NÅGRA ANTECKNINGAR OM AVBETALNINGSKÖP I ANSLUTNING TILLEN NY KOMMENTAR

 

AV DOCENTEN HENRIK HESSLER

 

Frågan om en revision av lagstiftningen om avbetalningsköp har länge stått på dagordningen. Redan på 20-talet gjordes det gällande, att 1915 års lag icke beredde tillräckligt skydd mot missförhållanden inom avbetalningshandeln. Efter åtskilligt utredningsarbete tillsattes 1947 en kommitté, bestående av f. d. justitierådet R. Eklund och prof. F. Schmidt med numera hovrättsrådet T. Nordström såsom sekr. Dessf örslag ligger i allt väsentligt till grund för den omfattande nydaning 1915 års lag om avbetalningsköp undergått genom lagstiftning 1953.
    De nya bestämmelserna, vilka trätt i kraft d. 1 jan. i år, ha en utpräglat social syftning och avse att i olika hänseenden stärka avbetalningsköparens ställning samt skydda honom mot obilliga avtalsvillkor. Främst är att nämna, att den tidigare gällande begränsningen i lagens tillämpningsområde till avbetalningsköp, vilkas värde icke översteg 3 000 kr., slopats. Alla avbetalningsköp rörande lösöre bli sålunda nu underkastade lagens tvingande regler. Den mer schematiska metoden föra vräkning mellan köpare och säljare i händelse den senare återtager godset genom handräckning av utmätningsman har borttagits. Även då återtagandet endast grundar sig på utmätningsmannens i handräckningsväg meddelade beslut, skall sålunda samma noggranna avräkning med avseende å kontantavdragets storlek, ränta etc. som vid domstol iakttagas. Vidare har i lagen införts en sådan generalklausul om ogiltighet eller jämkning av obilliga kontraktsvillkor som numer återfinnes i all nyare lagstiftning på avtalsrättens område. I anslutning härtill finner man den för själva avbetalningsköprätten kanske betydelsefullaste nyheten i 1953 års lagstiftning, nämligen den att s. k. koppling av avbetalningsköp med visst undantag frånkännes laga verkan. Bland övriga reformer må nämnas, att anstånd med godsets återtagande skall kunna beviljas, om köparen oförvållat råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, samt att oundgängligen behövliga gång- och sängkläder icke skola få återtagas. Slutligen har det stadgats, att gods, som köpts på avbetalning, icke skall kunna utmätas för fordran på grund av köpet.
    Den nya lagstiftningen är en produkt av nordiskt samarbete och i stort sett överensstämmande förslag ha framlagts i de övriga nordiska länderna. I Norge har lagstiftning skett, medan så ännu icke blivit fal-

 

RUDOLF EKLUND och TORKEL NORDSTRÖM. Lagen om avbetalningsköp av den 11 juni 1915 i dess enligt lag den 17 april 1953 ändrade lydelse. Med förklarande anmärkningar. Sthm 1953. Norstedt. 148 s. Kr. 16,00.27
547004. Svensk Juristtidning 1954.

