SVENSK RÄTTSPRAXISOBLIGATIONSRÄTT
Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1945—1951

 

AV PROFESSOR FRITJOF LEJMAN

 

B. SKADESTÅNDS BERÄKNING

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

Kausalitet vid följdskada........ 434       Underhåll till efterlevande....... 440
Sjukvårdskostnader................ 437       Övrig ersättning vid dödsfall. Be-
Ersättning för mistad arbetsför-                         gravningskostnader......... 445
    tjänst m. m .......................... 437       Ersättning för egendomsskada 445
Invaliditetsersättning.............. 438      Regressrätt, avdrag m. fl. all-

Ideell skada ............................. 440          männa spörsmål................... 446

 

Kausalitet vid följdskada. Det ojämförligt mest uppmärksammade rättsfallet från senare tid på kausalitetslärans område har refererats i NJA 1950 s. 650 (FFR s. 188). En posttjänsteman hade påkörts på väg från sitt arbete av en okänd bil och skadades därvid i ena handen, så att han blev helt oförmögen att arbeta under viss tid. Ungefär en månad därefter upptäcktes det, att han led av magsår, som ej ägde samband med olyckan, och han intogs för denna sjukdom å sjukhus. Även sjukdomen var i och för sig av beskaffenhet att medföra fullständig arbetsoförmåga under ifrågavarande tid. Tvist uppstod mellan generalpoststyrelsen, som hela tiden utbetalat full lön till  tjänstemannen i enlighet med dennes anställningsvillkor, och trafikförsäkringsföreningen, som hade att ansvara för skadeståndet, angående styrelsens regressrätt beträffande lön, som avsåg tiden efter det sjukdomen konstaterats och tjänstemannen intagits på sjukhus. Det upplystes, att tjänstemannen, om han varit tjänstledig uteslutande på grund av sjukdomen, skulle fått vidkännas visst avdrag på lönen (369:20) beträffande den i målet ifrågavarande tiden, medan däremot nu, då ledigheten grundades även på olycksfall i arbetet, lönen utgick med oavkortat belopp. Meningarna i HD blevo synnerligen delade. Två ledamöter ogillade styrelsens regresstalan och förnekade kausalitet mellan trafikolyckan och förlusten av arbetsinkomst, då den »dag för dag uppkomna förlusten av arbetsinkomst» skulle ha inträtt » på grund av en annan orsak, som verkat samtidigt och för vilken varken föreningen eller annan varit ansvarig». Två andra ledamöter av HD ansågo arbetsoförmågan under ifrågakomna tid vara orsakad av såväl olyckan som sjukdomen samt utdömde hälften av det av styrelsen fordrade beloppet, då »i betraktande av de omständigheter under vilka handskadan tillfogades, den tid som förflutit mellan olyckan och insjuknandet samt skadans och sjukdomens beskaffenhet» arbetsoförmågan i lika mån borde tillskrivas olyckan och sjukdomen. Den femte ledamoten, jus-

 

Jfr föreg. h. s. 366 ff.

titierådet Walin, vars votum blev bestämmande för HD:s dom, utdömde endast 369: 20, d. v. s. det belopp, som styrelsen haft att utbetala med anledning av att tjänstemannen icke blott var sjuk utan även arbetsoförmögen på grund av olyckan. Denna åsikt motiverades med att sådan omständighet, som yppats före domen och som gör att ett skadestånd synes för högt, bör beaktas vid bestämmandet av måttet av skadeståndsskyldighet samt att i förevarande fall en mycket stark reduktion av skadeståndet borde ske, enär sjukdomen icke hade samband med olyckan och i och för sig medförde arbetsoförmåga. I en recension i SvJT 1953 s. 98 ff av Hult, Juridisk debatt, där rättsfallet behandlas s. 127 ff, utvecklar Walin närmare sin mening. Enligt honom kan man i fallet ej underlåta att beakta den omständigheten, att tjänstemannens arbetsförtjänst skulle ha uteblivit även om den omedelbara skadan (handskadan) ej åsamkats, men det vore därför ej utan vidare givet, att skadeståndet borde nedsättas till hälften. Det syntes honom naturligt, att man liksom vid regress, då flera vållat en och samma kroppsskada, borde ha en viss frihet att mellan vederbörande fördela skadeståndet efter omständigheterna, samt att i förevarande fall den kraftiga reduktionen syntes motiverad med hänsyn till att sjukdomen yppats kort efter olycksfallet och sannolikt haft sin rot i tiden dessförinnan; i sistnämnda hänseende framhölls också, att ett allmänt sjukdomstillstånd tedde sig ganska dominerande vid jämförelse med en handskada. Även vissa skäl, varför styrelsen såsom regressberättigad borde vidkännas större del av skadan, framdrogos. Om rättsfallet föreligga uttalanden av Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt (1953) s.17—18, Karlgren s. 34, 36 och i SvJT 1954 s. 104 not 2, ävensom Ulf Persson, Skada och värde (1953) s. 241 ff. Jfr även Andenæs i TfR 1941 s. 241 ff och Ussing, Erstatningsret s. 147 ff.
    Det må tillåtas förf. att göra sig till tolk för den uppfattningen, att man vid bedömandet av här ifrågavarande fall alltför litet beaktat skadeståndets preventionsfunktion och måhända därför också kommita tt anlägga väl teoretiska synpunkter. Även om det förhåller sig så att preventionsfunktionen främst bör beaktas, då det gäller att bestämma förutsättningarna för att skadestånd vid viss realskada överhuvud skall inträda, förefaller det, som om hänsyn därtill i ej ringa utsträckning också bör tagas, då det gäller att avgöra om s. k. ersättningsgill förlust föreligger. Det synes, som om den av Walin uttalade åsikten att »vid sökande efter en reglering av i lag olösta frågor bör helt naturligt eftersträvas att icke ge regler, som i de konkreta fallen medföra mer eller mindre förbluffande resultat för vederbörande» här skulle kunna åberopas mot uppfattningen att genomföra en större reduktion av skadeståndet och regressrätten eller, såsom två ledamöter i fallet hävdat, helt eliminera kausaliteten. Ty det måste väl onekligen förefalla förbluffande, icke blott för exempelvis en bilförare utan även för den stora allmänheten, om dennes skadestånd skulle bortfalla av den anledning, att en fullkomligt oskönjbar faktor i form av en sjukdom, som icke kan ha haft betydelse för realskadans omfattning, förelegat. Det synes ej uteslutet, att ett uteblivande av skadeståndet i dylika fall kan öva inflytande å dess preventionsfunktion. Den uppfattningen synes därför förf. mest plausibel, att då den konkurrerande faktorn, såsom i detta

