KURT GRÖNFORS. Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden. Studier över skadeståndsproblem vid trafik till lands, till sjöss och i luften. Akad. avh. Uppsala 1952. Almqvist & Wiksell. 405 (361) s. Kr. 25,00.
Den utomobligatoriska skadeståndsrätten är måhända det område av nordisk civilrätt, som blivit mest brukat och kartlagt. Det synes emellertid rymma en outsinlig källa av problem och förslag till lösningar. Det är välkommet att också en författare till en akademisk avhandling ger sig in i debatten. GRÖNFORS' avhandling kan livligt rekommenderas till läsning av dem, som äro intresserade av skadeståndsrätt i allmänhet eller av »trafikskadeansvar» i synnerhet. Avhandlingen kan utan tvivel karakteriseras såsom mycket lättläst. Förf. skriver med en snabbt flytande penna. Han går ej in på detaljanalyser eller subtiliteter. Han vill i regel, som han så ofta själv säger, endast »skissera utvecklingslinjer» eller det allmänna läget i gällande svensk rätt. Framställningen är full av målande adjektiv och sprakar av tekniska termer, såsom »högfrekventa korrelationer» och »kombinativt kvalificerade» regler. Förf:s formuleringsglädje avviker påtagligt från den brukliga, mera sobra juriststilen men den gjuter onekligen liv även i de delar av boken, som ha blivit alltför omfattande — såsom kap. 3 —och som denna speciella touche förutan förmodligen skulle ha tröttat icke så få. Avhandlingen presenterar på ett tillgängligt sätt de i undersökningen aktuella frågorna och bygger på ett omfattande material av rättsfall, litteratur och andra källor. Det åberopade materialet är kanske ej alltid verkligt penetrerat av förf. och inarbetat i framställningen och har stundom icke alls relevans för densamma.1 Man
kan emellertid trots detta ej undgå intrycket att förf. ålagt sig ett omfattande materialstudium och visat prov på stor effektivitet. Arbetet kommer redan genom sin belysning av aktuella skadeståndsrättsliga frågor och materialsamlingen att få stort värde.
I inledningen bestämmer förf. närmare gränserna för ämnet och avhandlingens disposition. Han säger s. 2 att han med trafikskadeansvar i inskränkt bemärkelse avser blott ansvarighet för trafikskador som skärpts utöver culparegeln, och att det huvudsakligen är i denna betydelse, som trafikskadeansvaret i fortsättningen skall göras till föremål för undersökning. I not 4 framhåller han uttryckligen att han med denna avgränsning ingalunda åsyftar att taga ställning till problemet, om man över huvud kan finna en mera djupgående skiljaktighet mellan skadeståndsansvar på grund av culpa och sådant ansvar oberoende av culpa utan avsikten är blott att inrikta undersökningen på ansvarsformer utanför den klassiska culparegeln. Nu kan emellertid häremot invändas, att man i en undersökning som den förevarande knappast kan helt avsöndra culpafallen. Det har förf. icke heller gjort i den fortsatta framställningen. Han diskuterar således (s. 41 ff) culparekvisitet tämligen utförligt och kommer i framställningen de lege lata i kap. 4 in på vad han kallar culpaformerna, dvs de handlingsformer, som i vederbörande skadesituation av domstolarna kvalificerats såsom culpösa. Tydligt är därför att förf. ej som motivering för att skillnaden mellan culparegler och regler om strikt ansvar förbigåtts kan anföra att han uteslutande behandlar de senare. Det vore för övrigt icke heller något hållbart skäl. Ur teoretisk synpunkt måste det betecknas som en brist i avhandlingen, att här åsyftade spörsmål ej är föremålför diskussion. Här saknar man inspiration från LUNDSTEDTS forskningar. I all synnerhet när man som förf. icke utan fog närmast ansluter sig till de objektiva culpateorierna blir frågan om gränsdragning mot det strikta ansvaret av fundamental betydelse.
