JÄMKNING ENLIGT BILANSVARIGHETSLAGEN

 

AV OMBUDSMANNEN BENGT MALMÆUS

 

I samband med skador genom motorfordonstrafik uppkommer i mycket stor utsträckning frågan om en fördelning av ansvaret mellan de i olyckan inblandade parterna. Ehuru jämkningsfrågorna sålunda äro av stor praktisk-ekonomisk betydelse för trafikskadornas del ha dessa frågor hittills tilldragit sig ett ganska ringa intresse inom litteraturen. Då på många håll osäkerhet synes råda angående metoderna för genomförande av en ansvarsfördelning enligt bilansvarighetslagen, torde det kunna vara lämpligt att i anknytning till GRÖNFORS' nyligen utkomna arbete Skadelidandes medverkan1 taga upp denna sak till diskussion.
    Bortsett från fall av ömsesidigt styrkt vållande och från de speciella jämkningsspörsmål, som sammanhänga med stadgandet i 3 § bilansvarighetslagen, kunna två olika jämkningssituationer förekomma enligt denna lag, nämligen dels enligt 2 § vid presumerat vållande å bilistens sida och styrkt vållande å den skadelidandes (t. ex. en cyklists eller fotgängares) sida, dels ock enligt 5 § vid ömsesidigt presumtionsansvar. Uppmärksamheten skall här i första hand riktas på sistnämnda situation.2
    Om i följd av trafik med två (eller flera) motorfordon, vilkas förare äro endast presumerat vållande — d. v. s. vållande är ej styrkt men frihet från vållande ej heller visad — skada drabbar exempelvis en fotgängare eller en passagerare i det ena fordonet, skall denne tillkommande skadestånd enligt 5 § första stycket bilansvarighetslagen slutligen fördelas mellan de olika sidorna »efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt». Ersättning för skada, som i en dylik situation drabbar fordonens ägare eller förare å olika sidor, skall enligt andra stycket i samma § jämkas »efter ty prövas skäligt». Trots den något olika formuleringen i första och andra stycket måste reglerna tydligen tolkas helt analogt.
    I samband med 1934 års ändringar i bilansvarighetslagen, vilka ändringar särskilt berörde 5 § i denna lag, gjorde STENBECK följande uttalande (SvJT 1934 s. 277): »Föreligger i avseende å framförandet av var av de olika automobilerna allenast presumerat vållande, d. v. s. ingen av sidorna har överbevisats om vållande men framstår ej heller såsom exculperad, gäller samma regel om fördelning av skadan efter skäligheten mellan de olika sidorna som när å de olika sidorna vållande styrkts hava förelegat. Avgörande för fördelningen blir främst graden av presumerat vållande vid de olika bilarnas framförande, såframt grund för fastställande av en sådan gradskillnad överhuvud föreligger. Eljest bör lika delning ske mellan sidorna.» — BENNICHS kom-

 

1 Försäkringsjuridiska Föreningens publikation nr 11, Sthm 1954.
2 Frågan har av förf. tidigare behandlats i Gjallarhornet 1944 s. 191 ff. Artikeln berörd av GRÖNFORS a. a. s. 166.

JÄMKNING ENLIGT BILANSVARIGHETSLAGEN 427mentar på denna punkt i Bilansvarighetslagen (2:a uppl., s. 40) utgör tydligen i sak ett exakt återgivande av Stenbecks nyss citerade uttalande med blott den modifikationen att fördelningen »torde» ske efter dessa linjer. — Även Grönfors uttalar (a. a. s. 165—166; jfr hans tidigare avhandling Om trafikskadeansvar s. 243), att avgörande för jämkningen i första hand torde anses vara graden av presumerat vållande på vardera sidan. Han fortsätter:
    »Svårigheten att företa en avvägning av det presumerade vållandet är emellertid uppenbar, låt vara att denna avvägning blott ingår i en skälighetsprövning och därför ingalunda åsyftar någon högre grad av exakthet. Som en naturlig följd av denna svårighet har man i rättstillämpningen regelmässigt använt metoden att mer eller mindre schematiskt halvera skadan, varvid resultatet anses framgå ur en uppskattning av vardera sidans presumerade culpa såsom likvärdig med motsidans. Här, liksom redan enligt den allmänna medverkansregeln, finnes emellertid möjlighet att vid skälighetsbedömningen ta hänsyn även till andra omständigheter, och med tanke på den nyss påtalade svårigheten synes denna senare metod vara särskilt användbar. Framför allt torde mera lösa sannolikhetsantaganden rörande omfattningen av skadegörarens och den skadelidandes inverkan på skadornas storlek ha betydelse. Saknas hållpunkter för en jämkning, måste skadan delas lika.»