418 HENRIK HESSLERlet i Danmark och Finland. Anmärkas må att det danska förslaget framlagts för innevarande års riksdag.
    Lagen i dess nya skepnad har blivit föremål för en kommentar i Norstedts gula serie utgiven av justitierådet EKLUND och hovrättsrådet NORDSTRÖM. Kommentaren betecknas icke såsom en ny upplaga av den av Almén och Eklund 1916 utgivna kommentaren (2. uppl. 1926). Detta sammanhänger, enligt uppgift i förordet, med att lagens samtliga §§ (utom 7 §) undergått förändring genom 1953 års lagstiftning och att de äldre bestämmelserna i stort sett skola gälla för avbetalningsköp, som slutits före d. 1 jan. 1954, och sålunda under avsevärd tid komma att tillämpas vid sidan av de nya. Lagens huvudprinciper äro ju emellertid desamma som tidigare och i stora delar bygger också den nya kommentaren på den äldre.
    Såvitt gäller dessa i huvudsak oförändrade delar av lagen, har sålunda författarnas uppgift bestått i att modernisera den äldre kommentaren och föra hänvisningar till rättsfall och doktrin à jour. Denna uppgift förefaller att ha fyllts på ett tillfredsställande sätt. (Även i kommentarens exempel på avräkning mellan köpare och säljare har den nya tiden satt sina spår, i det den tidigare kommentarens piano utbytts mot en radiogrammofon och en kamera.) På några punkter är man kanske frestad att upptaga en diskussion med författarna. Ett par sådana skola beröras i det följande. Här må blott konstateras, att de i den tidigare kommentaren förekommande hänvisningarna till dansk och norsk doktrin i det stora hela fått utgå, sannolikt beroende på de ifrågavarande arbetenas ålder. Dylika hänvisningar synas vara av stort värde; bl. a. kunna de sägas innebära ett fullföljande av de grundtankar, på vilka det nordiska lagstiftningssamarbetet vilar, i det de kunna bidraga till att de olika länderna även med avseende å rättstillämpningen närma sig till varandra. Kanske man får hoppas, att dessa hänvisningar återkomma i en senare upplaga, när den nya lagstiftningen blivit föremål för kommentar även i de övriga nordiska länderna?
    Författarnas andra huvuduppgift har varit att redogöra för och kommentera de genom 1953 års lagstiftning införda nyheterna. I det stora hela — men visst icke undantagslöst — grundar sig framställningen i denna del på förarbetena till de nya bestämmelserna. Detta är högst naturligt med hänsyn till den omsorg och strävan efter fullständighet som nuförtiden utmärker de lagstiftande instansernas behandling av lagar av här ifrågavarande art. Någon gång hade man kanske dock gärna sett, att kommentaren i större utsträckning än som skett diskuterat ämnen, som icke närmare upptagits i förarbetena — så särskilt beträffande de mångahanda och delvis mycket ömtåliga och svårbedömda frågor, som 1953 års lagstiftare — i skarp motsats mot 1915 års— icke dragit sig för att förlägga till utmätningsmännens avgörande. Av stort värde är att kommentaren utförligt anger de tidigare gällande reglerna och redogör för innebörden av och grunden till de vidtagna ändringarna.
    I kommentaren återgives oförändrad från tidigare upplagor ALMÉNS uppfattning av rättsläget mellan köparen och säljaren med avseende å äganderätten till godset. Enligt denna mening tillägges såväl köparen som säljaren en villkorlig äganderätt till dess köpeskillingen är betald;

NÅGRA ANTECKNINGAR OM AVBETALNINGSKÖP 419köparen har, förklaras det, en av betalningens erläggande suspensivt villkorad, säljaren åter en av samma villkor resolutivt betingad äganderätt. Som bekant har SCHMIDT1 — efter vad det vill synas högst övertygande — påvisat, att denna villkorsdistinktion är ohållbar: att köparen hade en suspensivt villkorad äganderätt skulle ju nämligen betyda, att han icke hade någon äganderätt alls, innan köpeskillingen erlagts; detta skulle sålunda — eftersom med äganderätt här åsyftas det förhållandet att part är skyddad mot den andra partens borgenärer —innebära, att köparen, till dess att nämnda betingelse vore uppfylld, icke ägde skydd mot säljarens borgenärer.
    Det kan invändas, att en kommentar av denna art icke är platsen för en diskussion av dylika teoretiskt vitt utseende problem. Men en sådan diskussion hade icke heller varit nödvändig. Det hade varit tillfyllest, om man blott konstaterat, att svensk rätts inställning — senast ådagalagd i det i kommentaren nämnda rättsfallet NJA 1952 s. 195 — är den att under tiden från avtalet till dess köpeskillingen är betald (eller köparen brustit i sina förpliktelser på sådant sätt att säljaren får häva köpet) både köparen och säljaren har en mot motparten och hans rättsinnehavare skyddad rätt till godset, en rätt, som kanske kan betraktas såsom en av motpartens rätt begränsad äganderätt. Huruvida beteckningen »villkorlig» äganderätt, som också Schmidt vill bibehålla, är lämplig för denna rätt synes diskutabelt. Den för närmast tanken på frågan vem som efter avtalstiden skall bli ägare utan sådan begränsning som nyss åsyftats och kan knappast sägas karakterisera rättsläget under avtalets bestånd.
    I kommentaren utvecklas den praktiska innebörden av köparens och säljarens »dubbla» äganderätt till avbetalningsgods såvitt gäller förhållandet till motpartens borgenärer. Det påpekas, att vid konkurs själva godset icke ingår bland tillgångarna och att detta icke heller kan utmätas för tredje mans fordran; det är endast köparens resp. säljarens rätt enligt avtalet som är åtkomlig för borgenärerna. Vid utmätning bli därför reglerna i UL 75 och 91 §§ om »rättighet» tillämpliga. Vad angår utmätning av köparens rätt framhålles att, om avtalet icke betager köparen möjlighet att å annan person överlåta sin rätt enligt kontraktet och i samband därmed utlämna det köpta föremålet till denne, hinder icke bör möta mot att i sammanhang med köparens villkorliga äganderätt utmäta även besittningsrätten till godset. Det synes antagas,2 att om köparen icke har dylik rätt att avhända sig besittningen, i allt fall den blotta villkorliga äganderätten — d. v. s. rätten att efter fullgjord betalning erhålla full äganderätt — skulle kunna bli föremål för utmätning.
    I kommentaren beröres icke det näraliggande problemet om köparens möjlighet att genom frivillig disposition — pantsättning eller överlåtelse — förfoga över sin rätt enligt avtalet. Man kanske kunde vara benägen att antaga, att även i dylikt fall för fullbordad överlåtelse eller pantsättning regler om »rättighet» skulle vara att tillämpa; kravet

