Man har anledning att i flera hänseenden vara häradshövding THOMASSON tacksam för hans diskussionsinlägg.
    1. För det första har tillfälle beretts att undanröja missförståndet att strafflagberedningen skulle ha åberopat berusningens obestridda egenskap av sjukdom såsom ett skäl varför straffvärda beteenden i berusat tillstånd inte borde bestraffas. Liksom det av Thomasson åberopade farliga beteendet att föra motorfordon i alkoholpåverkat tillstånd straffas utan att berusningen, om sådan har förelegat, särskilt åtalas, bör självklart i övriga av Thomasson anförda exempel den berusades förargelseväckande eller eljest kriminaliserade beteende åtalas. Det har aldrig varit tal om att upphäva straff för dessa beteenden. Genom rubriken till mitt referat, »Bör berusning bestraffas?», avsågs just att framhäva motsättningen mellan, å ena sidan, berusningen som sådan och, å andra sidan, under berusning begångna handlingar som alltjämt borde vara kriminaliserade. Hit hör naturligtvis både misshandel och störande av ordningen på dansbana. Däremot har gällande lag icke generellt kriminaliserat att någon »förtär alkoholhaltiga drycker i större utsträckning än vad han tål».
    2. För det andra bör man vara Thomasson tacksam för det han i sin artikel understrukit allmänfaran såsom en grund för inskridandet motberusade på allmän plats. Under förberedelserna till strafflagberedningens yttrande över brottsbalkens fylleriparagraf har särskilt professor

BÖR BERUSNING BESTRAFFAS? 337KINBERG åberopat den berusades farlighet såsom ett skäl för ett allvarligare ingripande mot honom än genom ett schablonmässigt anhållande och bötesfällande.1 Omhändertagandet på alkoholkliniker i större städer, där faran från berusade gatutrafikanter är mest framträdande, möjliggör just en diskriminering av de farliga fallen från de mindre farliga. För ett så allvarligt ingripande i den enskildes rörelsefrihet som klinikintagningen innebär erfordras just den motivering, att samhället måste ha rätt att skydda sig mot den allmänfara som kan hota från berusade personer å allmän plats.
    3. Thomasson framför en avvikande mening från följande uttalande av strafflagberedningen: »Att vårdmöjligheterna måste bli växlande åskilda orter kan icke anföras som skäl mot att effektivisera samhällsvården där den bäst behövs och att effektivt motarbeta fylleriet där det framträder starkast.» Det kan tyvärr inte hjälpas att välfärdsanordningar måste bli mycket olika i olika tätt befolkade delar av landet. Inrättandet av alkoholkliniker måste tydligen bli en kommunal angelägenhet som kan lösas efter olika metoder på olika håll. Det kommer troligen att dröja länge innan några sådana kliniker kan inrättas i Lappmarken. Detta får självklart inte hindra att man börjar med kliniker där behovet är mest trängande. Att sedan åtal kan eftergivas för vissa kriminaliserade beteenden av personer som har undergått viss klinikbehandling är inte märkvärdigare än att alkoholistvård enligt gällande rätt kan konsumera bötespåföljder. Invändningen om bristen på läkare kan besvaras med att det icke ens är önskvärt att det på en gång i hela landet införes en anordning med fylleristers intagande på kliniker. Experimentet kan börja i hur liten skala som helst, t. ex. i Stockholm eller Göteborg.
    4. Mot förslaget att avskaffa straffet för okvalificerad berusning men behålla det för förargelseväckande beteende kunde man ha väntat sig den invändningen, att det bara är en städning på papperet, då alla fall i vilka åtal är påkallat — även dansbanefylleriet i Lappmarken —efter fylleristraffets avskaffande kan beivras såsom förargelseväckande beteende, om inte allvarligare brott har begåtts. Även om jag ansluter mig till strafflagberedningens av Thomasson kritiserade uttalande att straffet för berusningen som sådan bör avskaffas oberoende av om anordningar med upptagningsanstalter för berusade mera allmänt kommer till stånd eller ej, så ser jag dock för min personliga del det väsentliga värdet i en utredning om avskaffande av straff för enbart fylleri ligga däri, att den inte gärna kan sättas i gång utan att kombineras med en utredning om förnuftigare åtgärder mot de berusade än deras fällande till böter. Årets proposition angående ny lag om nykterhetsvård har emellertid inte kunnat avvakta den av strafflagberedningen föreslagna nya utredningen,2 så Thomassons förhoppning att »tiden» skall mogna innan den förordade nya lagstiftningen kommer till stånd har redan delvis gått i uppfyllelse.

K. J. S.

 

1 Jfr OLOF KINBERG, Social-medicinsk behandling av fyllerister, i Nordisk Medicin 1946.
2 Se k. prop. 1954 nr 159 s. 86. Det är inte ens troligt att en utredning om alkoholkliniker kan hinna verkställas innan propositionen om en ny brottsbalk framlägges.
22—547004. Svensk Juristtidning 1954.