 

    Den av Grönfors förordade metoden att vid jämkningsgradens fastställande även utgå från sannolikhetsantaganden rörande omfattningen av de olika sidornas inverkan på skadans storlek må tillsvidare lämnas därhän. Enighet synes i övrigt råda därom, att främst graden av presumerat vållande bör vara avgörande. Men vad menar man då egentligen,n är man talar om att gradera det presumerade vållandet? Framför allt uppställer sig denna fråga: Om det genom utredningen i ett skadefall framstår såsom i hög grad sannolikt, ehuru ej tillförlitligt styrkt, att just den ena parten bär hela eller den huvudsakliga skulden till olyckan, är det då riktigt att taga hänsyn därtill vid jämkningsgradens fastställande? Skall en verkligt fri skälighetsprövning äga rum, torde det måhända förefalla naturligt om dylik hänsyn tages. Såväl i som utom rättegångar göres det också understundom gällande, att omständigheterna äro mera graverande för motparten och att därför, om vållande å dennes sida ej skulle anses tillförlitligt styrkt, en tillämpning av jämkningsregeln i 5 § bilansvarighetslagen under alla förhållanden skäligen bör ske på så sätt, att motparten får bära mera än halva ansvaret.
    Att låta enbart sannolikheten av att just den ena parten är helt eller huvudsakligen vållande inverka på avgörandet torde väl dock vid närmare eftertanke få anses stå i mindre god överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser; bl. a. torde väl en dylik bedömning mer eller mindre få karaktär av godtycke. Såvitt man kan utläsa ur rättspraxissynes Högsta domstolen också ha klart tagit avstånd från en bedömning efter dylika linjer. Till stöd för detta påstående kan bl. a. åberopas rättsfallet NJA 1941 B 222, som gällde en kollision mellan en bil och en mötande lättviktsmotorcykel. Inga åsyna vittnen funnos, och å ömse håll gjordes det gällande att motparten vållat olyckan genom att hålla för långt ut på vägen. Ett par efteråt tillstädeskomna vittnen hade iakttagit ett spår i vägbanan, enligt deras uppfattning tydande på att bilen varit över på fel sida av vägen vid kollisionen. Un-

428 BENGT MALMÆUSderrätten ansåg ingendera föraren övertygad om vållande men ej heller exculperad samt fann »med hänsyn till omständigheterna» bilisten ha att svara för 2/3 och lättviktsmotorcyklisten för 1/3 av de vid olyckan uppkomna skadorna. Göta HovR, där båda parterna besvärade sig, fastställde enhälligt underrättens utslag. Efter fullföljd av målet från bilistens sida fann emellertid HD enhälligt, att omständigheterna ej föranledde till annat än att parterna borde vardera svara för hälften av skadorna.
    Av allt att döma torde det i detta fall åtminstone huvudsakligen ha varit sannolikheten av att bilisten vållat olyckan som varit avgörande för underinstansernas bedömning av jämkningsfrågan. HD å sin sidas ynes emellertid icke ha godtagit detta såsom skäl för en jämkning till bilistens nackdel. Även i den mån underinstanserna kunna ha tagit hänsyn till de båda fordonens olika farlighetsgrad eller rena medlidandesynpunkter kunna ha spelat in (lättviktsmotorcyklisten ådrog sig vid olyckan svåra skador) synes det tydligt, att HD ej ansett dylika hänsyn böra tagas.
    Det nyss relaterade fallet utgör ett av de mera fåtaliga exempel på fall, där domstol utdömt annat än ett till hälften jämkat skadestånd vid tillämpning av förevarande lagregel. Domstolspraxis på området ger överhuvud intryck av en obenägenhet att — då förutsättningarna för jämkningsregeln befinnas föreligga — ingå på någon prövning, huruvida omständigheterna i det särskilda fallet borde föranleda till annat än en halvering. Sålunda vill det synas, som om en lika fördelning av ansvaret i allmänhet kommit att bli en mer eller mindre automatisk följd av stadgandets tillämpning. En vanligen förekommande domsformulering sådan som t. ex. att »med hänsyn till omständigheterna jämkningen bör ske så att vardera sidan svarar för hälften av skadan» torde sålunda oftast ha kommit att närmast innebära en tom fras. Denna regelmässiga hälftenjämkning synes på ett ganska belysande sätt sanktionerad av HD i rättsfallet NJA 1939 B 532, som gällde en kollision mellan två bilar, den ena förd av A, den andra förd av B och tillhörig C. HD frångick nämligen här de vanligen förekommande formuleringarna och förklarade kategoriskt — efter att ha konstaterat att varken A eller B vore övertygad om vållande men att ej heller någon av dem vore exculperad — att A »alltså» vore pliktig gottgöra C halva dennes skada. Formuleringen synes vara av speciellt intresse mot bakgrunden av att HovRn enhälligt funnit A övertygad om vållande och B exculperad, en mening som även delades av en minoritet inom HD. En mycket stark sannolikhet synes sålunda ha förelegat för att kollisionen vållats av A ensam, något som HD dock ej låtit påverka jämkningsgraden. Förutom såsom en sanktionering av en regelmässig hälftenjämkning överhuvud torde rättsfallet sålunda — med kanske än större skäl än det tidigare berörda fallet — kunna tjäna till stöd för påståendet att det inte synes förenligt med HD:s praxis att taga hänsyn till sannolikhetsskäl — icke ens mycket starka sådana — vid jämkningsgradens fastställande.
    En liknande ehuru ej fullt så kategorisk formulering som i nyss nämnda fall förekommer i rättsfallet NJA 1942 B 80, som gällde en kollision mellan en av A förd bil och en buss, förd av B och till-

