Lagstiftningsfrågor vid 1954 års riksdags vårsession.
Den följande redogörelsen för viktigare lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med årets riksdag är utarbetad efter samma principer somtidigare år. Fullständighet har sålunda icke eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på sådana frågor, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen har icke medtagits, liksom icke heller annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning närmare berörts. Vissa frågor rörande förvaltningen och rättssäkerhetenha redan behandlats i en särskild artikel1 och bli nedan (s. 483) föremål för ytterligare omnämnande.
Statsrätt. Den svenska författningen upptager vissa år 1922 införda, alltjämt gällande bestämmelser angående rådgivande folkomröstning. Dessa innebära, att ett ärende av särskild vikt och beskaffenhet kan bliva föremål för folkomröstning, om K. M:t och riksdagens majoritet äro ense därom. Folkomröstningen skall verkställas innan ärendet avgöres, och efter omröstningen skall ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning. På förslag av K. M:t har riksdagen såsom vilande antagit sådana ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
att folkomröstningsinstitutet i statliga angelägenheter utbygges. Rådgivande folkomröstning skall nämligen kunna komma till stånd redan på begäran av en minoritet inom riksdagen, bestående av minst 50 ledamöter i första kammaren och 77 ledamöter i andra kammaren; K. M:ts samtycke skall alltså icke längre utgöra ett villkor för anordnande av folkomröstning. Däremot har såväl riksdagen som K. M:t tagit avstånd från tanken att införa beslutande folkomröstning i vare sig grundlagsfrågor eller andra ärenden. Rådgivande folkomröstning blir principiellt tillåten i alla frågor, som kunna komma under riksdagens prövning. Undantagna äro dock ärenden som beröra riksstatens reglerande, överenskommelser med främmande makt eller på riksdagen ankommande val. Därjämte skola riksdagens båda kamrar gemensamt äga avslå begäran om rådgivande folkomröstning i sådant ärende, som medhänsyn till sin beskaffenhet prövas icke kunna utan avsevärt men uppskjutas i avbidan på folkomröstning.
I fråga om innebörden av sekretessbestämmelserna, såvitt de avse domstolshandlingar, vilka ingivits eller upprättats före d. 1 jan. 1948, ha olika meningar uttalats. Å ena sidan har JO i en framställning till K. M:t givit uttryck åt uppfattningen att, enär ej annorlunda förordnats, spörsmål om utlämnande av sådana handlingar måste prövas enligt de bestämmelser om domstolssekretess, som numera gälla, alltså såvitt nu är i fråga 36 § sekretesslagen i dess fr. o. m. nyss nämnda dag gällande lydelse. Denna uppfattning innebär bl. a., att inneliggande handlingar, som företetts vid domstolsförhandling före d. 1 jan. 1948, skulle få utlämnas till envar, även om de i och för sig vore av beskaffenhet att böra hållas hemliga jämlikt 1—34 §§ sekretesslagen. Å andra sidan har inom justitiedepartementet den meningen uttalats, att entolkning av sekretessbestämmelserna gåve vid handen, att spörsmål om utlämnande av handlingar, varom nu är fråga, skulle prövas enligt bestämmelser, som gällde före d. 1 jan. 1948, alltså i stort sett 36 § sekretesslagen i dess före nämnda dag gällande lydelse. Den inom departementet sålunda uttalade meningen innebär bl. a., att inneliggande handlingar av förevarande kategori skulle kunna hemlighållas efter prövning enligt de grunder, som äro angivna i 1—34 §§ sekretesslagen. För att undanröja den ovisshet som kunnat råda angående ifrågavarande tolkningsspörsmål har nu i övergångsbestämmelserna till 1947 års ändringar i sekretesslagen uttryckligen fastslagits, att äldre lag fortfarande skall gälla beträffande utlämnande av domstolsprotokoll över handläggning, som ägt rum före d. 1 jan. 1948, samt annan handling, som före nämnda dag upprättats hos domstolen eller dit inkommit.
Förvaltningsrätt. Såsom ett led i strävandena att åstadkomma största möjliga enhetlighet i mångfalden av bestämmelser om besvärstid i administrativa mål har 1866 års besvärsförordning ersatts av en lag i ämnet. Enligt denna skall besvärstiden vid talan mot förvaltande myndighets beslut, om ej annat följer av lag eller författning, vara tre veckor från det klaganden erhållit del av beslutet samt för menighet fem veckor. Genom ändringar i åtskilliga särskilda författningar har samma besvärstid, som också förekommer bl. a. i de nya
kommunallagarna, samtidigt gjorts tillämplig för vissa beslut av kommunala nämnder m. m. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1955.
