SVENSK RÄTTSPRAXIS OBLIGATIONSRÄTT

 

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1945—1951

 

AV PROFESSOR FRITJOF LEJMAN

 

A. FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR SKADESTÅND

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

Ersättning för s. k. immissioner                         Fastighetsägares ansvar ............ 379
    o. d. ............................................ 366             Väghållares ansvar  ................... 380               
Skada å byggnad genom grävning,                    Ansvar för olycksfall i arbete ..... 383
    sprängning m. m. ...................... 368            Skada i militära förhållanden .... 386 
Skada, orsakad av djur ................. 368            Skada  i sjukvård ...................... 388  
Skada i följd av järnvägs drift ....... 369           Ansvar för stat och kommun så- 
Skada i följd av automobiltrafik ... 372                som sådan i övrigt ................... 388 
Skada i följd av luftfart ................. 375            Skada genom tjänstefel m. m. .... 388 
Skada i följd av elektrisk anlägg-                      Skada, orsakad av eller åsamkad
    ning ........................................... 375                 minderårig ............................... 389 
Rörelseidkares m. fl. ansvar gent-                    Skada, uppkommen genom lek ... 391
    emot utomstående .................... 376   
 

---

---

Ersättning för s. k. immissioner o. d. I NJA 1947 s. 57 (FFR s. 76) yrkade ägarna av en fastighet å ett område, som bebyggts med främst till sommarbostad nyttjade villor, skadestånd av ett vägdistrikt — sedermera kronan — med anledning av att vägdistriktet på en grannfastighet, som av distriktet inköpts vid senare tidpunkt, åsamkat buller dels genom användandet av en stenkross och dels genom reparationer, provning eller igångsättande av i ett garage förvarade bilar, maskiner o. d. I det köpekontrakt, varigenom vägdistriktet (av samma säljare som kärandena) inköpt sin fastighet, funnos bestämmelser, att fastigheten ej finge användas till industriella anläggningar, och att ej heller andra för intilliggande tomters eller stamfastigheters trevnad störande inrättningar finge finnas; därvid skulle emellertid uppförande och bibehållande av garage samt vad därmed ägde samband, icke betraktas såsom störande inrättning. Jämväl talan om förbud mot användande av stenkrossen resp. åläggande att undvika buller från garaget fördes. HD fann, att användande av stenkrossen medförde större men vid nyttjandet av kärandenas fastigheter än dessa med hänsyn till omständigheterna kunde anses pliktiga tåla, medan däremot bullret i övrigt icke ansågs förenat med sådant men. Talan bifölls följ

 

Rubrikerna ha så nära som möjligt anpassats till MALMÆUS, Svensk rättspraxis i skadeståndsmål (1944). — Med endast författarnamn citeras KARLGREN, Skadeståndsrätt (1952), HULT, Juridisk debatt (1952), GRÖNFORS, Om trafikskadeansvar (1952). Föregående översikter över nu ifrågavarande delar av obligationsrätten återfinnas i SvJT 1942 s. 300 och 1946 s. 401.

aktligen endast beträffande stenkrossen. Det torde vara sannolikt, att i detta fall kontraktsbestämmelserna bidragit till utgången i HD vid sidan av de vanliga faktorer, som pläga vara relevanta i immissionsfall, nämligen ortsvanlighet, väsentlighet och prioritet. Se angående immissioner vidare FFR 1946 s. 299 (NJA A 221) (skakningar genom sågning med ramsåg) och 1947 s. 366 (hovrättsdom) (oväsen genom hundar). I båda dessa fall bifölls skadeståndstalan.
    I NJA 1951 s. 55 var det fråga om skada, som ägare av pälsdjursfarm lidit därigenom, att lantbrukare på grannfastigheten utfört sprängningar för borttagande av ett par för jordbruksdrift hinderliga stenar, med påföljd att rävhonor kastat eller bitit ihjäl sina valpar. Skadeståndstalan ogillades med tre röster mot två i HD. Domen motiverades i främsta rummet med att sprängning i den ringa omfattning varom fråga var, frånsett den särskilda fara som förelåg för rävarna, uppenbarligen icke i och för sig var ägnad att genom sin ljudverkan medföra olägenhet av någon betydelse. Sprängningarna hade vidare utförts på ett ortsvanligt sätt. Det framhölls emellertid, att den sprängande lantbrukaren icke ägt lämna den omständigheten obeaktad, att rävar uppföddes å grannfastigheten och icke heller ägt ställa sig avvisande till skäliga önskemål med anledning därav. I det här avsedda fallet hade dock —påpekades det i domen — lantbrukaren haft skäl att utföra sprängningsarbetet vid ungefär den tidpunkt — före vårbrukets början — dådet ägde rum. I domsmotiveringarna betonades vidare—såsom för övrigt förf. i ett i målet avgivet yttrande berört — att en i målet förekommande uppgift, att rävuppfödaren erbjudit sig att ikläda sig vissa kostnader till undvikande av att rävarna bleve skrämda, icke styrkts, och att icke heller eljest något erbjudande från rävuppfödarens sida gjorts, som bort föranleda lantbrukaren att spränga å annan tid eller på annat sätt. Såsom en intressant omständighet i målet kan framhållas, att hovrätten, vilken enhälligt biföll skadeståndstalan, därvid stödde sig framför allt på att den nytta lantbrukaren kunde vinna genom sprängningarnas företagande vid ifrågavarande tidpunkt varit ringa i förhållande till den skada, som därigenom kunde tillskyndas rävuppfödaren, alltså en slags intresseavvägningssynpunkt. (Jfr Stang, Erstatningsansvar s. 106 ff.)
    Beträffande hinder i fastighets utnyttjande till följd av allmänna arbeten och dylikt märkes NJA 1945 s. 231 (FFR s. 116), där HD avslog ersättningsyrkande på grund att hotell- och restaurangrörelse (i Gottskär) lidit intrång genom att i anledning av rådande krigsförhållanden kustområde avspärrats, varå rörelsen bedrevs. Motiveringen var, att avspärrningen vidtagits med stöd av gällande författningar, varjämte tilllades, att sådana omständigheter icke förekommit att kronan detta oaktat blivit skadeståndsskyldig. Se om rättsfallet utförliga kommentarer hos Karlgren s. 179, Lundstedt, Strikt ansvar II: 1, s. 302 ff, vidare Sundberg i FT 1942 s. 1, Molén i SvJT 1944 s. 69 ff och Karlgrens anmärkningar därtill s. 73¹. — Likaledes ogillades i NJA 1945 s. 574 (FFRs. 238) skadeståndstalan, då vägstyrelse med stöd av lag utverkat för

 

¹ Senare har viss ersättning för förlust genom rörelsens inställande beviljats; se NJA 1953 s. 42.

bud mot uppförande av byggnad inom visst område med påföljd att fastighetsägare lidit skada genom att vissa byggnadsåtgärder måst inställas. Även här åberopades, att skadeståndsskyldighet varken uppkommit enligt gällande väglag eller av annan grund. Däremot bifölls i NJA 1947s. 44 tomtägares skadeståndstalan mot väghållare med anledning av att tidigare utlagd gata erhållit högre höjdläge än enligt gällande stadsplan, utan att dock den sedvanliga motiveringen för immissionsansvar begagnades. Talan mot det samhälle, vilket stadsplanen avsåg, ogillades samtidigt.
    I NJA 1948 s. 353 (FFR s. 130) ogillades talan om ersättning för vad som kan benämnas ekonomiska immissioner i form av förhöjda brandförsäkringspremier. Ett bolag hade här arrenderat två tomter inom ett statens järnvägar tillhörigt stations- och upplagsområde att användas till upplagsplats och plats till magasin. Sedermera hade statens järnvägar utarrenderat angränsande tomter till eldfarliga anläggningar, varigenom bolagets brandförsäkring höjdes. Ogillandet motiverades i främsta rummet med att bolaget med hänsyn till de arrenderade tomternas belägenhet haft att räkna med avsevärd brandrisk, som kunde ökas. Skadan ansågs följaktligen ortsvanlig. Även ett yrkande om skadestånd mot statens järnvägar på kontraktsrättslig grund avslogs med hänsyn till förutsättningarna vid tomtupplåtelsen.

 

    Skada å byggnad genom grävning, sprängning m.m. På ifrågavarande område föreligga rättsfallen NJA 1945 s. 666,(FFR s. 273), 1946 s. 709 (FFR s. 325) samt 1947 s. 31 (FFR s. 44) och s. 385 (FFR s. 226). Dessa fall ha av förf. ingående kommenterats i Festskrift till Ussing s. 302 ff, vartill hänvisas. HD synes här ha fortsatt på den tidigare inslagna vägen att statuera strikt ansvar i sådana fall, då detta kan motiveras med dylika arbetens »art och omfattning och den risk för skada å närliggande fastigheter de inneburit», d. v. s. då grundgrävningsarbeten eller sprängningsarbeten gå utöver normal omfattning och just härigenom innebära en särskild risk för skador å närliggande fastigheter. Angående vissa detaljer i de av HD i förevarande mål begagnade domsformuleringarna jfr också Karlgren s. 176, Lundstedt, Strikt ansvar II: 1, s. 334, 337, 340 m. fl. ställen, Hult s. 206 ff samt Grönfors s. 160 ff.

 

    Skada, orsakad av djur. Beträffande skada genom hund märkes NJA 1947 s. 594 (FFR s. 325), där HD — under framhållande av att hund kommit att springa i vägen för en cykel med påföljd att cyklisten ramlat av och skadat sig — förmenade, att skadan orsakats av hunden, på sätt som avses i 4 § lagen om tillsyn över hundar, och ådömde hundägaren skadestånd oberoende av vållande. Medvållande ansågs ej föreligga från cyklistens sida. En minoritet av två ledamöter ogillade talan med motivering att ej annat styrkts än att hunden sprungit rakt fram och blivit upphunnen och påkörd av cyklisten. I FFR 1947 s. 364 jämkades hundägares skadestånd till cyklist på grund av dennes medvållande och i FFR 1945 s. 325 (SvJT 1946 rf s. 99) ansågs motorcyklist, som skadats vid påkörning av hund, skyldig exculpera sig för att få fullt skadestånd.

    SvJT 1949 s. 263 (FFR 1948 s. 303) rörde skada, som drabbat hundägare genom påkörning av en buss, som måst häftigt inbromsa på grund av att hunden sprungit ut i körbanan. Bussföraren ansågs här vållande till olyckan och hundägaren ansågs icke medvållande, men den senares skadestånd jämkades dock till hälften på grund av det strikta ansvaret »jämlikt grunderna för 4 § lagen om tillsyn över hundar», emedan olyckan delvis »förorsakats av hunden». Fallet utgör ett exempel på den stränghet, varmed hundägare av lagen kan komma att behandlas genom att han icke tillagts möjlighet att exculpera sig eller genom att en regel, motsvarande 2 § 2 stycket bilansvarighetslagen ej här uttryckligen statuerats. (Se NJA II 1944 s. 63 ff.) Möjlighet bör dock i dylikt fall ändock ha förefunnits att jämka till noll. I NJA 1951 s. 550 (FFR s. 119) (hovrättens dom) tillerkändes en hundägare blott till hälften jämkat skadestånd vid överkörning av hund. (Jfr Grönfors, Medverkan s. 169 och 194; Hörstadius i FFP 10 s. 79 ff.)
    I rättsfallen SvJT 1945 rf s. 26 (hovrättsdom), FFR 1947 s. 112 (NJA B 165) och 1950 s. 252 (hovrättsdom) utdömdes skadestånd för hundbett å personer, som ämnat skilja hundar i hundslagsmål, och i SvJT 1950 s. 262 (FFR 1949 s. 296) ålades också skadestånd för hundbett å person, som sysslat med arbete inom räckhåll för en vid en hundkoja kopplad hund. I 1947 års fall ålades skadeståndet såväl hundägaren som person, som mottagit hunden till underhåll.
    I åtskilliga fall har skadeståndsanspråk väckts mot ägare av hästar, oftast föl, som sprungit lösa på bete eller slitit sig och kommit upp på vägar, där de vållat trafikolyckor; dylika anpråk har emellertid oftast underkänts, såom i FFR 1945 s. 346 (SvJT 1946 rf s. 74), FFR 1947 s. 362 (SvJT 1948 s. 563), NJA 1948 s. 419 (FFR s. 152) och FFR 1950 s. 272 ävensom FFR 1946 s. 46, (NJA B 112) och NJA 1948 s. 259 (FFRs. 98). Kraven på djurägarens tillsynsplikt synes ha satts påfallande lågt i jämförelse med en bilägares stränga ansvar enligt lag.
    Ävenledes har talan ogillats i NJA 1949 s. 161 (FFR s. 55), då ko stångat en person; ogillandet motiverades här med att kons ägare ej haft anledning varna för oart hos kon (se också SvJT 1949 s. 118) I ett fall, NJA 1947 s. 432 (FFR s. 255) ålades emellertid ägaren av en tjur skadestånd, då tjuren stångat en person i samband med att denne skolat ha sin ko betäckt av tjuren. Motiveringen var, att tjurens ägare underlåtit att lämna sin kreatursskötare, som var 16 år gammal, erforderliga föreskrifter om tjurens handhavande. Anledning saknas att antaga, att det obligatoriska rättsförhållandet mellan de båda djurägarna medverkat till domsresultatet (jfr Lundstedt, Strikt ansvar II: 1 s. 497 och 543). Jfr också FFR 1946 s. 44 (NJA A 6), där talan ogillats i fall, då hingst skadat sto under betäckning. — Se i övrigt angående detta avsnitt Hörstadius i FFP 10.
    Skada i följd av järnvägs drift. Angående begreppet järnväg märkes NJA 1946 s. 503, där Lidingöbanorna betraktades såsom järnväg, samt FFR 1949 s. 197 (NJA C 728), där en bensinmotordriven s. k. decauvillebana icke ansågs omfattad av järnvägsskadelagen( Grönfors s. 194).
    Järnvägsskadelagens tillämplighet avvisades vidare i NJA 1947 s. 292 (FFR s. 186) beträffande lokförare, som blivit skadad vid den s. k.

