KURT GRÖNFORS. Skadelidandes medverkan. Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 11. Sthm 1954. Norstedts. 213 s. Kr. 8,00.

 

    Den mängd av frågor som ryms i problemkomplexet skadelidandes medverkan lär icke tidigare ha ägnats någon särskild utförligare framställning i vårt land. Luckan har utfyllts genom docenten GRÖNFORS' arbete.¹
    Förf. har delat upp sin bok på två huvudavdelningar, nämligen en avdelning om skadelidandes medverkan vid ansvar enligt culparegeln på båda sidor och en avdelning om skadelidandes medverkan vid ansvar utanför culparegeln på åtminstone ena sidan. Tyngdpunkten i arbetet ligger på den senare avdelningen. Boken avslutas med förteckningar över litteratur, citerade lagar och rättsfall samt ett litet sakregister.
    I den första avdelningen, som alltså handlar om vad förf. kallar den allmänna medverkansregeln, d. v. s. bestämmelsen i SL 6:1 andra punkten, att skadeståndet skall jämkas efter skälighet när den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, går förf. till en början in på de rättspolitiska motiveringarna för regeln. Han behandlar i tur och ordning preventionssynpunkten, rättvise- och billighetssynpunkter, riskbegränsningstanken, den allmänna medverkansregeln såsom skadeståndsbegränsande faktor, sambandet med culparegeln och kausalitetsmotiveringar. Härefter följer i skilda avsnitt: rekvisiten enligt den allmänna medverkansregeln, principerna för jämkning enligt samma regel samt dess omfattning och förhållande till närbesläktade regler. En sammanfattning avslutar första avdelningen. I andra avdelningen behandlas, efter en inledande översikt av problemställningen, de olika huvudsituationerna: a) den skadelidande bär culpa-ansvar och medverkandet är culpöst, b) den skadelidande bär skärpt ansvar och medverkandet är culpöst samt c) den skadelidande bär skärpt ansvar och medverkandet är icke-culpöst. Och i varje sådant avsnitt behandlas de olika tänkbara situationerna, dels med hänsyn till skadegörarens ansvar och dels med hänsyn till ansvarstypen på den skadelidandes sida (»ansvar för egen skada»). Som synes en långtgående uppdelning! Slutligen följer ett kort avsnitt om ömsesidig skadegörelse samt ett par avsnitt innehållande återblick och några legislativa synpunkter.
    Vissa frågor behandlas inte alls eller bara i förbigående i avhandlingen; dit hör barns och föräldrars medvållande (s. 35), uträkningen av skadeståndet vid ömsesidig skadegörelse: brutto- eller nettoberäkning (s. 175), uppdelningen mellan olika slag av medverkan med hänsyn till tiden för medvållandets inträffande: föregående och efterföljande medverkan (s. 34 jfr dock s. 42 ff och 174 not 1), skillnaden mellan grovt medvållande och enkelt medvållande (s. 37 f) samt de spe-

 

¹ Jfr MALMÆDS, Jämkning enligt bilansvarighetslagen, ovan s. 426 ff.