 

1 Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) s. 104 ff.
2 Jfr KÔERSNER i SvJT 1916 s. 62 samt HASSLER, Utsökningsrätt (1952) s. 137 och 211 m. hänv.

420 HENRIK HESSLERvid lös sak på besittningsövergång för giltighet mot den disponerandes(avbetalningsköparens) borgenärer skulle kunna undvaras eller kanske ersättas av denuntiation hos rättighetens gäldenär (d. v. s. avbetalningssäljaren). Så förefaller dock icke praxis se på detta spörsmål.1Giltig pantsättning eller överlåtelse anses icke föreligga, med mindre vanliga regler om tradition av egendomen iakttagits. I NJA 1936 s. 44 ansågs sålunda en pantsättning eller överlåtelse av köparens rätt enligt avbetalningskontrakt rörande en bil icke medföra någon rätt mot köparens borgenärer, enär köparen behållit bilen i sin besittning. I detta sammanhang kan även erinras om NJA 1936 s. 663. Här ansågs en person till vilken en på avbetalning såld bil pantsatts ha varit i ond tro rörande äganderätten till bilen, varför pantsättningen av själva bilen icke kunde göras gällande mot avbetalningssäljaren. Det uppstod då fråga, huruvida pantsättningen i allt fall skulle ha inneburit, att avbetalningsköparens rätt enligt kontraktet övergått på den till vilken pantsättningen skett. Så ansågs icke av HD:s majoritet; en minoritet om två justitieråd ville däremot tillägga pantavtalet nämnda verkan.
    Å andra sidan torde köparen icke vara betagen varje förfogandemöjlighet ända till dess att avbetalningsgodset är betalat och han alltså förvärvat full äganderätt. Förfogande över själva godset kan nämligen ske— med verkan också mot avbetalningsköparens borgenärer — i den mån säljarens rätt icke förnärmas genom förfogandet; så är fallet om för en mot tredje man giltig disposition över lös egendom icke kräves, att den disponerande lämnar ifrån sig besittningen. Detta synes framgå av NJA 1952 s. 195. Förlagsinteckning ansågs här gälla i gods, som bolag inköpt på avbetalning med ägareförbehåll; sedan bolagets konkursbo slutbetalat godset och försålt det, medgavs inteckningshavaren förmånsrätt i köpeskillingen med avdrag för vad konkursboet utgivit till fullgörande av avbetalningsköpet. Rättsfallet är av stort intresse även ur lagtolkningssynpunkt, enär avgörandet synes stå i strid mot uttalanden i motiven till lagstiftningen om förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier.2 — Med tillämpning av den uppfattning som kom till uttryck i nämnda rättsfall synes något hinder icke möta emot att köparen exempelvis sluter avtal rörande egendomen enligt lösöreköpsförordningens bestämmelser; detta avtal skulle då medföra rätt för lösöreköparen till egendomen framför avbetalningsköparens borgenärer, sedan avbetalningsköpet fullgjorts.
    Belysande för avbetalningsköpets sakrättsliga sida är också rättsfallet NJA 1941 s. 711 I, där frågan om surrogation i avbetalningsgods beröres. Avbetalningsgodset hade här tagits i anspråk genom rekvisition enligt viss beredskapslagstiftning. Spörsmålet gällde, huruvida avbetalningssäljaren för sin fordran enligt kontraktet skulle äga bättre rätt till lösningsbeloppet, vilket icke utbetalats till köparen, än en köparens borgenär, vilken begärde utmätning däri. Säljaren tillerkändes här företräde framför utmätningsborgenären. I detta fall erkändes således sur-

