RICHARD LANGE. Grundfragen des Auslieferungs- und Asylrechts. Karlsruhe 1953. 26 s. DM 1.80.
I denna lilla skrift, som ingår i en av Juristische Studiengesellschaft i Karlsruhe utgiven skriftserie, har prof. LANGE givit en koncentrerad översikt över de aktuella problemställningarna rörande utlämning för brott.
En grundprincip inom utlämningsrätten har sedan länge varit, att utlämning icke skall ske för politiskt brott, och nästan lika länge ha olika meningar rått vad som skall förstås med politiskt brott. Genom de senaste årtiondenas politiska utveckling i världen har emellertid begreppet politiskt brott fått en ändrad innebörd (jfr t. ex. stöld av fortskaffningsmedel för flykt ur totalitär stat). Det har vidare yppat sig en så djupgående skillnad i rättsuppfattningen i totalitära och demokratiska stater, att det ömsesidiga förtroende för varandras rättsskipning. som är en grundläggande förutsättning för utlämning, är borta. Det är icke längre tillräckligt att vägra utlämning för politiskt brott utan även den som begäres utlämnad för ett icke-politiskt brott måste skyddas för att genom en utlämning bliva utsatt för politisk förföljelse. Å andra sidan har — samtidigt med att utlämning omöjliggjorts mellan vissa länder — den samhörighet som råder mellan länder inom de olika maktgrupperna lett till strävanden att inom dessa skapa lättnader för utlämningen. I detta sammanhang kan sålunda nämnas, att inom Europarådet en expertkommitté (f. ö. även med svenska deltagare) undersökt möjligheterna att åstadkomma en multilateral europeisk utlämningskonvention.
Dessa och andra närliggande problem inom utlämningsrätten analyseras i prof. Langes uppsats, närmast ur väst-tysk synpunkt. För Väst-Tyskland ha dessa frågor naturligtvis också en särskild aktualitet, och det kan nämnas, att den väst-tyska författningen innehåller ett så lydande stadgande: Politiskt förföljda åtnjuta asylrätt. Även för en svensk läsare synes Langes skrift emellertid vara av intresse, ty även hos oss är det ändrade läget inom utlämningsrätten värt att uppmärksammas (jfr SOU 1951:42 s. 209 ff).
J. B.
OLOF KINBERG. Science and the Prevention of Crime. Impact of Science on Society. Vol. V. No. 1 s. 3—26. Paris 1954. Unesco.
I den av Unecso på engelska och franska utgivna kvartalstidskrift, vars engelskspråkiga uppl. har titeln Impact of Science on Society, har prof. KINBERG inför en internationell publik, som icke är exklusivt kriminologiskt eller medicinskt inriktad, framlagt sin uppfattning om kriminologiens uppgifter. För förf. är kriminologi en en klinisk vetenskap. Härav följer enligt hans mening, att åtgärder för att förekomma brottslighet (varmed i detta sammanhang torde avses allvarlig kriminalitet, icke näringsförseelser o. d.) i första hand måste riktas mot personligheten hos dem som riskera att utvecklas till brottslingar eller som redan begått brott. I den mån dessa individers personlighet bestämmes av ärftliga faktorer, finnes ingen annan möjlighet än att på grundval av en detaljerad analys placera dem i miljöer, som äro ägnade att motverka vars och ens speciella tendens till missanpassning. Benägenhet för social missanpassning, däri inbegripet brottslighet, beror emellertid enligt förf. mycket ofta på hjärnskador, som till följd av förgiftning, infektioner,