fall, varit alldeles oskönjbar, utdöma skadestånd, vilket in dubio bör jämkas till hälften, eller därest regressregler så motivera, icke jämkas alls. Med en sådan uppfattning vinnes också den fördelen, att det processuella läget vid upptäckten av den konkurrerande faktorn kommer att bliva av mindre betydelse. Mot en sådan uppfattning behöver ej heller utgången i NJA 1944 s. 563 strida. (Jfr Hult a. a. s. 134 ff och Ulf Persson a. a. s. 245.)
    I fråga om sjukdom såsom samverkande skadeorsak märkas vidare FFR 1947 s. 298 (NJA B 1091), där skadestånd (underhåll till efterlevande hustru), vilket ålagts sjukhusbiträde, som genom förväxling av medicin orsakat patients död, begränsats med hänsyn till dels att den avlidne led av en utbredd och djupgående kräftsjukdom, som ansågs ha medverkat till döden, och dels att han oavsett olycksfallet haft högst ett år kvar att leva (endast sjukhusbiträdet klagade i HD), och 1950 s.276 (hovrättsdom), där ersättning för bestående men — förlust av två tår — icke ansetts böra jämkas på den grund, att sockersjuka, varav den skadade led, bidragit därtill.
    I flera fall ha domstolarna intagit en ganska liberal hållning, då spörsmålet gällt kausalsammanhang mellan en handling och en skada, som inträffat också genom en senare tillstötande sjukdom eller annanhändelse. I FFR 1948 s. 197 (NJA B 759) bifölls talan mot en arbetsgivare, då en arbetare, som vid olycksfall i arbetet erhållit en spricka i ena knäskålen, under rekonvalescensen råkade ut för ett nytt olycksfall i sitt hem, därvid ett svårare brott uppstod på samma knäskål; det antogs, att det senare olycksfallet och därvid uppkomna skador orsakats av den försvagning i knät, som uppkommit genom sprickan. I FFR 1951 s. 53 (NJA C 165) ansågs rattfyllerist vållande till medföljande passagerares död, vilken närmast inträdde genom lunginflammation, förorsakad av en stelkrampsinfektion i ett vid bilolyckan uppkommet skärsår. Stelkrampsinfektionen hade möjliggjorts genom att den avlidne först några timmar efter olyckan sökt läkarvård och därvid lämnat oriktiga uppgifter angående skadan, varigenom läkaren underlåtit serumbehandling. Jfr FFR 1949 s. 276 (NJA A 136), där skadestånd begränsats med anledning av att den skadade avbrutit sjukhusbehandling mot läkares inrådan. — I FFR 1950 s. 194 (NJA A 80) tilldömdes sömmerska, som vid bilolycka erhållit brott å höger underarm, av hovrätt ersättning för arbetsoförmåga, vilken väsentligen härrörde från en av olyckan småningom uppkommen traumatisk neuros. Däremot ogillades i FFR 1945 s. 343 (SvJT 1946 rf s. 28) och 1951 s.183 (hovrättsdomar) skadeståndstalan mot bilförare med anledning av »tredjemansskada» i form av förlust av arbetsförmåga beträffande mödrar, vilka drabbats av trauma eller chock i anledning av sina söners död genom bilförares vållande. — Vad beträffar egendomsskada, förtjäna i detta sammanhang att anmärkas NJA 1945 s. 443 (FFR s. 191) där skadestånd i anledning av fartygssammanstötning utdömdes för skada å det ena fartygets, en lustjakts, mast, ehuru denna skada icke uppkommit vid själva sammanstötningen utan därigenom att ett bogserat timmerparti drivit ned över lustjakten, innan denna hunnit bärgas, samt NJA 1946 s. 758 (FFR s. 349) (jfr ovan under skada i militära förhållanden), där ersättning vid skada genom skrämsel hos rävhonor

i följd av militärövning utdömdes icke blott för de valpar, som därvid direkt gått förlorade, utan även för rävhonor, som utgallrats eller eljest finge anses odugliga som avelsdjur, varvid åberopades den uppfattning, som vid ifrågavarande tid rådde bland pälsdjursuppfödare angående risken att såsom avelsdjur behålla nervösa rävhonor (jfr Ulf Persson, Skada och värde s. 233 och 265).
    Såsom ytterligare exempel på att skadestånd utdömts för skäligen indirekt skada kunna anföras NJA 1947 s. 586 (FFR s. 316), för vilket redogjorts ovan under skada i militära förhållanden, samt 1947 s. 626, där personer, vilka under ett uppträde vid en dansbana överfallit och misshandlat ett par tulltjänstemän, blevo ansvariga för skada, som åsamkats en förbipasserande flicka genom varningsskott, vilket en av tulltjänstemännen avlossat med en pistol för att freda sig mot angreppet; i sista fallet åberopades i domen, att skottlossningen utgjorde en naturlig försvarsåtgärd i ifrågavarande fall samt att angriparna framkallat den situation, som ledde till skottlossningen och som genom denna uppenbarligen medförde fara för det stora antal personer, vilka befunno sig i närheten.
    Till jämförelse må här omnämnas ytterligare en del fall, som nästan utan undantag berörts redan i det föregående, och i vilka även problemet om kausalitet, närmast mellan skadegörande handling och realskada, på ett eller annat sätt varit aktuellt. De ifrågavarande fallen äro NJA 1945 s. 55 (FFR s. 47), anfört ovan under skada i följd av järnvägs drift å passagerare (jfr Karlgren s. 115), åtskilliga fall, anförda ovan rörande spörsmålet om skada inträffat »i följd av biltrafik», NJA 1945 s. 210 (FFR s. 109), anfört ovan under skada i följd av luftfart, FFR 1945 s. 85 (NJA B 329) (olyckshändelse genom kastning av s. k. knallskott ansågs ha berott på materialfel hos knallskottet och icke på övningsledares felaktiga order), FFR 1947 s. 209 (NJA A 148) och NJA 1948 s. 104 (FFR s. 12), anförda ovan under ansvar för olycksfall i arbete inom hantverk m. m. resp. industri, NJA 1950 s. 351 (FFRs. 98), anfört ovan under väghållares ansvar för hindrande föremål i vägbana (underlåtenheten att hålla markägarsammanträde ansågs här icke äga samband med viss olycka) och slutligen NJA 1950 s. 440 (FFRs. 115), anfört ovan under skada, uppkommen under lek.