JÄMKNING ENLIGT BILANSVARIGHETSLAGEN 429hörig C. Efter att ha konstaterat att såväl A som B vore presumtivt vållande förklarade HD här: »Vid detta förhållande bör A gentemot C svara för allenast hälften av den C tillskyndade skadan.»
    Har då HD överhuvud någonsin frångått halveringsmetoden vid ömsesidigt presumtionsansvar? En granskning av de bilmål, som avgjorts av HD fr. o. m. år 1937, synes i själva verket utvisa, att detta skett endast i ett enda fall, nämligen i rättsfallet NJA 1939 A 282. Omständigheterna voro här i korthet följande: En å allmän landsväg österut förd lastbild svängdes till höger in mot en avtagsväg, som korsade en alldeles intill landsvägen löpande järnväg. Då samtidigt signalanordningarna vid järnvägsövergången trädde i funktion stannades bilen, varvid den blev stående snett över landsvägen så att blott 1,6 à 1,7 m av vägbanans norra del lämnades fri. Från motsatt håll å landsvägen kom en motorcyklist, som då bromsade in häftigt för att ej kollidera med bilen. Han körde därvid omkull och skadades svårt. I samtliga instanser befunnos båda förarna presumerat vållande. Underinstanserna tillerkände motorcyklisten halv ersättning, men HD förklarade, att med hänsyn till vad i målet förekommit denne tillkommande skadestånd skäligen borde jämkas till 1/3.
    Ett ytterligare fall av ömsesidigt »trafikansvar» föreligger, där HD istället för hälftenjämkning tillämpat fördelningsgrunden 1/3—2/3, nämligen NJA 1947 s. 331. I detta fall förelåg emellertid ej enbart ömsesidigt presumtionsansvar utan å den ena sidan bristande exculpation hos föraren och å den andra sidan s. a. s. dubbelt trafikansvar, nämligen dels (styrkt) bristfällighet å fordonet och dels bristande exculpation hos föraren (det sistnämnda visserligen ej direkt utsagt av HD men dock tillsynes fullt klart, helst som HovRn funnit styrkt vållande föreligga).1 Den av HD i detta fall tillämpade ansvarsfördelningen synes med hänsyn härtill fullt naturlig.
    Vad som föranlett HD att i rättsfallet NJA 1939 A 282 frångå halveringsmetoden kan man däremot ställa sig mera frågande till. På grundval av det tidigare anförda torde man dock med tämligen stor säkerhet kunna utgå ifrån, att några sannolikhetsantaganden angående parternas inbördes skuld till olyckan icke legat till grund för avgörandet. Detta är emellertid ingalunda detsamma som att påstå, att icke graden av presumerat vållande å ömse sidor varit utslagsgivande. Uttrycket »presumerat vållande» synes i viss mån ägnat att skapa begreppsförvirring, då mången vid tal därom och i synnerhet om gradering av sådant vållange lätt nog torde glida över på sannolikhetsantaganden.2 Det gäller därför att göra klart för sig uttryckets reella innebörd. Om man då beaktar, att skillnaden mellan styrkt culpa och presumerad culpa endast