På kommunalrättens område har ett flertal lagfrågor förekommit vid vårriksdagen. I främsta rummet märkes, att riksdagen antagit ett av K. M:t framlagt förslag till ny landstingslag, vilken skall ersätta den nuvarande lagen på området. Den nya lagen har i flera hänseenden utformats i nära anslutning till den år 1953 antagna nya kommunallagen. I systematiskt och terminologiskt avseende innefattar lagen jämförd med nuvarande lag att landstingsgemenskapens karaktär av ensärskild kommunbildning starkare framhäves. Detta kommer till synes bl. a. genom användningen av uttrycket landstingskommun. Län och landstingskommun skola enligt den nya lagen i princip sammanfalla. Möjligheten att dela upp län på två eller flera landstingsområden försvinner. Vidare skall stad som uppnått viss folkmängd — enligt nu gällande regel minst 100 000 — icke vidare äga utträda ur landstingskommun. I de fall, där enligt äldre bestämmelser mer än ett landsting finnes inom ett län eller stad icke tillhör landsting, bibehålles denna ordning tills vidare. Såväl beträffande landstingskommunens kompetens som i fråga om landstingets arbetsformer innehåller den nya lagen väsentliga nyheter. Besvärsreglerna ha även undergått en genomgripande översyn, så att bl. a. i fråga om besvärsproceduren överensstämmelse vunnits med motsvarande bestämmelser för primärkommunerna. Den nuvarande besvärsrätten för primärkommun har borttagits. Den nya landstingslagen träder i kraft d. 1 jan. 1955, samtidigt med den nya kommunallagen.
I församlingsstyrelselagarna, vilka f. n. överses av särskilda sakkunniga, ha med verkan fr. o. m. d. 1 jan. 1955, vidtagits vissa provisoriska ändringar, som aktualiserats av den nya kommunallagen. Ändringarna äro föranledda av att genom sistnämnda lag kommunalstämman och allmänna rådstugan avskaffats, magistraten utmönstrats ur den kommunala organisationen samt nya regler meddelats om kommunal fondbildning. I samband härmed har upptagits frågan om den obligatoriska skolans kommunalrättsliga ställning och beslutats, att folkundervisningen framdeles i princip — såsom förhållandet i flertalet fall redan är — skall vara en borgerligt kommunal angelägenhet. Ur allmänna församlingsstyrelselagen ha därför utmönstrats alla bestämmelser, som röra folk- och fortsättningskolväsendet.
I den alltjämt gällande landstingslagen ha införts ändrade regler om valkretsindelning för val av landstingsmän. Samtidigt ha genom en särskild lag med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1955—1958 m. m. ändringar genomförts beträffande metoden för mandatfördelning vid ifrågavarande val. Sålunda ersättes den förut tillämpade d'Hondtska regeln för mandatfördelning mellan partierna av den metod, som provisoriskt infördes med avseende å andra-kammarvalen 1952, och vidare borttages möjligheten till teknisk valsamverkan genom kartellbildning.
Genom en nytillskapad lag, benämnd kommunal delegationslag, har möjlighet införts för kommun som så vill att uppdraga åt kommunalarbetsgivarorganisation, vari den är medlem, att med bindande ver
kan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren för arbetstagare i kommunaltjänst. En erinran om den sålunda stadgade rätten för kommunerna att i vissa frågor uppdraga beslutanderätten till arbetsgivarorganisation har intagits i 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1955.
Den förutvarande tidsbegränsade utlänningslagen, vars giltighet upphörde d. 1 juli 1954, har ersatts av en permanent lagstiftning. Den nya lagen bygger i allt väsentligt på samma grunder som den gamla lagen och syftar till att skapa ökat rättsskydd för utlänningarna i Sverige. För att öppna möjlighet till ett friare folkutbyte, i den utsträckning förhållandena så medgiva, beror det på förordnande av K. M:t, om utlänning skall vara skyldig att innehava pass, tillstånd för inresa och uppehåll samt arbetstillstånd. Vid sidan av de förutvarande uppehålls och arbetstillstånden upptager den nya lagen en ny tillståndstyp, bosättningstillstånd. Detta tillstånd avser att giva en tryggad ställning åt sådana utlänningar, som äro fast bosatta i riket. Bosättningstillstånd skall gälla utan tidsbegränsning för både uppehåll och arbete. En annan saklig nyhet är att domstol i mål mot utlänning om ansvar för brott skall pröva, om denne på grund av brottet skall avlägsnas ur riket, i stället för att, såsom tidigare skett, länsstyrelse i särskild ordning skall besluta därom. För detta nyskapade institut användes benämningen förvisning.´Särskilda regler givas vidare i den nya utlänningslagen till skydd för utlänning som i sitt hemland hotas av förföljelse på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning e. d. Sådan politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad här, då han är i behov därav. I detta sammanhang må även nämnas, att riksdagen godkänt ratifikation med vissa förbehåll av en i Genève d. 28 juli 1951 upprättad konvention angående flyktingars rättsliga ställning.
Familjerätt. På familjerättens område har endast förekommit ett fåtal mindre betydelsefulla lagstiftningsfrågor. Här må blott omnämnas ett par smärre ändringar i lagen d. 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar. Dessa ändringar innebära dels en viss höjning av den avgift, som bank må betinga sig för vård av omyndigs värdehandlingar, och dels att skyldigheten för bank att i förvaringsbevis anmärka nummer och annan beteckning å värdepapper borttagits i fråga om aktier. Lagändringarna träda i kraft d. 1 jan. 1955.
