IGNAZ SEIDL-HOHENVELDERN. Internationales Konfiskations- und Enteignungsrecht. Tubingen 1952. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). XIV + 211 s.
EDVARD D. RE. Foreign Confiscations in Anglo-American Law. NewYork 1951. Oceana Publications. XI + 200 s.
SEIDL-HOHENVELDERNS och RES böcker äro utan tvekan det värdefullaste, som på mycket länge publicerats angående främmande konfiskationer. För den, som vill orientera sig i det outtömliga ämnet, äro de båda oumbärliga.
Seidl-Hohenvelderns framställning är komparativ. Tyngdpunkten är lagd på rättspraxis, huvudsakligen från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike och Schweiz. Det rättsfallsmaterial förf. åberopar är utomordentligt omfattande och även väl utnyttjat, om också stundom misstag och inadvertenser kunna förekomma.1 —Misstag kunna emellertid aldrig helt undvikas, och att de, såvitt anm.
kunnat bedöma, äro så fåtaliga, ger Seidl-Hohenvelderns framställningen i sammanhang som dessa sällsynt grad av tillförlitlighet. Då man såsom förf. arbetar med ett så stort antal — stundom till synes med varandra oförenliga — rättsfall från åtskilliga olika jurisdiktioner, blir det en betydelsefull fråga, hur man mot varandra avväger dessas värde. Att blott ansluta sig till flertalet blir en förrädisk arbetsmetod. Huruvida den ena eller den andra gruppen av rättsfall uppvisar en majoritet beror ju i avgörande grad på huru vitt omfattande en författare gör sin undersökning och hur han systematiserar materialet. Även högst tillfälliga omständigheter spela här in. I några länder förekomma huvudsakligen tvister av en viss typ, i andra länder uppkomma tvister av en annan typ. Vissa avgöranden råka bli refererade och uppmärksammade i diskussionen, andra icke. Eller det kan inträffa, att en författare finner ett intressant belägg för sin uppfattning i något gammalt avgörande och för därmed åter in i den aktuella diskussionen ett kanske sedan länge bortglömt eller föga beaktat rättsfall. Så synes förhållandet vara med det år 1612 avgjorda engelska fallet Don Alonsode Velasco v. Corneros. I själva verket är det i dessa sammanhang icke avgörande, huruvida rättsfallen äro gamla eller nya, många eller få, utan om de äro auktoritativa uttryck för den mening de skola stödja. Detta är en svårdefinierbar egenskap. Här inverka omständigheter såsom att sakfrågan är renodlad, att parterna ha pläderat på den punkten, att motiveringen är utförlig och motsägelselös och i övrigt övertygande. I någon mån inverkar vederbörande domares anseende (det gäller framför allt vissa engelska och amerikanska domare såsom MANSFIELD, MARSHALL och CARDOZO) — men framför allt det mottagande rättsfallet får, huruvida det med gillande eller ogillande åberopas, omnämnes eller urskiljes från andra i kommande domar, domskommentarer eller avhandlingar. Rättsfallet är faktiskt, då domen avkunnas, ännu blott ett halvfabrikat. Förf. förbiser heller icke detta. Då två motstridande lösningar ur teoretiska synpunkter synas lika försvarliga, säger han sig ämna stanna för den, som synts honom mest ändamålsenlig, och detta även om »moraliska överväganden» därvid måste vika. Att ändamålshänsyn måste beaktas är knappast — såsom förf. föreställer sig — någon revolutionerande nyhet, åtminstone icke i nordisk och amerikansk juridik. Däremot är förf:s förklaring, att moraliska hänsyn här måste vika, onödigt utmanande. Moral är nämligen praktiskt och ändamålsenligt, även för jurister. En lösning, som utmanar moralen och rättsmedvetandet, kan aldrig vara en god lösning, och i längden lär den heller icke stå sig. Förf:s uttalande synes också ske under reservatio mentalis, och när han ställes inför ett konkret spörsmål är han ingalunda främmande för dessa synpunkter.1
I olika avsnitt diskuterar förf. de främmande konfiskationerna alltefter konfiskatets belägenhet. Som bekant kunna endast konkreta föremål vara »belägna» i ordets naturliga bemärkelse och det står knappast något att vinna med att överföra ett sådant begrepp på fordringsrätter eller immaterialrätter. Det är egentligen en av de allvarligaste invändningar, som kan riktas mot de flesta framställningar i konfiskationsfrågor att så mycken lärd möda nedlägges på att fastställa, var
ett rent abstrakt, intellektuellt anspråk är i rummet beläget. Det kan icke gärna betyda annat än att man å fordringsrätten eller å immaterialrätten ifråga vill tillämpa samma regler, som man skulle tillämpa, om det i stället vore fråga om en sak, belägen på den ort, dit man lokaliserar fordringsrätten eller immaterialrätten. Men det är just denna fråga, som behöver undersökas, huruvida dylika abstrakta anspråk skola vara underkastade enahanda regler som anspråk, vilka kunna konkretiseras till en viss sak. Att Seidl-Hohenvelderns framställning ändock blir så givande beror på, att han inom den av honom sålunda givna ramen driver analysen mycket långt. Att han mången gång icke kan precisera sin ståndpunkt närmare än med en hänvisning till billighetsöverväganden förringar ingalunda hans insats utan beror på de valda utgångspunkterna och ämnets komplicerade natur. Man måste i dessa sammanhang också räkna med, att det icke finns något »som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller i fråga om territoriell begränsning» utan att lösningarna må växla från land till land och från fall till fall.