 

1 Redan den styrkta bristfälligheten å den ena sidan kan f. ö. ha ansetts väga tyngre än den bristande exculpationen å den andra sidan. Jfr NJA 1942 s. 578, där bilägare gentemot väghållare fick vidkännas jämkning, då till olyckan medverkat bristfällighet å bilen, medan i motsvarande situation jämkning vid bristande exculpation slog igenom först i rättsfallet NJA 1953 s. 144.
2 Såsom ett belysande exempel härpå må nämnas en nyligen av tre jurister meddelad skiljedom rörande fördelningen av skadeståndsansvaret då en passagerare å motorcykel omkommit vid omkullkörning i samband med möte med en bil. Efter att ha konstaterat, att endast presumerat vållande förelåge å såväl motorcykelförarens som bilistens sida, uttalade skiljenämnden, att presumtionen för vållande hos bilföraren vore så övervägande att denna sida skäligen borde svara för hela skadan.

430 BENGT MALMÆUSär en fråga om bevisbördan och att det just är ovisshetsmomenten i ett händelseförlopp som tillskapa den presumerade culpan, torde det därmed stå klart, att presumerat vållande helt enkelt är liktydigt med möjligt vållande. Något utrymme för sannolikhetsantaganden finnes icke. Då det gäller att jämföra graden av presumerat vållande å olika sidor bör det sålunda alls icke bli fråga om några sannolikhetsantaganden om på vilken sida den största skulden ligger, utan i stället gäller det att undersöka, huruvida ovisshetsmomenten ge utrymme för möjligheten av ett mera höggradigt vållande å den ena än å den andra sidan. Befinnes detta vara fallet synes det välgrundat att ansvaret fördelas mera till förmån för den sida, vars möjliga vållande är mindre än den andra sidans. Avgörandet sker ju därvidlag helt efter objektiva grunder och innefattar intet moment av godtycke. Endast i undantagsfall torde det dock lyckas att med någon säkerhet konstatera en bestämd gradskillnad ifråga om möjligt vållande å ömse sidor, och såsom redan berörts torde det vara tvivel underkastat, huruvida domstolarna i allmänhet äro benägna att ens närmare undersöka, huruvida i visstf all möjlighet därtill föreligger. Sannolikt torde emellertid förklaringent ill utgången i rättsfallet NJA 1939 A 282 vara den, att HD funnit marginalen för det presumtiva (= möjliga) vållandet vara avgjort större för motorcyklistens än för bilförarens del. Helt uteslutet är dock måhända icke, att även kausalitetsfrågans läge kan ha spelat in.
    En nyligen av Svea HovR meddelad dom1 synes — samtidigt som den utgör den enda för förf. kända hovrättsdom, där under de senaste 10 åren annat än hälftenjämkning förekommit vid ömsesidigt presumtionsansvar2 — på ett utmärkt sätt illustrera den principiellt riktiga metoden för gradering av presumtiv culpa. Lastbilarna A och B hade under snöyra kolliderat i en kurva på en hal och relativt smal väg. Trögds tingslags HR fann ingendera föraren exculperad, A-föraren med hänsyn till möjligheten att han hållit för hög fart och i betraktande av att han bromsat på ett sådant sätt att bilen ej kunnat styras utefter vänstra vägkanten, låt vara att han kunde anses ursäktad för inbromsningen med hänsyn till att B-bilen kunde ha varit så långt inpå vägbanan att möte ej kunnat ske, och B-föraren då man hade att räkna med att han i kurvan icke i tid hållit tillräckligt långt ut på vägkanten. HRn, som vid detta förhållande fann endast jämkat skadestånd kunna utgå till B:s ägare, förklarade sig icke ha några säkra hållpunkter för att verkställa denna jämkning annat än till hälften. HovRn fann emellertid, att med hänsyn till den omfattning, i vilken vardera förarens i de av HRn angivna hänseenden möjligen felaktiga körsätt kunde antagas ha bidragit till sammankörningen och de därvid uppkomna skadorna, skadeståndet skäligen borde jämkas till 2/3.
    Grönfors finner det vara en olöslig uppgift att försöka mäta graden av presumerad culpa (a. a. s. 192). Såsom tidigare berörts förordar han därför, att vid bedömningen hänsyn tages även till andra omstän-

 

1 Svea hovrätts dom den 24/9 1953 i mål emellan Märta Carlesons dödsbo m. fl., å ena, samt E. G. Thunberg, å andra sidan. Referat av målet kommer att inflyta i Försäkringsjuridiska Föreningens rättsfallssamling 1953.
2 I ett par fall, som berört Trafikförsäkringsföreningen, ha underrätter utdömt till 2/3 eller 3/4 jämkat skadestånd. I dessa fall har dock i hovrätt (där utredning förebragts om HD:s praxis på området) ändring skett till hälftenjämkning.