Fastighetsrätt m. m. I vattenlagen ha företagits flera betydelsefulla ändringar. Vissa av dem syfta till att bereda ökat skydd för fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. De i vattenlagen uppställda förutsättningarna för att vattenbyggnadsföretag skall få äga rum — de s. k. tillåtlighetsreglerna — kvarstå dock oförändrade. I stället har man inriktat sig på att i ökad utsträckning skydda fiskets intressen i de fall, där byggande sker. Den viktigaste ändringen innebär att rättskraften hos beslut, som vattendomstol meddelar till skydd för fisket, begränsas så att besluten inom vissa gränser kunna ändras vid förnyad prövning. Om sålunda föreskrifter eller anordningar enligt 2 kap. 8 § vattenlagen visat sig mindre tjänliga, kun-
na andra bestämmelser i stället meddelas. Förutsättning härför är dels att de nya bestämmelserna ej förnärma tredje mans rätt och dels att de icke innebära förpliktelser, som för byggnadens ägare medföra väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad som förut ålegat honom. Den sista förutsättningen bortfaller dock om det är fråga om sådan höjning av årlig avgift, som motsvaras av ändring i penningvärdet. Samma principer skola gälla beträffande de s. k. fiskeavgifterna enligt 10 § i nämnda kapitel, därest fråga om ändring utav avgifterna prövas i samband med fråga om ändring av beslut enligt 8 §. I övrigt ha införts ändrade beräkningsgrunder för avgifterna enligt 10 §. Bland annat undanröjes den oklarhet, som hittills rått beträffande frågan, huruvida såsom grund för avgiftslatituden vid vattenkraftanläggningar skall läggas den oreglerade eller den reglerade vattenföringen. I en av högsta domstolen år 1952 meddelad dom (NJA 1952 s. 628) har avgiften beräknats med hänsyn till reglerad vattenföring. Enligt den nya lydelsen av 10 § skall emellertid den oreglerade vattenföringen vara avgörande. Vid vattenreglering skall till grund för avgiftens beräkning läggas storleken av magasinsvolymen (bruttomagasinet). De nya reglerna medföra en höjning av avgifternas storlek, vilket motiverats bl. a. med penningvärdets fall. En nyhet är att vattendomstolens beslut om avgift enligt 10 § skall gälla för en tidrymd av 20 år i sänder. Vid utgången av varje 20-årsperiod kan avgiften höjas eller sänkas med hänsyn till inträffad ändring i penningvärdet. Även i vissa andra avseenden ha bestämmelserna i 10 § omarbetats. Vidare ha vissa ändringar företagits i 6 kap. vattenlagen i syfte att kontrollen över rensningar och förbättringar i allmän flottled skall bliva mera effektiv än hittills, så att skada å fisket i möjligaste mån undvikes. Slutligen kan nämnas, att möjligheterna till kontroll av efterlevnaden av föreskrifter som vattendomstol meddelat förbättras genom jämkning av stadgandena i 13 kap. 12 § och 14 kap. 6 § vattenlagen.
Utan omedelbart samband med de nu nämnda ändringarna i vattenlagen har denna lag ändrats även i vissa andra avseenden. Sålunda hade utförliga reglerna i 12 kap. om vattenbok ersatts med två paragrafer, som i huvudsak endast stadga att vattenbok skall föras enligt närmare föreskrifter av Konungen. Avsikten är att den nuvarande utförliga vattenboken skall omläggas till ett enkelt register. Detta medför, att rättsinstitutet inskrivning i vattenboken efter ansökan försvinner, varvid bestämmelserna i vattenlagen och flottningslagen om särskilda rättsverkningar av sådan inskrivning upphävas. — I samband med den av årets riksdag beslutade förstärkningen av vattendomstolarnas organisation har en höjning företagits av de i 11 kap. 95 § vattenlagen föreskrivna s. k. vattendomstolsavgifterna, vilka erläggas såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Vidare ha beräkningsgrunderna jämkats.
Ändringarna i vattenlagen träda i kraft d. 1 jan. 1955 med undantag för ändringen av 11 kap. 95 §, vilken trätt i kraft d. 1 juli 1954.
Lagen om enskilda vägar har i vissa delar i väsentlig grad omarbetats. I synnerhet gäller detta om bestämmelserna i 3 kap. rörande den särskilt för mindre tätorter avsedda formen av väg samfälligheter, des. k. vägföreningarna. De nya reglerna i detta kapitel syfta till en för-
enkling av förfarandet vid bildande av vägförening, vilket f. n. är en tämligen omständlig procedur, som i regel pågår flera år. Vidare stadgas rätt för vägförening att ombesörja vägbelysning — i rättsfallet RÅ1946 s. 31 hade regeringsrätten fastslagit att detta enligt då gällande bestämmelser icke kunde anses tillåtet — samt utvidgning av möjligheterna att förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg. Nyttjanderättshavares rätt att föra talan i vägärenden utvidgas också. I 5 kap., som är nytillkommet, meddelas bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten å enskild väg. Bl. a. erhåller länsstyrelse viss befogenhet att förhindra exempelvis uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs vägen, samt att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik åtgärd. Ersättning skall därvid lämnas av statsmedel för skada, som uppkommer genom länsstyrelsens ingripande. De nya reglerna gälla från d. 1 juli 1954.