ciella problemen om medverkan till skada som icke består i s. k. integritetskränkning (s. 55).
    Helhetsintrycket av arbetet är att förf. trängt ordentligt in i sitt ämne. Läsaren får genom den långt drivna uppbeningen av materialet en detaljrik men ändå rätt klar översikt av ämnet; man har hela tiden vid läsningen liksom ett schema att hålla sig till. Faran med en sådan uppläggning är dock att vissa tröttande upprepningar lätt kommer att belasta framställningen och helt har väl förf. inte lyckats undvika denna fara. Det är troligt att arbetet skulle ha vunnit på att koncentreras.
    Jag har fäst mig vid att förf. vid genomgången av de rättspolitiska motiveringarna för medverkansreglerna framhållit riskbegränsningstanken — d. v. s. att en skadegörare (och än mera kanske hans försäkringsbolag) inte skall behöva räkna med att ersätta skador, vilka uppkommit på grund av den skadelidandes medverkan — som ett viktigt moment (s. 23 f och 182, jfr s. 165, 191 och 195). Detta har säkert skett med full rätt. Det kan anmärkas, att vid den pågående revisionen av bilskadelagstiftningen frågan om principerna för beaktande av cyklists och fotgängares medvållande förefaller att bli ett centralt spörsmål just ur synpunkten av hur man skall kunna få till stånd en rimlig begränsning av kostnaderna för trafikförsäkringen.
    De medverkanssituationer som förf. behandlar faller till den alldeles övervägande delen inom trafikansvarets olika områden. Det är kanske sannolikt, att de stora praktiska problemen inom medverkansläran möter just här, men man får väl ändå hålla i minnet, att trafikansvarigheten erbjuder vissa speciella aspekter, som inte kan undgå att sätta sin prägel också på medverkansfrågorna.
    Huvudproblemen i medverkansläran torde vara att bestämma, efter vilken »ansvarstyp» (culparegel, husbondeansvar, presumtionsansvar eller ansvarighet på rent objektiv grund) medverkandet skall bedömas, och sedan detta väl skett, att avgöra om eller hur jämkning av skadeståndsskyldigheten skall äga rum. Det synes mig som om trafikansvarets särställning ger sig tillkänna i båda dessa hänseenden. Vad till en början angår bestämningen av ansvarstypen uppställer förf. som huvudprincip, att man bör söka efter den ansvarsregel som skulle ha tilllämpats, därest medverkandet under i övrigt samma förhållanden förvandlades till en skadegörelse på annans egendom, och därefter anlägga samma ansvarsregel på medverkanssituationen (s. 76 f, 178).  Det är uppenbart, att den skadelidandes medverkan vid en trafikkollision oftast utan större svårighet låter sig hypotetiskt förvandla till en skadegörelse som drabbar motparten i kollisionen. Om en motorcyklist kolliderar med en cyklist, blir det å vardera sidan samma handlingsförlopp som ingår såsom element i kollisionshändelsen vare sig båda eller bara endera blir skadad; det är därför tämligen naturligt att grunderna för 2 § bilskadelagen åberopats när det är motorcyklisten som skadats och han inte förmått exculpera sig (jfr förf. s. 133, 155 ff). Annorlunda förhåller det sig, när man lämnar trafikskadornas område. Man lär då inte sällan få betydligt svårare att omsätta den skadelidandes medverkan i en skadegörelse. Om bondens kreatur olovligen men utan bondens vållande kommer in på grannens ägor och gör skada där, är kreaturets ägare skadeståndsskyldig på rent objektiv grund

 

29—547004. Svensk Juristtidning 1954.

(47 § ägofredslagen). Om det nu i stället är kreaturet som lider skada sedan det olovligen kommit in på grannens ägor — det blir t. ex. bitet av grannens hund — hur skall då medverkandet på ett naturligt sätt omsättas i skadegörelse? Knuten ligger väl i att kreaturet inte är stort farligare för sig själv på grannens ägor än på de egna ägorna. Man kan rentav undra, om det föreligger medverkan. I vart fall kan det ifrågasättas, om den strikta ansvarsregeln bör vara tillämplig också på medverkandet (detta synes dock förf. mena, jfr s. 168).
    Också när det gäller jämkningens genomförande tror jag som sagt att trafikskadorna intar en särställning. En väg, en hamn, en farled eller en flygplats utgör ett ganska begränsat område, och kombinationsmöjligheterna när trafikanter samverkar till en skada är — i vart fall relativt — begränsade. MALMÆUS har pekat på detta förhållande med avseende å en speciell situation, när han (s. 432) uttalat: »I de fall, därutredningen bevisar ett vållande å den ena partens (cyklistens resp. fotgängarens) sida, brukar nämligen utredningen samtidigt mer eller mindre klart utstaka gränserna även för det vållande, som möjligenk an ha förekommit å den andra partens (bilistens) sida, d. v. s. för dennes presumerade vållande.» Men jag vill sammanställa denna speciella karaktär hos trafikansvarigheten med en annan iakttagelse, framhållen av STRAHL (se bl. a. Förberedande utredning ang. lagstiftning på skadeståndsrättens område, SOU 1950:16 s. 126 f). Enligt Strahl frågar domstolen, särskilt i trafikmålen, kanske i regel inte efter om bilen o. s. v. framförts oförsiktigt utan om den manöver föraren i det avgörande ögonblicket gjorde var den rätta. Och därvid ledes domaren än av författningsföreskrifter (vägtrafikförordning, sjövägsregler o. s. v.), än av teknikens krav och än slutligen av vad som brukas, alltså av vad som är sed. Culpan blir på detta sätt — och väl mera i trafikförhållanden än på andra områden — av åtminstone delvis självständig natur. Detta måste återverka också på bedömningen av medverkanssituationerna. Jag är därför inte helt ense med Malmæus, som menar att det är omöjligt att åstadkomma en rationell avvägning mellan strikt ansvar och styrkt eller presumerad culpa. Varför skulle inte detta vara möjligt, om man utgår från culpan, sedd isolerad utan relation till den ansvarighet som åvilar den andra parten i kollisionen? (För denna metod synes dock förf. inte ha mycket till övers; jfr s. 98: »En så vag måttstock kan knappast väntas ge någon egentlig ledning vid den än mera krävande bedömning, som fastställandet av jämkningsbråket måste innebära.») Jag vill som utgångspunkt ta rättsfallet SvJT 1953 rf s. 8. En hund sprang i vägen för en motorcyklist, som körde omkull och skadade motorcykeln. Skadeståndet jämkades så, att motorcyklisten fick 3/4 av fullt skadestånd. Förf. (s. 167 nederst) förmodar, att bakom den relativt lindriga reduktionen av skadeståndet ligger en uppskattning av »strängheten» hos hundlagens fullt strikta ansvar jämfört med bilskadelagens presumtionsansvar. Det tror jag för min del inte alls. Jag är tämligen övertygad om att hovrätten med ungefärligen en sådan metod för culpabedömningen som Strahl förordat funnit, att motorcyklisten — i den mening Malmæus (s. 430 överst) använder uttrycket exculpation — nästan exculperat sig; och med hänsyn härtill har motorcyklisten ansetts böra bära bara en liten del av ansvaret, i