 

    Sjukvårdskostnader. Kronans ersättning av skadevållande för skadad militärpersons vårdande å garnisonssjukhus har i NJA 1947 s. 71 och 74 FFR s. 89 och 91) samt FFR 1947 s. 82 (NJA B 146) ansetts böra beräknas icke efter kronans medelkostnad per patient och vårddag utan efter det lägre belopp, vartill vanlig legosängsavgift fastställts. Jfr här 12 § andra stycket sista punkten olycksfallsförsäkringslagen av år 1916.
    I NJA 1949 s. 72 (FFR s. 29) medgavs ersättning för rekreationsresa.

 

    Ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m. Angående beräkningen av sådan arbetsförtjänst märkas FFR 1945 s. 103 (NJA A 106), där musikturnéledares anspråk på skadestånd, som han i följd av turnéns inställande skulle bliva skyldig utbetala till artister,

ogillades men med den motiveringen (i underinstanserna), att hans »betalningsskyldighet till artisterna ej styrkts», varför skadan i och för sig synes ha ansetts ersättningsgill, samt s. 197 (NJA A 214), där restaurangägare tillerkändes ersättning för förlorad arbetsinkomst tillf öljd av att vinsten av hans rörelse minskats.
    Beträffande skada, som föranlett avbrott i utbildning, må nämnas FFR 1948 s. 288 (NJA B 1309), där i hovrätt utdömd ersättning till läroverkselev, som tvingats till ett års uppehåll i skolgång, synes ha innefattat förutom studiekostnader under ett år även utebliven inkomst genom försenat utträde i förvärvslivet, samt NJA 1949 s. 253 (FFR s.116), där officersaspirant, som på grund av liden skada nödgats avbryta sin utbildning till officersyrket, för vilket han visat lämplighet och fallenhet, och i stället ägnat sig åt universitetsstudier för fil. kand.examen, tillerkändes ersättning för yrkesutbildningskostnader med motivering, att utbildningen i militärtjänsten varit kostnadsfri och att han icke utan utbildning utöver studentexamen skulle bliva i stånd att erhålla befattning eller utöva yrke, likvärdigt med officersyrket.
    Ersättning för förstörd semester tillerkändes i NJA 1948 s. 646 (FFRs. 250) person, som lidit skada i följd av biltrafik under sin semester med belopp, som beräknades efter de för semesterersättning enligt lagstadgade grunderna. Jfr också FFR 1950 s. 220 (hovrättsdom) där dylik ersättning också utdömdes men beräknades till lägre belopp, då käranden (make till genom bilskada omkommen kvinna) icke gjort sannolikt, att han ej enligt gällande löneförfattningar kunnat erhålla ledighet med anledning av skadefallet mot löneavdrag å endast detta lägre belopp.
    I detta sammanhang bör också NJA 1951 s. 86 (FFR s. 27), som dock främst rör regressfrågor men även ersättning vid säsongarbete, uppmärksammas. Till en säsongarbeterska, som skadats genom motorcyklists vållande på väg till sitt arbete, hade arbetsgivaren, Stockholms stad, som stod självrisk för arbetstagares olycksfall i arbete, utbetalt ersättning för sjuklön, belöpande på tiden jämväl efter den normala arbetssäsongens slut. Staden yrkade ersättning därför av skadevållaren, i första hand med hela detta belopp och i andra hand med det lägre belopp, riksförsäkringsanstalten fastställt skola utgå såsom sjukpenning. HD betonade i sin dom, att — även om arbetstagaren under denna tid varit oförmögen till arbete — hon dock icke därunder lidit förlust av arbetsinkomst, och fann följaktligen stadens på inträde i hennes rätt grundade talan sakna fog. Icke heller förelåg enligt HD någon stadens självständiga skadeståndsrätt. Stadens talan ogillades därför helt. (Jfr Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt s. 17—18).
    Insamling bland allmänheten till förmån för skadad ävensom bidragfrån viss fond och från medel, som influtit genom försäljning av märket »På post», förklarades i NJA 1947 s. 586 (FFR s. 316), anfört ovan under skada i militära förhållanden, icke böra medföra nedsättning av kronans ersättningsskyldighet för viss skada.

 

    Invaliditetsersättning. I fråga om livränta till skadadebarn ogillades i NJA 1945 s. 301 (FFR s. 146) anspråk på livränta åt 11-årig gosse före 13-årsåldern. I FFR 1946 s. 203 (NJA A 1945) be-