 

24—547004. Svensk Juristtidning 1954.

Gubbero-olyckan i Göteborg. Denne betraktades såsom sådan arbetare, som avsåges i olycksfallsförsäkringslagen och för vilken följaktligen enligt 36 § denna lag järnvägsskadelagens regler upphört att gälla.
    I fråga om vem som skall betraktas såsom järnvägs innehavare må nämnas NJA 1949 s. 544 (FFR s. 184), som rörde ett Lunds stad tillhörigt och av staden underhållet s. k. industrispår, på vilket statens järnvägar enligt avtal utförde vissa växlingsuppdrag mot viss växlingsavgift. I avtalet förekom en bestämmelse om att vagnflyttning inom spåranläggningen, även då den ombesörjdes av vederbörande trafikant, blott finge verkställas av personal, som efter vederbörlig prövning i fråga om kunskaper rörande säkerhetsföreskrifter m. m. godkänts av statens järnvägar. Detta föranledde emellertid icke, att statens järnvägar vore att anse såsom innehavare av ifrågavarande »järnvägsanläggning». Icke heller ansågs statens järnvägar i förhållande till staden ansvariga för den i målet avsedda skadan, som inträffat genom kollision mellan järnväg och bil, på den grund, att statens järnvägar vore att anse som syssloman i förhållande till staden och ej heller på den grund, att statens järnvägars culpöse växlingsledare kunde sägas ha intagit förmansställning (jfr Grönfors s. 191, 196 och 307).
    Beträffande brandskada genom eld från järnvägståg märkes FFR 1946 s. 236 (NJA A 171), där s. k. tjuvbromsning uppstod på en järnvägsvagn till följd av att en bromsventil icke varit tillräckligt känslig vid lossning, vilket medförde, att gnistor från bromsen antände enskog. § 5 järnvägsskadelagen tillämpades här icke. Tjuvbromsningen ansågs emellertid ha berott på bristande tillsyn från järnvägspersonalens sida och skadeståndstalan bifölls. Enligt Grönfors (s. 217) har kravet på aktsamhet här ställts exceptionellt högt. — I NJA 1946 s. 538 underkändes liksom i NJA 1943 s. 610 fastighetsägarens anspråk på ersättning för eldskada, då avtal om sådan skada träffats vid järnvägsområdets upplåtande, med motsvarande motivering som i 1943 års fall (se föregående översikt SvJT 1946 s. 405).
    Vad angår skada å kreatur kan hänvisas till FFR 1945 s. 64 (NJA A 65) där järnväg blev ansvarig jämlikt 6 § andra stycket järnvägsskadelagen, emedan hägnad, som järnvägen uppsatt, icke varit i sådant skick, att djur därigenom bort utestängas från järnvägsområdet.
    I fråga om skada å passagerare må nämnas NJA 1945 s. 55 (FFR s.47), som främst rör en kausalitetsfråga. Då två makar skulle stiga av ett tåg vid en station, hann blott mannen stiga av innan tåget igen satte sig i rörelse. Mannen hoppade då ånyo upp på tåget, men föll av och dödades. Med hänsyn till omständigheterna ansågs tågbefälhavaren —även om han brustit i nödig uppmärksamhet genom att giva avgångssignal innan hustrun hunnit stiga av — icke varit vållande till mannens död. (Jfr Ulf Persson, Skada och värde (1953) s. 193 och 197). I NJA 1948 s. 262 (FFR s. 101) förklarades spårvägsbolag skadeståndsskyldigt med anledning av spårvägsmäns culpösa förfarande att avvisa berusad person utan vederbörliga försiktighetsåtgärder. I målet blev bolaget ansvarsskyldigt även för en spårvägsman, som vid tillfället ifråga ännu icke trätt i tjänst men inom kort skulle övertaga förandet av det ifrågavarande spårvägståget. Se även NJA 1946 s. 28 (FFR s.37) (spårvägsman med hänsyn till vissa säkerhetsföreskrifter skadeståndsskyldig för öppnande av vagnsdörr).

    Beträffande järnvägs ansvar för olycksfall i arbete tillämpas, såsom ovan nämnts, icke järnvägsskadelagen angående arbetare och arbetsförman, som avses i olycksfallsförsäkringslagen, utan i stället allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detta har blivit aktuellt i FFR 1946 s. 218 (NJA B 838) i fråga om järnvägsarbetare (s. k. vedlämpare å tender), som blivit skadad genom ett över rälsen spänt metallstag, samt FFR1947 s. 265 (NJA A 166) beträffande lokförare, som dödats vid tågurspåring. I fallen åberopades såsom stöd för järnvägens ansvar dess underlåtenhet att utfärda säkerhetsföreskrifter, ävensom bristande kontroll hos arbetsledare samt i senare fallet dessutom järnvägens underlåtenhet att under tjällossning insätta lämplig loktyp. Kravet på aktsamhet synes ställas högt i dylika fall. Å andra sidan har i FFR 1945 s. 226 (NJA A 235) järnvägen friats från ansvar, då olyckan orsakats avs ten, som lossnat från bergbrant och fallit ner på spåret, och järnvägen icke visat försummelse i övervakning av bergbranten eller eljest underlåtit vidtaga åtgärd, som rimligen kunnat fordras för trafiksäkerhetens tryggande (jfr Grönfors s. 215).
    Vad angår skador genom sammanstötning vid järnvägsövergång, synes ock kravet på järnvägs aktsamhet numera sättas relativt högt. Sålunda har talan bifallits i FFR 1945 s. 56 (NJA B 232), då rälsbussförare underlåtit avgiva signal och nedbringa hastighet, därvid dock skadeståndet på grund av medvållande jämkades till hälften, i FFR 1945 s. 167 (NJA B 855), då motordressinförare underlåtit minska hastigheten vid en vägkorsning, där bommarna ej varit fällda, samt i FFR 1946 s. 239 (NJA A 172), då banvakt underlåtit att i ett fall, när bantelefonen varit ur funktion, springande begiva sig utefter järnvägslinjen för att hejda ett annalkande tåg, som sedermera kolliderade med en vid en övergång fastnad lastbil. I samtliga dessa fall åberopades brott mot säkerhetsföreskrifter. Å andra sidan befriades järnväg från ansvar samt tillerkändes järnvägen skadestånd i FFR 1946 s. 24 (NJA B 48), då bil sammanstött med motortåg, som framfördes med ringa hastighet å industrispår, och bilförarens vållande synes ha varit grovt (jfr Grönfors s. 220), i det han sökt hinna framför tåget, och i FFR 1946 s. 245 (NJA B 1129) vid kollision mellan tåg och hästskjuts å en väg, där trafiken var ringa. — I NJA 1949 s. 106 (FFR s. 35) gällde frågan, huruvida viss väg vore att anse såsom allmänneligen befaren och vederbörande järnvägsförvaltning därför skyldig att i enlighet med den s. k. plankorsningskungörelsen uppsätta vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar. Även om skyldighet att uppsätta dylika icke föreligger, har det ansetts åligga järnvägsförvaltning att vid övergång föranstalta om röjning av skymmande träd och buskar, såsom FFR 1949 s. 143 (NJA C 443) ger vid handen, eller i fall då sådana märken och anordningar på grund av materialbrist icke kunnat färdigställas, utfärda särskilda instruktioner för tågpersonal i och för minskande av kollisionsrisk, vilket framgår av FFR 1950 s. 235 (hovrättsdom). — Slutligen förelåg i FFR 1950 s. 153 (NJA C 757) spörsmålet om identifikation mellan ägaren av en väghyvel och dess förare i fall då föraren var medvållande i förhållande till det strikta ansvar, som ålåg vederbörande järnväg på grund av en stationsmästares vållande. Väghyvelns ägare fick här vidkännas jämkning av den ersättning för skada å väghyveln, som stationsmästaren och järnvägen förpliktades utgiva, trots att bil-

ansvarighetslagen icke var tillämplig å väghyveln. Se om därmed sammanhängande problem vidare Bennich, Bilansvarighetslagen, 2 uppl. s. 34 samt Malmæus och Östberg i SvJT 1947 s. 68 resp. 298, Grönfors, Medverkan s. 110. Jfr häremot SvJT 1946 rf s. 54 (FFR s. 758).
    Bland övriga fall märkas NJA 1945 s. 295 (FFR s. 134), där tågklarerare som underlåtit inspektera bana, och bilägare ansetts lika vållande till påkörning av bil, som för lossning av ved ställts på ett banområde, där bilar tidigare för sådant ändamål fått uppställas, samt 1945 s. 638 (FFR s. 276), där järnväg friades från ansvar beträffande person, som påkörts och skadats å sådan del av bangårdsområde, där väg eller gångbana ej fanns anlagd. I sista fallet hade genom uppsatta anslag kungjorts, att beträdande av järnvägsområdet skedde på passerandes egen risk, och den omständigheten, att vid tillfället icke iakttagits säkerhetsföreskrifter för växling å sådana delar av spår, över vilka allmänheten fick passera, ansågs icke kunna läggas järnvägspersonalen till last. Fallet synes utvisa, att kravet på aktsamhet beträffande den, som beträder bangårdsområde, ställes högt. (Se tidigare NJA 1941 s. 507 och Grönfors, Medverkan s. 46). Jfr i detta sammanhang också FFR 1945 s. 184 (NJA A 209) (ansvar för spårväg beträffande icke fungerande magnetbroms) samt 1946 s. 165 (NJA B 631) (ansvar för järnvägsmän beträffande underlåtenhet att vid lastning hålla elektrisk ledning spänningslös).

