Om culpabegreppet.

 

    I SvJT 1954 s. 244 ff. har HJALMAR KARLGREN anmält min utredning »Arbetsgivarens skadeståndsansvar vid olycksfall i arbete» (i Försäkringsjuridiska föreningens publikation, Skadeståndsrättsliga spörsmål). Karlgren är erkännande men samtidigt kritisk, beroende på att vi arbetar med olika utgångspunkter. I min undersökning, som ju rörde en specialfråga, hade jag inte anledning att markera skiljaktigheterna i grundfrågorna, men nu skulle jag gärna vilja klargöra läget för att undanröja missförstånd.
    I sin behandling av skadeståndsläran använder Karlgren ett culpabegrepp som består av tre moment. Det första är det grundläggande, det andra har supplerande karaktär. Det tredje avser vad Karlgren kallar culpafiktion, det är fall som egentligen inte hör under culparegeln utan i realiteten avser ett strikt ansvar.
    Culpabegreppet hos Karlgren avser primärt frågan om skadevållaren »i det enskilda fallet, beträffande just det föreliggande beteendet, rätteligen gjort bruk av sin allmänna kapacitet, om det å hans sida förelegat erforderlig subjektiv anspänning, om han brustit i 'uppmärksamhet' eller 'försiktighet' — eller hur man nu vill uttrycka sig». (Skadeståndsrätt, 1952, s. 49.) Enklare kan samma fråga formuleras så: När har skadevållaren »betett sig så som han inte 'borde' ha gjort»? Enligt Karlgren (s. 51) ger här culparegeln »i princip intet bättre besked — bortsett naturligtvis från de fall, då genom lag meddelats mera specificerade handlingsregler — — — än en hänvisning till vad en klok och erfaren person, en 'bonus pater familias', i den handlandes ställe hade insett, eller till hur en sådan hade betett sig». Karlgren diskuterar sedan vilka egenskaper som skall tilläggas denne person. Det behöver inte vara »en särskilt väl utrustad eller sakkunnig person», utan snarare »en genomsnittsindivid av god kaliber».
    Det supplerande culpabegreppet har en mera objektiv prägel. Det antydes genom de förut citerade orden »att genom lag meddelats mera specificerade handlingsregler». På s. 71 ff utföres närmare, att culpabegreppet har en relation till seden och moralen och till det faktiska handlandet i samhället.
    Den tredje typen av culpa föreligger, när domstolarna stämplar en handling som culpa, därför att handlingen betraktas som förkastlig men utan hänsyn till »om handlingar av denna art genomsnittligt sett icke företagas i samhället eller hittills ur moralisk synpunkt tett sig förkastliga» (s. 76). Det fall, att en handling betecknas som culpös, trots att den inte står i strid mot vad i allmänhet tillämpas (eller icke anses oförenlig med härskande moralföreställningar), betecknar Karlgren som fingerad culpa (»fingerat culpöst handlande»). I realiteten skulle det här vara fråga om ett strikt ansvar. (Skadeståndsrätt s. 144. Se även SvJT 1954 s. 245.)
    Karlgrens primära culpabegrepp torde nära ansluta sig till det klas-