Efter att i det första kapitlet ha givit en översikt av undersökningsområdet låter förf. i kap. 2, betitlat »Kring skadeståndsrättens grundbegrepp», många av skadeståndsrättens viktigaste frågor passera revy. Detta kap. är icke utan intresse ehuru det något brister i klarhet. Förf:s avsikt är ej att utföra någon självständig analys av dessa »grund
begrepp» utan endast närmast att förklara i vilken mening de användas i avhandlingen.
I kap. 3 söker förf. lösa den ena av de båda huvuduppgifter, som han förelagt sig, nämligen att undersöka förhållandet mellan trafikskadeansvaret och »dogmen om farlig verksamhet». Detta kap. omfattar över 100 s., som till övervägande del äro ägnade åt mycket abstrakta resonemang. Det är emellertid tydligt att förf. här känt något av ett patos. Han lämnar först en intresseväckande redogörelse för den doktrinhistoriska utvecklingen, diskuterar sedan utförligt de rättspolitiska motiveringarna för trafikskadeansvar och deras tillämplighet på trafikskadefallen, grundelementen i ett för trafikskadefallen avpassat ansvarssystem samt »doktrinens försök att bygga upp en generell regel om fareansvar». Det långa kapitlet avslutas med en kortfattad redogörelse för läget i gällande svensk rätt. Enligt vad som uttalas s. 126 menar förf. med en generell regel om fareansvar en regel enligt vilken farlig verksamhet — eventuellt med en tillagd visst allmänt hållen karakteristik — utgör tillräckligt rättsfaktum för det strikta ansvaret såsom rättsföljd. På grund av sina teoretiska överväganden finner förf. det omöjligt att uppställa en generell fareregel. Om man ej vill radikalt förvandla hela skadeståndsläran till ett enda komplex av regler om strikt ansvar blir, enligt vad som sägs s. 154, det nödvändigt att förankra fareansvaret i de speciella typsituationerna, såvida man på ett tillfredsställande sätt skall behålla kontrollen över dess omfattning. Man måste i stället gå på den linjen att man inriktar sig på utformningen av vissa någorlunda klart avgränsade typer av skadefall och ej arbetar med ett renodlat och isolerat »farlig verksamhetsrekvisit» utan dessutom kräver vissa kompletterande rättsfakta. Fareansvar skall exempelvis kunna statueras vid farliga militärövningar av visst slag. Förf. utvecklar ingående och skickligt sin tes. De resonemang som föras äro dock måhända ej alltid fullt övertygande. Förf. instämmer exempelvis (s. 107) i ett yttrande att ett försiktigt handhavande av bilar ej innebär någon hög grad av fara medan däremot bilister som »råköra» — till vilket fall också räknas exempelvis ambulanskörningar och brandkårsutryckningar — utsätta omgivningen för betydande risker. Detta åberopas sedan som ett av stöden för att »tesen om biltrafikens särskilda farlighet» vid närmare eftertanke förlorar mycket av sin övertygande kraft. Den framförda synpunkten är ju obestridligen riktig såtillvida att en försiktig körning måste vara liktydig med en sådan som icke medför några större risker för trafiken. Genom en sådan avgränsning synes man dock icke ha vunnit så mycket, därför att den kategori som har störst intresse är väl den som representeras av mellangruppen, den normala körningen. Förf. säger också senare (s.113) att han på grundval av den tidigare verkställda analysen kan som ett för trafikskadefallen rättspolitiskt relevant moment uppställa att många trafikskador äro »oundvikliga» i den meningen att de ej kunna undvikas med användande av »normal aktsamhet». Detta måste väl också gälla skador i följd av biltrafik och måste utgöra ett hållbart skäl för skärpta skadeståndsregler i fråga om dessa trafikmedel.