 

    Skada i följd av automobiltrafik. Angående begreppet automobil föreligga en del rättsfall, vilka dock till största delen förlorat sin betydelse efter 1951 års ändringar i 1 § bilansvarighetslagen. Anmärkas kunna NJA 1946 s. 209 (FFR s. 104), s. 554 (FFR s. 272), s. 257 (FFR s. 120) ävensom FFR 1948 s. 31 (NJA A 23), där stridsvagnar hänfördes under bilbegreppet, SvJT 1945 rf s. 27 II (FFR s. 316), FFR 1946 s. 378, 1948 s. 297 och 1950 s. 255 (hovrättsdomar) enligt vilka bilansvarighetslagen ej tillämpades på traktorer eller traktortåg (jfr häremot NJA 1949 s. 249, där ombyggnad till motorredskap ej ansågs ha skett och fordonet därför betraktades såsom bil). Bilansvarighetslagen har i NJA 1950 s. 587 tillämpats å s. k. truck, som användes å järnvägsområde, under motivering att dess hastighet kunde uppgå till 25 km i timmen och att fordonet vore försett med ett flak såsom lastutrymme och begagnades för transport av gods, som lastades å släpvagnar. (Jfr nya lydelsen av 1 § bilansvarighetslagen.)
    Beträffande begreppet förande av bil må hänvisas till några fall om ansvar för rattfylleri, NJA 1947 s. 253, 1949 s. 559 och 1951 s. 314 samt SvJT 1947 s. 30. Enligt dessa föreligger förande av motorfordon, även om motorn varit ur funktion eller fordonets rörelse ägt rum i garage, däremot ej, om fordonet letts av en bredvidgående och dess motor ej varit i gång.
    Spörsmålet om skadan inträffat »i följd av biltrafik» har varit föremål för ett flertal avgöranden, som tyda på att man tolkat skada i följd av biltrafik mycket extensivt. (Jfr Lind & Lech i TfR 1951 s. 266). I NJA 1949 s. 195 (FFR s. 88) hade en person i garage blivit klämd mellan en bil och garageväggen då bilen gjort ett plötsligt ryck framåt till följd av åtgärder av en reparatör. Enär dennes sysslande med start

anordningarna varit ägnat att sätta bilens motor igång och föranlett, att den av egen kraft kommit i rörelse, ansågs biltrafik vara för handen. (Se härom vissa utläggningar av Hulti SvJT 1952 s. 599). Jfr också FFR 1949 s. 181 (NJA A 84) och 1950 s. 21 (NJA C 155.) — I NJA 1946 s.634 (FFR s. 309) betraktades biltrafik såsom orsaken till sammanstötning mellan två cyklister, där sammanstötningen skett »i omedelbar anslutning till och som en följd av mötet med en bil». — Då bil åstadkommit trafikfarliga hinder å vägbanor, ha också skador genom biltrafik ansetts föreligga. Se sålunda NJA 1946 s. 205 (FFR s. 100) (tappade vattenledningsrör). Jfr häremot FFR 1947 s. 169 (NJA B 560) (lerblandad jord, som fallit av stridsvagnar). I NJA 1946 s. 462 (FFR s. 211) hade en chaufför stannat sin lastbil och stigit upp på lastflaket för att röra i grytan till bilens gengasaggregat. Då han därefter hoppade ned på körbanan för att kontrollera askugnsluckans stängning, sammanstötte han med en cyklist, som föll i gatan och dödades. Skadan ansågs orsakad av biltrafik. — Brandskador å byggnader, åstadkomna genom att bilförare tömt sot eller slagg från gengasaggregat i närheten av byggnaderna, hava även de ansetts härröra från biltrafik. I NJA 1948 s. 517 grundades t. o. m. bilmontörs skadeståndstalan med anledning av att han gengasförgiftats i en verkstadslokal, på trafikansvar enligt 21 § trafikförsäkringslagen; förgiftningen ansågs emellertid så betingad av de otillfredsställande förhållandena, som varit rådande i lokalen, att ansvarighet jämlikt denna lag ej ansågs föreligga.
    Beträffande skador genom åtgärder i samband med lastning eller lossning eller på- och avstigning märkas SvJT 1949 s. 465 (FFR 1948s. 299), där tippning av ved, som skett under tillfälligt uppehåll med en bil och medelst drivkraft från bilmotorn, ansågs ha utgjort ett led i bilens användande i trafik samt NJA 1950 s. 493 (FFR s. 150), där skador, som en busspassagerare ådragit sig genom halkning på det isbelagda fotsteget vid avstigning ur en buss, förklarades uppkomna i följd av trafik. Däremot synes icke bilansvarighetslagens tillämpningens ha ifrågasatts i FFR 1949 s. 25 (NJA C 124), där en väska från en bagagehylla föll i huvudet på en busspassagerare, som därvid ådrog sig hjärnskakning; talan mot bussens ägare ogillades här. I NJA 1946s. 257 (FFR s. 120) underkändes också talan enligt bilansvarighetslagen. Vid reparation av en stridsvagn på allmän väg i tättbebyggt samhälle hade en metallflisa råkat lossna och träffa en i närheten stående civilperson i ögat; denna skada ansågs icke ha inträffat i följd av trafik.
    I åtskilliga fall ha domstolarna haft att taga ställning till spörsmålet om eller i vilken utsträckning bilförare varit vållande till skada.
    I fråga om ouppmärksamhet beträffande vägbana märkes NJA 1948 s. 134, där bilförare ålades fullt skadestånd för att han kört på en i ett spårvägsspår arbetande spårvakt. Beträffande underlåtenhet att förvissa sig om att person befunnit sig i närheten av bil vid dess igångsättande, frikändes bilförare i FFR 1950 s. 21 (NJA C 155).
    Vad angår underlåtenhet att avgiva signal har bilförare, som påkört motorcyklist eller cyklist, frikänts i NJA 1950 s. 273, där motorcyklisten girat över vägen, men dömts till skadestånd i SvJT 1947 rf s. 9. Ansvar ådömdes ock bilförare i SvJT 1951 s. 749 (FFR 1950 s. 287)

(hovrättsdom), där signal ansågs motiverad med hänsyn till att småbarn befunno sig intill vägbanan.
    Beträffande för hög hastighet ansågs bilförare i NJA 1945 s. 11 ansvarig för att han kört på en på vägen liggande berusad person. Såsom skäl angavs, att han »då han upptäckte ett föremål i vägbanan» icke minskat hastigheten eller styrt åt sidan. Skadeståndet jämkades emellertid till 1/3. Fullt skadestånd utdömdes däremot i NJA 1945 s. 90 (FFR s. 52) beträffande påkörning av tvåårig gosse. Se i detta sammanhang också NJA 1947 s. 331 (beträffande Hedquists ansvar), anfört i slutet av detta avsnitt om bilförares vållande, FFR 1950 s. 134 (NJA A 54), anfört nedan under avsnittet om sammanstötningar mellan bilar vid vägkorsning, och s. 262 (hovrättsdom).
    Vid hastigt öppnande av bildörr har en bakomvarande påkörande bilförare i tvenne fall ansetts exculperad. Se sålunda FFR 1948 s. 202 (NJA B 806) och SvJT 1951 s. 340 (hovrättsdom). Då berusad cyklist gjort en oväntad och oberäknelig högergir i bils körbana, har bilförares skadestånd jämkats till noll. Se FFR 1950 s. 269 (hovrättsdom).
    I fråga om sammanstötning mellan bilar vid vägkorsning märkes SvJT 1950 s. 200 (hovrättsdom), där förare, som brutit mot vänsterregeln, ålades helt skadestånd i förhållande till förare, som haft förkörsrätt; den senare ansågs dock också vållande, och motiveringen synes ha varit, att hans skuld endast var ringa i förhållande till den förres. Se också FFR 1950 s. 134 (NJA A 54), där bilförare, som kört å huvudled i tättbebyggt samhälle med hög fart, ansetts i lika mån vållande till kollision som den, som kommit från tvärgata.
    På grund av oförsiktig körning med ambulans ålades dess förare ett till hälften jämkat skadestånd vid kollision i NJA 1946 s. 381, varemot skadeståndstalan mot förare av s. k. utryckningsfordon ogillades i NJA 1946 s. 424.
    Angående sammanstötning mellan bil och järnvägståg se ovan beträffande skada i följd av järnvägs drift.
    I fråga om påkörning av djur må nämnas rättsfallen FFR 1945 s. 325, (SvJT 1946 rf s. 99) och 1949 s. 263 (hovrättsdomar) angående påkörning av hund ävensom SvJT 1946 rf s. 74 (hovrättsdom) angående påkörning av föl, anförda ovan under avsnittet om skada, orsakad avdjur.
    I fråga om särskilda åtgärder av bilförare, ägnade att framkalla olycksfall, märkes NJA 1946 s. 427, där bilförare ålades skadestånd för att han vid färd å allmän väg haft sin bil försedd med en s. k. fordonsflagga, vilken han under sin tidigare färd å ett flygfält haft skyldighet föra. På grund av flaggan hade en häst skrämts i sken, så att körsvennen skadades. Däremot ogillades i NJA 1946 s. 318 (FFR s. 131) skadeståndstalan mot en bilförare med anledning av att en gren från en invid vägen befintlig häck trängt in i ögat på en bilpassagerare.
    Ett mera principiellt spörsmål angående bilansvarets fördelning har upprullats i NJA 1947 s. 331. I följd av trafik med tre bilar A, B och C har påkörning av bilen A och bilen B ägt rum, varigenom skador uppstått å dessa bilar. Bilen A:s förare ansågs vållande. Bilen B bar trafikansvar på grund av bristfällighet å bilen, som ägaren eller föraren ej känt eller bort känna. Bilen C bar också trafikansvar, men här på

grund av bristande exculpation, s. k. presumtionsansvar. Bilen C:s ägare ålades jämlikt 5 § andra stycket bilansvarighetslagen att utgiva jämkad ersättning till bilen B:s ägare. Jämkningen bestämdes till en tredjedel med hänsyn till att påkörningen varit en följd av bristfällighet å bilen B. — Jfr i detta sammanhang också SvJT 1946 rf s. 54 (FFRs. 358) (hovrättsdom) angående sammanstötning mellan bil och traktor, där traktorns ägare tillerkändes full ersättning för skador å traktorn trots vållande från dess förare. Se härom vad ovan på tal om identifikation yttrats under avsnittet om skada i följd av järnvägs drift.
    Slutligen må upptagas ett fall av skada å motorcykelpassagerare, som efter egen begäran fått medfölja å motorcykel, NJA 1951 s. 783 (FFR s. 173). Talan mot föraren ogillades här under åberopande av att passageraren medföljt på egen begäran och i eget intresse att komma i tid till arbetet underkastat sig den — för henne uppfattbara — risken med färden, varjämte särskilt tillades, att denna risk, trots att motorcykeln saknade sittanordning, vore ringa. Fallet utgör ett exempel på att visst samtycke uteslutit skadestånd. Med hänsyn till att även bilpassagerare numera enligt 2 § bilansvarighetslagen är berättigad till skadestånd, torde en sådan regel väl, då det gäller bilskada å passagerare endast kunna tillämpas i ytterst speciella situationer.

 

    Skada i följd av luftfart. På detta område föreligger i främsta rummet det intressanta och i litteraturen omdebatterade NJA 1945 s. 210 angående talan mot kronan om skadestånd på den grund, att silverrävshonor blivit skrämda av buller från flygplan, som förts pålåg höjd över deras farm, och till följd härav framfött valpar för tidigt eller bitit ihjäl sina nyfödda valpar. I domen, som var enhällig i HD, bifölls talan under åberopande av att flygningen måste med hänsyn till det starka bullret då flygplanet på låg höjd fördes över rävfarmen, ansetts ha medfört sådan fara för skada, att kronan vore ansvarig enligt luftfartsskadelagen. I motsats till en tidigare dom i NJA 1942 s. 229 innehåller denna dom emellertid intet om att faran påpekats för den för flygningen ansvarige, vilket enligt Ussing skulle utgöra en särskild förutsättning för skadestånd på grund av farlig verksamhet. Detta krav enligt läran om adekvat kausalitet torde dock i 1945 års fall vara uppfyllt genom att flygningen skett på låg, ja i allmänhet otillåten, höjd. Se närmare Grönfors s. 290 och 300 samt häremot Karlgren s. 132 och Vahlén i SvJT 1954 s. 44. — Se också FFR 1947 s. 342 (FFR A 223). Jfr också NJA 1945 s. 758, anfört nedan under skada i militära förhållanden.
    Nämnas må på detta område också FFR 1951 s. 189 (hovrättsdom), där domstolarna lämnat utan yttrande ett av person, som lidit skador genom att splitter från ett exploderat flygplan blivit liggande på marken och utgjorde fara för betande kreatur, i process om dessa skador inom två år yrkat förbehåll till förhindrande av preskription om rätt att framdeles föra talan om ytterligare skador.