Besvärande blir förf:s disposition vid ett tillfälle,1 när han närmare diskuterar belägenheten av en fordringsrätt. Han synas här ha underlåtit att skilja mellan två väsenskilda situationer, nämligen å ena sidan om och under vilka omständigheter en konfiskator, stödd på sin konfiskationstitel, kan indriva en konfiskerad fordring och å andra sidan, huruvida en gäldenär kan befrias från betalning till borgenären eller erhålla jämkning i sin prestation med hänsyn till att han redan tvingats betala till konfiskator eller att han kan komma att utsättas för ytterligare ett krav på betalning, nu från konfiskator.
För bedömningen av de dolda konfiskationerna är förf:s framställning och det material han samlat, särskilt angående de östeuropeiska konfiskationerna, av betydande intresse. I den mån kunskap sprides om de former, i vilka maskerade konfiskatoriska anspråk allmänneligen hävdas, minska riskerna för att domstolarna skola taga miste på vanliga civila anspråk och odiös konfiskation.2
Ett uttalande av förf., att det för en domstol, som har att taga ställning till en främmande konfiskation, t. ex. ett krav på återställande av konfiskerad egendom, vore betydelselöst om den verkställda konfiskationen strede mot folkrättsliga regler och att skadestånd för rättskränkning vore i vart fall det enda, som kunde ifrågakomma, bör icke stå oemotsagt. Det är nämligen avgjort missvisande. Har en folkrättsstridig konfiskation ägt rum så är rättsmedlet härför i princip restitutio inintegrum.3 Detsamma torde en nationell domstol böra antaga.4
Res framställning avser endast amerikansk och — i viss mån —engelsk rättspraxis. Den är icke därför mindre värdefull, i synnerhet som man hos Re finner utförliga och tillförlitliga referat av här i Sverige svåråtkomliga men auktoritativa och ofta åberopade amerikanska rättsfall. Det är egentligen endast frågor om konfiskationer verkställda i laglandet och den rätt konfiskator kan göra gällande med stöd av sin konfiskationstitel, som Re behandlar, medan däremot problem om konfiskationers inverkan på avtalsförhållandet mellan två parter, bolags upplösning och fördelning av deras tillgångar lämnas å sido. Härvid är det framför allt åt den av anglo-amerikanska domstolar omhuldade men diffusa act of state-doktrinen — av Re kallad the »Rule of Decision» Principle — som Re ägnar sin uppmärksamhet. Den kan sägas innebära bl. a. att en amerikansk domstol — därest detta befinnes överensstämma med utrikesdepartementets intentioner — tillmäter främmande statsakter, framför allt våldshandlingar och åtgärder, som vidtagas utan rättsgrund, samma verkan som en rättskraftig mellandom i målet skulle ha haft. Act of state-doktrinen åberopas i de mestskilda sammanhang, och dess reella innehåll är därför synnerligen obestämt. Det synes också vara en av anledningarna till dess gångbarhet i domstolarna. Den är ett slags motsvarighet till formeln om den territoriella begränsningen, vilken lätt kan fås att betyda allt eller intet. Re preciserar den och kritiserar den i dess utvikningar. Han visar också instruktivt och övertygande, huru domstolarna letts vilse av sådana begrepp som »erkännande av främmande regeringar» och konfiskerad egendoms »belägenhet». Sina undersökningar sammanfattarhan: »Nevertheless, it is submitted that the 'rule of decision' principlehas earned a well-deserved rest. Even limited to its proper sphere the application of the principle to the many cases that have come before the courts has led to unjust and harsh results. Its complete repudiation would make possible the substitution of an international standard of justice for the present judicial refusal to review the foreign act of government». Den föregivna principens riktighet synes också allt oftare ifrågasättas; MANN, LIPSTEIN och WORTLEY ha under senare tid även de kritiserat den. Res framställning är en högst värdefull insatst ill förverkligande av det motto — hämtat från Sokrates samtal med Glaucon i Platons Republiken — som inleder boken: »The path is lost; the woods are dark and fearsome: we must push on».
Lars Hjerner