stämdes den efter 100 % invaliditetsgrad utgående årliga livräntan åt 10-årig flicka (dotter till elektriker), som blivit blind, till 800 kr. för åldern 13—15 år, 1 500 kr. för åldern 15—18 år samt 2 100 kr. för återstående livstid, och i FFR 1947 s. 48 (NJA A 31) ansågs nedsättningen i förvärvsförmåga hos 12-årig pojke (son till en lantbrukare), som fått halva handen bortsliten, motsvara en årlig inkomstminskning av 800kr. från och med hans sextonde år under hans återstående livstid. Jfr om nämnda frågor Hörstadius i SvJT 1935 s. 40 ff.
    Beträffande livränta vid oförminskad arbetsinkomst eller opåräknat hög dylik märkas NJA 1946 s. 712 (FFR s. 329), där skadad, vars anställningsförhållanden ej rönt inverkan av skadan, icke ansågs berättigad till livränta utöver vad i sådant hänseende tillerkänts honom av riksförsäkringsanstalten, 1947 s. 68 (FFR s. 85), där lagerbiträde, som innehade samma anställning som före skadan, likaledes förvägrades gottgörelse för nedsättning i arbetsförmågan under tid då han icke gått miste om arbetsinkomst utan erhållit samma lön som han skulle haft, om skadan (en handskada) ej inträffat, varvid dock HD icke ingick i bedömande av frågan om rätten till livränta för senare infallande tid, samt 1948 s. 631 (FFR s. 237), där livränta nedsattes med hänsyn till att den skadade, en 50-årig förman vid ett industriellt storföretag, bibehållits vid sin anställning med huvudsakligen oförändrade avlöningsförmåner, och endast s. k. risklivränta utdömdes. Samma princip synes ha tillämpats i NJA 1951 s. 391 (FFR s. 87), där arbetsinkomsten för en 30-årig montör, anställd vid ett företag, som var anslutet till ett industriellt storföretag, kommit att överstiga vad som motsvarade den medicinska invaliditetsgraden men den skadade det oaktat tillerkändes livränta efter denna men här med den särskilda motiveringen, att en icke oväsentlig försämring av hans förvärvsförmåga inträtt och viss risk förelåge, att skadan framdeles på grund av tillstötande ogynnsamma omständigheter kunde komma att i ännu högre grad påverka hans arbetsinkomst. Jfr det av trafikanstalternas nämnd i fallet avgivna yttrandet. Härmed bör sammanställas FFR 1950 s. 34 (NJA A 15), i vilket 49-årig cementarbetare yrkade ersättning (för förfluten tid) efter vad han faktiskt kunnat förtjäna ytterligare, om skadan ej inträffat, men likväl tillerkändes ersättning, beräknad på grundval av invaliditetsgraden och viss årlig arbetsinkomst, den sistnämnda fastställd enligt utredning angående arbetstillgång och löneförhållanden för cementarbetare under ifrågavarande tid.
    I NJA 1947 s. 586 (FFR s. 316), anfört ovan under skada i militära förhållanden och under ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., begagnades den s. k. nedsättningsmetoden ifråga om livränta, så att denna blev mindre efter 67 års ålder. Se Karlgren s. 200—201.
    Engångsersättning såsom invaliditetsersättning men däremot icke livränta utdömdes av hovrätt i FFR 1947 s. 24 (NJA B 3), då 13-årig pojke genom att kasta en träbit skadat en jämnårig pojke, så att synen så gott som helt förlorades på ena ögat. Anledningen till domen var sannolikt, att den skadade kunnat inrätta sin utbildning med hänsyn till skadan. Jfr Hörstadius i SvJT 1935 s. 47 ff. Jfr också FFR 1950 s. 194 (NJA A 80), där HD i fall av traumatisk neuros utdömde engångsersättning utan förbehåll om rätt att framdeles föra ytterligare ersättningstalan.

    Ideell skada. I fråga om verkan av den skadades död märkas NJA 1946 s. 529 (FFR s. 252), där en persons på grund av halkningsskada anhängiggjorda och fullföljda talan om ersättning för sveda och värk i HD ansågs ha förfallit, då den skadade, vars talan bifallits i underrätt men ogillats av hovrätt, efter vad i HD upplystes, avlidit efter hovrättens dom men innan HD dömt, samt vidare NJA 1948 s. 16 (FFR s. 1), där yrkande om ersättning för epileptiskt lidande av skadad, som avlidit innan dom meddelats, ansågs ha förfallit; dylikt lidande betraktades alltså såsom ideell skada.
    Att skadeståndsskyldighet i här ifrågavarande fall synes förutsätta culpa framgår av NJA 1945 s. 676 (FFR s. 308), där grunden för skadeståndsskyldigheten — strikt ansvar vid förväxling av alunpulver, som skulle säljas till kund och användas till bakning, med blysocker — icke medförde, att därunder kunde inbegripas ersättning för sveda och värk.
    Ersättning för sveda och värk har ansetts böra hänföra sig till tiden för läkarbehandling, varför i NJA 1945 s. 186 (FFR s. 90) person som skadats 1936 och tilldömts dylik ersättning genom tidigare domstolsutslag intill viss dag år 1939, icke bekom ersättning jämväl för tiden därefter utan endast ersättning för kvarstående lyte, då det upplystes,a tt någon egentlig läkarbehandling ej skett efter nämnda dag. I överensstämmelse med samma princip ansågs i FFR 1946 s. 196 (NJA B773) ersättningsskyldighet för sveda och värk, då läkarbehandlingen icke avslutats, icke kunna bestämmas i ett för allt för framtiden gentemot den skadades bestridande, utan denne förbehölls att i särskild rättegång framdeles föra talan om ytterligare sådan ersättning. Jfr häremot FFR 1946 s. 233 (NJA B 1061), där emellertid skriftlig förklaring av skadad person att godtaga erbjudande om ersättning för sveda och värk med visst belopp i ett för allt ansågs bindande för den skadade. — Å andra sidan har i FFR 1946 s. 151 (NJAA 120) ersättning, då den ansågs avse kvarstående men, förklarats böra bestämmas till belopp i ett för allt, i följd varav yrkande om ersättning för sådant men endast för viss tid ogillades.
    I fråga om beloppet av ersättning för sveda och värk, må blott anmärkas FFR 1946 s. 111 (NJA B s. 306), i vilket fall vid trafikolycka år 1944 skadad kvinna, som ådragit sig svårartad fraktur på bäckenet och korsbenet samt missfall, i ersättning för sveda och värk samt psykiskt lidande tillerkändes 4 500 kr.