Också ur principell synpunkt kunna vissa erinringar göras mot detta kap. Det synes således ligga en viss fara i de subjektiva resonemang
som förf. utvecklat på så sätt att de omedvetet kunna inverka på tolkningen av gällande rätt. Det är symptomatiskt att förf., när han når fram till denna, icke visar samma intresse som tidigare. Vidare kan det diskuteras om detta avsnitt har så stor betydelse för och så stor förbindelse med den fortsatta framställningen — undersökningen av de regler i lagstiftningen som röra trafikskadeansvar — som förf. velat göra gällande. Han kommer vid tolkningen av rättspraxis till resultat att man i svensk rätt icke kan falla tillbaka på en generell regel om strikt ansvar av farlig verksamhet utan att fareansvaret blott gäller ett fåtal bestämda typsituationer. Han finner (se s. 6, 124 och 165) den förmedlande länken mellan avhandlingens två uppgifter däri att detta resultat är den bakgrund mot vilken det lagstadgade trafikskadeansvaret måste ses. Enär man i svensk rätt icke kan falla tillbaka på en generell regel om strikt ansvar för farlig verksamhet, blir det noggranna fixerandet av rekvisiten för trafikskadeansvaret enligt förf. en särskilt viktig uppgift. Ett sådant fixerande innebure nämligen bl. a. att man uppdroge en viktig del av den livligt omdebatterade gränslinjen mellan å ena sidan ansvar enligt den allmänna culparegeln och å andra sidan olika former av skärpt skadeståndsansvar. I den fortsatta framställningen i kap. 4 och följande synes emellertid förf. mista kontakten med denna bakgrund och den djupa misstro mot fareregler som utvecklats i tredje kapitlet bär ingen frukt. Det blir svårt att skönja den röda tråden. Detta synes bero på flera omständigheter. Den bakgrund som förf. har givit måste nog betecknas såsom oskarp. Han kritiserar nämligen helt allmänt en »generell regel» om strikt ansvar för farlig verksamhet och synes härvid icke ha tillräckligt beaktat, huru vag gränsen måste vara mellan en generell regel å ena sidan och flera speciella regler med möjlighet till analogi å andra sidan. Därtill kommer att det ju, som förf. själv uppmärksammat men icke närmare undersökt, finns en tendens i rättspraxis att dölja strikta regler bakom kontrakts- eller culpafiktioner. Endast genom att penetrera sådana problem — vilket dock utan tvivel är en mycket svår uppgift — synes det möjligt att ge en bakgrund som kan ha någon verklig betydelse för den fortsatta diskussionen. Därtill kommer att förf. i det följande icke heller syftar till något »noggrant fixerande av trafikskadeansvaret» utan som han säger exempelvis s. 6 endast åsyftar att undersöka »uppbyggnaden» av de olika reglerna rörande trafikskadeansvar. En sådan uppgift torde med framgång kunna utföras utan en föregående allmän diskussion av reglerna om strikt ansvar för farlig verksamhet utanför lagreglerna.
Vad sedan närmare angår förf:s behandling av gällande svensk rätt (s. 154 ff) synes förf. till en början något onyanserat ha sammanfattat de ståndpunkter som på olika tider uttalats inom doktrinen rörande tillämpligheten i svensk rätt av en generell fareregel, närhan (s. 154) helt kort säger att många besvarat denna fråga nekande och vissa andra jakande. STRAHL säger exempelvis i sin förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950:16 s. 20) endast att det icke är helt klart i vad mån svensk rätt känner undantag vid farlig verksamhet från regeln att skadeståndsskyldighet förutsätter vållande hos den skadeståndsskyldige. Ut-
talandena inom doktrinen äro mindre kategoriska än förf. anger. Förf. uppehåller sig sedan (s. 163 f) särskilt vid rättsfallet NJA 1950 s. 550 (fråga om skadeståndsskyldighet för förening som arrangerat uppvisningskörning med motorcyklar vid isfest) och anser att de båda lägreinstanserna här synas ha utgått från att motorcykeluppvisningen var att hänföra till farlig verksamhet och att fullt strikt ansvar därför i princip åvilade arrangören, under det att HD snarast ställt sig på motsatt ståndpunkt. Han påpekar dock att högsta domstolens dom icke är fullt klar. Enligt anm:s mening är det kortfattade uttalandet från HD, att det i målet icke visats att vållande förelegat och att ej heller eljest sådana omständigheter voro för handen, på grund varav föreningen skulle vara skyldig att ansvara för skada, helt neutralt i förevarande avseende. Man torde därför icke kunna blott av ordalagen i denna domsmotivering draga några slutsatser av HD:s ståndpunktstagande till den diskuterade frågan. Förf. fastslår som ett resultat av hela undersökningen, att man i svensk rätt icke kan falla tillbaka på en generell regel om strikt ansvar och detta är ju icke precis någon nyhet. För att komma fram till några nya resultat eller i varje fall för att taga upp frågeställningarna ur nya synvinklar hade förf. varit tvungen att söka analysera den dolda utvecklingen i rättspraxis i fall som skulle kunna rubriceras som farlig verksamhet.