 

    Skada i följd av elektrisk anläggning. På detta område märkes främst NJA 1948 s. 182, där under arbete med resandet av ett långt järnrör, avsett att sänkas i en brunn, röret kom i kontakt med

en högspänningsledning och blev strömförande, med påföljd att en i arbetet deltagande dödades. Grov vårdslöshet från dennes sida, varom förmäles i 7 § 1902 års lag, ansågs icke föreligga. Då så icke var fallet, ansågs icke heller jämkning av skadeståndet på grund av dennes medvållande kunna äga rum. I målet avgavs ett särskilt yttrande med utredning om lagens förarbeten av justitierådet Karlgren, som ansåg de starkaste skälen tala för jämkning men dock instämde i domslutet, eftersom detta stödde sig på fast rättstillämpning. Se även Grönfors, Medverkan, s. 108. — Beträffande frågan om grov vårdslöshet enligt nämnda lag se även FFR 1950 s. 225 (hovrättsdom).
    Nämnas må ock NJA 1950 s. 8 (FFR s. 4), där befrielse från skadeståndsskyldighet enligt 14 § i 1914 års lag vägrades, enär den elektriska anläggningens innehavare icke betraktades såsom den skadadearbetarens arbetsgivare och arbetet icke heller utförts i samverkan med arbetsgivaren, som var självständig företagare. Om fallet se närmare Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i FFP 10 s. 111.

 

    Rörelseidkares m. fl. ansvar gentemot utomstående. Under ovanstående rubrik upptagas med frångående av den i tidigare översikter begagnade systematiken såväl fall, som röra bristfälliga anordningar, som fall angående ansvar för annans handlingar. Till senare särskilda rubriker hänvisas därvid, förutom fall angående olycksfall i arbete, fastighetsägares ansvar, väghållares ansvar inklusive s. k. halkningsfall, ansvar i militär verksamhet, ansvar inom sjukvård och ansvar för stat och kommun såsom sådan i övrigt.
    Åtskilliga fall röra byggnadsverksamhet. De mest omdebatterade synes ha varit NJA 1945 s. 438 (FFR s. 188), där byggmästare dömdes till skadestånd med anledning av att kalk, som forslades upp i en hiss utmed ett bygge, till följd av hisskötarens felaktiga förfarande föll ned i ögat på en dam, som färdades å en angränsande gata. I motiveringen åberopades dels hisskötarens (en underordnad arbetares) felaktiga förfarande och dels »den med hissens användande förbundna faran för skada å person, som uppehöll sig å gatan utanför nybyggnaden». Mest sannolikt torde vara, att man här har att göra med ett ansvar för en sådan vanlig arbetare, som — i likhet med (från tidigare rättspraxis) kranskötare — anses bekläda en ur risksynpunkt speciellt ansvarsfull befattning. Se om fallet Lejman, Festskrift för Ussing s. 305 ff och Karlgren s. 161, häremot Hult i Juridisk debatt s. 195. Jfr en skiljaktig ledamot i målet, som ville ogilla talan, enär försummelse ej påvisats hos arbetsledningen. Tänkbart är givetvis även, att domen grundar sig på en skälighetsbedömning i form av en kombination mellan olika omständigheter, såsom tidigare förekommit bland annat i NJA 1929 s. 520 (telefontrådsrullemålet). Jfr härom Lind & Lech i TfR 1946 s. 471 och Lundstedt, Strikt ansvar II: 1 s. 98 ff, II: 2 (1953) s. 339 ff. Med hänsyn till fallets eventuella betydelse för frågan om vad som skall anses som »farlig verksamhet» eller »ur risksynpunkt ansvarsfull befattning», förtjänar det att anmärkas, att en ledamot av HD fann sig kunna instämma med majoriteten endast under uttryckligt framhållande av att hissen var placerad utanför tomten. — Se också FFR 1949 s. 40 (NJA C 145),

där arbetsledare vid bygge friades från skadestånd med anledning av bristfällig skyddsanordning vid hiss under motivering, att han meddelat förbud mot dess användande. — För skada som uppstått genom utkastande av bräder från bygge har ansvarig byggmästare i FFR 1946 s. 249 (NJA B 1158) dömts till skadestånd på grund av culpa in instruendo samt enär varningsanslag ej uppsatts (jfr NJA 1948 s. 170 angående olycksfall i arbete). Däremot har talan ogillats mot byggmästare i FFR 1947 s. 53 (NJA B 80), där fyraårig gosse dödades genom ras i virkesstapel; den omständigheten att stapeln upplagts på allmän plats utan vederbörligt tillstånd medförde ej skadestånd. Se också FFR 1949 s. 156 (NJA C 497), där byggmästare friades från skadestånd för dödsolycka genom att person fallit genom öppning i golvet på ett bygge; domen grundades på att bräder, som täckt öppningen, borttagits kort tid före olyckan utan byggmästarens vetskap.
    I fråga om sprängningsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet märkas även många fall. I NJA 1945 s. 301 (FFR s. 146) blev förvaltare av jordbruksegendom ansvarig för vårdslös förvaring (i en vedtrave) av sprängämnen, vilka åtkommits av en elvaårig pojke. I NJA 1948 s. 303 (FFR s. 104) hade en bergsprängare erhållit vederbörligt tillstånd »att med biträde av viss angiven sprängningsarbetare verkställa bergsprängningen». I tillståndsresolutionen föreskrevs, att skottlossning etc. skulle verkställas under ledning och omedelbar tillsyn av tillståndsinnehavaren, dock att vid tillfälligt förfall för denne arbetet finge utan hinder härav bedrivas under uppsikt av annan på arbetsplatsen närvarande person, som innehade förmans ställning och vore fullt kunnig i bergsprängning. Då den nyss nämnde sprängningsarbetaren utan iakttagande av meddelade säkerhetsföreskrifter avlossat ett sprängskott, som skadat en person, ansågs innehavaren av tillståndet ansvarig härför med hänsyn till den ställning, sprängningsarbetaren intog till svaranden såsom arbetsgivare och innehavare av sprängningstillståndet. HD torde här i främsta rummet ha stött sig på att den vållande intog en särskild förmans ställning. Se härom Karlgren s. 159. Den omständigheten, att det här kunde sägas röra sig om s. k. farlig verksamhet, synes i och för sig icke haft någon betydelse (så dock enligt Hult a. a. s. 196 och Lundstedt, Strikt ansvar II:2 (1953) s. 349). Se ock FFR 1948 s. 278 (NJA B 127), där stad dömdes ansvarig för arbetslednings försummelse vid sprängningsarbeten, och häremot FFR1947 s. 56 (NJA B 81), där talan mot stad för skada, som uppkommit genom att skärvor vid sönderslagning av sten i en ledningsgrav kastats upp och skadat pojkes öga, ogillades, enär det ej styrkts, att skyddsanordningarna varit bristfälliga. — I NJA 1948 s. 481 (FFR s. 180) ogillades talan mot Stockholms stads elverk med anledning av att person genom s. k. bilskott träffats av sten, som upptagits och lagts i högar på kanten av en ledningsgrav å Kungsgatan i Stockholm och sedan kommit ut i körbanan. Arbetsledningen ansågs icke skyldig föranstalta om skyddsväggar kring de upptagna grushögarna. Se ock FFR 1948 s. 74 (NJA A 54) (elverk skadeståndsskyldigt för översvämning, då dess arbetsledning underlåtit vidtaga åtgärder mot vattenfyllning av grop).
    Beträffande snöskottning ogillades i NJA 1948 s. 489 (FFR s. 190)skadeståndstalan mot snöskottare, som skadat trafikant med sin skovel,

sedan han på grund av nedsatt hörsel icke uppfattat tillsägelse att låta trafikanten passera. I betraktande av arbetets art och trottoarens ringa bredd ansågs snöskottaren ha ägt räkna med att bakifrån kommande trafikanter skulle förvissa sig om att han observerat dem. Hörselfelet bedömdes tydligen icke vara av den beskaffenhet, att han bort avhålla sig från arbete av dylikt slag. Jfr Hellner i SvJT 1953 s. 617. — Jfr också FFR 1946 s. 199 (NJA B 790, där arbetsledning vid plåtslageribolag blev ansvarig på grund av culpa in instruendo i fråga om avlägsnande av istapp från fastighet.
    I ett par fall har tillverkare blivit ansvarig gentemot person, till vilken han icke direkt stått i kontraktsförhållande. Sålunda blev tillverkare av hackelsemaskin i NJA 1948 s. 173 (FFR s. 58) ersättningsskyldig gentemot arbetare för skada i följd av fabrikationsfel och bristande skyddsanordning hos maskinen. I målet åberopades vissa regler i gällande arbetarskyddslag, och i domen omnämndes vissa av socialstyrelsen utfärdade anvisningar angående skydd mot yrkesfara. Se Hult s.197 och Karlgren s. 153. I NJA 1949 s. 460 (FFR s. 164) blev tillverkare av fyrverkeripjäs ansvarig gentemot en scenarbetare, som vid filminspelning enligt order antände den och blev skadad genom dess explosion. Härför åberopades endast, att fel förelupit vid tillverkningen eller vid pjäsens förseende med etikett. Hult s. 198 konstaterar, att tillverkningens farlighet kan ha influerat på domen. Anmärkas må härtill, att denna dikterades av endast två HD-ledamöter samt att de övriga två ledamöter, som ville fälla, mera synes ha velat betona tillverkarens culpa in instruendo i förhållande till allmänheten.
    Till jämförelse må här blott omnämnas några kontraktsrättsliga fall angående s. k. skadebringande egenskaper: NJA 1945 s. 189 (FFR 97) (exploderande kanna i bil), s. 582 (FFR s. 241) (förgiftning genom tvättmaskin), s. 676 (FFR s. 308) (förväxling av alunpulver med blysocker), 1946 s. 552 (FFR s. 269), 1947 s. 82 (FFR s. 108), 1948 s. 123 (FFR s. 34), 1949 s. 664 (FFR s. 245) (kastsjuka hos kor) och 1949 s. 620 (FFR s. 218) (taktäckning med användande av blåslampa). Följande kvasikontraktsrättsliga fall angående ansvarighet gentemot affärsbesökande förtjäna ock i detta sammanhang omnämnande: NJA 1948 s. 404 (FFR s. 161) (försäljare skadad genom söndrig glasruta vid disk i butik; talan ogillad), FFR 1948 s. 174 (FFR B 595) (kund hos PUB skadad genom nedfallande spegel; talan bifallen; utgången kontrasterar mot NJA 1940 s. 550, där kund i damfrisersalong skadades genom nedfallande marmorskiva, ett fall som fått en enligt förf:s mening egendomlig utgång) och FFR 1949 s. 290 (hovrättsdom) (pojke skadad genom försäljningsautomat; talan ogillad), även som NJA 1950 s. 468, anfört nedan under halkningsfall.
    Slutligen skola här upptagas två fall av skadeståndstalan mot arrangör av festtillställning eller uppvisning. I NJA 1947 s. 299 (FFR s. 188) hade i en skjutbana å en festplats banans föreståndare vid demonstration av ett luftgevär avlossat ett skott, som träffade en gosse å festplatsen i ögat. Den förening, som anordnat festen, dömdes skadeståndsskyldig under motivering, att skjutbaneföreståndaren »satts att sköta den av föreningen drivna skjutbanan samt vid sådant förhållande föreningen — oberoende av huruvida den, vid uppdragets meddelande eller el-

jest, låtit någon försummelse komma sig till last — har att svara för den skada, vilken på sätt som skett, genom föreståndarens oaktsamhet tillskyndats.» Avgörandet torde ha grundats på den ur risksynpunkt ansvarsfulla befattning, föreståndaren intog. Se om fallet vidare Hult, s. 195, Karlgren s. 159, 161 och 182 samt Lundstedt, Strikt ansvar II: 1 s. 402. Anledning saknas, såvitt förf. kan finna, att såsom Rodhe i SvJT 1951 s. 615 behandla fallet såsom kontraktsrättsligt. Det torde väl ha varit ganska egendomligt, om utgången blivit en annan, därest gossen, som icke var kund hos skjutbanan, befunnit sig utanför festplatsens område. — I NJA 1950 s. 550 (FFR s. 166) ogillades talan mot idrottsförening, som anordnat uppvisningskörning med motorcykel vid en isfest, varvid en person, som frivilligt tjänstgjorde som kurvvakt, blivit påkörd. Vållande ansågs ej styrkt, och ej heller eljest vore sådana omständigheter (väl bl. a. farlig verksamhet) för handen, att föreningen borde svara. En minoritet av två ledamöter voro skiljaktiga och ansågo culpa (framför allt in instruendo) föreligga. (Jfr Grönfors, Medverkans. 110).