 

    Underhåll till efterlevande. Ifråga om underhåll till föräldrar märkes främst NJA 1945 s. 357 (FFR s. 157), där spörsmålet gällde, huruvida dylikt underhåll förutsätter, att den som gör anspråk därpå erhållit underhåll vid dödsfallet och varit i behov därav, eller, om det är tillräckligt, att dessa förhållanden sannolikt skulle ha inträffat i framtiden. En moder, 47 år gammal och sjuklig, yrkade ersättning för mistat underhåll i följd av hennes 23-åriga dotters död genom bilolycka. Dottern hade tidigare i någon mån bidragit till moderns underhåll men genomgick vid olyckstillfället utbildning såsom sjuksköterskeelev. Med hänsyn till moderns sjukdom och ekonomiska förhållanden ansågs utrett, att hon kommit att sakna erforderligt un-

derhåll. Yrkande om livränta avslogs emellertid, men modern tilldömdes ett engångsbelopp av 4 000 kr., ungefär motsvarande vad hon nedlagt å dotterns utbildning.
    I FFR 1948 s. 261 (NJA B 1215) ogillades yrkande om underhåll åt 87-årig moder i anledning av att hon efter 52-årig dotters frånfälle genom bilolycka måst intagas på åldershem och betala därför; ogillandet grundades sannolikt därpå att modern i övrigt hade fem barn. Häremot kan omnämnas FFR 1950 s. 256 (hovrättsdom), där 70-årig moder i anledning av vuxen sons frånfälle tilldömdes en mindre livränta, då den avlidne i väsentligen större utsträckning än sina tre syskon kunnat bidraga och bidragit till hennes försörjning. Jfr Hörstadius i SvJT 1935 s. 251. — Beträffande underhåll till föräldrar må även nämnas FFR 1950 s. 260 (hovrättsdom), där anledningen till ogillande av talan var, att den vållande saknade tillgångar och att vållandete ndast var ringa. Det rörde sig om skada i militära förhållanden. —Se även de två fallen av »tredjemansskada», anf. ovan under kausalitetv id följdskada (senare tillstötande sjukdom eller annan händelse).
    Beträffande underhåll på grund av gift kvinnas död kan här hänvisas till en nyligen gjord utförlig inventering av dessa fall av Norström i FFP 10 s. 182 ff. Dock må i korthet omnämnas följande fall, nämligen NJA 1945 s. 16 (FFR s. 30) (den omkomna var en 59-årig lantbrukares 41-åriga hustru med tre barn i åldern 11—8 år; boets behållning 4 800 kr.; med hänsyn till vad upplysts om hennes i livstiden lämnade bidrag till familjens försörjning tillerkändes barnen livräntor, beräknade efter 240 kr. om året för varje barn till 16 år), NJA 1947s. 255 (FFR s. 161) (den omkomna var en 43-årig cementgjutares 40 åriga hustru med två barn i åldern 11—10 år, och hon hade i livstiden skött en tobaks- och grönsaksodling; boets tillgångar c:a 1 000 kr. och mannens inkomst c:a 3 000 kr. om året; med hänsyn till vad upplysts om familjens levnadsstandard och omfattningen av hennes bidrag till försörjningen tillerkändes barnen — med tre röster mot två i HD —livräntor, beräknade efter 420 kr. om året för varje barn till 16 år; yrkande om underhåll till mannen underkändes), FFR 1948 s. 194 (NJAB 752) (den omkomna var en 33-årig lantbrukares 30-åriga hustru med ett 5-årigt barn; boets behållning 5 000 kr. och mannens inkomst c:a 2 500 kr. om året; barnet tillerkändes livränta beräknad efter 900 kr. om året till 16 år), FFR 1949 s. 11 (NJA C 66) (den omkomna var en 41-årig lantbrukares 29-åriga hustru med 5 barn i åldern 10—1 år; boets behållning c:a 1 000 kr. och mannens inkomst c:a 1 500 kr. om året; med hänsyn till vad som upplysts om hennes bidrag till familjens försörjning tillerkändes barnen livräntor, beräknade efter 360 kr. om året för varje barn till 16 år; insamling, som inbragt c:a 14 000 kr., ansågs ej böra inverka), samt NJA 1950 s. 375 (FFR s. 105) (den omkomna var en 38-årig kalkbruksarbetares 31-åriga hustru med ett barn i 5-årsåldern; boets behållning c:a 3 000 kr. och mannens inkomst c:a 5 000 kr. om året; med hänsyn till vad upplysts om familjens levnadsstandard och omfattningen av hustruns bidrag till försörjningen tillerkändes barnet livränta, beräknad efter 480 kr. om året till 16 år). HD:s praxis synes utvisa en alltmer liberal inställning till frågan om underhållsbidrag i förevarande fall.

    Beträffande livräntas beroende av tiden för den omkomnes försörjningsförmåga förekommer ett principuttalande i NJA 1951 s. 517 (FFRs. 112), enligt vilket änka till kommande ersättning för mistat underhåll bör bestämmas med hänsyn till vad hon beräknas ha kunnat erhålla av mannen, därest han levat. Följaktligen skall därvid beaktas, hur länge han kunnat behålla den arbetsinkomst han hade före sin död, och vilken minskning denna arbetsinkomst skulle ha undergått. På grund härav bör, om livränta utdömes för änkans hela återstående livstid, livräntan i stället reduceras, så att dess kapitalvärde motsvarar den livränta, som skulle ha utdömts med tidsbegränsning till den dag, då den avlidnes förvärvsförmåga alldeles upphört, eller med nedsättning från dag, då förvärvsförmågan minskat. I ifrågavarande fall som rörde livränta till änka efter en fullt arbetsför 66-årig arbetare med en årslönav 4 600 kr., nedsattes också livräntan från den dag, då mannen skulle fyllt 70 år och hans arbetsförmåga minskat, från 2 300 kr. till 1 500 kr., och skulle upphöra att utgå från den dag, han skulle fyllt 75 år, då han icke längre ansågs arbetsför. Skyldighet att emottaga livränta, bestämd efter reducerat belopp för hela återstående livstiden, ansågs icke föreligga för änkan. Jfr särskilt yttrande i fallet av justitierådet Lech, Hörstadius i SvJT 1935 s. 252 och 1940 s. 366 samt Norström i FFP 10 s. 158. — Se också FFR 1947 s. 298 (NJA B 1091), anfört ovan under kausalitet vid följdskada (sjukdom såsom samverkande skadeorsak), där änka efter person, som lidit av utbredd och djupgående kräftsjukdom (varigenom han haft högst ett år kvar att leva, om olycksfallet ej inträffat) av hovrätten icke ansågs berättigad till livränta men väl till underhåll under ett år, och 1951 s. 179 (hovrättsdom), där emellertid livränta till 64-årig hemmansägares 55-åriga änka icke begränsades med hänsyn till tid, då mannen skulle blivit arbetsoförmögen.
    Ifråga om övriga fall av underhåll till änka och/eller barn må först anföras NJA 1946 s. 130 (FFR s. 86), där HD:s avgörande är av principiell betydelse. I målet yrkade en genom bilolycka omkommen persons änka livränta, vilken emellertid förvägrades henne av hovrätten, enär aktuellt behov därav icke förelåg. Hovrätten förklarade samtidigt, att laga grund saknades att förbehålla henne rätt att framdeles föra talan därom. HD förklarade däremot, att med hänsyn till hennes förvärvsförmåga och ekonomiska ställning anledning icke förekom vare sig att tillerkänna henne livränta eller att förbehålla henne rätt att i sådant hänseende framdeles föra talan. E contrario kan därav slutas, att förbehåll kunde göras, om omständigheterna därtill föranledde.
    Beträffande frågan om änka eller barn kommit att sakna erforderligt underhåll och beloppet därav må följande rättsfall i korthet omnämnas, nämligen FFR 1946 s. 17 (NJA 1945 B 1320) (den omkomne var en 59-årig kontorist vid statens järnvägar, efterlämnande 54-årig änka jämte tre vuxna barn; boets behållning c:a 7 000 kr. och den avlidnes inkomst c:a 5 000 kr.; trots att mannen fyra år senare skulle ha pensionerats med en pension av c:a 3 000 kr. tillerkändes änkan vid sidan av hennes egen inkomst c:a 1 800 kr. i livränta, beräknad efter 360 kr. årligen under hennes återstående livstid så länge hon levde ogift), s. 133 (NJA B 477) (den omkomne var en 60-årig pensionerad polisman, efterlämnande 48-årig änka; behållningen utgjordes av