Den andra av de båda huvuduppgifter, som uppställts för arbetet är, som nämnts, att söka utreda uppbyggnaden av de olika reglerna rörande trafikskadeansvar. En dylik utredning är enligt vad förf. säger i inledningen (s. 6 f) ytterst en studie i olika metoder för genomförande av strikt ansvar. Till denna undersökning övergår förf. i kap. 4 och 5. Denna framställning får till större delen innebörden av en kommentar i huvuddrag till de i lagstiftningen gällande reglerna rörande trafikskadeansvar vid sjöfart, järnvägsdrift, biltrafik och luftfart. Det är givet att en sådan kommentar fyller en viktig uppgift. Den är klart och överskådligt disponerad och ger en på det hela taget tillförlitlig bild av läget i gällande rätt. Man kan av densamma utläsa att förf. är mera intresserad av lufträtt än av de andra behandlade trafikområdena, vilket bestyrkes av att han i en exkurs till avhandlingen (s. 342 ff) med titeln »Introduktion till lufträtten» under åberopande av att densamma såsom juridisk disciplin i vårt land ännu befinner sig i »koltåldern» framlägger vissa iakttagelser rörande lufträtten av tämligen elementär natur och utan större samband med avhandlingen i övrigt. Framställningen är även såvitt avser den andra huvuduppgiften skicklig och intressant. Den har måhända ej alltid den precision och stringens som man är van att möta i rättsvetenskapliga avhandlingar, men detta kan till viss del förklaras av att uppgiften är så allmänt bestämd. Förf:s styrka ligger tydligen i förmågan att överblicka sammanhangen och draga upp de stora linjerna. Han blir mindre inspirerad när han är inne på tolkningen av ett konkret rättsfall än när han får utveckla någon »klassisk principfråga».
Framställningen avslutas med kap. 6 som har rubriken »Några sammanfattande synpunkter». Detta kap. är visserligen också intressant och underhållande men det synes som om de där utvecklade synpunkterna med fördel hade kunnat inarbetas i den tidigare framställningen.
Förf. anknyter på flera ställen till denna, särskilt de två närmast föregående kapitlen, men synes då icke helt ha samordnat de synpunkter som framförts på olika ställen i avhandlingen. Kap. 6 anses tydligen av förf. själv ha karaktären av en syntes av avhandlingens resultat och det är därför desto mer att beklaga att det icke fått en så exakt utformning att hans intentioner blivit helt klarlagda för läsaren. Möjligen har den egentliga meningen varit att inför den tilltänkta skadeståndsreformen ge lagstiftaren en viss vägledning inom undersökningsområdet.
