Karl Tiselius †.
    Vid Karl Tiselius' bortgång ändades en lång och skiftande arbetsdag i samhällets tjänst. Hans levnadslopp innefattade några av rikets högsta ämbeten, men den minnesbild, som här skall tecknas, bygger på intryck blott från senare år, efter avskedet från landshövdingposten i Östergötland. Vid en tid, då han med full rätt kunnat kräva sitt otium och då blommorna vid Stavsäter gärna velat helt rå om sin örtagårdsmästare, kallade samhället på nytt, till ett tungt och föga åtråvärt uppdrag: att administrera krisregleringen av hyresmarknaden. Med den födde ämbetsmannens självfallna pliktkänsla och med arbetshästens glädje över att åter vara i selen tog han uppdraget och genomförde det med förbluffande vitalitet under åtta arbetstyngda år.
    Är denna sena utsiktspunkt för minnestecknaren vilseledande? Säkert inte; de vinnande egenskaper, som kännetecknade Karl Tiselius i det skedet och som gjorde att hans medarbetare i det nya värvet också alla blevo hans vänner, de måste ha funnits även tidigare. Men minnestecknaren har en annan svårighet. Karl Tiselius var i ordets vackraste och djupaste mening en god människa, och utan att intaga någon anspråksfull helgonattityd fick han oss andra att känna oss bråkiga och obalanserade. Vad vi kunde ha att invända, att anmärka på, det var så svårt att komma fram med, om det inte skedde så försynt och anspråkslöst som han själv kunde göra det. Så också nu; en levnadsteckning utan skuggor är falsk, men hur oväsentliga te sig inte dessa mot det varma leendet, som man först och sist minnes!
    Att bryta ny mark, att taga djärva grepp, nydana och organisera var inte hans stil, det fick andra göra. Inte heller den som har sin lust i teoretiskt argumenterande kunde räkna med mer än artig uppmärksamhet och kanske ett roat småleende åt uppvisningen. Hans styrka var det koncilianta medlandet, den gamle erfarne domarens intuitiva känsla för det väsentliga, det goda föredömet i lugn pliktuppfyllelse. De egenskaperna kommo till rik användning på posten som ordförande i Statens hyresråd. Där funnos i uppdragets art alla förutsättningar för svåra sammandrabbningar, och nog blevo där människornas kinder mycket heta, men det var likväl förunderligt: utan alla åthävor, blott genom makten av sitt exempel verkade han dämpande, avväpnande. Hyresregleringen var och är en hård lagstiftning, och det är ovärderligt att på en sådan post ha en man som obrottsligt lojalt fullföljer statsmakternas hårda intentioner men lyckas göra det så att han personligen binder de stridande vid sig med vänskapsband. Endast de mest förtrogna veta, vilken vånda de drastiska avgörandena dock kunde kosta i det tysta, då deras kristidsbetingade, alltför grova generalisering kom i konflikt med den gamle domarens instinkt att döma varje enskilt fall efter sina förutsättningar och med gehör också för det goda hjärtats röst.
    För den som skriver detta är det till slut den djupa personliga upplevelsen som blir det bestående minnet av Karl Tiselius. Få människor

ha för mig betytt så mycket som personligt föredöme, i domargärning, i samarbete och som människa.

Erik Hedfeldt

 

    Karl Edvard Tiselius var född i Sthm 1875, blev jur.utr. kand. i Uppsala 1899 samt tjänstgjorde efter tingssittning i Svea hovrätt, där han blev fiskal 1908 och hovrättsråd 1911. Till rev.sekr. utnämndes han — efter att 1909 ha fått förordnande som sådan — 1916. Redan 1911 hade han börjat tjänstgöra i lagberedningen, av vilken han blev ord. led. 1918. Därefter biträdde han inom just.dep. vid behandlingen av förslaget till nya GB, blev statssekr. i soc.dep. 1920, utnämndes till justitieråd 1923 och var landshövding i Östergötlands län 1930—41. Efter avskedstagandet var han åren 1942—1950 ordf. i hyresrådet. Han avled 21 april 1954.