JÄMKNING ENLIGT BILANSVARIGHETSLAGEN 431digheter, framför allt till mera lösa sannolikhetsantaganden rörande omfattningen av de olika sidornas inverkan på skadornas storlek. Vad Grönfors egentligen åsyftar därmed förefaller något dunkelt. Om exempelvis en cyklist skadats i följd av trafik med bilarna A och B, skulle det då vara av någon betydelse att cyklisten ådragit sig skadan genom att kollidera enbart med A? Detta förefaller knappast rimligt och torde nog ej heller åsyftas av Grönfors. Överhuvud förefaller det emellertid svårt att finna praktiska exempel på fall, där den av Grönfors förordade metoden skulle kunna användas. Och även om sådana fall kunna förekomma, synes det med fog kunna ifrågasättas om det i så fall kan anses mera tillåtligt att grunda avgörandet på »mera lösa sannolikhetsantaganden» ifråga om de olika sidornas inverkan på skadornas storlek än ifråga om graden av culpa å ömse sidor. För övrigt måste väl culpabedömningen alltid anknyta till effekten — culpans inverkan på uppkomna skador — varför det väl knappast torde vara möjligt att behandla frågan om culpagraden å ömse sidor och frågan om de olika sidornas inverkan på skadornas storlek såsom två från varandra skilda spörsmål.

 

    Riktas härefter uppmärksamheten på den jämkningssituation, som föreligger enligt 2 § andra stycket bilansvarighetslagen, gäller det ju här främst att verkställa en avvägning mellan å ena sidan presumerad culpa och å den andra sidan styrkt culpa. Enligt Grönfors (a. a. s. 91) synas de svårigheter, som jämförelsen mellan bevisad och presumerad culpa måste innebära, icke ha uppmärksammats, möjligen beroende på »att den av lagen godtagna, mycket vida skälighetsbedömningen i stor utsträckning troligen uppfattats såsom förlagd till det intuitiva planet». På vilka grunder domstolarna i situationer av denna typ kommit fram till viss jämkningsgrad kan väl sällan eller aldrig klart utläsas av domsmotiveringarna, och helt visst kan det ej uteslutas, att bedömningen ofta i viss mån sker mera intuitivt. I den mån så är fallet torde emellertid detta närmast bero därpå, att man ej gjort klar för sig den reella innebörden av begreppet presumerad culpa. Gör man det torde principen för en riktig avvägning få anses ganska enkel. Det gäller ju ingalunda en jämförelse mellan två helt artskilda — och därmed ojämförbara —storheter, utan helt enkelt en avvägning mellan den ena sidans möjliga vållande och den andra sidans bevisade vållande. Befinnes det, att den förstnämnda sidan (bilisten) icke rimligen kan ha gjort sig skyldig till ett större mått av vållande än den andra sidan (cyklisten eller fotgängaren) bevisligen gjort sig skyldig till, synes skadeståndet böra jämkas till hälften. Man kan också uttrycka saken så, att om det— med alla ovisshetsmoment tolkade till bilistens nackdel — befinnes att cyklisten resp. fotgängaren bär exempelvis minst 1/3 av den totala skulden till olyckan, bilisten bör åläggas att utgiva ett till 2/3 jämkat skadestånd.1

 

1 Vid styrkt culpa å bilistens sida torde jämförelsen med cyklistens eller fotgängarens bevisade culpa rätteligen böra ske under beaktande jämväl av den (presumerade) culpa, som möjligen kan föreligga å bilistens sida utöver dennes styrkta culpa. Detta torde dock vanligen ej beaktas i rättspraxis, utan situationen torde i regel bedömas helt enligt SL 6: 1.