Riksdagen har också yttrat sig över ett förslag till ändringar i vägstadgan. Dessa ändringar åsyfta lättnader i det administrativa förfarandet beträffande vägbyggnadsverksamheten, huvudsakligen genom en förenkling av anslagstekniken. Förslaget upptager en ny indelning av de allmänna vägarna, nämligen i riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar.
I 1916 års lag om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom etc. (inskränkningslagen) har 18 § med verkan från d. 1 juli 1954 erhållit delvis ny lydelse, huvudsakligen i syfte att organisationer inom jordbrukets föreningsrörelse icke skola drabbas av förvärvsförbuden i lagen. Med förut gällande bestämmelser har denna fråga ansetts tveksam. Ändringen har aktualiserats av planer på en jordbrukets bank, i vilken nyss nämnda organisationer skulle förvärva aktier.
Ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet har prolongerats, nämligen lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. (samtliga lagar på ett år). I samband med förlängningen av giltighetstiden för hyresregleringslagen har tillagts ett nytt stycke i 26 §, innebärande att lägenheter i pensionärshem och s. k. pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, förvaltade av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag, undantagas från hyresregleringslagens bestämmelser om grundhyra m. m. Bestämmelserna om uppsägningsskydd gälla dock fortfarande även för de nu nämnda kategorierna. Den vidtagna ändringen sammanhänger med att den maximering av hyrorna i pensionärshem och pensionärslägenheter, som tidigare varit ett villkor för statsbidrag, numera upphört. Det har därvid förutsatts, att en viss höjning av hyrorna skulle komma att ske, vilken dock för pensionärernas del skulle motsvaras av höjt kommunalt bostadstillägg. Genom ändringen av 26 § har man velat undvika de praktiska olägenheter som skulle uppkomma, därest fråga om sådan hyreshöjning droges under hyresnämnds prövning. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 april 1954.
Slutligen kan nämnas, att riksdagen i anledning av motionsvis framställda förslag begärt översyn av fridlysningsbestämmelserna inom jaktlagstiftningen samt utredning rörande jaktvårdsarbetets ledning även som rörande en fråga om snörpvadsfiske vid Blekingekusten.
Immaterialrätt. I samband med det andra världskriget ha på det industriella rättsskyddets område uppstått svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister. I syfte att öppna möjlighet till normala relationer på detta område mellan Sverige och Japan har d. 31 mars 1954 avslutats en överenskommelse mellan de båda länderna angående skydd av rättigheter på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget. För genomförande här i landet av överenskommelsen krävdes ny lagstiftning, till vilken förslag framlagts för riksdagen. Denna har godkänt överenskommelsen och antagit de erforderliga lagbestämmelserna, vilka samlats i en lag omåterställande av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. i förhållande till Japan.
Frågan om en utvidgning av det begränsade mönsterskyddet i vårt land har aktualiserats genom motioner vid årets riksdag. I anledningav dessa har riksdagen hos K. M:t anhållit om en allmän utredning rörande skydd för mönster och modeller. I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ämnet betonades, att utredningen skulle vara helt förutsättningslös.
Förmögenhetsrätt i övrigt. Enligt 4 § hittegodslagen skall hittegods tillfalla upphittaren, om ägaren till godset ej blir känd inom viss i paragrafen angiven tid från det fyndet anmäldes till polismyndighet. Ifrågavarande frist, som tidigare varit ett år, har genom lagändring, som trätt i kraft d. 1 april 1954, avkortats till sex månader.