 

1 Jfr beträffande innebörden av utmätning av köparens rätt OLIVECRONA i SvJT 1941 s. 401.
2 Avgörandet fattades med tre röster mot två för ett ogillande av den yrkade förmånsrätten.

NÅGRA ANTECKNINGAR OM AVBETALNINGSKÖP 421rogation1 men det avgörande har säkerligen varit, att det gällde ett expropriationsliknande förfarande.2 Om köparen t. ex. själv avhänder sig avbetalningsgodset men förvarar vederlaget avskilt för säljarens räkning, är det nog mycket tveksamt, om säljaren under åberopande av ägareförbehållet kan göra gällande bättre rätt till vederlaget än köparens övriga borgenärer.3
    I kommentaren lämnas hänvisning till ett antal rättsfall, vilka beröra den betydelsefulla frågan om godtrosförvärv med avseende å avbetalningsgods (tredje mans undersökningsplikt etc.), t. ex. NJA 1936 s.650, 1948 s. 10 och 152 samt 1951 s. 305 och 1952 s. 256. Begreppet god tro har ju just beträffande gods, som är sålt under ägareförbehåll, (och vissa därmed likartade fall) i praxis fått en säregen och karakteristisk utformning, i det man här ställer krav på tredje man ifråga om vad han »bort inse», som knappast ha full motsvarighet på andra områden. Det synes vara att beklaga, att denna praxis icke gjorts till föremål för en utförlig analys, som kunnat bli vägledande i det praktiska rättslivet. Nämnda spörsmål — liksom de vilka berörts i det föregående — gäller visserligen avbetalningsköpets sakrättsliga sida och ligger såtillvida vid sidan av lagen om avbetalningsköp. Men det äger dock ett nära samband med den i kommentaren diskuterade frågan om innebörden av den »dubbla» äganderätten till avbetalningsgods.
    Som förut nämnts har i lagen intagits en sådan generalklausul om möjlighet att jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor, vilkas tilllämpning i det särskilda fallet finnes otillbörlig, som stadgats i åtskilliga nyare lagar rörande förmögenhetsrättsliga avtalsförhållanden (t. ex. skuldebrevslagen). Såsom framhålles i kommentaren kunna dessa bestämmelser närmast sägas vara uttryck för en allmän rättsgrundsats. Nämnda jämknings- och ogiltighetsregel kan sålunda tänkas bli tillämpad även utan stöd av lagbestämmelse; detta påpekades särskilt under förarbetena till ifrågavarande stadgande i skuldebrevslagen. I kommentaren uttalas, att rättspraxis också utvisar »åtskilliga» exempel på att otillbörliga avtalsvillkor åsidosatts utan stöd av någon lagbestämmelse. Strängt taget har så väl knappast skett mer än i ett klart fall, NJA 1948 s. 138 (arrendeavtal);4 i 1951 s. 645 (ordersedel) och 1952 s. 440 (arbetsavtal) synes HD väl ha varit beredd att tillämpa principen, men det ifrågavarande villkoret ansågs icke otillbörligt, varför åsidosättande icke skedde.

 

1 I NJA 1941 s. 711 II förelåg en liknande situation som i det nyss omtalade fallet. Här hade lösningsbeloppet insatts å postgiro för köparen och fråga uppstod, huruvida säljaren, som begärt utmätning i beloppet för sin resterande fordran, skulle äga företräde framför en bank till vilken köparen överlåtit viss del av lösningsbeloppet. Så ansågs, varvid emellertid bl. a. åberopades, att banken icke varit i god tro vid överlåtelsen; med hänsyn härtill kan avgörandet kanske icke betraktas såsom ett renodlat ställningstagande till frågan om erkännande av surrogation; se KARLGREN i SvJT 1944 s. 400 f.; jfr emellertid SOU 1943: 24 s. 17.
2 Se KARLGREN a. st.
3 Se KARLGREN a. st.; 1944 års lag om redovisningsmedel skulle sålunda i allt fall icke generellt kunna åberopas i dylikt fall, jfr WALIN i Festskrift för Ekeberg (1950) s. 550.
4 Jfr möjligen även NJA 1951 s. 138 (konossement).