detta fall en fjärdedel. Och på motsvarande sätt hade man förfarit, om det i stället hade varit motorcyklisten som kört ihjäl hunden; motorcyklisten hade funnits böra bära 1/4 av skadan, och resten hade lagts på hundägaren. Förf. har (s. 194) haft vissa svårigheter att förklara, att när en hund skadats av bil, hundägaren i olika rättsfall fått ersättning för halva skadan, oavsett om medvållande eller endast medverkan utan skuld (grunderna för 4 § hundlagen) förelegat på hans sida. Låter sig inte denna praxis rätt väl försvara med det här anlagda betraktelsesättet?
    Utanför trafikskadornas område har man inte samma möjligheter att bedöma culpan (vållandet resp. medvållandet) självständigt, d. v. s. utan relation till den andra faktorn som medverkat till skadans uppkomst. Men jag misstänker, att man i det praktiska dömandet också här i situationen culpa mot strikt ansvar försöker ta culpan till utgångspunkt. Antag i ett fall att en pojke retar en hund, som till följd därav hoppar upp och biter pojken, och i ett annat fall att pojken stående på ena stranden av en strid fors lockar på hunden, som befinner sig på motsatta stranden, med påföljd att hunden kastar sig i vattnet och drunknar. Jag tror för min del, att man i båda fallen¹ söker få en uppfattning om hur vårdslöst pojkens beteende var (ringa, »vanlig» eller grov vårdslöshet), pålägger honom en därav betingad del av ansvaret, och låter hundägaren bära resten. Detta skulle m. a. o. här liksom vid trafikskadorna betyda att man sätter en »normal» vårdslöshet i paritet med farlighetsansvaret.
    De verkliga svårigheterna uppstår först vid situationerna av rent strikt ansvar å ömse sidor (förf. s. 147 ff och 171). Några av dem är lösta i lag (bristfällig bil kolliderar med bristfällig bil, 5 § andra stycket bilansvarighetslagen; elverk vållar genom ström skada å annat elverk, 6 § i 1902 års lag om elektriska anläggningar). I övrigt är situationer av nu avsett slag säkerligen sällsynta. Jag har ovan nämnt ett möjligen hithörande fall avseende hemdjur som kommer in på grannens ägor och blir bitet av hans hund. Man kan också tänka sig att en bil plötsligt får bromsfel och kör på en hund eller att nattetid under fälttjänstövning skenande hästar (NJA 1937 s. 196) springer på och skadar en hund eller att ett landande flygplan kolliderar med en bil (t. ex. en brandbil eller en ambulans) som under korsande av landningsbanan fått motorstopp (utan culpa) och blivit stående på landningsbanan. Antagligen skall jämkningsgrundsatsen tillämpas också i dessa fall om icke lagen säger annat, men att ge synpunkter på härvid vägledande omständigheter är inte lätt. Som regel blir det väl fråga om att låta varje sida bära hälften. Men kanske bör man, åtminstone i vissa fall, ta sikte på det typiska eller atypiska i orsakssammanhanget

 

¹ Om man nu menar att hundlagens strikta ansvar skall analogivis (grunderna för hundlagen) tillämpas på hundens beteende i det senare fallet, vilket kanske inte är så säkert. Och observera att denna hårda uppdelning av problemet i två hälfter, av vilka den första innebär fastställande av ansvarstypen och den senare bestämmande av jämkningstalet, ingalunda är självklar. Det skulle nämligen i och för sig väl kunna tänkas, att man anser sig vilja tillämpa hundlagens stränga ansvar på medverkandet endast om man redan därvid beslutar sig för att redan en obetydlig culpa på skadevållarens sida skall föranleda hälftendelning, ett resultat alltså som avviker från det i texten angivna men i rakt motsatt riktning mot vad förf. s. 167 tänkt sig.

på respektive sida. Föraren av ett regelrätt landande flygplan har knappast anledning att räkna med att en bil skall få motorstopp just på landningsbanan; i det fallet bör kanske bilen bära hela ansvaret eller största delen därav.

Erland Conradi