468 FOLKE SCHMIDTsiska culpabegreppet, vilket tillkom i reaktion mot äldre tiders rent objektiva skadeståndsregler. Det betonar starkt individens rörelsefrihet, den subjektiva bedömningen av ansvaret. Mot detta culpabegrepp kan dock invändas, att det är ganska intetsägande. Allvarligare är dock, att det inte täcker verkligheten. Som Karlgren själv påpekar skulle det konsekvent fasthållet innebära att även »i och för sig felaktiga förfaranden skulle kunna anses vara förlåtliga» (s. 53). Genomsnittsindividen är ju inte alltid mönstergill. Det är dock uppenbart, att domstolarna — särskilt i de fall då mönstret angivits av lagstiftaren t. ex. i trafikförfattningarna — anser culpa föreligga utan att fråga sig hur en genomsnittsindivid skulle ha handlat.
    Det culpabegrepp, som jag använt i min framställning är av helt annan typ än Karlgrens. I ett skadeståndsmål framställes alltid från kärandesidan påståendet, att skadevållaren borde ha handlat på visst sätt, varigenom han skulle ha undvikit att orsaka skada. Det utpekas således ett mönster, det regelmässiga, det sedvanliga eller det eljest tillbörliga. Den första frågan blir därför att ange källan för det mönster som skall uppställas som jämförelseled. Från denna utgångspunkt sökte jag att i min utredning om arbetsgivarens skadeståndsansvar systematisera rättsfallsmaterialet, varvid jag följde indelningen a) mönster angivna av lagstiftaren, b) mönster angivna av myndighet (yrkesinspektionen), c) allmänt erkänd skyddsstandard, d) bruket på orten. Därefter diskuterade jag i vilken utsträckning domstolarna uppställer egna handlingsmönster antingen generella eller endast åsyftande det enskilda fallet.
    Själva normens innehåll — t. ex. vad som är erkänd skyddsstandard beträffande elevatorer, cirkelsågar o. s. v. — är givetvis från materiellsynpunkt väsentligt. En kartläggning av normernas innehåll skulle emellertid — då det gäller ett område som ansvar för olycksfall i arbete — förutsätta redovisning av ett mycket stort antal detaljer (tekniska konstruktioner, allmänna erfarenhetssatser o. s. v.). För en sådan uppgift besitter rättsvetenskapsmannen knappast kompetens. Därför menade jag att det väsentliga vore att ange, varifrån domstolarna hämtar sina mönster, och att något antyda rangordningen mellan olika tänkbara källor.
    Culpabegreppet förutsätter emellertid ytterligare något. Att en person handlat annorlunda än mönstret angiver, behöver inte nödvändigt betyda, att han gjort sig skyldig till culpa. Jag citerar här min framställning s. 193: I culpabegreppet ligger också, att den enskilde brustiti tillbörlig aktsamhet. Med andra ord: Hans handlande skall ha varit klandervärt. Det sagda innebär, att skadeståndspåföljden inte är ett resultat som automatiskt följer på överträdelsen. Det kan finnas tilllåtna avvikelser från handlingsmönstret. Denna reservation har alltefter handlingsmönstrets art större eller mindre utrymme. Ett mönster som angivits i lag eller författning framstår sålunda som långt mera absolut än ett mönster som angivits av bruket. I det senare fallet kan en avvikelse till och med anses såsom något naturligt. Det bör understrykas, att här inte åsyftas de grunder för befrielse från skadeståndsansvar som brukar hänföras under reglerna om bristande tillräknelighet eller om de allmänna grunderna för rättsstridighetens bortfallan-

OM CULPABEGREPPET 469de. Det är i stället fråga om en kvalifikation av handlingen som tankemässigt ligger i själva culpabegreppet.
    I min översikt av rättspraxis sökte jag sedan närmare precisera innebörden av att en handling kvalificerades som otillbörlig. Helt allmänt skulle här kunna sägas, att culpa är den avvikelse från ett mönster, som domstolen försett med stigma. Ett sådant stigma kan drabba ett handlande därför att handlingen avviker från vad som är »härskande sed och moral». Med stigmat kan också åsättas handlingen i ett fall då mönstret är väsentligt strängare och då domstolen är väl medveten om att människor i allmänhet (»genomsnittsindivider av god kaliber») inte skulle ha handlat annorlunda än skadevållaren. Detta är dock enligt min bestämning inte ett fall av fingerad culpa. Om en fiktion kan man nämligen med riktigt språkbruk tala endast då någon medvetet utgår från en förutsättning som är falsk eller icke kan verifieras. Metoden att arbeta med fiktioner är dock främmande för våra domstolar.
    På en punkt är det önskvärt att jag ytterligare preciserar min ståndpunkt. Jag menar inte, att domstolarna skulle kunna skärpa aktsamhetskravet till det absoluta och ändå tala om culpa. För att handlingen skall kunna åsättas ett stigma som otillbörlig, förutsättes, att den enskilde haft möjlighet att handla annorlunda, d. v. s. att han kunnat undvika skadan. I denna mening är culpabegreppet subjektivt, det vilar på tanken om den fria individens ansvar för sin handlingar.
 

Folke Schmidt