422 HENRIK HESSLER    I kommittébetänkandet förklarades beträffande tillämpningsområdet för den nu berörda regeln, att det icke vore utredningens avsikt, att uttrycket »villkor» i klausulen skulle omfatta även det avtalade vederlaget; bestämmelsen finge sålunda icke användas för nedsättning av avbetalningspriset eller räntan. Denna uppfattning godtogs icke av departementschefen, som ansåg, att klausulen i princip borde kunna tillämpas på samtliga avtalsvillkor. Departementschefen framhöll emellertid också, att ett för köparen så iögonenfallande villkor som det avtalade vederlaget i detta sammanhang måste intaga en särställning jämfört med andra avtalsvillkor; det kunde därför förmodligen väntas, att stadgandet i praktiken knappast komme att utnyttjas för en jämkning av vederlaget nedåt i andra fall än då en sådan jämkning likaväl kunnat komma till stånd enligt avtalslagens ockerregler. Departementschefens uttalande mötte icke någon gensaga från lagrådets sida. Det kan anmärkas, att i förarbetena till motsvarande klausul i allmänna hyreslagen och i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar klart sagts ifrån, att klausulen kunde tänkas omfatta jämväl det avtalade vederlaget. Något motsvarande uttalande finnes däremot icke i förarbetena till de båda tidigare lagar, som innehålla dylik klausul, försäkringsavtalslagen och skuldebrevslagen; något uttryckligt undantag för själva vederlaget har emellertid å andra sidan icke gjorts i någon av dessa lagar.
    I andra stycket av den § där nämnda generalklausul intagits återfinner man stadgandet om förbudet mot s. k. kopplingsförbehåll, d. v. s. förbehåll, att köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Dylika avtalsbestämmelser ha länge betraktats som en utväxt på avbetalningshandeln, som icke blott försatte köparen i en obehörig tvångssituation utan även innebure risker för tredje man, särskilt köparens borgenärer. Kopplingsförbehållets menliga verkningar för dessa sistnämnda ha av Schmidt i hans tidigare åberopade, 1938 utgivna arbete ansetts så avsevärda, att han — trots vissa uttalanden i förarbetena till 1915 års lag i motsatt riktning — velat frånkänna det verkan enligt gällande rätt.1 Senare praxis har dock tillagt dylika förbehåll giltighet även mot köparens konkursbo.
    Nu har alltså stadgats, att kopplingsförbehåll i allmänhet äro ogiltiga ej blott i förhållande till tredje man utan även parterna emellan. Ett undantag göres i lagen för det fall att förbehållet avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Säljaren kan alltså med laga verkan förbehålla sig, att äganderätten till godset skall kvarstanna hos honom, till dess fordran på grund av reparation etc. av det sålda godset guldits. Enligt vad i kommentaren framhålles är det utan betydelse för förbehållets giltighet mellan parterna, huruvida förbehållet träffats vid köpet eller tillkommit först i samband med reparationen. Såvitt gäller förhållandet till köparens borgenärer synes man i kommentaren utgå från att förbehållet bör ha giltighet, om det tillkommit vid köpet, men däremot icke, därest det träffats efter det godset utgivits till köparen. I sistnämnda situation, d. v. s. det fall

 