 

    Fastighetsägares ansvar. Beträffande skadestånd i hyresförhållanden må här hänvisas till förf:s rättsfallsöversikt i SvJT 1953 s. 380 samt förf:s arbete »Rättsförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst». Från här ifrågavarande period må särskilt antecknas rättsfallen NJA 1945 s. 610 (FFR s. 245), 1947 s. 411 (FFR s. 240), 1949 s.213 (FFR s. 70), samt hovrättsdomarna i FFR 1945 s. 341, 1946 s. 137, 1950 s. 198 och 238. Utomkontraktsliga fall angående skada genom halkning behandlas vidare, såsom i tidigare översikter skett, i ett sammanhang, nedan under väghållares ansvar.
    Till behandling under här ifrågavarande rubrik återstår huvudsakligen några betydelsefulla fall rörande skador genom snöras och snöskottning. I NJA 1947 s. 23 (FFR s. 42) träffades en sjuksköterska vid S:t Görans sjukhus, då hon passerade personalbostaden vid sjukhuset, av ett isstycke från byggnadens tak, där snöskottning pågick. Snöskottningen utfördes för stadens räkning genom ett plåtslageribolags försorg av personal, som var anställd hos bolaget. Såsom vakt anlitades en person, som ej behärskade svenska språket. I målet åberopades en allmänbestämmelse i »Särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm» § 11 st. 1, att husägare borde »vidtaga nödiga åtgärder till förekommande av olyckshändelser» i följd av snöskottning. Talan ogillades, »enär snöskottningen på uppdrag av staden ombesörjts av bolaget såsom självständig företagare, samt ej ens påståtts, att staden visat vårdslöshet genom att anförtro arbete åt bolaget». Dessutom åberopades i domen, att »i målet ej heller visats någon annan omständighet, som för staden kunde medföra skadeståndsskyldighet i anledning av ifrågavarandeolyckshändelse. » Fallet har sin största betydelse genom att i detsamma med all önskvärd tydlighet fastslås, att fastighetsägare i ett utomobligatoriskt fall — ty såsom sådant betraktades uppenbarligen fallet— icke ansvarar för en klart självständig företagare. Se härom närmare Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i FFP 10 s. 105. Bestämmelsen i ordningsföreskrifterna ansågs uppenbarligen alltför allmän för att medföra skadeståndsansvar. Fallet

utgör för övrigt närmast ett stöd för uppfattningen, att fastighetsägare icke bär strikt ansvar för snöras. — I NJA 1949 s. 704 (FFR s. 240) hade skada vållats genom snöras å en utanför en fastighet i Stockholm parkerad bil. Bilägaren instämde fastighetsägaren med yrkande om skadestånd i första hand på grund av att denne icke tidigare än som skett föranstaltat om snöskottning och härigenom gjort sig skyldig till försummelse, och i andra hand på grund av att han ådragit sig ett medskadeståndsskyldighet vid grannelagsförhållande analogt ansvar utan vållande. Fastighetsägaren invände, att han i anledning av det nysstimade snöfallet redan två dagar efter detsamma uppdragit åt en plåtslagerimästare att verkställa snöskottning. Denne hade, sedan han två dagar senare besiktigat taket, icke funnit arbetet brådskande. För raset, som inträffade två dagar efter besiktningen, ansågs fastighetsägaren, vilken dock dagen före raset hos plåtslagerimästaren anmärkt på att skottning ej skett, ansvarig med den motiveringen, att det icke mött hinder av sådan betydenhet och allmängiltighet mot snöskottningen, att fastighetsägaren kunde undgå att svara för att hans förpliktelse i fråga om denna ej blivit före olyckan fullgjord. Majoriteten var emellertid svag, tre ledamöter mot två. I domen betonas särskilt, att förpliktelsen att föranstalta om snöskottning är av sådan art, att dess effektiva upprätthållande å vederbörande fastighetsägares sida är av synnerlig vikt med hänsyn till gatutrafikens säkerhet. Trots denna passus i domen torde man dock med anledning av vad däri i övrigt anförts, ha att utgå ifrån att ansvaret grundats på culpa, även om inviten till ett statuerande av strikt ansvar i trafiksäkerhetens intresse här är synnerligen stark. (Jfr NJA 1929 s. 520 'telefontrådrullemålet' och 1950 s. 188, anfört nedan under halkningsfall.) Domen synes ock jäva uppfattningen att fastighetsägaren blir ansvarsfri, om han överlåtit snöskottningsplikten å självständig företagare. Han ansågs tydligen här ha bort vända sig till annan sådan (jfr häremot Vahlén i FFP 10 s. 289). — I NJA 1951 s. 63 (FFR s. 9) ogillades talan beträffande snöras, som drabbat gångtrafikant å Fleminggatan i Stockholm (tre röster mot två). Till stöd för ogillandet åberopades, att det snöfall och de temperaturförändringar, som lett till raset, inträffat så kort tid dessförinnan, att deti cke kunde läggas fastighetsägaren till last, att han ej undanskaffat snön eller avspärrat gångbanan. Olyckan hade här inträffat kl. 7,30 på morgonen och snöfallet synes ha pågått tills någon halvtimme dessförinnan.— Se angående snöras även bifallande hovrättsdomar i FFR 1949 s. 282 och 287.
    Såsom speciella fall på här ifrågavarande område må även anmärkas FFR 1946 s. 145 (NJA B 523) (sotares fall från stege; talan bifallen), 1949 s. 22 (NJA C 116) (fall i ledningsgrav; talan ogillad) och 1950 s. 111 (NJA C 633) (olämpligt placerat cykelställ; fastighetsägaren ansågs ej behöva öva oavbruten tillsyn; talan ogillad) och s. 222 (hovrättsdom) (skada genom uppskjutande vattenpost; talan ogillad mot fastighetsägare men bifallen mot stad).

 

    Väghållares ansvar. I NJA 1949 s. 357 (FFR s. 148) ansågs kronan såsom väghållare medvållande till olycka, som uppstått genom att isen brustit under en bil på en vinterväg över en sjö. Såsom av

stängningsanordningar hade bockar utsatts vid nedfarten till isen, men dessa ansågs ej tillfyllest, enär de lätt kunnat flyttas undan. Se även angående dylik olycka FFR 1947 s. 22 (NJA B 1556 och SvJT 1948 s.192) (talan ogillad).
    I fråga om skyldighet att anordna skyddsanordningar utmed väg må nämnas NJA 1945 s. 473 (FFR s. 209) där Göteborgs stad dömdes ansvarig för att ej ha anordnat skydd, som tillgodosåg trafiksäkerheten utmed en fotbollsplats å ett torg. En boll hade rullat ut på vägbanan och träffat en förbifarande cyklist. I ett liknande mål, NJA 1945 s. 471 (FFR s. 209) dömdes en person, som tillsammans med sina barn lekt med en fotboll i trädgården till sin villa intill en allmän väg — avgränsad från trädgården endast genom en låg stenmur, träd och buskar — ansvarig för att han icke tillsett, att spelet bedrevs utan fara för trafiksäkerheten. Se om dessa fall närmare Hult s. 189. I NJA 1949 s. 660 (FFR s. 223) ålades kronan såsom väghållare ansvar för underlåtenhet att jämlikt 37 § i 1943 års allmänna väglag anordna skyddsräcke eller skyddsvärn utmed ett dike. Skadeståndet jämkades till hälften under åberopande av att den skadelidande var väl förtrogen med förhållandena på platsen. Se även FFR 1945 s. 280 (NJA A 271) (vägs avsmalnande ansågs ej bristfälligt utmärkt, varför talan ogillades), 1946 s. 306 (NJA A 231) (bristande skyddsanordning vid brunn), 1947 s. 286 (NJAB 1067) (bristande skyddsanordningar vid ledningsgrop), 1948 s. 47 (NJA B 247) (bristfälligt skydd vid trappa) och 1949 s. 276 (NJA B 136) (otillräcklig belysning).
    Beträffande hindrande föremål i vägbana märkes det ganska uppmärksammade NJA 1946 s. 318 (FFR s. 131), där en bilpassagerare vid färd på en väg inom en stads område blivit träffad i ögat av en gren från en häck invid vägen på stadens mark. Staden blev skadeståndsskyldig på grund av försummelse att klippa häcken. Domen ger uttryck åt en vittgående skyldighet för väghållare. Se närmare Hult s. 187. I NJA 1946 s. 407 (FFR s. 159) ogillades emellertid talan mot en väghållare med anledning av att å vägbana vid körningar från åker avsatts en lerbeläggning, som vid nederbörd gjort vägbanan hal. Det ansågs under hänvisning till de allmänna förhållandena inom vägdistriktet, att dylika lerbeläggningar icke inneburit sådan fara för trafiken, att väghållaren borde utan dröjsmål borttaga dem. Jfr Lundstedt, Striktansvar II: 1 s. 411. I NJA 1949 s. 72 (FFR s. 29) blev kronan ansvarig för skada, som uppkommit genom att elektrisk kraftledning uppsatts på låg höjd över vattentrafikled och därigenom åstadkommit skada å fartyg. Den omständigheten att ledningen utförts i enlighet med gällande föreskrifter och yttranden av vederbörande sjöfartsmyndigheter, fritog icke från skadestånd, då varningsmärken ej anbringats och uppgift om ledningen ej intagits i någon för sjöfarande allmänt tillgänglig publikation. Se Karlgren s. 55. I NJA 1950 s. 351 (FFR s. 98) hade ett bolag på uppdrag av vederbörande vägförvaltning verkställt stakning av en väg. Därvid nedfördes i kanten av ett dike omkring 1/2  m utanför den besådda delen av en åker såsom s. k. befästningspunkt ett järnrör, som med sin översta del stack upp 2 dm. över marknivån. Skadeståndstalan mot bolaget för att självbindare skadats av röret, ogillades, då befogad erinran från teknisk synpunkt icke kunde göras mot rörets anbringande och röret icke inneburit fara för skada vid jordens brukande av den

