äktenskap med hustru Britta. Uttrycket Peder Christerssons »hustrus morfader» är därför under alla förhållanden V ilseledande. Enär hustru Britta enligt den första släkttavlan befinnes ha haft en son vid namn Torkel Andersson, frågar man sig onekligen, med vilken rätt Peder Christersson å sin hustrus vägnar gjorde anspråk på gården Hörda, som ju var hustru Brittas arvegods och följaktligen borde ha ärvts uteslutande av hennes son. Analysen av de i målet ingivna urkunderna jämte tillhörande släkttavlor ha alltså givit vid handen, att frågan om huruvida Höga nämnden i föreliggande fall dömt riktigt icke kan avgöras på grundval av det bevarade materialet. En enda väg återstår: att identifiera personerna i släkttavlan och pröva, huruvida några nya slutsatser kunna dragas med stöd av moderna hjälpmedel.
    Eftersom de i släkttavlan upptagna personerna samtliga få antagas ha tillhört frälseståndet, borde ELGENSTIERNAS uppslagsverk »Den svenska adelns ättartavlor» giva god vägledning. Peder Christersson förekommer där under adliga ätten Sjöblad. Han slutade som ståthållare på Nyköpings slott och avled 1603/04. Hans första hustru var Anna Andersdotter, som tidigare varit gift med Olof Galle, och som omtalas vara dotter till »lagmannen» [o: häradshövdingen i Östbo (Smål.)] Anders Andersson till Hindsekind. Moderns namn känner Elgenstierna ej till, och det får alltså hämtas ur andra källor. En sådan källa är den släkttavla, som finnes tryckt i mitt arbete »Strödda bidrag till civilrättens historia» (1953), s. 72, och som i ursprungligt skick av parterna begagnats i ett rättsfall inför riksrådet 1575. Därav framgår, att Anna Andersdotters mor hetat Elin Björnsdotter [Krumme], samt att modern varit syster till den Christina (Björnsdotter), som varit gift med Peder Staffansson. 1515 års bytesbrev blir härigenom begripligt till innehållet. Hustru Christina Björnsdotter av adliga ätten Krumme hade dåmera förlorat sin man Peder Staffansson, som ännu 1510 varit landsdomare i Södra Halland.² I egenskap av änka bortbytte hon 1515 sin andel i Nöbbele till systern Elin, representerad av sin man Anders

 

¹ Sandbergska samlingen (KA) sign. FF 13150 innehåller en avskrift från 1500talet av själva brevet.
² Jfr W. CHRISTENSEN, Dansk Statsforvaltning i det 15. Årh. (1903), s. 697.

Andersson [av den s. k. Hindsekinds-ätten], mot den halländska gården Fyllinge, som genom sin belägenhet passade henne bättre, och där hon sedermera skulle komma att bosätta sig. Detta är bevisliga fakta. Rasmus Ludvigssons felslut bestod däri, att han tolkade ordet måg efter dess vanliga betydelse. Under 1500-talet kunde det emellertid lika gärna betyda svåger,¹ och följaktligen borde Rasmus Ludvigsson i överensstämmelse med riktigheten ha skrivit, att Peder Christerssons hustrus moster Christina hade upplåtit sin svåger² Anders Anderssono. s. v.³
    Även i det andra skiftesbrevet från 1509 betyder måg detsamma som svåger.⁴ Jöns Henriksson [Gyllensparre] var nämligen broder och ej fader till Anders Anderssons första hustru Britta (Birgitta) Henriksdotter.⁵ Detta är också förklaringen till att Jöns Henriksson i skiftesbrevet upplät en systerdel (1/3) i Hörda gård åt sin syster Brittas man Anders Andersson, medan han själv behöll broderdelen (2/3). Enär han ägde flera barn, borde broderdelen av Hörda ha ärvts av dessa. Systerdelen övergick däremot vid hustru Brittas död (före 1515) till sonen Torkel Andersson (jfr släkttavlan), vilken sedermera kom att efterträda fadern såsom häradshövding i Östbo härad, och som avled omkring 1550. Då han var barnlös, ärvdes han av halvsystern Anna, som var gift med Peder Christersson [Siöblad].⁶ Det var på detta sätt, som denne kunde å hustruns vägnar väcka anspråk på Hörda gård, men tydligen endast på systerdelen därav, vilket Rasmus Ludvigsson förbisett, då han sökte tolka innebörden av skiftesbrevet. Ur Höganämndens synpunkt var det förmodligen likgiltigt. I domen hade ju ställts i utsikt, att om någon annan sedermera kunde visa bättre rätt till godsen än Peder Christerssons hustru, det stod honom fritt att i rättegångsväg framlägga sina skäl och bevis. Någon dylik person hördes dock aldrig av.⁷

J. E. Almquist

 

¹ Svenska akademiens ordbok, under måg.
² Därmed är icke sagt, att släktförhållandet för samtiden i och med detta blivit mycket tydligare, ty liksom måg under 1500-talet kunde betyda svåger, kunde svåger också betyda måg. Se härom SCHLYTERS Glossarium. Båda orden användes nämligen stundom i betydelse av »manlig släkting till följd av giftermål».
³ I den avskrift från 1500-talet av skiftesbrevet, som är bevarad i Sandbergska samlingen (KA), sign. FF 13152, och som är daterad d. 26 juli 1615, står det helt enkelt suagher i stället för magh. Men detta beror förmodligen på att avskriften i detta avseende ej överensstämmer med den förlorade originalurkunden, vars innehåll vid kopieringen medvetet kan ha förtydligats på angivet sätt.
⁴ I den bevarade avskriften från 1500-talet står det i detta fall »magh». (Jfr not 3.)
⁵ Hon förekommer ej hos ELGENSTIERNA, men släktskapen framgår av ett pergamentsbrev 1511 7/4 i Bergshammarssamlingen (RA), varom se C. HÄRENSTAM,Finnveden under medeltiden (1946), s. 369.
⁶ Jfr Höga nämndens tryckta dombo k 1562 6/11.
⁷ Att Peder Christersson varit i god tro beträffande rätten till Hörda kan betvivlas. Han behöll i varje fall Nöbbele-gårdarna, som han lade under sin hustrus sätesgård Stora Hindsekind, men avyttrade Hörda till Måns Pedersson [Stierna], vars son Peder Månsson kort efter faderns död (omkr. 1573) där inrättade ett säteri. Jfr G. DJURKLOU i K. Vitterhets-, Hist. o. Antiq.-akad. handlingar, D. 28 (1885), s. 59.