Straffrätt m. m. Riksdagen har antagit vissa av K. M:t föreslagna lagändringar i syfte att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. Med lagändringarna avses i främsta rummet att få till stånd en differentiering av sinnesundersökningarnas omfattning. I huvudsak avses den önskade differentieringen skola bygga på anvisningar, utfärdade av K. M:t eller medicinalstyrelsen, vilka inskärpa vikten av att undersökningarna i varje särskilt fall anpassas efter vad som är behövligt och anvisa undersökningsläkaren att i enlighet härmed begränsa undersökningen till förhållanden, som verkligen äro relevanta för fallets rättspsykiatriska bedömning. De enklare fallen avses skola i allmänhet behandlas med förtur. I själva sinnessjuklagen föreskrives, såvitt nu är i fråga, endast, att sinnesundersökning skall verkställas med största möjliga skyndsamhet och till sin omfattning anpassas efter undersökningsfallets beskaffenhet. Även i avseende på utlåtandenas avfattning skall en anpassning ske efter undersökningsfallens olika beskaffenhet. Utlåtandena skola genomgående avfattas kortare än som hittills ofta varit fallet. I den av K. M:t föreslagna lagen om ändring av sinnessjuklagen hade upptagits en uttrycklig föreskrift om att utlåtande ej finge avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna domstolen ledning för fallets bedömande. Denna bestämmelse kom visserligen, på förslag av första lagutskottet, att strykas ur lagen, men det förutsattes därvid, att en bestämmelse av enahanda innebörd i stället skulle utfärdas i administrativ ordning. Enligt K. M:ts förslag skulle en differentiering av sinnesundersökningarna även ske med hjälp av s. k. kort läkarundersökning, vilken i klara och enkla fall skulle kunna
ersätta sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening såsom grundval för straffriförklaring och intagning på sinnessjukhus. Vad K. M:t härutinnan föreslagit vann emellertid ej riksdagens bifall. — Prövningen av fråga om anstånd med avgivande av utlåtande skall i fortsättningen ankomma på medicinalstyrelsen i stället för domstolen. Vidare har den obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen slopats. En annan av lagstiftningsåtgärderna för att nedbringa väntetiderna har föranletts av att man från undersökningsläkaren velat såvitt möjligt avlasta arbetet med att införskaffa utredning om den misstänktes person. Uppkommer fråga om sinnesundersökning, skall sålunda enligt ett tillägg till 41 a § sinnessjuklagen domstolen, i den mån det lämpligen kan ske, från myndigheter, som tidigare tagit befattning med den misstänkte, infordra sådana handlingar, som kunna antagas vara av betydelse för bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet. I syfte att underlätta anskaffandet av sådana handlingar angående tidigare samhällsingripanden har genom en komplettering av lagen om straffregister föreskrivits, att i domstolarnas uppgifter till registret skall anmärkas i målet verkställd personutredning, d. v. s. sinnesundersökning, personundersökning eller införskaffat intyg över kort läkarundersökning. Dessa uppgifter komma sedan att medtagas, då utdrag ur straffregistret utfärdas.
I samband med de sålunda genomförda lagändringarna beträffande sinnesundersökning i brottmål har lagen d. 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål ersatts med en ny lag om personundersökning i brottmål. Denna skiljer sig från 1939 års lag i stort sett endastgenom att uttrycken »särskild förundersökning» och »förundersökare» ersatts av uttrycken »personundersökning» och »personundersökare».
Den lagstiftning, för vilken nu redogjorts, har trätt i kraft d. 1 juli 1954.
Till straffverkställighetslagen har gjorts ett tillägg, innebärande en formell komplettering av lagen, varigenom det uttryckligen lagts i K. M:ts hand att bestämma, i vilken omfattning ärenden skola — för genomförande av den vid förra årets riksdag antagna s. k. räjongplanen — delegeras från fångvårdsstyrelsen till centralanstalternas styresmän.
Processrätt. På grundval av ett delbetänkande av 1951 års rättegångskommitté har ett flertal ändringar vidtagits beträffande olika detaljspörsmål i rättegångsbalken och annan processrättslig lagstiftning. Bland de genomförda ändringarna märkes i främsta rummet, att användningsområdet för institutet strafföreläggande utvidgats. Det har sålunda möjliggjorts att i strafföreläggandets form ålägga högst fyrtio dagsböter i stället för såsom tidigare högst tjugu, och vidare har förbudet mot att använda strafföreläggande om den misstänkte är under aderton år borttagits. Dessutom har skyldigheten att underställa vissa strafförelägganden rättens prövning slopats.
Vad angår hovrättsprocessen har för tvistemålens del skett en förskjutning från 500 till 1 500 kronor av den värdegräns, som omsluter de tvistemål, vilka om ej båda parter motsätta sig detta må avgöras
utan huvudförhandling. Rättegångskommittén hade föreslagit viss ytterligare utvidgning av möjligheterna att i hovrätt avgöra tvistemål på handlingarna, men departementschefen, som hyste farhågor för en olämplig utveckling mot skriftlighet, ansåg sig ej böra framlägga något förslag därom.
Regeln om domicilforum i brottmål har kompletterats med en bestämmelse om att åtal för brott må upptagas även av rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten så finner lämpligt. På grund av den tidigare regelns anknytning till mantalsskrivningsorten har nämligen bestämmelsen om domicilforum ofta ej kommit att bereda den misstänkte den lättnad som varit avsedd.
Målsägande har tidigare ej kunnat erhålla ersättning av allmänna medel för personlig inställelse, då han biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. Genom att dessa inskränkningar borttagits får en målsägande samma rätt till ersättning som ett vittne i alla de fall, då han höres i anledning av åklagarens talan.
Enligt förut gällande rätt skulle tidpunkten för meddelande av s. k.kanslidom kungöras genom underrättelse till parterna, vilken skulle avsändas senast dagen före domens meddelande, och genom anslag i rättens kansli. Denna anslagsskyldighet har slopats, och vidare skall underrättelsen till parterna numera skickas senast samma dag som domen meddelas. Härigenom blir det möjligt att exempelvis upptaga en ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad redan samma dag den inkommer till rätten.
Användningsområdet för institutet mellandom har vidgats genom att sådan mellandom, som avses i 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken, skall kunna meddelas även på begäran av svaranden. Mot kärandens bestridande må sådan dom dock ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Genom ändringar i giftermålsbalken har det möjliggjorts för svaranden i ett äktenskapsmål att instämma genkäromål till den domstol som upptagit huvudkäromålet.