betydenhet, att det ålegat bolaget att särskilt varsko markägaren om röret. Se också FFR 1950 s. 212 (hovrättsdom) (talan bifallen mot lantbrukare, som tillfälligt anbragt en slana över en allmänneligen befaren väg, då han skolat föra sina kreatur över vägen). — Beträffande gropar i körbana se FFR 1945 s. 41 (NJA B 185) (talan ogillad) och beträffande »vägspricka» FFR 1951 s. 232 (hovrättsdom) (talan bifallen, då sprickan uppkommit genom s. k. tjälfall 1 1/2 dygn före kullkörning).
    Vad därefter beträffar skada genom halkning må först nämnas några fall, där olyckshändelsen inträffat inom byggnad. I NJA 1945 s. 608 (FFR s. 253) hade en hotellgäst störtat utför en trappa till en toalett, som var belägen omedelbart bakom en dörr från kapprummet. Belysningen i toaletten hade varit släckt, och hotellgästen tog ett steg framåt utan att observera trappan. Skadeståndstalan ogillades utan närmare angivande av skäl. I NJA 1947 s. 126 (FFR s. 130) snubblade en dam över en bjälke i ett toalettrum i restaurang Solliden på Skansen och skadade sig; golvet i rummet var lagt i två plan med en nivåskillnad av 33 mm., och i gränsen mellan planen var en bjälke infogad. Golvanordningarna ansågos medföra betydande risk för olycksfall bland de besökande, risk, som dessa saknade anledning förutse. Nordiska muséet hade därför enligt HD:s åsikt (tre röster mot två) i egenskap av restaurangens ägare varit skyldigt vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall och dömdes skadeståndsskyldigt. Jfr om fallet Hult s. 187 och Lundstedt, Strikt ansvar II: 1 s. 411. Se i detta sammanhang vidare FFR 1945 s. 67 (NJA A 66) (skada genom bristfälligt brunnslock; talan bifallen), s. 161 (NJA B 387) (halkning i hävtrappa på Gröna Lunds tivoli; talan ogillad) och 1950 s. 143 (NJA C 724) (halkning i Sturebadet i Stockholm; talan ogillad).
    De flesta målen på detta område röra fastighetsägares sandningsskyldighet vid halka genom is. I NJA 1948 s. 96 (FFR s. 9) hade en person, som var delägare i dödsbo och ensam bebodde en dödsboet tillhörig fastighet, vid bortresa från orten anmodat en annan att uträtta ett ärende i fastigheten. Vid dennes besök därstädes kl. 9 en juldagsmorgon var fastighetens grindöppning isbelagd, varigenom han halkade och skadade sig. Talan mot dödsboet ogillades, enär det hala väglaget uppkommit först under natten och isbildningen endast bestått av fläckvis förekommande isbark samt någon trafik icke vore att förvänta under dagen. I NJA 1949 s. 104 (FFR s. 19) förklarades emellertid, att en fastighetsägare (i Uppsala) vore skyldig att hålla sandat redan kl. 6,30 på morgonen under motivering, att arbetet å ett stort antal arbetsplatser i staden började kl. 7. — Ett märkligt rättsfall på ifrågavarande område är vidare NJA 1950 s. 188 (FFR s. 56), där cyklist kört omkull på vägbana i Solna stad till följd av halka och staden invände, att den på grund av kommunalarbetarestrejk icke kunnat sanda. Staden blev skadeståndsskyldig, då strejken enligt HD:s förklaring (fyra röstermot en) icke utgjorde hinder av sådan beskaffenhet, att staden ägde åberopa det till befrielse från ansvarighet för den med hänsyn till gatutrafikens säkerhet betingade sandningsskyldigheten. Här synes man onekligen ha kommit in på området för ett strikt ansvar. (Jfr vidare Lundstedt, Strikt ansvar II: 2 s. 287 och Vahlén i FFP 10 s. 288.) Bland övriga fall på ifrågavarande område må nämnas FFR 1945 s. 33 (NJA

A 22) (talan ogillad i fall, då sandning ägt rum kl. 7 och olyckan hände kl. 15), 1946 s. 22 (NJA B 2) (talan ogillad med hänsyn till bland annat värderleksförhållandena under dagen; olyckan inträffade kl. 13), s. 114 (NJA B 323) (talan ogillad, enär halkningen skett å en s. k. isvall), s. 129 (NJA B 457) (talan ogillad, då sandning skett kl. 17,30 och snöfall förekommit till kl. 19; olyckan hände kl. 20), s. 173 (NJA A 135) (talan bifallen, då olyckan skett kl. 14,30 och sandning ej ägt rum senare än dagen förut, därvid dock samma dag förekommit lätt snöfall), 1949 s. 153 (NJA C 480) (arten och omfattningen av mjölkförsäljning å lantgård ansågs icke medföra sandningsskyldighet), 1951 s. 81 (NJAC 322) (talan bifallen, då snöfall inträffat under natten och olyckan kl. 11,15; i domen åberopades särskilt det system för plogning och sandning, som svaranden, staden Falköping, använt sig av) och s. 198 (hovrättsdom) (talan ogillad; halkning å gårdsplan till ensligt belägen jordbruksfastighet).
    I frågan vem sandningsskyldighet åligger märkes främst NJA 1950 s.468 (FFR s. 147), där butiksinnehavare förklarades skyldig att i förhållande till sina kunder hålla rent från is å butikens yttertrappa, enär fastighetsägaren åsidosatt sin renhållningsskyldighet. Jfr Lundstedt, Strikt ansvar II:2 s. 290. I NJA 1951 s. 725 (FFR s. 151) förklarades Jönköpings stad skyldig att — oberoende av särskilda ordningsföreskrifter — tillgodose trafiksäkerheten å stadens gator genom att sanda på platser, där trottoar saknades. Se också FFR 1950 s. 24 (NJA C 195), där tillsyn över att vatten från brandpost ej åstadkom isbildning, ansågs åligga stads vattenledningsverk och ej fastighetsägare (Sölvesborgsstad), och 1951 s. 203 (hovrättsdom) där muntlig överenskommelse, som kronan träffat med Karlsborgs kommun att mot ersättning efter självkostnadspris ombesörja sandning, icke fritog kronan från ansvar för halkningsfall.

 

    Ansvar för olycksfall i arbete. Vad först angår olycksfall i hantverk, byggnadsverksamhet o. d. föreligger på detta område i NJA 1945 s. 153 (FFR s. 74) ett av de mera svårtolkade rättsfallen på skadeståndsrättens område. En firma, vars verksamhet omfattade snöskottning från tak, lät efter beställning av Stockholms stad verkställa snöskottning från taket å det staden tillhöriga Åsö sjukhus. Under snöskottningen råkade en av arbetarna trampa ned genom ett av snö täckt lanterninfönster, som bestod av vanligt fönsterglas och saknade skyddsräcke. HD fastställde här enhälligt hovrättens dom, enligt vilken arbetaren erhöll skadestånd, enär han »ägt räkna med att, därest å taket funnes dold farlig anordning sådan skulle påpekas, helst som sjukhusets syssloman, vilket beordrat snöskottningen, själv var närvarande och åsåg arbetets utförande». Ordalagen tyda närmast på att någon slags garantiutfästelse antagits. Erfarenheterna från andra fall rörande skadestånd för olycksfall i arbete synas dock giva vid handen, att arbetsgivaren icke utan vidare svarar för skada på grund av någon i arbetskontraktet liggande garanti (se närmare Lejman, Om skadestånd såsom »biförpliktelse» vid kontrakt i Festskrift för Lundstedt 1947 s. 58 ff och Schmidt i FFP 10 s. 206 och 215). Om någon alldeles speciell utfästelse i här ifrågavarande fall ger referatet icke någon upplysning. För sin

del är förf. därför böjd att antaga, att domen grundats på culpa hos dem, som haft att företräda sjukhuset. Jfr emellertid Hult s. 191 ävensom Karlgren s. 151 och Lind & Lech i TfR 1946 s. 472. Rättsfallet är också av betydelse i annat hänseende. HD avböjde här nämligen revisionens uppfattning, att staden som innehavare av sjukhuset skulle kunna avbörda sig sitt ansvar genom att hänvisa till att den anlitat självständig företagare. Se närmare härom Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i FFP 10 s. 104 ff.
    I NJA 1947 s. 104 (FFR s. 115) skadades en arbetare genom att en i bjälklag inlagd stock, på vilken han steg ut, brast i en kvist. En medtillbörlig noggrannhet utförd besiktning hade kunnat uppdaga bjälkens bristfällighet, men då enligt vedertaget bruk besiktning icke brukade företagas, ogillades talan. Arbetsgivaren ansågs icke ha vållat olyckan.— En liknande motivering användes till stöd för ogillande av talan i NJA 1947 s. 597 (FFR s. 329), där det betonades, att skyddsräcke var anordnat »på sätt som vid kraftverksbyggen är brukligt». (Se Schmidt i FFP 10 s. 200). En arbetare hade där träffats av en i ett schakt nedfallande järnkil, som fallit ned genom en arbetskamrats vårdslöshet, men arbetsgivaren ansågs icke ansvarig härför.
    I NJA 1947 s. 467 (FFR s. 269) bifölls med tre röster mot två skadeståndstalan mot byggmästare med anledning av en otillräckligt stagad byggnadsställning, som föranlett två arbetares död; en verkmästare, som skolat öva den omedelbara tillsynen över ställningen, hade också visat försummelse och byggmästaren förklarades ansvarig därför. Jfr angående en liknande olycka FFR 1946 s. 287 (NJA A 214) (invändning om att underentreprenör bort svara, ogillades).
    I NJA 1948 s. 170 (FFR s. 55) hade en arbetare blivit skadad genom att bräder utkastats vid ett nybygge under städning av en manskapsbod genom en dörröppning å denna. På grund av städningsarbetets enkla beskaffenhet ansågs det icke ha ålegat arbetsledaren att giva instruktionerom arbetets utförande eller att övervaka detta, varför talan mot arbetsledaren och arbetsgivaren ogillades.
    Angående bristande skyddsanordningar se vidare FFR 1947 s. 149 (NJA B 391) (arbetsgivare ansvarig för underlåtenhet att anordna skyddstak över hisskötare), 1951 s. 49 (NJA A 19) (skada genom lossnad s. k. formlucka, dissens), 1947 s. 209 (NJA A 148) och 1949 s. 173 (NJA A 82) (talan ogillad i fall, då sågklingor ej försetts med skydd; i förra fallet bristande kausalitet) samt slutligen 1946 s. 51 (NJA A 7) (bolag dömdes till jämkat skadestånd för att det ej vidtagit »synnerliga försiktighetsåtgärder» till förhindrande av att ström från högspänningsledning leddes till stege, som begagnades av arbetare).
    Vad angår olycksfall inom industri m. m. må anmärkas NJA 1945 s. 648 (FFR s. 291), där en arbetare skadades av en s. k. spindeldocka, som råkat i glidning. Då den vid uppställningen av spindeldockan tilllämpade metoden sedan gammalt var gängse å gjuterier inom landet och icke föranlett ingripande från yrkesinspektionens sida, ogillades skadeståndstalan mot arbetsgivaren. (Se Schmidt i FFP 10 s. 200.) Se också FFR 1948 s. 137 (NJA A 100) (arbetsgivare ansvarig för underlåtenhet att anordna skyddstak i fall då järnspett fallit ned från byggnadsställning och träffat en arbetare samt arbetsförmännen haft vetskap om att

liknande olyckor inträffat tidigare), 1949 s. 207 (NJA A 96) (arbetsgivare ansvarig för underlåtenhet att anordna fångnät vid linbana, trots att yrkesinspektören ej meddelat förbud mot dess användande utan fångnät; se om fallet närmare Schmidt i FFP 10 s. 198) och s. 228 (NJA A 108) (arbetsgivare ansvarig för att kopplingen till s. k. bergsvagn brustit, men skadeståndet jämkades med hänsyn till den skadades medvållande). I NJA 1948 s. 104 (FFR s. 12) ogillades invändning om bristande kausalitet beträffande olyckfall, som inträffat i ett pressverk och varigenom en arbetare blivit klämd mellan en presskolv och en s. k. stöddocka.
    I NJA 1948 s. 178 (FFR s. 63) hade en arbetare under sysselsättning med en hyvelmaskin sökt avhjälpa ett i maskinen uppkommet fel och därvid fått handen indragen i en roterande kutter. Eftersom arbetarens ingripande var opåkallat, ansågs förmannens underlåtenhet att stanna maskinen eller varna arbetaren icke innebära försummelse, varför skadeståndsyrkande mot arbetsgivaren ogillades (med tre röster mot två). Däremot bifölls talan i FFR 1947 s. 101 (FFR A 49) då arbeterska fått håret indraget i en fläkt, som ej var försedd med skyddsanordningar.  Övriga fall, då arbetare blivit indragna i maskiner utan skyddsanordningar och där talan i allmänhet bifallits, utgöra FFR 1946 s. 126 (NJAB 369), s. 290 (NJA B 1364), 1947 s. 136 (NJA A 77) (talan med tre röster mot två ogillad), s. 302 (NJA A 190) (även fråga om culpa in instruendo) och 1949 s. 93 (NJA A 38) (d:o).
    Beträffande underlåtenhet att anordna skyddsanordningar över fördjupningar eller schakt märkas NJA 1950 s. 177 (FFR s. 49) och FFR1947 s. 70 (NJA B 133), där talan ogillats.
    I FFR 1947 s. 126 (NJA B 229) hade ett arbetslag vid gruvbrytning tänt en dynamitladdning, som ej exploderat. Då en arbetare i efterföljande lag, som ej kände till detta, borrade i närheten härav, exploderade laddningen. Då arbetsgivaren ej ansågs pliktig utse förman vid sprängningsarbetet och det försumliga arbetslaget ej intagit sådan ställning, att arbetsgivaren vore ansvarig för dess försummelse, ogillades mot honom förd talan. — I FFR 1948 s. 115 (NJA A 87) skadades en arbetare genom att en kolkross oförmodat sattes igång. Arbetsgivaren blev skadeståndsskyldig med tre röster mot två i HD, då det ålegat honom tillse, att krossen icke annat än i betryggande ordning sattes igång. De två dissentierande ledamöterna ville frikänna under hänvisning till att de anställda enligt »inrotad vana» själva brukat underrätta varandra genom tillrop eller tillsägelse, då krossen skulle igångsättas. — Se slutligen FFR 1948 s. 91 (NJA A 69), där arbetsgivare blev ansvarig för att han icke vidtagit betryggande åtgärder mot gengasförgiftning.
    Vad därefter angår olyckshändelser, som inträffat i lantbruk, vid vägarbeten etc., märkes i främsta rummet NJA 1950 s. 506 (FFR s. 155), där olyckshändelse skett genom att en hos lantbrukare anställd arbetare vid begagnande av en cirkelsåg kommit i beröring med sågklingan, som icke varit försedd med skyddsanordning. Arbetsgivaren invände, att arbetet skett för arbetarens egen räkning; arbetaren hade nämligen själv köpt den ved han sågade av arbetsgivaren. Invändningen ogillades av HD:s majoritet på flera särskilt angivna grunder, bl. a. att arbetaren tidigare samma dag varit upptagen av arbete för arbetsgivarens räkning