1 A. a. s. 160.

NÅGRA ANTECKNINGAR OM AVBETALNINGSKÖP 423Schmidt benämner belåning av köparrätt,1 får förbehållet sålunda giltighet blott i förhållandet mellan parterna men icke någon sakrättslig verkan. Ty det får väl antagas vara meningen, ehuru det icke särskilt utsäges, att ett dylikt förbehåll även i förhållande till annan tredje man än köparens borgenärer — t. ex. en person till vilken köparen överlåter godset och som genom studium av avbetalningskontraktet förvissat sig om att köpeskillingen är slutbetald — skall sakna ägareförbehållets sedvanliga verkan; en överlåtelse av nämnt slag bör således kunna bli giltig, även om icke förutsättningarna för exstinktivt godtrosförvärv äro för handen.
    I förbigående må ifrågasättas, om icke hela tanken, att ett kopplingsförbehåll beträffande reparationsfordringar skulle vara giltigt mot köparens borgenärer, om det träffats vid köpet, men icke om så skett först vid reparationen, ytterst vilar på en falsk analogi från förlegade föreställningar om besittningens betydelse vid bedömande av en persons kreditvärdighet. Kravet på besittningsövergång, på tradition, för uppnående av sakrättsliga rättsverkningar i olika sammanhang har väl närmast den funktionen att nämnda åtgärd representerar en uppoffring från gäldenärens sida, som kan vara ägnad att skydda hans borgenärer mot skentransaktioner. Genom ägareförbehållets godtagande i rättssystemet har i själva verket gärdet i detta hänseende redan upprivits. Ty ett dylikt förbehåll innebär ju just, att man av speciella skäl släppt på kravet på en sådan uppoffring från köparens sida. Men att då med avseende å köparens borgenärers rätt fästa någon vikt vid det tillfälliga förhållandet, om förbehåll rörande reparationsfordran träffats då godset första gången lämnade säljaren eller först senare, förefaller tämligen meningslöst. Det betydelsefulla är, att säljaren och köparen icke vid en helt godtycklig tidpunkt kunna träffa avtal om ägareförbehåll, ty om så vore fallet skulle möjligheterna till obehöriga transaktioner till borgenärernas men bli alltför stora.2 Några betänkligheter mot ett förbehåll, som träffades i samband med just den reparation vars betalning förbehållet skall säkerställa, synas däremot ur nu diskuterade synpunkt icke kunna anföras, i varje fall icke några betänkligheter, som ej med samma fog kunna resas mot att kopplingsförbehåll, som intagits i köpekontraktet, tillägges verkan mot borgenärerna. För att erhålla en rimlig begränsning borde man kanske dock fordra, att fråga vore om en reparationsfordran, som tillkommit, medan säljaren ännu ägde fordran mot köparen på grund av avbetalningsköpet; jfr vad nedan från förarbetena anföres om motiveringen till att dessa kopplingsförbehåll tillåtits.
    Vad nu sagts gäller köparens borgenärer. Såvitt fråga är om andra tredje män, t. ex. person till vilken köparen överlåter eller pantsätter godset, kunde nog däremot skäl anföras för att icke medge giltighet åt ett förbehåll beträffande reparationsfordran, som icke framgår av köpehandlingen. Redan då så är fallet kan det vara en visserligen besvärlig men dock icke helt omöjlig uppgift att konstatera, huruvida någon ogulden fordran för reparation utestår; härom strax i det följande. Att taga reda på, huruvida egendomen häftar för reparationsfordran,

 