I lagen om handläggning av domstolsärenden ha sådana ändringar vidtagits, att kompetensen för ensamdomare något vidgats.
De sålunda genomförda lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1954.
Vid riksdagsbehandlingen av den proposition, varigenom förslag om nyssberörda ändringar framlades, ägnades den huvudsakliga uppmärksamheten åt frågan om utvidgning av kompetensen för domare med tremansnämnd i häradsrätt respektive ensamdomare i rådhusrätt att handlägga brottmål. Enligt gällande bestämmelser må brottmål handläggas av underrätt i sådan sammansättning, endast då målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes. I propositionen föreslogs, att underrätt i denna mindre kvalificerade sammansättning skulle äga handlägga även mål om ansvar för brott, varå jämte böter kunde följa även svårare straff, blott sådant straff ej ifrågakomme i det särskilda fallet. Därjämte skulle domstolen äga att i sådan sammansättning pröva enskilt anspråk i anledning av de upptagna brotten. Vad sålunda föreslagits avstyrktes emellertid av första lagutskottet. I sitt utlåtande framhöll utskottet bl. a., att den avsedda refor-
men skulle i en utsträckning som ej vore förenlig med rättegångsbalkens grundprinciper överföra bevisprövning å ensamdomare. Vidare betonades, att den utredning om rådhusrätternas förstatligande, som vore att vänta, torde komma att upptaga även frågor om rådhusrätternas organisation och att det därför ej vore anledning att för närvarande genomföra en genomgripande reform på detta område. Utlåtandet, mot vilket sex av utskottets ledamöter reserverade sig för bifall till propositionen, godtogs av båda kamrarna.
Det må vidare nämnas, att K. M:t i det till lagrådet remitterade förslaget om ändringar i rättegångsbalken jämväl hade föreslagit införande av rätt för nämndeman att få skiljaktig mening antecknad til lprotokollet även i fall, då utgången i målet bestämts av ordförande och nämnd. På grund av anmärkningar från lagrådets sida upptogs dock ej något förslag härom i propositionen.
I anslutning till den nya kommunallagen ha nya regler antagits i fråga om ordningen för val av nämndemän m. fl. Enligt dessa regler, vilka träda i kraft samtidigt med kommunallagen, skola val av nämndemän och skiftesgodemän samt av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän städse förrättas av kommunsfullmäktige.
För att möjliggöra att ett och samma län till skilda delar skall kunna hänföras under olika hovrätter — något som aktualiserats beträffande Gävleborgs län — ha ändringar vidtagits i utsökningslagen och vissa andra författningar.
Då en av MO verkställd utredning givit vid handen, att den i 6 § militära rättegångslagen upptagna regeln om disciplinstraffs likställande med böter föranlett osäkerhet om fullföljdsrätten till högsta domstolen i sådana fall, då tilltalad av hovrätt dömts till arreststraff för brott varå straffarbete eller avsättning ej kan följa, har ett förtydligande tilllägg gjorts till lagen genom en ny paragraf, betecknad 93 a §. Enligt denna må ej i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd meddelas enligt andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken (s. k. ändringsdispens), med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa.
Genom 1953 års polislagsreform har uppkommit en ny kategori polismän, nämligen polismän i polisdistrikt vari ingår såväl stad som landsbygd. Polisman i sådant polisdistrikt kan ej anses som fjärdingsman, och därför kommer stadgandet i 33 kap. 24 § rättegångsbalken, att fjärdingsman utan särskilt förordnande är stämningsman, ej att äga tilllämpning på honom. Med verkan fr. o. m. d. 1 juli 1954 har nu sådan ändring vidtagits i lagen d. 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän, att polisman i sådant blandat distrikt blir likställd med fjärdingsman i fråga om behörighet att verkställa delgivning.
Även vid årets riksdag ha beslutats några mindre jämkningar i lagen om K. M:ts regeringsrätt.
Lagen d. 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedeli vissa brottmål har prolongerats på ytterligare ett år eller t. o. m. d.30 juni 1955.
Bland motioner på processrättens område kunna nämnas två från
frikyrkligt håll med yrkande om utredning och förslag angående rätt för frikyrkopastor att i likhet med präst i svenska kyrkan vid avgivande av vittnesmål iakttaga tystnad om vad som förtrotts honom vid mottagande av bikt. I anledning av dessa motioner har riksdagen anhållit om utredning i angivet syfte.
Socialrätt. Enligt beslut vid 1953 års riksdag skall lagen d. 3 jan. 1947 om allmän sjukförsäkring1 sättas i kraft d. 1 jan. 1955. I samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen kommer en rad viktiga reformer på närliggande områden att sättas i kraft. Dessa röra främst yrkesskadeförsäkringen, moderskapshjälpen och tillhandahållandet av läkemedel.
D. 1 jan. 1955 skola sålunda 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning avlösas av en ny lag om yrkesskadeförsäkring. Enligt denna skall yrkesskadeförsäkringen i viss utsträckning samordnas med den allmänna sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som äro både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skola få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ändå. Under samordningstiden skall sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen förskadans yppande. Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den dag, livränterätten inträder.
