Svenska repatrieringskommissionen i Korea. Den fråga, som vid stilleståndsförhandlingarna i Korea var den mest omstridda och vars diskuterande avsevärt fördröjde stilleståndet, var frågan hur man skulle göra med de fångar som vägrade att återvända till den sida på vilken de ursprungligen kämpat. Då avtal om stillestånd slutligen träffades var det omkring 23 000 fångar, som kämpat på den nordkoreanska och kinesiska sidan och som nu inte ville tillbaka dit. Vidare fanns det omkring 350 av nordsidan tagna fångar, som inte ville tillbaka till Förenta nationernas sida.
    Stilleståndsöverenskommelsen innebar, att alla fångar som vägrade återvända skulle överlämnas till en neutral kommission, repatrieringskommissionen, bestående av en representant för en var av Indien, Tjeckoslovakien, Polen, Sverige och Schweiz. Denna kommission skulle omhändertaga alla dessa fångar inom den upprättade neutrala zonen i Korea och där bereda tillfälle för representanter för den sida fångarna tidigare tillhört att förklara för dem deras rättighet att återvända hem »för att leva ett fridfullt liv». Dessa förklaringar skulle göras inom en period av 90 dagar, varefter den politiska konferens, som skulle sammanträda för att förhandla om fred, skulle besluta vad som skulle ske med dem som inte valt att återvända. Hade intet beslut fattats inom 30 dagar skulle fångarna förklaras fria.
    Den svenske representanten i kommissionen var ministern i Lissabon C. J. Stenström. Till sitt förfogande hade han 50 stabsmedhjälpare, bestående av bland annat officerare, jurister, läkare och flyktingexperter. Stabsmedhjälparnas huvudsakliga arbete var att övervaka de förklaringar som skedde fö rfångarna och därvid kontrollera att intet våld eller hot om våld mot fången eller hans anhöriga förekom. På grund av motstånd från fångarnas sida kom emellertid förklaringar icke till stånd i den utsträckning som var avsett; endast under tjugo dagar av nittiodagarsperioden kunde förklaringar äga rum. Detta innebar emellertid ingalunda att det saknades arbetsuppgifter för

juristerna i den svenska kommissionen. Dessa ingingo regelmässigt i de kommittéer, som för olika ändamål tillsattes med representanter från de skilda länderna. Sålunda var rådmannen A. Källoff svensk representant i kommittén för procedurfrågor, assessorn Å. Bäcker i kommittén för fastställande av regler för förklaringarna, assessorn G. Ericson i kommittén för utredning om våldsdåd inom fånglägren samt assessorn G. Wessman och Källoff i kommittén för rättsfrågor, som bland annat hade att utreda frågan om vilken lagstiftning som skulle tillämpas på fångarna. Byråsekreteraren K. Hedrén och länsnotarien M. Bratt hade särskilda utredningsuppdrag, och assessorn C. Hamilton följde huvudkommissionens arbete som juridisk rådgivare åt den svenske delegaten.
    Under den tid fångarna voro i kommissionens vård valde drygt 600 av FN:s fångar att återvända till nordsidan medan 9 av de omkring 350 fångarna på denna sida återvände till FN. Återstoden återlämnades vid utgången av den period, under vilken politiska konferensen skulle bestämt vad som skulle ske med dem, till den sida som överlämnat dem till kommissionen, med undantag för ett mindre antal fångar som sagt sig vilja komma till neutrala länder i stället. De fångar som återlämnades till FN förklarades sedermera fria av FN-kommandot. Kommissionen upplöstes d. 21 febr. i år.

C. H-n