Ett problem som av förf. diskuteras både i kap. 4 och i kap. 6 är exempelvis det i bilskadelagens 2 § upptagna rekvisitet att skadan skall ha uppkommit i följd av trafik. Förf. behandlar (s. 233 ff) en huvudgrupp av fall rörande stillastående bilar, som utmärkes av att vissa i omedelbart samband med bilarnas användning stående åtgärder företagits. På s. 238 kommer han därefter in på fall då blotta stillaståendet ansetts vara tillräckligt för att konstituera trafikansvar. Därvid ges kortfattade referat av rättsfallen NJA 1944 s. 203 och SvJT 1944 rf s. 68. Förf. menar att tolkningen av dessa rättsfall är tveksam. Man torde enligt honom ej våga mera vittgående slutsatser än att bilar som med anledning av mekaniska fel måst parkeras på trafikled och på ett för trafiken hinderligt sätt, oavsett blotta stillaståendet ansetts befinna sig i trafik. Det förefaller enligt förf. troligt att man härvid liksom i tysk praxis stött sig på tanken att bilen är i trafik så länge som den ej uppnått målet för den aktuella färden, alltså även under ofrivilliga uppehåll. Förf. slutar emellertid med att uttala att det icke är uteslutet att de uppkomna mekaniska felen ansetts sakna betydelse för utgången och att den avgörande synpunkten enbart varit att bilarna befunnit sig på trafikled och därvid erbjudit särskild risk för den passerande trafiken. Häremot vill anm. först invända att det synes föga troligt att svenska domstolar skulle ha attraherats av det av förf. på s. 229 närmare utvecklade resonemanget att konstitutivt för trafikbegreppet är om bilen enligt förarens, ägarens eller brukarens mening vid ett visst tillfälle nått slutmålet för sin färd. Detta subjektiva moment är ju enligt förf:s egen åsikt också tämligen olämpligt som tolkningsdatum. Eftersom det dessutom saknar stöd i domsmotiveringarna synes denna tolkningslinje utan betänkligheter kunna förkastas. Vad sedan angår förf:s tolkningsförsök i övrigt, finns i domsmotiveringarna ej heller underlag för att tillmäta de mekaniska felen i och för sig självständig betydelse för att trafikbegreppet skall anses uppfyllt. Tvärtom måste domstolarnas nakna konstaterande att de ifrågavarande bilarna befunnnit sig i trafik incitera till tolkningen att detta förhållande ej berodde på någon så speciell omständighet. Avgörande synes slutligen icke heller ha varit att bilarna parkerats på ett för trafiken hinderligt sätt. I HD:s dom i det förstnämnda fallet utsades tydligt, att lastbilschauffören med hänsyn till vägens bredd och övriga omständigheter icke gjort sig skyldig till vårdslöshet i avseende å bilens parkering. Man torde således icke såsom förf. kunna uppställa rekvisitet att bilarna skola ha erbjudit särskild risk för den passerande trafiken. Vad som kvarstår sedan man skalat bort antaganden som ej ha stöd av domsmotiven är helt enkelt
att bilar som befinna sig på allmän väg också äro i trafik. Anledningen till en så extensiv tolkning av trafikbegreppet är närmast den praktiska lämpligheten av att bilskador i möjligaste mån omfattas av den obligatoriska trafikförsäkringen (se även LECH-BECKMAN i TFR 1951 s. 267). Förf. kommer också in på denna fråga i kap. 6 (s. 325 ff). Han uttalar här (s. 328), något oväntat med hänsyn till resonemanget i kap. 4, att det är uppenbart att en på trafikled parkerad bil kan utgöra ett riskskapande hinder för trafiken och uppställer därutöver icke något annat rekvisit såsom att bilen felparkerats eller att mekaniska fel förelegat och kommer sedan (s. 329) också just inpå den enligt anm:s mening avgörande grunden till en så vidsträckt tolkning, alltså trafikförsäkringen. Klarheten har minskat genom att denna fråga delats upp i två delar och diskuterats i olika kapitel.