 

25—547004. Svensk Juristtidning 1954.

och att hans anställning utgjorde anledning till att sågen ställts till hans förfogande. Se om fallet närmare Schmidt i FFP 10 s. 212, Lejman i FFP 10 s. 111, ävensom Karlgren s. 155 och 208. — Om olyckshändelser i lantbruk se vidare NJA 1948 s. 173 (FFR s. 58), anfört ovan under tillverkares ansvar. — Se också FFR 1946 s. 222 (NJA B 849) (förvaltare av lantgård ansvarig för att fjädervagn och fastgöringsanordningarna till dess last inneburit risk för olycksfall samt för underlåtenhet att instruera den som körde vagnen; samt s. 61 (NJA A 13) och s.230 (NJA B 1053) (bristande skyddsanordningar å lantbruksmaskiner, som medfört, att arbetare fastnat i dem och skadats).
    Bland övriga fall må här nämnas FFR 1947 s. 60 (NJA B 11) och 1949 s. 1 (NJA C 7), där olyckor i skogs- eller vägarbete inträffat genom ras men talan ogillades, enär arbetarna själva ansetts böra sörja för vederbörliga skyddsanordningar, 1947 s. 122 (NJA B 228) och 1949 s. 161 (NJA C 532), där arbetare fastnat i kuggdrev, resp. mangel och arbetsgivaren ålades skadestånd, i förra fallet på grund av bristande skyddsanordningar, i senare fallet på grund av culpa in instruendo), 1945 s. 286 (NJA A 281), där stuveribolag blev ansvarigt för ett söndrigt fotsteg till en lejdare och ålades skadestånd, 1947 s. 213 (NJA B 837), där arbetsgivare friades från skadestånd med anledning av att arbetsledning för rengöring av en arbetares händer utlämnat terpentin, som orsakat ett svårartat eksem, 1945 s. 93 (NJA B 369), där kronan friades från ansvar för arbetsoförmåga, som, även genom psykisk inverkan, uppstått beträffande arbetare som sysselsatts med dimbildningsapparat samt 1947 s. 335 (NJA B 1208), där kronan såsom arbetsgivare blev ansvarig för gengasförgiftning genom att anvisa en arbetare arbete som biträde vid körningen av en bil.
    Den företagna genomgången av rättsfallen angående ansvar för olycksfall i arbete torde utvisa, att rättspraxis icke i någon större utsträckning avlägsnat sig från tidigare följda principer. Ansvar har sålunda endast ifrågakommit på grund av culpa hos arbetsgivaren själv, hans arbetsledning eller därmed jämställd. Jfr härom också Schmidt i FFP 10 s. 189 ff.

 

    Skada i militära förhållanden. Såsom framhållits, bl. a. av undertecknad i Festskrift för Ussing s. 307 ff, har i rättspraxis statuerats strikt ansvar för kronan beträffande skada genom militärövningar, dock endast där övningen varit av mera omfattande natur eller eljest av farligare beskaffenhet. I NJA 1945 s. 322 (FFR s. 150) gällde det en övning i s. k. projektilröjning, som avsett att oskadliggöra brandhandgranater och där en dylik granat, som var placerad på en träskärm endast 8 m. från en stallbyggnad, förbrunnit på ett onormalt explosionsartat sätt och antänt stallbyggnaden. Talan om skadestånd underkändes emellertid här med tre röster mot två i HD, och majoriteten torde väl ha ansett, att övningens farlighetsgrad icke var tillräckligt stor. Däremot statuerades enhälligt strikt ansvar såsom för farlig verksamhet i NJA 1946 s. 734 (FFR s. 336) beträffande brandskada i följd av övningar, avseende skarpskjutning med artilleri och skjutning med granatkastare. Likaså blev i NJA 1946 s. 758 (FFR s. 349) kronan ansvarig för skada genom att rävhonor kastat och bitit ihjäl sina valpar

till följd av militära övningar, som på grund av därmed förenat buller varit ägnade att framkalla häftig skrämsel hos rävhonorna och — enligt vad i målen finge anses utrett — fara för skada av ifrågavarande slag. Såväl markstridskrafter som flygplan synas ha deltagit i övningarna. Jfr vad ovan yttrats angående NJA 1945 s. 210, anfört ovan under skada i följd av luftfart. Hänvisas kan här även till Lundstedt, Striktansvar II: 1 s. 63, 408 m. fl. st. och Grönfors s. 159. Se vidare om skada av samma art FFR 1948 s. 168 (NJA B 566).
    I NJA 1945 s. 445 (FFR s. 180) gällde det en skada, som orsakats av skenande hästar. Medan ett truppförband under hemmarsch från en militärövning rastade för utspisning, blevo några till förbandet hörande hästar, som voro spända för kärror, skrämda och råkade i sken, varvid en av hästarna med kärran törnade mot en bil, som skadades. HD:s majoritet, bestående av tre ledamöter, ansåg vårdslöshet av befälhavaren för vederbörande truppavdelning ej styrkt och avböjde jämväl strikt ansvar för kronan. (Jfr 1937 års fall i NJA härom). Två ledamöter ville bifalla talan på grund av kronans ansvarighet för befälhavarens culpa, bestående i att han känt till att hästarna voro nervösa men ej ägnat särskild uppmärksamhet däråt. Se om fallet vidare Hult s. 199 och Karlgren s. 159. — I NJA 1946 s. 257 (FFR s. 120) avböjdes också farlighetsansvar för kronan, då vid reparation av en stridsvagn på allmän väg i tättbebyggt samhälle en metallflisa råkat lossna och träffa en i närheten stående civilperson i ögat. I båda dessa fall synes anledningen till avböjandet av det strikta ansvaret vara, att det rörde sig om olyckor, som lika väl kunde inträffat i det vanliga civila livet.
    I NJA 1947 s. 586 (FFR s. 315) skulle vid en fälttjänstövning inom Trollhättans stads skyddsområde en i övningen deltagande militärperson kasta en sprängladdning, vars stubintråd han antänt. Då han ämnade kasta den, kommo några åskådare i vägen för kastet, varför han dröjde därmed så länge, att laddningen exploderade, med påföljd att han skadades. För dessa skador ansågs kronan skadeståndsskyldig på grund av underlåtenhet från militärledningens sida att själv föranstalta om åtgärder för att hålla åskådare på avstånd eller genom erforderliga upplysningar om övningens art och omfattning varsko vederbörande polisbefäl härom. Trots att underlåtenheten sålunda avsåg åtgärder till skydd för allmänheten men skadan militärpersonalen, blev kronan här ansvarig. Se vidare Lundstedt, Strikt ansvar II: 1 s. 394.
    I särskilda fall har kronan ålagts ansvar i FFR 1945 s. 17 (NJA A 3) och 1946 s. 346 (NJA B 1531) (furirs resp. löjtnants culpa), 1946 s. 283 (NJA B 1286) och 1948 s. 50 (NJA A 50). (icke tillfyllestgörande anordningar för avspärrning av område, å vilket funnits icke briserade granater) samt 1947 s. 349 (NJA B 230) och 1948 s. 257 (NJA B 1180) (bristande säkerhetsåtgärder från militärlednings sida). Däremot har talan ogillats i FFR 1951 s. 145 (NJA A 68) (för brister i flygmaskinsflottör, där dock rapporter angående brister i flottörer av samma typ tidigare kommit till flygförvaltningens kännedom).
    I NJA 1945 s. 515 (FFR s. 229) ansågs tjänsteplikt (kommendering till viss verksamhet) befria värnpliktiga från skadestånd för åsidosättande av säkerhetsbestämmelser i KF 1932 med vissa bestämmelser ang. biografer och filmförevisning; härtill inverkade måhända också, att deras försummelse var ringa.

    Skada i sjukvård. Såsom framhållits bl. a. av Lundstedt, senast FFP 10 s. 119 ff, synes i svensk rättspraxis innehavaren av ett sjukhus vara strikt ansvarig för läkares och övrig sjukhuspersonals försummelse i förhållande till patient. Ansvaret förefaller vara grundat på det kvasiobligatoriska rättsförhållande, som man här synes vilja statuera. I NJA 1945 s. 617 (FFR s. 255) ogillades emellertid skadeståndstalan mot landsting på den grund, att rester av en i operationssår inlagd tampon blivit kvar i såret. Anledningen till ogillandet synes ha varit, att på grund av särskilda förhållanden någon vårdslöshet inte ansågs ligga den opererande läkaren till last. Se om fallet Lundstedt, Striktansvar II: 1 s. 520. Däremot blev i FFR 1946 s. 181 (NJA B 655) och 1951 s. 69 (NJA C 256) landsting ansvarigt för vid operation kvarglömd s. k. tork resp. fel vid operation, som åstadkommit förlamning; i förra fallet blev även operatören skadeståndsskyldig. I FFR 1947 s. 66 (NJA B 114) friades såväl sjukhusinnehavare (Stockholms stad) som vederbörande läkare från ansvar för felaktig diagnos (gallsten i stället för brustet magsår).
    I NJA 1945 s. 669 (FFR s. 301) bifölls talan mot sjuksköterskor för bedövning av patient vid operation genom injektion med orätt vätska, varemot det icke ansågs kunna läggas den opererande läkaren till last att han icke kontrollerat innehållet i de på hans tillsägelse fyllda injektionssprutorna. I NJA 1946 s. 712 (FFR s. 329) dömdes legitimerad läkare — tillika järnvägsläkare — till ansvar och skadestånd för felaktig behandling av fingerskada.