Lagen innebär utvidgningar av försäkringsskyddet i skilda hänseenden.
Försäkringsförmånerna skola liksom nu avse läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. samt sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjukpenningen som livräntorna skola till storleken vara beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr.(f. n. 7 200 kr.) Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäkringen antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall förhöjas med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.
I fråga om efterlevandeersättningarna innehåller lagen bestämmelser, som i regel innebära utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda stadgas bl. a. att den omkomnes barn, vilka f. n. icke ha rätt till livränta längre än tills de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga pågrund av sjukdom e. d. skola kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift kvinna, som sedan avsevärd tid samman
levde med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änkelivräntan höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes från 500 till 600 kr.
Den nya yrkesskadeförsäkringen öppnas för frivillig anslutning, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt.
I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer lagen med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen med försäkringsrådet som besvärsinstans. Lagen är emellertid i dennadel att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation definitivt löses.
I huvudsak för att vinna anpassning till de nya yrkesskadeförsäkringsreglerna har vidare en del speciella författningar angående ersättning för olycksfall ändrats eller ersatts med nya med verkan från d. 1 jan. 1955. I militärersättningsförordningen d. 2 juni 1950 ha sålunda väsentliga ändringar beslutats, och bland de nya författningarna märkas förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. samt lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Det sedan länge pågående arbetet på en reform av samhällets stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd har nu resulterat i ny lagstiftning, nämligen lagen om moderskapshjälp, som även den träder i kraft d. 1 jan. 1955. Moderskapshjälp enligt denna lag skall utgivas till i princip alla barnaföderskor, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Praktiskt taget alla barnaföderskor i landet komma härigenom att få rätt till sådan hjälp. Moderskapshjälpen utgöres av ersättning för förlossningsutgifter och moderskapspenning. Ersättning för förlossningsutgifter skall utgå enligt samma grunder som de vilka jämlikt sjukförsäkringslagen skola tillämpas i fråga om sjukvårdsutgifter. Moderskapspenning skall utgå i form av s. k. grundpenning— 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd — till varje sjukförsäkrad kvinna, som föder barn. Under vissa förutsättningar skall utöver grundpenningen utgivas barntillägg med 2 kr. för dag under högst 45 dagar. Kvinna, som är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, d. v. s. anställd kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr., skall därjämte äga erhålla moderskapspenning i form av s. k. tilläggspenning för de dagar — högst 90 —under vilka hon i samband med barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggspenningen skall utgå med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av en sjukperiod, d. v. s. med lägst 1 och högst 17 kr. för dag.
I administrativt och finansiellt hänseende kommer moderskapshjälpen att utgöra en del av den allmänna sjukförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen har slutligen kompletterats med bestämmelser om läkemedelsförmåner genom förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Vissa läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, skola på apoteken utlämnas kostnadsfritt eller till
nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar erhålla vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av läkemedelspriset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr.
Debiteringen och uppbörden av de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna skall enligt tidigare tillkommet beslut ske i samband med den allmänna skatteuppbörden. Härav ha föranletts vissa ändringar i uppbördsförordningen. Såvitt gäller avgiftsuppbörden i samband med preliminär skatt skall gälla, att avgifterna inräknas i skattetabellerna med vissa genomsnittliga av tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna årligen fastställda belopp. Debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna i samband med slutlig skatt skall ske med belopp, som av vederbörande sjukkassa införts i debiteringslängden för slutlig skatt, i förekommande fall ändrade med hänsyn till storleken av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.
Debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas bidrag och avgifter till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skall enligt en särskild förordning i ämnet ske på i huvudsak samma sätt som för närvarande gäller beträffande debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter.
Riksdagen har även beslutat vissa förbättringar av invalidpensionsförmånerna enligt folkpensioneringslagen. Blindtilläggen skola sålunda höjas från 700 till 1 000 kronor, och tilläggen skola i fortsättningen ej räknas som inkomst vid fastställande av inkomstprövade folkpensionsförmåner. Vidare har för andra svårt invalidiserade än blinda införts en mot de blindas blindtillägg svarande hjälpform, benämnd vårdtilllägg. Vårdtillägget har fastställts till samma belopp som blindtillägget, d. v. s. 1 000 kronor per år. I likhet med blindtillägget utgår vårdtilllägget utan inkomstprövning, och det anses icke som inkomst vid beräkningen av inkomstprövade folkpensionsförmåner. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1954.
Lagstiftning om psykiskt efterblivna. Frågor om undervisning och vård av psykiskt efterblivna äro f. n. endast ofullständigt reglerade i lag. En mera fullständig reglering av dessa spörsmål har nu kommit till stånd genom en av riksdagen antagen lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Lagen skall ersätta lagen d. 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Den nya lagen skall omfatta bildbara och obildbara psykiskt efterblivna(sinnesslöa) i alla åldrar.