1 A. a. s. 155 f.
2 Jfr MALMSTRÖM i SvJT 1949 s. 23.

424 HENRIK HESSLERvarom icke någon antydan lämnas i köpehandlingen, torde däremotf ör en tredje man av här ifrågavarande art möta betydande svårigheter. Emellertid skulle man här helt enkelt kunna avstå från att driva undersökningsplikten så långt; tredje man skulle få åberopa god tro, om han icke känt till eller av något särskilt skäl haft anledning misstänka, att ett ägareförbehåll förelåg beträffade reparationsfordran. Det ankomme då på säljaren att i sitt eget intresse tillse, att förbehållet bleve känt för tredje man.
    Lagen har sålunda medgivit kopplingsförbehåll i angivna begränsade omfattning. Otvivelaktigt kunna betänkligheter resas även häremot. Under förarbetena ifrågasattes ock inom lagrådet, om det funnes någon anledning att på detta sätt ge säljaren en speciell säkerhets- och förmånsrätt beträffande reparationsfordringar framför köparens borgenärer och övriga tredje män. Departementschefen genmälte bl. a., att det icke syntes mer än rimligt, att säljaren bereddes denna fördel med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen komme att räknas till godo godsets värde i repararerat skick. Detta förefaller emellertid vara att se saken ur en för trång synvinkel. Det väsentliga synes vara, om säljaren i sin strängt taget helt fristående egenskap av reparatör bör tillerkännas ett försteg i säkerhetshänseende framför andra köparens borgenärer, t. ex. tredje man, som har fordran just på grund av reparation av godset. Något bärande skäl härför har knappast presterats i förarbetena.
    Det förtjänar dessutom påpekas, att godtagandet av kopplingsförbehåll beträffande reparationsfordran måste innebära icke blott att säljare få en företrädesställning framför övriga borgenärer, utan att de praktiskt sett få monopolställning, såvitt gäller reparation å avbetalningsgods. Övriga reparatörer, som vilja bereda sig säkerhet för betalningen för sitt arbete, äro ju nämligen hänvisade till att — i mån av befogenhet1 — utöva den kvarhållnings- och försäljningsrätt som tillkommer hantverkare för fordran på grund av arbete, som han utfört å annans egendom (HB 17:3 och lag 31/3 1950). Enligt fast praxis kräves härvidlag oavbruten besittning hos hantverkaren för att icke säkerheten skall gå förlorad. Erkännandet av kopplingsförbehåll för reparationsfordran innebär ju däremot för avbetalningssäljares del, att man släppt på detta krav. Kanske det icke varit ur vägen, att man i kommentaren uttryckligen strukit under, att det är lagens mening, att denna viktiga olikhet mellan skilda reparatörskategorier skall råda. Och man kanske av lagstiftaren kunde ha begärt, att den rättspolitiska grunden till skapandet av en dylik monopolställning tecknats med större klarhet.
    I ytterligare ett hänseende synes invändning kunna riktas mot att man tillåtit kopplingsförbehåll beträffande reparationsfordran. Förbehållet kan nämligen lätt tänkas försätta en person med vilken köparen träffar avtal om överlåtelse eller pantsättning av det på avbetalning köpta godset i en besvärlig situation. Ty det är kanske icke någon alltför svåröverkomlig uppgift för honom att undersöka, huruvida gods är sålt på avbetalning och icke heller huruvida köpeskillingen är till fullo gulden. Men däremot kan det vara rätt omständligt för honom att, om

 

1 Jfr NJA 1936 s. 650 och k. prop. nr 77/1950 s. 26.

NÅGRA ANTECKNINGAR OM AVBETALNINGSKÖP 425han finner, att kontraktet innehåller ett kopplingsförbehåll beträffande eventuella reparationsfordringar, med absolut säkerhet konstatera, huruvida någon sådan verkligen utestår ogulden. Ur synpunkten av trygghet i omsättningen hade det därför varit mer tillfredsställande, om säljaren liksom övriga reparatörer fått bli hänvisad till den nyss nämnda retentionsrätten, därest han velat bereda sig säkerhet för reparationsfordrans gäldande. Då man nu godtagit denna typ av kopplingsförbehåll, hade det i varje fall varit önskvärt att i kommentaren få någon vägledning rörande hur långt tredje mans undersökningsplikt bör sträcka sig i det här berörda hänseendet.
    Till sist må några anmärkningar göras beträffande en annan intressant nyhet i 1953 års lagstiftning, nämligen stadgandet, att avbetalningsgodset icke må utmätas för fordran på grund av köpet. En bestämmelse av detta slag, d. v. s. ett undantag från en grundläggande exekutionsrättslig princip, är, hur väl motiverad den än i och för sig kan synas, ägnad att inge viss oro. Man undrar, om icke undantagsregeln måste draga med sig problem och svårigheter av olika slag vid rättstillämpningen. Kommentaren synes dock närmast ge vid handen, att dessa farhågor äro obefogade; den nya bestämmelsen är där påfallande knapphändigt diskuterad. Det påpekas i stort sett blott, att bestämmelsen innebär, att icke heller köparens rätt till godset får utmätas för fordran på grund av köpet samt att stadgandet ej kan kringgås genom att säljaren överlåter sin fordran till tredje man. Utmätningsförbudet avser, förklaras det, fordran på grund av köpet, oavsett i vems hand den finnes.
    Detta sista uttalande synes vara väl generellt. Om en fordran av detta slag blir föremål för överlåtelse, torde det praktiskt sett oftast ske i form av överlåtelse av en växel eller ett löpande skuldebrev, som köparen fått utfärda. Och icke kan man väl tänka sig, att avbetalningsköparen mot en tredje man, som i god tro — d. v. s. utan kännedom om att fråga är om fordran på grund av avbetalningsköp — förvärvat en dylik förskrivning, med framgång skulle kunna åberopa, att köparens rätt till avbetalningsgodset icke får utmätas?