livförsäkringar till förmån för änkan å 6 000 kr. och den avlidnes inkomst var c:a 5 500 kr.; änkan tillerkändes vid sidan av hennes egen pension c:a 1 300 kr. livränta så länge hon levde ogift, beräknad efter 1 100 kr. om året), s. 208 (NJA B 795) (den omkomne var en vid tågolycka dödad 55-årig lokförare, efterlämnande änka; den del av boets behållning jämte livförsäkringar, som tillkom änkan, utgjorde c:a 15 000kr.; med hänsyn till boets behållning m. m. ansågs änkan icke berättigad till livränta vid sidan av hennes egen inkomst, c:a 2 000 kr. omåret), 1947 s. 153 (NJA B 436) (den omkomne var frisörmästare samt efterlämnade 37-årig änka och 10-årig son; boets behållning c:a 9 000kr., varav dock frisérsalongen, som upptagits till 550 kr., såldes för 18 500 kr., och den avlidnes taxerade inkomst c:a 4 000 kr. om året; änkan, som före sitt femtonåriga äktenskap varit servitris men därefter ägnat sig uteslutande åt hemmet, och vars arbetsförmåga uppgavs nedsatt med omkring 40 %, tillerkändes livränta så länge hon levde ogift, beräknad efter 1 000 kr. om året, och sonen livränta till 18 år, beräknad efter 600 kr. om året), s. 158 (NJA B 440) (fallet rörde två vid tågolycka omkomna järnvägsmän, konduktör resp. lokförare i åldern 58 resp. 48 år, efterlämnande, den förre änka i 60-årsåldern jämte fyra myndiga söner utan försörjningsförmåga i fråga om modern, den senare änka och 16-årig dotter; behållningarna utgjorde c:a 10 000 kr. jämte var änka tillkommande försäkringar å 3 000 kr. resp. 5 000 kr.; med hänsyn till beviljade ersättningar i form av pensioner etc., utgörande c:a 1 800 kr. resp. 2 700 kr., ansågos änkorna icke komma att sakna erforderligt underhåll och frånkändes därför livränta), s. 265 (NJA A 166) (fallet rörde också en vid tågolycka omkommen lokförare, efterlämnande änka, som vid dödsfallet drabbats av neuros; bouppteckningen utvisade ingen behållning och den avlidnes inkomst var c:a 7 000 kr.; vid sidan av änkans egen inkomst i form av pension etc. 2 100 kr. tillerkändes hon här livränta å 720 kr. om året, dock endast till den tid, då mannen skulle ha avgått med pension), 1950 s. 12 (NJA C 111) (den omkomne var en 41-årig typograf, efterlämnande 37-årig arbetsför änka och 7-årig son; boets behållning c:a 4 000 kr. och den avlidnes inkomst c:a 6 000 kr. om året; med hänsyn till vad upplysts angående änkans ålder och arbetsförmåga ansågs hon icke berättigad till livränta utan tilldömdes blott ett engångsbelopp å 6 000 kr., varemot sonen erhöll livränta å medgivna 720 kr. om året till 16 år), s. 17 (NJA C 134) (den omkomne var en 30-årig flygmekaniker, efterlämnande 26-årig änka i femårigt äktenskap och 1-årig son; boets behållning c:a 16 000 kr. samt den avlidnes inkomst c:a 8 000 kr. om året och änkans 2 000 kr. om året; på grund av änkans och sonens ekonomiska förhållanden, främst deras inkomster i form av livräntor från riksförsäkringsanstalten å 1 200 kr. resp. 800 kr. om året, ansågs det icke styrkt, att de genom den avlidnes frånfälle kommit att sakna erforderligt underhåll), s. 28 (NJA C 202), närmare refererat hos Norström a. a. s. 163 (den omkomne var en 39årig distriktsveterinär, efterlämnande 29-årig änka och tre barn i åldern 7—2 år; boets behållning c:a 45 000 kr. samt den avlidnes inkomst c:a 17 000 kr. om året; änkan yrkade i första hand 7 400 kr. om året i fyra års tid för utbildning till skolkökslärarinna i Uppsala