432 BENGT MALMÆUS    Ur rättspraxis kunna framvisas exempel på domar, som i vart fall tyda på, att denna jämkningsmetod legat till grund. Sålunda förekommer att det angives ej blott att den skadade begått visst fel utan även att det ej är uteslutet att bilisten begått fel i visst hänseende, samt att bilisten därför ålägges att utgiva exempelvis till 1/3 jämkat skadestånd.
    Grönfors har — till synes därtill föranledd av diskussioner med förf.— tagit upp denna metod till kritisk granskning (a. a. s. 91 f). Han framhåller därvid, att resonemanget onekligen vid första påseende låter bestickande men knappast torde vara alldeles hållbart. »Den använda jämförelsenormen är i själva verket ej längre en presumerad culpa i gängse bemärkelse utan en på hypotetisk väg framkonstruerad bevisad culpa, vilket måste sägas innebära, att man har kringgått hela problemet. Just de ovisshetsmoment, vilka utgöra en utmärkande beståndsdel i den presumerade culpan och måste antas ha väsentlig betydelse för uppskattningen av dess 'grovlek' i förhållande till en motparts bevisade culpa, har man helt kopplat bort och ersatt med klara vårdslöshetselement.» Invändningarna synas svårförståeliga. Ty vad är »den på hypotetisk väg framkonstruerade culpan» annat än just den presumerade culpan i dess reella innebörd, och vad skulle »en presumerad culpa i gängse bemärkelse» i motsättning härtill innebära?
    Att metoden kan erbjuda svårigheter i sin praktiska tillämpning skall icke förnekas. En i princip riktig om än svårbemästrad metod är dock bättre än ingen metod alls. Att förlägga bedömningen till det intuitiva och därmed irrationella planet torde knappast befordra rättssäkerheten. I själva verket erbjuder emellertid en jämförelse mellan styrkt och presumerad culpa långt mindre svårigheter än en jämförelse mellan ömsidig presumerad culpa. I de fall, där utredningen bevisar ett vållande å den ena partens (cyklistens resp. fotgängarens) sida, brukar nämligen utredningen samtidigt mer eller mindre klart utstaka gränserna även för det vållande, som möjligen kan ha förekommit å den andra partens (bilistens) sida, d. v. s. för dennes presumerade vållande.
    Även i den jämkningssituation, varom nu är fråga, förordar Grönfors,a tt man med hänsyn till berörda svårigheter om möjligt bör söka särskild ledning i andra omständigheter än culpans grovlek, exempelvis en mera löslig sannolikhetsuppskattning av i vilken mån vardera parten bidragit till skadans omfattning (a. a. s. 92). Härvidlag må hänvisas till de erinringar, som på denna punkt framförts ifråga om jämkningssituationen enligt 5 § bilansvarighetslagen.
    Redan en jämförelse mellan två trafikanters bevisade vållande erbjuder ofta svårigheter. Onekligen öka svårigheterna avsevärt när det gäller att jämföra presumerad och bevisad culpa. Svårigheterna härvidlag böra förvisso ej underskattas men ej heller överskattas i sådan grad, att man kastar alla principer för en rationell gradering överbord och lämnar det fria skönet fritt spelrum. Däremot torde det icke ens teoretiskt vara möjligt att åstadkomma en rationell avvägning mellan strikt ansvar och (styrkt eller presumerad) culpa, en omständighet som synes påkalla uppmärksamhet i samband med övervägandena att utvidga bilansvarighetslagens nuvarande presumtionsansvar till ett rent

JÄMKNING ENLIGT BILANSVARIGHETSLAGEN 433strikt ansvar.1 På de områden — luftfart och hundskador — där lagstiftningen hittills infört strikt ansvar med jämkning vid enkelt vållande (varmed rättspraxis likställt presumtionsansvar) å den skadelidandes sida, ha jämkningssituationerna i motsats till biltrafiken en tämligen underordnad praktisk betydelse. I de rättsfall, där jämkning förekommit, synas domstolarna i avsaknad av rationella avvägningsmöjligheter ha fastställt jämkningsgraden tämligen godtyckligt och vanligen halverat skadeståndet.2 Huruvida en dylik utveckling även på bilskadornas område kan anses lycklig torde väl kunna ifrågasättas.

 

1 Se bl. a. USSINGS redogörelse för det pågående nordiska kommittéarbetet i Nordisk Försäkringstidskrift 1953 s. 219 ff. — Jämkningssvårigheterna i samband med strikt ansvar synas ej ha uppmärksammats i 1938 års betänkande med förslag till trafikförsäkringslag (SOU 1938: 27).
2 Se NJA 1951 s. 550 (HovRn), SvJT 1949 s. 263, 1950 s. 262 (lagmannen Poss) och 1953 rf s. 8, ävensom FFR 1950 s. 252 (hovrättsrådet AQUILON).
28—547004. Svensk Juristtidning 1954.