Undervisning och vård av de efterblivna, som den nya lagen avser, skall stå under huvudmannaskap av landstingen. Dock göres undantag för vissa asociala eller särskilt svårskötta, vilka liksom hittills i regelskola omhändertagas genom statens försorg. Med landstingen jämställas de landstingsfria städerna. Varje landsting skall för sitt område låta upprätta en plan över hur undervisningen och vården av de efterblivna skall ordnas. Planen skall för fastställelse underställas K. M:t
eller central myndighet. I planen skola upptagas särskolor och vårdanstalter av närmare angivna slag. Hela verksamheten skall stå under ledning av en av landstinget utsedd centralstyrelse.
Lagen innehåller vidare regler om särskoleplikt för sådana efterblivna barn och ungdomar, som kunna tillgodogöra sig särskoleundervisning, samt om skyldighet för höggradigt efterblivna att underkasta sig vård å vårdanstalt. Av rättssäkerhetsskäl ha noggranna regler uppställts om inskrivning och intagning vid skolor och anstalter liksom om utskrivning därifrån. Prövningen av dessa frågor skall i tveksamma fall verkställas av en delegation inom centralstyrelsen med en av länsstyrelsen utsedd lagfaren ordförande.
Undervisning och vård enligt lagen skall för den som är under 21 år i princip vara kostnadsfri; för äldre skola erläggas avgifter enligt fastställd taxa.
Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1955.
Nykterhetslagstiftning. Vid årets riksdag ha nya riktlinjer uppdragits för den framtida nykterhetspolitiken och antagits nyförsäljningslagstiftning för alkoholdrycker, innebärande i främsta rummet att motbokssystemet avskaffas. Den nya försäljningslagstiftningeninnebär i flera avseenden, bl. a. i fråga om ansvarsbestämmelserna, en modernisering i förhållande till gällande rätt och kommer att göras till föremål för särskilt omnämnande i ett följande häfte.
Som ett led i omläggningen av samhällets nykterhetspolitik har vidare antagits en lag om nykterhetsvård, vilken skall ersätta den nuvarande alkoholistlagen av år 1931. Även denna nya lag kommer att behandlas särskilt.
Trafiklagstiftning. Riksdagen har i yttrande över en proposition i ämnet tillstyrkt vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Ändringarna avse bl. a., att tillstånd att vid färd med personbil till och från egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer på väg till och från arbetsplats skall kunna meddelas enligt ett enklare förfarande än som tidigare gällt.
Värnpliktslagstiftning. Med anledning av en väntad successiv ökning av värnpliktskontingentens storlek under det närmasteå rtiondet har det ansetts nödvändigt att möjliggöra en utjämning åldersklasserna emellan. I detta syfte ha beslutats sådana ändringar i värnpliktslagen, att tiden för inträdet i värnpliktsåldern och inskrivningsskyldighetens fullgörande framflyttas ett år, d. v. s. till det år under vilket vederbörande fyller 18 år. Under ettvart av de närmaste tio åren avses ett antal värnpliktiga skola inrycka till värnpliktstjänstgöringen året efter inskrivningen, d. v. s. det år varunder de fylla 19år.
Beredskapslagstiftning m. m. Den förutvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen har ersatts med en ny lag av permanent karaktär. Vid sidan av denna lag har ställts en ny, icke tidsbegränsad allmän ransoneringslag.
De nya förfogande- och ransoneringslagarna äro s. k. fullmaktslagar, d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och
innehållet i de förordnanden K. M:t får meddela med stöd av dem. Betingelserna för att de båda lagarna skola få tillämpas äro av tre olika slag, nämligen a) krig, vari riket befinner sig; b) krigsfara, vari riketbefinner sig; och c) krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlighändelse, till följd varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.
Allmänna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörjningspolitiskt syfte; den får alltså icke utnyttjas t. ex. för enbart prispolitiska syften. Beslagsinstitutet har behållits i den nya lagen,men termen beslag har utbytts mot uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för sådant förbud blir mindre än för beslaget, eftersom bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den nya ransoneringslagen. Förfogandeförbud skall enligt förslaget användas endast som förberedelse till förordnande om avstående av förnödenhet. K. M:ts rätt att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter regleras närmare i lagen.
Även den allmänna ransoneringslagen avses skola användas huvudsakligen i försörjningspolitiskt syfte. Lagen är åsyftad att utgöra grunden för handels-, användnings- och transportregleringar. Den reglerar också K. M:ts befogenheter att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter. I ransoneringslagen ha inarbetats — och delvis omarbetats —förutvarande bestämmelser om straff och andra påföljder för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m. Handelsförbudet i lagen d. 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i ransoneringslagen utökats med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering.
Lagarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1954, då den förutvarande förfogandelagens giltighetstid utlöpte.
Ett antal i det föregående ej omnämnda krislagar med tidsbegränsad giltighet har prolongerats. Sålunda ha prisregleringslagen, valutalagen, lagen om räntereglering, lagen om bankaktiebolags inlåning och lagen om bankaktiebolags kassareserv samt den s. k. tyskmedelslagstiftningen (lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. fl. författningar) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1955. I samband med förlängningen av prisregleringslagens giltighetstid har riksdagen begärt en förutsättningslös utredning angående behovet av fortsatt statlig priskontroll.
Holger Romander1