och i andra hand livsvarig livränta; hon tillerkändes underhållsbidrag med 5 000 kr. om året under nämnda tid jämte kostnader för flyttning till Uppsala, varjämte ett vart av barnen erhöll livränta till 19 år, 600 kr. om året i åldern 13—16 år och — med hänsyn till det allmänna barnbidragets bortfallande — 900 kr. om året i åldern 16—19 år; endast änkan och barnen klagade i HD, som icke beviljade dispens), s.126 (NJA C 684) (den omkomne var en 40-årig smed, efterlämnande 40-årig änka och 15-årig dotter; boets behållning c:a 30 000 kr. jämte försäkringar till förmån för änkan å 8 000 kr., och den avlidnes inkomst c:a 8 300 kr. om året; vid sidan av inkomster i form av livräntor från riksförsäkringsanstalten å 1 200 resp. 800 kr. om året tillerkändes änkan, som före sitt 17-åriga äktenskap arbetat i livsmedelsbranschen men därefter ägnat sig uteslutande åt hemmet, livränta, beräknad efter 800 kr. om året och dottern livränta efter 400 kr. om året till 18 år, därvid framhölls, att med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden inga svårigheter förelåge för änkan att erhålla lämpligt förvärvsarbete; endast den skadevållande klagade i HD, som ej beviljade dispens) samt slutligen s. 139 (NJA C 715), närmare refererat hos Norström a. a. s. 166 (den omkomne var en 32-årig snickare, efterlämnande 24-årig änka och tre barn i åldern 5—2 år; den avlidnes inkomst c:a 7 000 kr. om året; änkan tillerkändes livränta med 1 800 kr. om året tills yngsta barnet fyllt 10 år och därefter med 1 200 kr. om året. så länge hon levde ogift, och ett vart av barnen med 900 kr. till 16 år, därvid förklarades, att barnens livräntebelopp icke vore av den storlek, att någon avräkning från desamma av utgående allmänna barnbidrag borde ifrågakomma; endast den skadevållande klagade i HD, som ej beviljade dispens). — Tendensen i de här berörda målen synes vara att anpassa skadeståndet så nära som möjligt till den verkliga förlusten ävensom att taga allt större hänsyn till änkas i nutiden alltmer ökade förmåga att bidraga till sitt och sin familjs uppehälle. Härvid bör dock observeras, att rättspraxis ännu i ett stort antal mål— och kanske i något större utsträckning än vad som synes framgå av Norström a. a. s. 166 ff — håller fast vid att utdöma livräntor till änkor för deras återstående livstid, så länge de leva ogifta, och utan hänsyn till att de, om mannen levat, från viss tidpunkt skulle gått miste om eller erhållit nedsatt underhåll. I övrigt må här hänvisas till Norström a. a. s. 150 ff.
    I fråga om skyldighet att avräkna den allmännna ålderspensionen märkes NJA 1949 s. 299 (FFR s. 136), där livräntor till änkor i åldern 52 resp. 49 år bestämdes sålunda, att räntorna, sedan livräntetagaren hade fyllt 67 år, skulle nedsättas med belopp, motsvarande den allmänna ålderspensionen. I målet företeddes ett innehållsrikt yttrande från Trafikförsäkringanstalternas nämnd, där åtskilliga frågor rörande underhåll till efterlevande diskuterades och, särskilt vad angår frågan om den allmänna ålderspensionens avräkning, gjordes gällande, att en regel därom borde tillämpas endast i fråga om äldre änkor. Jfr i detta sammanhang också de under föregående avsnitt anförda FFR 1950 s. 126 (NJA C 684), där 40-årig änka ej ansågs skyldig vidkännas avdrag för folkpension, då tidpunkten för pensionen vore så avlägsen, att det icke vore möjligt att med erforderlig säkerhet be-

döma hennes behov av underhåll efter denna tidpunkt, ävensom 1951 s. 179 (hovrättsdom), där livränta till 55-årig änka efter 67-årsåldern nedsattes med 1 000 kr. om året, motsvarande den allmänna ålderspensionen.

 

    Övrig ersättning vid dödsfall. Begravningskostnader. I åtskilliga fall har frågan gällt befogenheten att bekomma ersättning för vissa utgifter såsom begravningskostnader. I FFR 1946 s. 17 (NJA 1945 B 1320), anfört ovan under underhåll till efterlevande (änka), erhöllo vuxna, i närheten av föräldrahemmet bosatta barn till den omkomne i skälig utsträckning gottgörelse för sorgkläder, begravningsresor m. m. för såväl sin egen som sina familjers del. I FFR 1946 s. 133 (NJA B 477), också anfört ovan under nämnda fall, utdömdes ej mera än ett medgivet belopp av 1 200 kr. såsom ersättning för begravningskostnader. Dödsboet, som yrkat 1 829 kr., hade åberopat den avlidnes ställning såsom kantor i en domkyrka till motivering av det yrkade beloppet, medan motparten särskilt anmärkt på att kostnaden för vagnar och bilar uppgått till över 500 kr. I FFR 1947 s. 367 (hovrättsdom) ansågs ett belopp av 1 600 kr. mot yrkade 2 248 kr. såsom skälig ersättning för en 22-årig ogift korprals begravning. Motparten hade bl. a. anmärkt på alltför stor kostnad beträffande gravplats och gravvård, sorgkläder samt på befogenheten att bekomma ersättning för kransar o. d. och bouppteckningskostnad (sistnämnda kostnad har ej ansetts ersättningsgill i NJA 1930 s. 86). I NJA 1949 s.693 (FFR s. 251) förvägrades med tre röster mot två i HD ersättning för den avlidnes faders flygresa till begravningen från Chikago till Stockholm. Olyckan hade ägt rum medan den avlidne, som var 8 år gammal, tillfälligt vistades i Sverige, och han var sina föräldrars enda barn. I FFR 1950 s. 218 (hovrättsdom) utdömdes med hänsyn till omständigheterna ersättning till den avlidnes svärson för dennes kostnader och förlust i form av förlorad arbetsförtjänst m. m. i anledning av begravningen. Jfr härtill också FFR 1950 s. 220 (hovrättsdom), anförd ovan under ersättning för mistad arbetsförtjänst (förstörd semester). I FFR 1951 s. 179 (hovrättsdom) ansågs hela kostnaden för gravvård böra ersättas, oaktat denna kunde beräknas komma att användas jämväl för den avlidnes familj.
    Anmärkas bör i detta sammanhang också NJA 1945 s. 403 (FFR s. 171), där begravningshjälp, som utgått från begravningskassa och arbetsledareförbund med ett på förhand bestämt belopp utan föreskrift om regressrätt, icke ansågs böra avräknas å vederbörande dödsbos ersättning för begravningskostnader.