 

    Ansvar för stat och kommun såsom sådan i övrigt. I NJA 1949 s. 245 (FFR s. 108) dömdes Motala stad att ersätta skada, orsakad därigenom att efter kraftigt regn vatten från ett brant lutande parkområde strömmat ned på fastighets gårdsplan och in i en till lagerlokal uthyrd källarlägenhet till fastigheten; ett dike, utfört i samband med parkanläggningsarbetet, ansågs ej bjuda tillräckligt skydd mot översvämning. Se även FFR 1947 s. 338 (NJA B 1226), där Kalmar stad blev ansvarig för översvämning. I FFR 1951 s. 61 (NJA A23) ålades Frösö köping skadeståndsskyldighet för begagnande av ett olämpligt råttutrotningsmedel, som förgiftat hundar och katter. Däremot ogillades talan mot stad i FFR 1946 s. 363 (hovrättsdom) (SvJT rfs. 87) i anledning av att dess hälsovårdsnämnd ålagt fastighetsägare att anordna reningsbrunn i fall, då dock på grund av regeringsrättens utslag på andra fastighetsägares besvär i liknande mål, åläggandet saknade fog.
    I NJA 1950 s. 5 (FFR s. 1) blev tullverket ansvarigt för gods, som för förtullning upplagts å kaj.
    Skada genom tjänstefel m. m. Åtskilliga fall av skadeståndstalan på ifrågavarande område ha rört olaga häktning eller anhållande, exempelvis FFR 1945 s. 174 (NJA B 888) (landsfogde, som för förskingring häktat landsfiskal, har ansetts förfarit felaktigt, men ej dömts till ansvar eller skadestånd), 1946 s. 84 (NJA B 210) (polisman, som oriktigt anhållit person för fylleri, ålagd skadestånd), 1947s . 144 (NJA B 345) (landsfiskal fälld för olaga kvarhållande) och s.204 (NJA B 746) (häradshövding har ansetts förfarit felaktigt men med

hänsyn till omständigheterna ej dömts till ansvar eller skadestånd). —I FFR 1945 s. 207 (NJA B 979) förpliktades polisman till skadestånd för att han civilklädd, på olämpligt sätt hejdat en cyklist, som därvid kört omkull, och i FFR 1950 s. 8 (NJA C 85) ålades polisman jämkat skadestånd, då han anhållit fyllerist utan att avvisitera honom samt lämnat arresten utan bevakning, med påföljd att den anhållne tänt en cigarrett och erhållit brännskador. — I FFR 1948 s. 81 (NJA B 267) ansågs en gränsuppsyningsman genom att använda skjutvapen mot person, som olovligt överskridit gränsen vid Torne älv och befann sig på flykt, ha förfarit felaktigt, vilket dock icke medförde ansvar eller skadestånd. I domen åberopades även svarandens bristande möjlighet att skaffa sig riktig uppfattning om vissa författningsbestämmelser.
    I FFR 1946 s. 176 (NJA B 650) ansågs ordföranden i en barnavårdsnämnd ha förfarit felaktigt, då han fattat beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran utan att höra barnens föräldrar, men friades från ansvar och skadestånd, och i FFR 1946 s. 256 (NJA B 1182) ansågs taxeringsnämndsordförande, som vid fastighetstaxering förväxlat två fastigheter, icke därigenom ha gjort sig skyldig till försummelse av beskaffenhet att för honom medföra skadestånd. — Se också FFR 1945 s. 200 (NJA B 962) (talan ogillad mot folkskollärare och kommun för förvaring av luftbössa på olämplig plats).
    I FFR 1945 s. 214 (NJA B 1004) ogillades skadeståndstalan mot veterinär, som givit hästar oriktig behandling. Såsom stöd för ogillandet åberopades bl. a. att han av en tjänsteman vid statens dåvarande veterinärbakteriologiska anstalt, vilken tjänsteman med fog kunde antagas inneha erforderlig sakkunskap, rekommenderats att använda den begagnade ordinationen. — Se också FFR 1946 s. 28 (NJA B 64) där lantmätare ålagts skadestånd till fastighetsägare på grund av felaktiga förfaranden vid förrättningar.

 

    Skada, orsakad av eller åsamkad minderårig. På detta område kan främst hänvisas till Beckman, Barns skadeståndsskyldighet i TfR 1950 s. 273, även i FFP 7, ävensom Karlgren s. 87 ff.
    I fråga om skada genom skjutvapen, åstadkommen av minderårig, märkas åtskilliga fall. I NJA 1945 s. 197 (FFR s. 100) ålades en 13-årig gosse till 1/2 jämkat skadestånd för avskjutande under lek med luftpistol av ett blyhagel, som träffade en 10-årig gosse i ögat. Se också hovrättsdomar i FFR 1947 s. 370 (14-årig gosse, som avlossat luftgevär, ålades till 2/3 jämkat skadestånd, medan hans förmyndare frikändes) och 1949 s. 316 (samma utgång beträffande 12-årig gosse, som avskjutit pil från pilbåge; hänsyn togs till ansvarsförsäkring). I NJA 1949 s. 617 ( FFR s. 214) ålades gosse så långt ned som i 5-årsåldern till 1/3 jämkat skadestånd för skott med träpil under lek med pilbåge. Ansvarsförsäkring fanns. Även modern dömdes skadeståndsskyldig för bristande tillsyn. I FFR 1950 s. 176 (NJA C 808 och SvJT 1951 s. 194) blev emellertid 9-årig gosse frikänd beträffande skott med luftgevär, då skottet skett med så relativt ofarlig projektil som äpplemassa. Se även hovrättsdomar i FFR 1950 s. 296 (viss skada genom pilbåge ansågs ha skett mera av våda) och 1951 s. 224 (14-åring ålagd till 2/3 jämkat skadestånd för skott från luftgevär, som avgått, då han råkat halka; talan

mot föräldrar ogillad). I allmänhet har HD intagit en sträng ståndpunkt beträffande skjutvapen i händerna på barn.
    Beträffande skada genom kast eller stick i övrigt märkas även flera fall. I FFR 1946 s. 194 (NJA B 740) hade en 2-årig pojke stuckit en skidstav i ögat på en 3-årig flicka. Med hänsyn till gossens späda ålder ansågs det ej skäligt ålägga honom skadestånd och likaså ogillades talan mot hans fader för underlåten vård. I FFR 1947 s. 24 (NJA B 3) blev 13-årig gosse ansvarig till 2/3 för att han kastat en träbit, som träffat en annan gosse i ögat. I NJA 1949 s. 535 (FFR s. 171) ogillades emellertid talan mot 12-årig gosse, som under indianlek träffat en något yngre kamrat med ett spjut i ögat. Anledningen till ogillandet var lekens tämligen ofarliga natur samt de upplysningar, som framkommit om gossens sinnesart. I FFR 1949 s. 32 (NJA C 129) förpliktades en 8årig skolgosse utgiva till 1/3 jämkat skadestånd, då han under en skrivövning blev förargad över en bakomsittande kamrat och hastigt vände sig om samt därvid råkade träffa denne i ögat med spetsen av en blyertspenna. Likaså blev i FFR 1949 s. 177 (NJA C 608) en 9-årig gosse, som med en sten råkade träffa en jämnårig flicka på munnen, ålagd skadestånd, som icke jämkades, därför att gärningen ansågs farlig samt gossen var förmögen och ansvarsförsäkrad, samt i FFR 1949 s. 261 (NJAC 866) en 13-årig gosse, som kastat snöboll mot stationshus och därvid råkat träffa en person bakom en glasruta, förpliktad till skadestånd, som jämkades till 1/2. I FFR 1950 s. 32 (NJA C 211) blev en 8-årig gosse till 1/3 skadeståndsskyldig för att han på en lekplats kastat en sten, som träffat en annan i ögat, därvid i domen betonades den fara för skada, som stenkastning å platsen innebure. Slutligen ålades i FFR 1950 s. 121 (NJA C 676 och SvJT 1951 s. 198) en 9-årig flicka skadestånd, då hon skjutit en sparkstötting fram mot en pojke, som befunnit sig i ett dike, varvid spetsen på ena meden trängde in i hans öga. Skadeståndet jämkades emellertid här ända ned till 1/6; endast den skadelidande överklagade i HD.
    Angående barns medverkan i trafikolyckor förtjäna i främsta rummet att framhållas NJA 1948 s. 346 (FFR s. 112), där 5-årig gosse som hade ansvarsförsäkring med tre röster mot två i HD förpliktades till skadestånd, som jämkades till 1/3, för det han under cykelåkning sammanstött med en annan cyklist (se närmare Beckman s. 30, Karlgren s.90 och Grönfors, Medverkan s. 53) samt NJA 1949 s. 171 (FFR s. 78), där gosse i 13-årsåldern ansågs vållande till trafikolycka genom att han sprungit ut på en väg utan att se sig för, och — emedan denna oförsiktighet på grund av hans minderårighet och andra omständigheter icke kunde anses ursäktlig — dömdes till skadestånd, som jämkades till beloppet av för honom gällande ansvarsförsäkring (se närmare Beckman s. 24, Hult i SvJT 1951 s. 207 ff, Karlgren s. 89 och Grönfors, Medverkan s. 156. I SvJT 1951 s. 192 (NJA 1950 C 703) blev en 3-årigpojke, som sprungit rätt ut i en körbana, överkörd av en lastbil. På grund av hans ålder och omständigheterna i övrigt förklarades jämkning av hans ersättning ej böra ske. I SvJT 1951 s. 496 (FFR 1950 s. 291) hade en 5-årig gosse genom cykelåkning på allmän väg förorsakat trafikolycka. Ansvarsförsäkring fanns. Talan mot gossen bifölls ej men modern förpliktades till skadestånd för att hon icke fyllt sin upp-

siktsplikt över gossens cykelåkning (jämkat med hänsyn till skadelidandes medvållande).
    I NJA 1948 s. 342 (FFR s. 108) ansågs 6-årig gosse — anmärkningsvärt nog — grovt vållande till brandskada genom antändande av en halmhög, varifrån elden spritt sig till en ladugårdsbyggnad. I målet förelåg särskilda omständigheter, som kunde indicera culpa lata (se Beckman s. 18). Skadeståndet jämkades emellertid till 1/3.
    Vid igångsättande av såg fick 5-årig gosse, som därvid fått handen avskuren av sågklingan, i SvJT 1945 rf s. 59 (FFR 1944 s. 341) självvidkännas 2/3 av skadeståndet gentemot sågens innehavare.
    Beträffande skadeståndstalan mot barns vårdnadshavare må här hänvisas till de nyss nämnda NJA 1949 s. 617 (FFR s. 214) och SvJT 1951 s. 496 (FFR 1950 s. 291). I FFR 1950 s. 265 (hovrättsdom) blev fader ansvarig på grund av underlåtenhet att hindra sin 12-årige son från att avfyra s. k. smällare i närheten av en minkfarm. I SvJT 1949 s. 118 (NJA 1948 B 1355) ogillades talan mot en 14-årig yngling och dennes arbetsgivare för det ynglingen låtit en 4-årig gosse medfölja å en hästkärra, därvid denne blivit sparkad av hästen.

 

    Skada, uppkommen under lek. I NJA 1945 s. 471 (FFRs. 209), anfört ovan under väghållares ansvar, dömdes en person ansvarig för att han genom fotbollsspel åtstadkommit fara för trafiksäkerheten å en väg.
    Skadestånd för skada i följd av brottning yrkades i NJA 1950 s. 440 (FFR s. 115). Svaranden, en 25-årig arbetare, hade här gjort invändning om att den skadelidande, en nära 30 år äldre arbetskamrat till honom, samtyckt till brottningen, samt om bristande kausalitet. Då svaranden ansågs ha bevisbördan för samtycket (jfr Karlgren s. 85) och omständigheterna icke utvisade, att motparten varit villig inlåta sig på brottningen eller att svaranden haft fog att antaga detta, ålades svaranden — då kausalitet ansågs föreligga — skadestånd, vilket icke på grund av medvållande jämkades. (Jfr Grönfors, Medverkan s. 59). — Se i detta sammanhang också FFR 1946 s. 185 (NJA B 657) (under lek med luftgevär på en luftbevakningsstation gjorde en krigsfrivillig avfyring med ett gevär mot en kamrat, i vilket mot förmodan fanns en kvarbliven pil, som träffade kamraten i ögat; till 1/3 jämkat skadestånd utdömdes) och FFR 1949 s. 264 (NJA A 129) (under lek av krig råkade en 15-årig pojke träffa en annan i ögat med en kula från en slangbåge, trots att de enligt avtal ej skulle sikta högre än i brösthöjd; jämkning till 1/2).
    I NJA 1951 s. 79 (FFR s. 21) väcktes skadeståndstalan mot en person för det han under bandyträning i svag elbelysning i stället för att spela bollen över isen slagit en höjdboll mot en medspelare, som skadats i ögat. Talan ogillades emellertid med tre röster mot två. Majoriteten åberopade härvid, att svaranden såvitt visats ej känt till en träffad överenskommelse, att spelarna icke skulle slå höjdbollar och ej i det föreliggande fallet bort ha sådan insikt om den med höjdslag förbundna faran, att ansvar kunde åläggas honom. Därtill gjordes det principiella uttalandet, att i bollspel av förevarande art deltagarna, även vid träningsspel, måste räkna med vissa risker att skadas, utan att i allmänhet av annan deltagare kunna kräva ersättning därför.