Ett annat problem som förf. diskuterar på flera ställen i avhandlingen är spörsmålet om adekvat kausalitet. På s. 300 refererar han det intressanta rättsfallet NJA 1942 s. 229, som gäller skador i silverrävsfarm på grund av flygmotorbuller. Förf. gör emellertid inget eget försök att tolka detta rättsfall utan anför endast att den — icke preciserade — ovisshet som detta fall medförde skingrades genom det senare avgörandet i NJA 1945 s. 210. Med hänsyn till att han på olika ställen återkommer just till denna situation (se t. ex. s. 56 och s. 332) synes han icke ha bort väja för den möda som ett försök att tolka 1942 års rättsfall skulle ha inneburit. Enligt anm:s mening är rättsfallet icke så oklart, att detta ej skulle ha lönat sig. Det synes nämligen ligga nära till hands att antaga att HD i detta fall ansett tillräcklig kausalitet föreligga redan av den anledningen att vederbörande flottiljchef, oavsett om skadan vid den aktuella tidpunkten kunde anses som typisk, trots allt hade kännedom att en avsevärd skaderisk var för handen. Flottiljchefen hade nämligen av farmägaren i det särskilda fallet gjorts uppmärksam på risken för rävarna. Den av förf. nämnda tolkningen av ALEXANDERSON att HD:s majoritet genom att i domskälen omnämna att flottiljchefen sålunda uppmärksammats på faran skulle ha anslutit sig till det av USSING uppställda kravet på ansvar för farlig verksamhet, att farligheten skall ha varit »kendelig» synes särskilt som det ju här är fråga om en direkt tillämpning av 1 § luftfartskadelagen, vilken ej innehåller dylikt rekvisit, icke så trolig. Vad sedan angår rådhusrättens dom torde däremot samma konkreta förhållande— att underrättelse om faran tidigare lämnats — av denna domstol ansetts konstituera culpa. Så tolkades domen i varje fall av justitierådet FORSBERG, vilken prövade rättvist att på de skäl rådhusrätten i avseende å vållandefrågan åberopat, fastställa det slut vartill hovrätten kommit.
Vid behandlingen av skador vid luftfart diskuterar förf. bl. a. också kollisionsskador (s. 281 ff). Det stadgas i luftfartskadelagen 2 § 2 st. att det strikta ansvaret för luftfartygs ägare enligt 1 § icke äger tilllämpning i fråga om skador som uppstår på luftfartyg, passagerare och gods i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg, vilket innebär att lagen icke är tillämplig på kollisionsfallen. Ansvar torde då enligt förf. föreligga enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler under förutsättning alltså att vårdslöshet har styrkts. Principen att ägaren
svarar för förarens åtgärder torde enligt förf. (s. 284) anses kvarstå orubbad men knappast uppfattas såsom grundad på luftfartskadelagen »utan såsom ett fall av arbetsgivares ansvar för underordnads culpa». Förf. bygger sedan sina resonemang på att denna form av strikt ansvar föreligger. Häremot kan erinras att det är vanskligt att utan vidare utgå härifrån med hänsyn till att det för närvarande icke är fullt klart hur långt arbetsgivares ansvar för underordnads vållande sträcker sig i utomobligatoriska förhållanden och att huvudregeln är att sådant ansvar icke föreligger (se också avh. s. 156).
Vad sedan angår förf:s behandling av utländsk rätt bör anmärkas att han, enligt egen uppgift vid disputationsakten, i avhandlingen icke avsett att ge en tillförlitlig bild av läget i gällande utländsk rätt utan endast att anföra rättsfall och uttalanden inom utländsk doktrin såsom exempel på en tänkbar lösning av ett föreliggande problem. När förf. på s. 295 uppger sig skola lämna »en skissartad bild» av huru utländska domstolar bedöma skador i följd av flygmotorbuller har han således endast detta begränsade syfte i tankarna. Den följande framställningen måste eljest kunna karakteriseras såsom alltför schematisk, med referat för angloamerikansk rätts del av två amerikanska rättsfall utan angivande ens av vilka domstolar som dömt i målen. För läsaren är det viktigt att veta att hänvisningarna till utländsk rätt i avhandlingen endast har det nämnda begränsade syftet och förf. synes ej kunna undgå kritik för att detta ej kommit till tydligt uttryck.
Såsom framgått av det ovan anförda kan man vid granskningen av Grönfors' avhandling framföra vissa betänkligheter. Förf. har en viss benägenhet att generalisera och förenkla sammanhangen och han framlägger icke några märkliga nya forskningsrön. Avhandlingen visar emellertid att han har en vetenskaplig begåvning och ett rörligt intellekt, en förmåga att skriva juridik med ett levande intresse som måste smitta även läsaren. På vissa punkter vill man opponera mot hans synpunkter men på det hela taget är man ense med honom. Vår skadeståndsrättsliga litteratur har berikats med ett intressant och inspirerande arbete, som med sina vida utgångspunkter och sitt rika källmaterial kommer att bli till gagn både för vetenskapligt verksamma jurister och praktikens män.
Lennart Vahlén