 

    Ersättning för egendomsskada. Beträffande ersättning för värdeminskning vid bilskada märkes NJA 1948 s. 401 (FFR s. 149), där ägare av bil, som skadats vid kollision och därefter reparerats, tillerkänts ersättning för den av skadan föranledda minskningen i bilens försäljningsvärde, trots att bruksvärdet efter reparationen varit oförändrat. Ett liknande fall förekommer i FFR 1949 s. 306 (hovrättsdom). Se om ifrågavarande spörsmål Karlgren s. 197, Strahl, Skada och vinning (1948) s. 17 ff, Bergendal i SvJT 1949 s. 45, Bramsjö, Om av-

tals återgång (1950) s. 259 och Ulf Persson, Skada och värde (1953) s. 411 ff, 494 och 508.
    I fråga om stilleståndsersättning må i främsta rummet anföras NJA 1945 s. 295 (FFR s. 134), där järnväg erhöll ersättning för att motorvagn under reparationstid ej kunnat användas i trafik och s. 440 I (FFR s. 191), där ägare till lustjakt, som skadats vid sammanstötning med annat fartyg, ansågs berättigad till ersättning för avsaknad av lustjakten under reparationstiden med dels avlöning till befälhavare och besättningsman och dels ytterligare ett såsom skäligt ansett beloppa v 1 000 kr., utgörande andel av totalkostnaden för utrustning, sjösättning och försäkring under seglingssäsongen. Se om dylik ersättning närmare Strahl a. a. s. 60, Hellner, Om obehörig vinst (1950) s. 228 och Ulf Persson a. a. s. 395. — I FFR 1946 s. 117 (NJA B 337) tillerkändes Kronan stilleståndsersättning för en Kronan tillhörig militär personbil, oaktat Kronan ägt tillgång till ersättningsbil, vilken eljest skulle stått oanvänd. Jfr emellertid häremot FFR 1946 s. 41 (NJA B 83) och s. 372 (hovrättsdom). — Då ägare av bil ansetts icke ha gjort vad på honom ankommit för att få reparation omedelbart igångsatt, har i FFR 1947 s. 19 (NJA 1946 B 181) stilleståndsersättning utdömts endast för effektiv reparationstid. — Slutligen har i två mål, FFR 1949 s. 192 (NJA C 661) och 1950 s. 160 (NJA C 796) frågan om skäligt belopp beträffande stilleståndsersättning ifråga om militära bilar varit underbedömande, sedan Kronan överklagat i HD. I förra fallet, som rörde en lastbil, utdömdes 20 kr. om dagen och i senare fallet, som rörde en personbil, 15 kr. om dagen. Spörsmålet i HD gällde framför allt om vid uppskattning av nämnda belopp hänsyn skulle få tagas till chaufförlön, och detta spörsmål besvarades nekande. Anmärkas kan, att vederbörande hovrätt i båda fallen tagit hänsyn till sådana kostnader som garagehyra, utgifter motsvarande skatt och försäkring, ränta å i bilen nedlagt kapital samt avskrivning, som icke betingas av slitage.

 

    Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål. De mera betydelsefulla rättsfallen rörande regressrätt under här ifrågavarande period röra försäkringsgivares regressrätt och falla utanför ramen för denna översikt. Beträffande dessa rättsfall hänvisas till rättsfallsöversikter i försäkringsrätt (senast av Hult i SvJT 1947 s. 494) ävensom till Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt (1953). Till denna översikt hör icke heller rättsfall angående regressregeln i 12 § i 1916å rs olycksfallsförsäkringslag, varom även kan hänvisas till Hellner a. a. s. 172 ff. Vidare skola icke här upptagas den främst till regressrätten inom försäkringsrätten hörande frågan, om grovt vållande föreligger; en översikt över fall härom lämnas av Hellner a. a. s. 61 ff. (Se även ovan under skada i följd av elektrisk anläggning.)
    Några fall rörande avdrag från skadestånd skola emellertid här beröras. I NJA 1945 s. 150 (FFR s. 70) förklarades arbetare, som av sin arbetsgivare med anledning av olycksfall i arbetet tillerkänts livränta, beräknad efter 60 % nedsättning av arbetsförmågan och en årsinkomst av 3 000 kr., skyldig att härå vidkännas avdrag för livränta, som på grund av 1916 års olycksfallsförsäkringslag utbetalats eller kunde komma att utbetalas till honom (visst tillägg ej medräknat),

fastän sistnämnda livränta beräknats efter en högre arbetsinkomst, 3 300 kr. I NJA 1948 s. 815 (FFR s. 293) ansågs värnpliktig, som tilldömdes skadestånd från Kronan för skada under militärtjänstgöring, skyldig att å skadeståndet avräkna sjukpenning och livränta från riksförsäkringsanstalten även till den del, som utgjordes av dyrtidstillägg, därvid anfördes att skadeståndet bestämts med hänsyn till det förhöjda löneläge, som föranletts av levnadskostnadernas ökning. — Se i detta sammanhang också NJA 1945 s. 403 (FFR s. 171), anfört ovan under begravningskostnader, där avräkningsskyldighet icke ansågsföreligga.
    I fallet FFR 1947 s. 200 (NJA B 705) uppstod fråga om verkan av uppgörelse. En person, som fasttagit en skenande häst och därvid erhållit en handskada, hade, då hans ingripande ansetts befogat, av det försäkringsbolag, där hästens ägare hade ansvarighetsförsäkring, erhållit en viss mindre ersättning. Det förhållandet, att han därvid undertecknat en skriftlig förklaring, att »med denna betalning skulle upphöra varje fordran» som han på grund av olycksfallet hade hos hästens ägare, körsvennen eller annan, utgjorde icke hinder för att han av körsvennen tilldömdes full ersättning för skadan; den skriftliga förklaringen ansågs icke av denne kunna åberopas gentemot den skadelidande.
    Kronan, som utgivit ersättning jämlikt 15 § brandlagen för släckning av brand, har i NJA 1950 s. 610 (FFR s. 185) icke ansetts berättigad återkräva ersättningen av den som vållat branden, enär statens och kommunernas skyldighet att ansvara för brandsläckning ansetts vara av sådan natur, att kostnaden härför icke utan stöd av lag kunde utkrävas av den vållande. Se också FFR 1946 s. 365 och 374 (hovrättsdomar).
    Beträffande spörsmålet om res judicata hänvisas till rättsfallsöversikter i processrätt (senast av Welamson i SvJT 1953 s. 681 ff).