OLOF KINBERG. Lagen och de psykiskt sjuka. Sthm 1952. Bonnier. 267 s. Kr. 19,50, inb. 23,50. (Vår tids Medicin.)
Föreliggande bok utgör en omarbetad och utvidgad upplaga av KINBERGS 1926 utgivna arbete »Lagen och de sinnessjuka» (se SvJT 1927 s. 76 f). Mycket har sedan 1926 hänt inom de områden av medicinen, lagstiftningen och kriminalpolitiken som omfattas av framställningen. Kinberg lämnar i förordet — med välkänd brio och pregnans — en kort sammanfattning av den revolutionerande utveckling som under de sist förflutna decennierna ägt rum inom dessa områden. Med rätta betecknar han kriminalpolitiken som en empirisk-praktisk angelägenhet: »Därför måste ur dess teori och praxis bortrensas alla metafysiska, teologiska eller rättsfilosofiska skensanningar som enligt erfarenhet
gör tänkandet oredigt och handlandet oändamålsenligt.» Och han tilllägger, också med rätta: »De kriminalpolitiska åtgärderna bör anpassas efter arten och graden av brottslingens farlighet så att laglydiga medborgare bättre skyddas mot kriminella angrepp.» Kinberg — den moderna rättspsykiatrins nestor och mästare — ger i detta sammanhang en välförtjänt honnör åt den moderna kriminalpolitikens grand old man Karl Schlyter.
Efter en allmän inledning lämnas i boken en intresseväckande och innehållsrik men samtidigt lättläst historik, där Kinberg bl. a. får anledning att framhålla antikens höga rättskultur. I motsats härtill ter sig medeltidens rättsliv i många stycken förvirrat och primitivt. Härefter följer i olika avsnitt framställningar av den straffrättsliga behandlingen av psykiskt sjuka samt av dessas ställning i olika civilrättsliga sammanhang (slutande av avtal, upprättande av testamente, ingående och upplösning av äktenskap, omyndighet etc.). Därvid behandlar förf. även åtskilliga rättsinstitut och diskuterar olika problemställningar av betydelse för en riktig bedömning av uppkommande frågor (rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och civilmål, simulation och dissimulation av psykisk sjukdom, bedömning av psykiatriskt bevismaterial m. m.). I tre avslutande kapitel behandlas sterilisering, abort och kastration. Kinberg belyser på ett fängslande sätt sistnämnda båda institut även ur kultur- och medicinhistoriska synpunkter.
Som allmänt omdöme kan uttalas att den föreliggande volymen förmedlar mycken och nyttig kunskap inom rättspsykiatrin och närliggande områden. Boken är innehållsrik, praktisk och lättläst; den utgör populärvetenskap i ordets bästa mening och kan användas som handbok i ämnet. Framställningen kompletteras med ett flertal fall ur förf:s egen rika erfarenhet som rättspsykiater och får sin prägel av hans lysande intelligens, som har en särskild lyster i polemiska avsnitt. De synpunkter Kinberg framför angående t. ex. testamentsvittnen (s. 164 ff.) och val av förmyndare (s. 171 f.) bör beaktas av alla jurister som har att handlägga hithörande ärenden.
Naturligtvis frestar förf. ibland till motsägelser. Kinberg äger ej blott intelligens utan också ett temperament, som någon gång kommer honom att skjuta över målet. Det förefaller åtminstone anmälaren som om Kinberg i vissa sammanhang något överdimensionerar frekvensen och betydelsen av psykisk abnormitet, t. ex. i fråga om upprättande av testamente. Presumtionen bör väl ändå, trots allt, vara att även en testator äger psykologisk och rättslig handlingsförmåga. Behöver det nödvändigtvis antagas att en åldrad, på livet och sina anhöriga besviken man, som upprättar testamente till förmån för sin hushållerska, utsatts för obehörig påverkan eller saknar förmåga att bedöma innebörden av sitt förordnande?
Kinbergs skildring (s. 200 ff.) av de alkoholiserade hustruplågarna är alldeles riktig och rikt dokumenterad av domstolarnas erfarenhet. Men hans kritik av giftermålsbalken i utformning och praxis är överdriven och orättvis. Domstolarna är, såvitt anmälaren känner till, icke obenägna att döma till hemskillnad — i förekommande fall till äktenskapsskillnad — om en alkoholiserad mans hustru utsättes för påtagliga risker till liv eller hälsa, Men erfarenheten visar nog också att en hustru
ofta, mer eller mindre grundlöst, tillvitar sin man svårt spritmissbruk när hon av en eller annan anledning vill bli fri från äktenskapet. Situationen i skillnadsmål torde mången gång vara mera komplicerad än vad Kinbergs framställning låter förmoda. Det finns ibland anledning att ställa frågan: varför super Jeppe? Var ligger den djupaste orsaken till söndringen mellan makarna?
Kinbergs program för lösning av lösdrivarproblemet (s. 214 ff.) kan i och för sig synas tilltalande och välbetänkt. Man måste dock fråga sig vad ett genomförande av programmet skulle kosta och huru tillräcklig och kvalificerad personal skulle kunna anskaffas och svårigheterna att placera de utskrivna bemästras.
En del onödiga skönhetsfläckar vanpryder den vackra boken: Kyrkolagen utfärdades 1686, ej 1680 (s. 204), lagtextcitatet s. 174 avser icke 20 kap. 9 § lagen om förmynderskap utan 20 kap. 21 § föräldrabalken, hänvisningar till lagar och lagförslag är även annorstädes oriktiga eller missvisande (t. ex. s. 168 och 197—199), begreppen underårig och minderårig förväxlas understundom (t. ex. s. 168) o. s. v.
Dessa påpekanden — andra kunde göras — avser dock endast adiafora. Inga randanmärkninger eller frågetecken kan beröva Olof Kinberg hans ledare- och centralställning inom svensk rättspsykiatri och kriminalpolitik. Även landets jurister har all anledning att erkänna sin tacksamhetsskuld till denne banbrytare och nyskapare. Och de har nytta och behållning av att läsa »Lagen och de psykiskt sjuka».
Erik Bendz